Lukianos, satirikern från Samosata

av Roger Viklund  

I min bok Den Jesus som aldrig funnits har jag i min behandling av de utomkristna vittnena inte tagit upp författare som Lukianos eller Galenos.[1] Orsaken är att deras skrifter är från slutet av 100-talet och därmed alldeles för sena för att kunna gälla som oberoende vittnen; detta då den kristna föreställningen kan antas ha varit vida spridd vid deras tid och det heller inte går att göra gällande att de bygger på oberoende äldre uppgifter. Men eftersom man ändå hänvisar till exempelvis Lukianos som en källa som styrker Jesu historicitet, får en granskning av även Lukianos anses vara befogad.

Lukianos kom från Samosata, en forntida stad som låg sydöst i de inre delarna av nuvarande Turkiet. Han föddes ca år 120, omkring eller strax efter att Tacitus, Plinius och Suetonius skrev de texter som jag tidigare har undersökt, och han dog ca år 180 vt. Lukianos är känd främst för sina fräna satirer och i en av dessa, Om Peregrinus’ död, nämner han de kristna och att de dyrkar en man som korsfästes i Palestina. Lukianos tros ha skrivit detta verk ca år 170, således långt fram i tiden och vid en tid då vi kan utgå ifrån att många hade hört talas om de kristnas ”frälsare”.

Lukianos’ skrift handlar om en kynisk filosof vid namn Peregrinus. Skriften kan ses som delvis en satirisk biografi med ett obestämt mått av skönlitterära inslag. Under sitt sökande konverterar Peregrinus till kristendomen genom att han umgås med präster och skriftlärda i Palestina. Och genast får han dem att framstå som barn, då han tar på sig rollen som profet, kultledare och synagogsföreståndare. Han uttolkar deras böcker och skriver dessutom egna böcker och de dyrkar honom som en gud. Han stiftar också lagar och de betraktar honom som en beskyddare …

”näst efter den där andre, som de minsann fortfarande tillber, mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen.”

De böcker Lukianos säger att Peregrinus har skrivit är i övrigt okända. Det har framkastats att kanske de brev vi har som tillskrivs Ignatios, egentligen skrevs av just denne Peregrinus. Peregrinus grips och sätts i fängelse för sitt beteende, men som den charlatan han är, tjänar han även på detta och de kristna gör allt för att få honom fri. Då de inte lyckas få honom fri, spiller de ingen möda på att underlätta hans tid i fängelset. De kallade honom den nye Sokrates. Folk kom från när och fjärran för att ge honom sitt stöd och Peregrinus blir rik av alla gåvor han får. Lukianos säger att de fattiga stackarna hade övertygat sig själva om att de skulle uppnå odödlighet och att de därför ringaktade döden och frivilligt lät sig arresteras:

”Vidare övertygade deras första lagstiftare dem om att de alla var varandras bröder, efter att de hade överträtt lagen en gång för alla genom att förneka de grekiska gudarna och genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.”[2]

Därför struntar de godtyckligt i alla ting och betraktar dem som gemensamma ägodelar. Lukianos skriver att vilken charlatan som helst omedelbart kan lura till sig stora pengar av dessa godtrogna människor.

Lukianos’ skrift utgör ett tämligen hårt angrepp på Peregrinus, en man som Lukianos raljerar hejdlöst med. Han säger att Peregrinus så småningom lämnade kristendomen och sökte sig till den indiska filosofin. Peregrinus dog kort efter år 165 vt och Lukianos skrev om honom troligen inom några få år efter hans död.

Lukianos nämner de kristna. Han beskriver dem som obildade, lättlurade och enfaldiga människor som levde i egendomsgemenskap. Han nämner dock varken Jesus eller Kristus, utan skriver att de kristna dyrkade en man som hade korsfästs i Palestina och att de följde hans lag.

Hade Lukianos skrivit detta hundra år tidigare, skulle det definitivt ha utgjort ett bevis för att Jesu existens. Men ca år 170, då kristendomen var spridd över stora landområden och då evangelieberättelserna hade varit i omlopp en längre tid, blir Lukianos’ berättelse av inget värde som bevis för en historisk Jesus. Lukianos säger ingenting utöver det som omtalas i evangelierna och, får vi utgå ifrån, också var vad många kristna trodde hade hänt. Lukianos säger inte varifrån han har fått sina uppgifter och det finns inga omständigheter som ger vid handen att han skulle bygga på något annat än ren hörsägen. När en berättelse är allmänt spridd, finns inget bevisvärde i att andra repeterar den.

Roger Viklund,  2006-12-06