Jakobs kista och andra flagranta förfalskningar

av Roger Viklund  

 

 

 

 

   

  

ARKEOLOGI I NYA TESTAMENTETS SPÅR

A

rkeologin utgör en viktig källa för information om det förgångna. Arkeologiska undersökningar ger oss information som är svår att erövra på annat sätt och som i många stycken är mer objektiv än den vi får från gamla texter. Detta i det att utgrävningarna kan ge oss direkta bevis som går att ”mäta och väga”, medan skrifterna i hög utsträckning är tendentiösa och söker försköna verkligheten för att påverka samtiden och den nära framtiden. Å andra sidan lider arkeologin av andra begränsningar, som att fynden måste tolkas av experter i vår samtid, vilka aldrig upplevt den miljö de försöker återskapa.

Ett stort problem är den omfattande illegala handeln med antika föremål. Denna leder till att skrupelfria individer tillhörande rena brottssyndikat iscensätter egna olagliga utgrävningar och därigenom förstör möjligheterna för arkeologerna att kunna placera föremålen rätt i tiden och kunna tolka dem i sina rätta kulturhistoriska sammanhang.

Förutom detta produceras mängder av förfalskningar. Försäljningen av föremålen omsätter astronomiska belopp, och inom vissa områden är merparten av de föremål som säljs förfalskningar. Ligorna som sköter handeln med föremålen är också ofta desamma som de som handlar med vapen och narkotika. Då föremålen kan inbringa så stora pengar satsas också stora resurser på att göra förfalskningarna så svåra att avslöja som möjligt.

Nyligen slogs forskarvärlden med häpnad vid upptäckten av en gammal mumie i Pakistan, vilken påstods vara Rhodugune, dotter till den persiske kungen Xerxes I (regerade 486-465 fvt). Mumien låg under ett ornamenterat stenlock inuti en snidad träsarkofag. Den hade en ansiktsmask av guld och en guldplatta med en kilskriftsinskription. Röntgenundersökning och datortomografi uppdagade en mumifierad kvinna innanför bindlarna. Därmed skulle historien måsta skrivas om då mumier av denna sort tidigare var kända endast från Egypten. Kol-14-undersökningen visade emellertid på något helt annat. Den balsamerade kvinnan var från vår tid och hon hade nyligen dött genom att nacken och ryggraden krossats. Antingen hade man grävt upp en nyligen förolyckad kvinna eller så hade man helt berått tagit henne av daga och därefter mumifierat henne.

Palestina. När det gäller föremål från Palestina under biblisk tid förekommer samma rovdrift på föremål. Och även här figurerar mängder av förfalskningar. Men biblisk arkeologi är också drabbad av ytterligare ett problem. Man förfalskar inte föremålen för enbart ekonomisk vinning. Här finns också möjligheten till en stor trosinvestering. Ett omsorgsfullt preparerat föremål kan knäppa många belackare på näsan. Dylika förfalskningar är heller inget modernt påfund. Också förr i tiden förfalskades religiösa objekt, då varje kyrka, varje region ville visa upp sina heliga lämningar från Jesus, apostlarna och andra viktiga personer i den tidiga kyrkohistorien.

De allra flesta fynd av religiös natur, vilka påstås härröra från nollhundratalet och tidigare, har visat sig vara antingen förfalskningar eller misstolkningar av något slag.[1] Detta gäller i högsta grad de två spektakulära fynd som gjorts nyligen; inskriptionen om Joash och tempelrenoveringen, samt den numera berömda benkistan med inskriptionen ”Jakob, son till Josef, bror till Jesus”. Båda fynden dyker upp alldeles lämpligt i tiden, När debattens vågor går som högst, om huruvida Davids Jerusalem och Salomos tempel har funnits; när striden är som hetsigast mellan judar eller muslimer om vem som har rätt till tempelplatsen i Jerusalem – då dyker en inskription upp som ger legitimitet åt de judiska intresseorganisationer som stöder sig på berättelserna om såväl templet som Davids kungadöme. Och när alltfler börjar ifrågasätta den historiske Jesus’ själva existens dyker hans brors kista upp. I båda fallen kommer fynden från privata samlare, vilka säger sig ha kommit över klenoderna på den svarta marknaden. Och i båda fallen kan man säga att fynden nästan är för bra för att vara sanna. Det rör sig alltså om två förfalskningar, en modern och en som troligen utförts för länge sedan.

 

  

JAKOBS OSSUARIUM

I såväl Palestina som andra länder runt Medelhavet förekom så kallade andra begravningar. På många ställen i Palestina var markförhållandena sådana att det var olämpligt att bara gräva ner de döda. Därför lades den avlidne oftast i en familjegrav, vilken utgjordes av en naturlig eller uthuggen grotta som efteråt förseglades med en sten. Under inflytande av grannfolken, och sannolikt också i takt med den ökande befolkningen, uppkom bland judar sedvänjan att sedan kroppen förmultnat samla upp benen och lägga dem i en behållare – ett så kallat ossuarium – för en andra begravning. Detta skedde ungefär ett år efter den första begravningen. Benen lades oftast i en kista av sten vars längd bestämdes av kroppens längsta ben vilket är lårbenet. Därigenom frigjordes utrymme i graven som därigenom kunde rymma ännu fler avlidna.

Man har funnit mängder av benkistor. Med tanke på att de allra flesta inte har hittats av arkeologer utan i amband med illegala utgrävningar och att de därefter säljs på den svarta marknaden är det svårt att uppskatta det totala antalet. Säkert rör det sig om 10000 stycken varav åtminstone 2000 bär inskriptioner som talar om vem som kistan tillhör. Antalet kända kistor, vilka härrör från nollhundratalets Jerusalem, är åtminstone 1000 varav drygt 200 med inskriptioner.

Jakobs kista. Den oansenliga stenkista som tillhört Jakob är cirka 50 x 30 x 30 cm, ungefär lika stor som en modern symaskin. På den ena långsidan finns inristat med små bokstäver på arameiska ”Jakob, son till Josef, bror till Jesus”. Detta har basunerats ut i pressen som århundradets fynd och att det är mycket troligt att inskriptionen avser just de bibliska personerna. Kistan är undersökt av Israels geologiska undersökning,[2] och kalkstenen den är gjord av sägs vara hämtad från Jerusalem. Man har inte funnit några spår som tyder på att moderna verktyg har använts vid inristandet. Hela kistan är täckt av en så kallad patina, även inristningen. Patinan bildas på ytan under årens lopp och denna patina sägs vara 2000 år gammal. Därmed kan inskriptionen inte gärna ha gjorts i efterhand.

Vidare påstås att ossuarier användes i Palestina enbart under en 90-årsperiod mellan åren 20 fvt och 70 vt. Språket och sättet att forma bokstäverna sägs tyda på att inskriptionen gjorts någon gång mellan 50 och 70 vt, och då Jakob enligt historikern Josefus dog år 62,[3] borde kistan stamma från 63 vt med tanke på att det tog ungefär ett år innan kroppen hunnit förmultna. Dessutom finns det endast två (möjligen tre) ytterligare ossuarier där brodern till den avlidne är omnämnd. Det var alltså mycket ovanligt att man nämnde namnet på brodern till den som låg i kistan. Därför, påstår man, bör brodern ha varit en berömd person eftersom man bemödade sig om att rista in också hans namn. Eftersom kombinationen av namn är korrekt och då även tidpunkten och platsen stämmer, samt att dessutom broderns namn finns med, kan det inte gärna finnas några andra egentliga kandidater än Bibelns gestalter. Allt detta påstås, men vad är egentligen sant?

 

Fakta i målet

Kistan tillhör numera en viss Oded Golan, en israelisk privatsamlare av antika föremål. Han säger sig ha köpt den av en antikhandlare före 1978 (då händelsevis en lag infördes som förbjöd handel med artefakter) men han minns inte av vem. Denne okände handlare ska enligt Golan ha sagt att kistan hittats i en grotta i området kring Silwan, en arabisk by i östra utkanten av Jerusalem. Allt detta är givetvis enbart spekulationer. Kistan har i vilket fall som helst, troligen stått i en gravkammare som tidvis översvämmats med tanke på de skador den har runt om längs botten. Den har alltså inte hittats i en arkeologisk utgrävning. Därmed går den inte att datera genom jämförelse med annat material på platsen.

Vi vet heller inte varifrån kistan kommer. Uppgiften att stenen skulle härröra från Jerusalem är felaktig. Dr Shimon Ilani som undersökte kistan i Jerusalem säger i ett brev till Kelly Wellington att den är gjord av krita (inte kalksten som påstås i pressen) och att denna sten finns i Jerusalem, men också på flera andra platser i Palestina och i grannländerna.[4] Kistan är alltså tillverkad av sådan sten som finns i Jerusalem, men inte enbart i Jerusalem. Stenen finns i hela medelhavsområdet och delar av Europa.

I Jerusalem synes ossuarier ha nyttjats främst från Herodes den stores tid (tillträdde 37 fvt) fram till slutet av kriget mellan judarna och romarna (70 vt). Men det är fel att påstå att det var endast då. Vi har belägg för att dessa begravningar förekom både före och efter den perioden. I och med befolkningsminskningen som följde av kriget minskade också behovet av ossuarier, men sedvänjan höll i sig åtminstone fram till mitten av 200-talet.

Vi vet således inte när och var kistan tillverkats. Det finns inget organiskt material i den som gör att den går att datera. Däremot finns på den ena långsidan spår efter två så kallade Herodesrosetter – sexuddiga stjärnor inuti koncentriska cirklar. Rosetter av denna typ var vanliga på ossuarier i stora delar av Medelhavsområdet under perioden 30 fvt-30 vt och förekom tydligen endast då.[5] Själva kistan bör således ha tillverkats någon gång under den 60-årsperioden och inte på 60-talet.

Rosetterna finns på den ena långsidan. Inskriptionen är konstigt nog gjord på den motsatta sidan, vilket rimligtvis bör vara baksidan. Normalt staplades kistorna på varandra längs väggarna inne i gravkamrarna och såväl utsmyckningen som inskriptionerna vändes utåt så att de gick att se. Att inskriptionen är gjord på baksidan tyder på att kistan kan vara återanvänd eller inskriptionen förfalskad. Patinan på kistan är gammal, men det finns inget fog för att hävda att den är 2000 år gammal. Det går inte att avgöra hur gammal en beläggning är. Den byggs upp under århundradenas lopp och går med avancerad teknik även att framställa på konstgjord väg.

Jesus, son till Josef, bror till Jesus, är skrivet på arameiska, ett med hebreiskan närbesläktat språk, och det språk som talades i Palestina vid denna tid. Det var också det språk som framför allt de mindre bemedlade skrev på. Den som stod för begravningen var också oftast den som skrev på ossuariet. Texten var en sorts besvärjelse och namnet på den avlidne skulle skrivas av den som lagt benen i kistan för den sista vilan. Därefter högg man in meddelandet med hjälp av en huggmejsel. Detta kunde utföras av såväl professionella som amatörer och man följde alltid den skrivna texten och handstilen.

Arameiska skrivs från höger till vänster. Omskriven med våra bokstäver lyder inskriptionen “Ya’akov bar Yoseph achui d Yeshua”, eller ännu mer korrekt, yaqwvbrywsfachwydyshwa. Vad som är viktigt att beakta i detta sammanhang, och vilket mig veterligt Rochelle I. Altman var den första att påpeka, är att den första delen (Jakob, son till Josef) skiljer sig markant från den andra delen (bror till Jesus).

 

Förfalskningar[6]

Det finns ett moraliskt dilemma kopplat till att offentliggöra orsakerna till varför en viss text eller inskription omöjligen kan vara äkta. Artiklar innehållande detaljerade genomgångar av de misstag som förfalskarna har begått blir till rena instruktionsmanualer för dem i deras fortsatta smutsiga arbete. Av den anledningen tvekar de främsta experterna inför att redogöra för alla knep de använder sig av för att avslöja förfalskningarna. Men den senaste tidens media-upphaussning av flera fynd har gjort att Rochelle Altman har publicerat artiklar som detaljerat visat på många av de misstag som skurkarna har begått.

Skriften var förr i tiden mycket starkt kopplad till folket och framför allt till den härskande klassen. Ett folks skriftspråk kunde ha samma betydelse för identiteten som nationsflaggor kan ha för oss. Med en ny dynasti vid rodret följde också en ny skrift. Framför allt officiella dokument följde mycket exakta mallar och avvikelser från detta regelsystem är ett osvikligt tecken på att föremålet är en förfalskning.

De drivna bedragarna använder sig många gånger av äkta föremål, stentavlor, papyrus och pergament, vilka plundrats i samband med illegala utgrävningar. Dessa förstör man genom att i värsta fall hugga bort befintliga inskriptioner och därefter hugga in sin egen version av den historiska sanningen. Sedan prepareras föremålen på lämpligt sätt. Utförs arbetet dessutom med gamla, eller åtminstone ”rena” verktyg passerar föremålen ofta den tekniska undersökningen och är därefter klara att prånglas ut för miljonbelopp.

Men även om föremålet klarar, låt säga en geologisk undersökning eller en kol-14-test, är det mycket svårare att få till skriften så perfekt att det inte går att upptäcka att det är en förfalskning. När det gäller stentavlor måste de ha rätt storlek och rätt form i förhållande till vad där står och vem som kan tänkas ha skrivit det. Texten måste också ha rätt storlek, vara placerad på rätt ställe och på rätt avstånd från kanterna. Allt detta skiftade från plats till plats och över tiden.

Själva bokstäverna är kanske den största fällan för bedragarna. Små förändringar genomförs gradvis vilket innebär att olika personer kan använda delvis olika bokstäver under samma tidsperiod. Dessa små skillnader kan närmast liknas vid våra typsnitt. En text kan vara skriven med Arial, en annan med Times New Roman, men ingen skulle komma på tanken att blanda dessa typsnitt i samma mening och i samma ord. Där fanns också markörer för att skilja stora och små bokstäver åt och ibland användes vissa speciella stilar för att markera något speciellt, ungefär som vi kan använda kursiv stil för att markera ett ord. Men om någon skrev fÖrfAlsKning på detta sätt skulle vi omedelbart inse vad det rörde sig om. På samma sätt avslöjar skickliga paleografer[7] nästan alltid förfalskningarna, även när de är utförda av personer som anser sig vara experter.

Andra kännetecken kan vara avstånden mellan bokstäverna och deras inbördes höjd. Skriften följde ofta talet. Långa och korta ljud markerades genom avstånden mellan bokstäverna, medan tonhöjden och ljudstyrkan markerades genom att bokstäverna sänktes och höjdes. Allt detta skedde i enlighet med bestämda regler och dessa är ofta förfalskarna okunniga om.

Naturligtvis måste man som förfalskare vara medveten om hur man formar bokstäverna, om linjer och hörn ska vara böjda eller raka. Man måste beakta bredd i förhållande till höjd och lutningen på bokstäverna. Ska bokstäverna ha seriffer eller inte? Olika regler gällde för olika dokument i olika situationer.

Sedan fanns punkterna, vilka ofta markerade gränsen mellan orden. Men det är viktigt att veta i vilken höjd de placerades, då punktens höjd hade grammatisk betydelse. En text som utges för att vara från 500-talet fvt, kan inte gärna innehålla sådant som var aktuellt på 300-talet fvt. En skribent från 500-talet skulle helt enkelt aldrig skriva på det sättet, framför allt om det gällde en officiell skrift. Låt oss betrakta hur Jakobs ossuarium klarar ett test enligt ovanstående kriterier.

 

Skillnaderna mellan de två handskrifterna

Skillnaderna mellan de två delarna, ”Jakob, son till Josef” och ”bror till Jesus” är så uppenbara att de kan konstateras av även en amatör om man påpekar dessa skillnader. Låt oss först beskåda själva texten för att påvisa det osannolika i att hela meningen skulle ha kunnat skrivas av samma person. 

 1) Den första delen är korrekt stavad medan den andra inte är det. Beroende på hur man väljer att tolka vissa bokstäver i den andra delen är de antingen ofullständigt utförda, eller så är meningen felstavad. Två bokstäver – d i ”bror till” och Y i ”Jesus” – är felaktigt utförda. Och även om man förutsätter att bokstäverna ska vara d och Y, är ”bror till” grammatiskt felskrivet.[8]

2) För att inskriptionen skulle bli rak, drogs ofta en eller två linjer, uppe respektive nere, och dessa följdes när man skrev. Den första delen följer framför allt en rak linje under bokstäverna. Om denna tänkta linje förlängs hamnar bokstäverna i den senare delen inte på linjen.

3) I den första halvan av inskriptionen är bokstäverna av samma storlek. I den andra halvan skiljer sig bokstäverna åt i såväl storlek som utseende både från bokstäverna i den första halvan och mellan varandra.

4) Bokstäverna i den första delen är riktigt utformade med raka linjer och vinkelräta hörn, medan bokstäverna i den andra delen ofta är böjda och därmed oriktigt utförda.

5) I formell stil, bland de mer bemedlade, gjorde man spetsar eller hakar i ändarna på vissa bokstäver. De kallas seriffer och liknar de seriffer som finns på vissa moderna typsnitt (exempelvis Times New Roman som används inom denna parentes). Några bokstäver i den första delen har också seriffer, medan ingen bokstav i den andra delen är skriven med seriffer, detta trots att vissa borde ha haft sådana.

6) I antiken skrevs texter ofta som de talades. Även om texten skrevs i en löpande följd utan avstånd mellan orden kan man märka ett visst ökat avstånd mellan stavelserna. I den första delen av inskriptionen finns denna uppdelning mellan stavelserna: ”iA cov bAR io sEf”. Slutet av meningen, ”bror till Jesus” är däremot skriven i fortlöpande följd, achoiiashoua. Det är inte ens ett utökat avstånd mellan sista bokstaven i den första halvans Josef och den första bokstaven i den andra halvans bror.

7) Dessutom sänktes ofta den sista bokstaven (eller de sista bokstäverna) i meningen för att markera att rösten sänks i slutet av meningen när man talar. Den sista bokstaven i Josef (fe) är också mycket riktigt sänkt så att den ligger något under de övriga bokstäverna. Då borde också den sista bokstaven i Jesus ha varit sänkt, men det är den inte.[9]

8) Denna sista bokstav (fe) i den första delen av inskriptionen är också kraftigt förlängd. Detta är ett tecken på att hela texten är färdigskriven. Själva företeelsen att förlänga en bokstav innebär att den utgör en ”slut på texten”-markör. Den ursprungliga texten löd alltså ”Jakob, son till Josef”.

9) Den andra delen (achwydyshwa) börjar på samma höjd som den sista bokstaven i den första delen av inskriptionen (yaqwvbrywsf). Men den sista bokstaven i den första delen var korrekt sänkt (se punkt 7). Och om samma person skrivit hela texten vid samma tid, skulle han, eller hon, ha följt riktlinjen och börjat achwydyshwa-inskriptionen på samma höjd som den näst sista bokstaven i den första delen.[10]

Inskriptionen är utförd så här: yaqwvbrywsfachwydyshwa

Den borde i stället ha utförts så här: yaqwvbrywsfachwydyshwa


Enligt Rochelle Altman består skrivtecknen i den andra delen av bokstäver från olika geografiska områden och olika tidsepoker. De har inget samband med varandra och handskriften har inget enhetligt utseende. Detta tyder på att den andra delen av inskriptionen (bror till Jesus) har lagts till senare och att den som skrev denna text härmade de bokstäver och ord som han/hon fann på andra ossuarier eller dokument, utan förståelse för att dessa inte stammade från samma tid.

Den första delen är däremot utsökt skriven. Den som skrev detta talade sannolikt flytande arameiska och var en bildad läs- och skrivkunnig person. De seriffer som förkommer på bokstäverna tyder på att ”Jakob” dog under Herodes den stores regeringstid[11] (37 fvt-4 vt). Det är däremot tveksamt huruvida den person som skrev den andra delen kunde arameiska över huvud taget.

 

Skillnaderna mellan de två inskriptionerna

Men det är inte bara så att det är två olika personer som skrivit de olika delarna av texten, själva utmejslingen av bokstäverna på kistan är också utförd av två olika personer. Inskriptionen har ristats in med en mejsel. Men den första och den andra delen har ristats med olika tekniker.

I den första delen är bokstäverna tillskurna med utsökt precision av en person som sannolikt hade detta till yrke. Bokstäverna är inristade i stenen till ett jämnt djup. I den andra delen är bokstäverna inte jämna. De är inte bara olika djupa, ”även inom en enskild bokstav kan inristningsdjupet variera påtagligt”.

“Så det förefaller klart att inskriptionen mejslades av två händer: den ena från inskriptionens första halva, vilken höll huggjärnet parallellt med stenens yta och skar rakt ner och den andra vilken höll den i en vinkel och använde hörnet som en spets för att skära linjer till ett ojämnt djup eller för att förflytta längs ytan.”[12]

Det är möjligt att felstavningen eller misstagen gjorda med bokstäverna i den andra halvan (åtminstone delvis) kan förklaras av att den som gjorde inristningen hade så dålig teknik.

 

Språket

Enligt André Lemaire, den forskare som gjorde upptäckten av ossuariet, tyder språket på att hela inskriptionen gjorts mellan 50 och 70 vt. Men många paleografer betvivlar detta. Första delen har troligtvis tillkommit någon gång mellan 30/20 fvt och 70 vt. Exempelvis hävdar Rochelle Altman att ett exemplar av Femte Mosebok (4QDeut) funnet i Qumran och daterat till tiden strax före vår tidräknings början, uppvisar en handstil som är identisk med handstilen på första delen av inskriptionen.[13] Detta visar att den första delen troligtvis skrevs i slutet av nollhundratalet fvt, men givet att den som skrev 4QDeut var en äldre person kan Jakob ha dött något senare, möjligen inemot år 30 vt, men knappast senare. Dialekten visar också på Judeen, tidigt nollhundratal eller ännu tidigare.

Den andra delen, pekar i stället på Galileen, någon gång mellan slutet av 100-talet och 600-talet vt. En av världens främsta experter på arameiska dialekter, Paul Flecher, säger följande:

”... den överensstämmer med den normala användningen av judisk-palestinsk arameiska, den arameiska dialekt som användes i Galileen från och med det sena 100-talet fram till 600-talet”[14]

 

Sammanfattning

Det förefaller alltså som om själva kistan är äkta. Herodesrosetterna pekar på att den tillverkats någon gång mellan 30 före och 30 efter vår tidräknings början. Kistan har en patina som tyder på att den är gammal. Den är smutsig, repad, sliten och missfärgad efter 2000 år och rosetterna är nästan helt bortsuddade. Reporna ligger utanpå rosetterna vilket tyder på att dessa funnits där från början.

Slitaget på inskriptionen är något mer problematiskt. Även här finns det repor ovanpå, men den första delen av inskriptionen är mycket mer framträdande, som om den skulle ha rengjorts.[15] Sammantaget tyder detta ändå på att ingen av de två inskriptionerna har gjorts i modern tid. Såväl stilen som dialekten tyder på att den första delen av inskriptionen (Jakob, son till Josef) tillkommit någon gång mellan 30 fvt och 30 vt och de flesta fakta pekar på tidigt i den perioden.

Den andra delen är skriven av en annan person. Dessutom är den efterföljande inristningen mejslad av en annan person än den som utförde inristningen av den första delen. Dialekten pekar mot Galileen och tiden 150-600 vt. Bokstäverna stammar i verkligheten från olika tidsepoker. Detta tyder på att den andra delen är tillagd i efterhand av någon som inte behärskade arameiska.

Det troligaste är att detta har skett någon gång under perioden från slutet av 200-talet och ett antal århundraden framåt, i och med att handeln med heliga reliker tog sin början. Kanske hittade man en kista med inskriptionen, ”Jakob, son till Josef” och antog att den måste tillhöra Jesu bror. Så lade man till ”bror till Jesus”, för att ingen skulle tvivla på att det verkligen var Jakob den rättfärdiges kista. Det fanns trots allt många personer som hette Jakob och som hade en far vid namn Josef.

Om det mot förmodan inte är en gammal förfalskning, är det en modern förfalskning och i så fall en mycket slarvigt utförd sådan. Därmed kan även denna kista läggas till samlingen av föremål som påstås vittna om Jesus – som exempelvis svepningen i Turin – men som i verkligheten inte vittnar om något annat än att en historisk Jesus är lika gäckande som en flyende vålnad.

 

Omnämnandet av en bror

Det följande resonemanget är egentligen onödigt. Eftersom den senare delen av inskriptionen med allra största säkerhet är tillagd långt efteråt faller hela resonemanget om att denna kista skulle ha tillhört Jesus’ bror Jakob. Förutsättningen var just att Jesus’ namn var omnämnt. Eftersom det var så ovanligt att en broders namn fanns med på ett ossuarium skulle detta tyda på att brodern var berömd och därmed utgöra ett bevis för att kistan tillhört Jakob den rättfärdige, bror till Jesus från Nasaret. Men de övriga exemplen där en bror finns omnämnd innehåller inga för oss kända (och därför kanske berömda) namn, som exempelvis den kista från 100-talet som bär inskriptionen ”Shimon, son till Asiya, till minne av Hanins bror”.[16]

Det är inte speciellt troligt att brodern skulle omnämnas för att han var berömd. Normalt begravdes man i en familjegrav och inskriptionen om vem som var ens far var till för att kunna skilja på de personer vilka bar samma namn. Tre generationer, Josef, Markus och Josef kunde bära namnen ”Josef son till X”, Markus, son till Josef” och Josef son till Markus”. Endast i de fall där förväxling ändå kunde ske vore det logiskt att nämna ytterligare en person, exempelvis en bror. Och som vi ska se fanns det många som hette Jakob och var son till Josef. Det finns för övrigt flera andra möjliga orsaker till varför en bror skulle omnämnas. Han kanske ägde graven eller stod för begravningen, kanske till och med förrättade den.

 

Hur många personer hette Jakob, Josef och Jesus?

I nollhundratalets Palestina var namnutbudet starkt begränsat. Folk hade ofta samma namn. Bland männen var Josef det näst vanligaste namnet. Vanligast var Simon och var femte man bar det namnet. Bland kvinnorna var Maria än mer framträdande och var fjärde kvinna hette Maria.

Enligt inskriptioner på ossuarier hette 8 % av männen Josef, 4 % Jesus och 2 % Jakob. Ifall man tar ett större material i beaktande och räknar alla inskriptioner, var förhållandena: Josef 14 %, Jesus 9 % och Jakob 2 %.[17] Om vi förutsätter att lika många män som kvinnor begravdes, innebär det att var 714:e kista borde ha tillhört en Jakob vars far hette Josef.[18] Eftersom namnet Jesus med största sannolikhet är ett senare tillägg, förstår vi att denna kista inte är något unikum.

Om hela inskriptionen hade varit äkta skulle förhållandena ha ändrats påtagligt. Om en genomsnittlig familj på den tiden hade fyra barn (två flickor och två pojkar), skulle ungefär var 8000:e kista tillhöra en Jakob, vars far hette Josef och med en bror vid namn Jesus.[19] Med sex barn bli förekomsten c:a var 4000:e[20] och med åtta barn c:a var 3000:e.[21]

Under perioden 30 fvt-70 vt var folkmängden i Jerusalem troligen 50 000 till 100 000 människor.[22] Ifall vi räknar med en genomsnittlig livslängd på 40 år skulle ungefär 150 000 människor ha dött under denna 100-årsperiod (borträknat alla som inte fick uppleva sin 15-årsdag och därmed kunde tänkas få en begravning i ett ossuarium). Sedan måste också Jerusalems icke-judar räknas bort och därmed kvarstår kanske 120 000 personer. Många var fattiga och hade inte råd att köpa en kista och många var inte läs- och skrivkunniga. Men flertalet av de fattiga och illitterata var säkert kvinnor, vilka inte påverkar resultatet, och det räckte om en person i familjen kunde skriva hjälpligt. Om hälften reduceras återstår 60 000. Med lägsta antalet barn per familj (4 stycken) skulle det ha funnits sju till åtta Jakobar (60 000/8000 = 7,5) med de rätta familjeförhållandena som dött i Jerusalem under nämnda 100-årsperiod.

Men det går inte att fastslå att kistan kommer från Jerusalem. Stenen går inte att binda till Jerusalemområdet. Dessutom var det vanligt att judar i hela Palestina och i resten av Medelhavsområdet lät föra sina döda släktingar till den heliga staden för en andra begravning. Det innebär att det totala antalet judar i kombinationen Jakob, Josef och Jesus är omöjligt att beräkna.

Uppskattningar gör gällande att drygt 2 miljoner judar bodde i Palestina och ytterligare 5 miljoner i diasporan (förskingringen). Det innebär att det fanns fler än 100 gånger så många judar i världen som i Jerusalem. Om även judar i diasporan bar samma namn som judar i Palestina kan det ha funnits närmare 1000 personer som hette Jakob med en far som hette Josef och en bror som hette Jesus och vilka kan ha begravts i Jerusalem.

      

  

JESUS’ EGET OSSUARIUM

Jesus’ brors kista har basunerades ut som en världssensation. Jesus’ egen kista har däremot inte vållat någon uppståndelse. Detta är märkligt då det borde ha ansetts vara en ännu större triumf att hitta det begravningskärl där skelettet av den jordiske Jesus fick sin sista vila. Det kan naturligtvis hänga samman med att man från kristet håll omöjligt kan acceptera att detta är Bibel-Jesus’ kista, eftersom han återuppstod i köttet och for till himlen.

Kistan upptäcktes i mars 1980 i södra Jerusalem i en liten familjegrav vilken sammanlagt innehöll 10 ossuarier. Kistan bar inskriptionen ”Jesus, son till Josef”. Detta var i och för sig inget märkvärdigt, ty både Jesus och Josef var vanliga namn och man hade sedan tidigare hittat fem ossuarier från nollhundratalet som bar namnet Jesus, och på en av dem angavs att fadern hette Josef. Detta fynd var alltså det andra i ordningen med en inskription: ”Jesus, son till Josef.” Det märkvärdiga med detta fynd var namnen på de andra kistorna. Där fanns både en Josef och en Maria, ytterligare en Maria, en Matteus och en Judas. De sex kistorna bar var och en följande inskriptioner.

1)    Jesus, son till Josef (på hebreiska, Rahmanis katalog nr. 80,503)

2)    Josef (på hebreiska)

3)    Maria (på hebreiska och handstilen visar att den är samtida med Josef-inskriptionen)

4)    Judas, son till Jesus (på hebreiska och handstilen visar att den inte stammar från samma tid som de andra två ossuarierna).

5)    Matteus (på hebreiska)

6)    Maria (på grekiska)

Det finns inga uppgifter om vad som stod på de fyra övriga ossuarierna, om det över huvud taget stod något.

Här fanns alltså en Jesus, vilken sägs ha haft en far som hette Josef. Här påträffades också både Josef och Maria vilka hade levt samtidigt. Det fanns också ytterligare en Maria. Jesus sägs i evangelierna ha haft både bröder och systrar och enligt senare källor hette en av systrarna Maria. Här fanns också en Judas och enligt evangelierna hette en av Jesus’ bröder Judas.[23] Det finns inga uppgifter om någon släkting till Jesus som hette Matteus. Däremot uppges att en av Jesus’ lärjungar hette Matteus.

Var 85:e grav. Men fyndet gjordes i Jerusalem och Jesus’ familj kom från Galileen. Trots allt var det ett friskhetstecken att forskarna valde att inte slå på den stora trumman i samband med upptäckten av dessa ossuarier. De inristade namnen är så vanliga att fyndet måste betraktas som fullt normalt. Kombinationen Jesus, son av Josef borde uppträda på c:a var 79:e kista tillhörande en man.[24] Var sjunde man hette Josef och var fjärde kvinna bar namnet Maria i någon av de olika varianter som förekom. Judas kan inte vara Jesus’ bror eftersom han uppges ha varit son till Jesus. Maria kan heller knappast ha varit Jesus’ syster, då namnet är skrivet på grekiska. Och lärjungen Matteus kan näppeligen ha begravts i Jesus’ familjegrav. Även om vi räknar med syster Maria skulle man statistiskt sett påträffa denna kombination av namn i var 85:e grav innehållande 10 ossuarier med inskriptioner.[25]

Var 30:e grav. Men detta är dessutom oriktigt räknat eftersom vi inte behöver förutsätta att just dessa släktingar ska påträffas i Jesus’ familjegrav. Tar vi med även de andra systrarna och bröderna i beräkningen och förutsätter att vi kan påträffa vilka fyra släktingar som helst i Jesus’ familjegrav kommer sannolikheten att stiga, så att vi kan räkna med en upptäckt i var 30:e grav innehållande tio ossuarier. Till dem som undrar varför vi då inte stött på en sådan grav kan sägas att det har vi. Vi har hittat denna grav!

      

  

JOASH-INSKRIPTIONEN

Bakgrund

Joash-inskriptionen är en av dessa nyligen offentliggjorda upptäckter, som med nästan hundraprocentig säkerhet är en modern förfalskning. Inskriptionen är gjord på en sandstenstavla i formatet 31 x 24 cm. Dess ägare är hittills anonym. Rykten gör gällande att tavlan hittats på tempelberget i Jerusalem i samband renoveringen av den muslimska helgedomen, något som förnekas från officiellt muslimskt håll.

Inskriptionen är skriven på hebreiska med gammalfeniciska skrivtecken och diskuterar reparationer av kung Salomos tempel utförda av Achasjas son, vilken enligt Bibeln var Joash (regerade c:a 836-798 fvt).[26]

Hade denna inskription varit äkta, skulle fyndet ha fått enorma konsekvenser. Hittills har inget bevis kunnat framläggas för att templet ens existerat. Dels skulle det vara ett indicium inte bara för att Davids och Salomos riken verkligen existerat utan också att dessa varit storslagna, dels skulle striden mellan judar och muslimer om rätten till tempelberget tippa över till judarnas fördel. Men tavlan är en förfalskning, därom råder inget tvivel.

   

Kännetecken på förfalskning  

 

1) Blandade bokstäver. Skriften består av en blandning av olika bokstäver i olika typsnitt. De stammar från olika geografiska områden och förefaller hämtade från olika inskriptioner, såväl kungliga som andra. Dessutom härrör några bokstäver från 600-talet och inte 800-talet.

2) Markerad text. Gudsnamnet är i denna text skrivet JHVH, i kursiv stil. Seden att skriva Gudsnamnet kursivt eller att byta ut det mot fyra punkter uppkom under 200-talet fvt. En text som har JHVH kursivt och utges vara skriven omkring 800 vt är tämligen säkert förfalskad

3) Varierande former. För att markera skillnader i ljud och betoning av samma bokstav uppfanns olika varianter av bokstäver. Några bokstäver hade tre olika former. Vissa av dessa varianter saknas helt i inskriptionen, medan exempelvis bokstaven vav förekommer i tre olika skepnader, trots att den borde ha förekommit endast i två.

4) Höjd och avstånd. Avstånden mellan bokstäverna markerar hur länge en stavelse skall betonas, medan bokstavens höjd bestämmer ljudstyrkan och tonhöjden. På endast en del av inskriptionen är bokstäverna förskjutna våg- och lodrätt och då dessutom oregelbundet och slumpmässigt.

5) Punkterna mellan stavelserna är slumpmässigt höjdplacerade vilket får till följd att texten blir grammatiskt felaktigt utformad.

6) Form. Minnestavlan är bredare i basen och avsmalnande mot toppen. Detta är den form som härskarna använde för lagsamlingar och den saknade toppen bör ha var smalt avrundad. Texten på denna tavla är mer informell och skulle inte ha ristats in på en tavla med denna form.

7) Storlek. Ursprungligen var tavlan troligen en bra bit över 40 cm hög. En så stor tavla var i den israelitiska-judeiska traditionen förbehållen endast religiösa lagtexter ur exempelvis Moseböckerna. Den nu aktuella texten skulle inte ha skrivits på en så stor tavla.[27]

8) Ordval. Inskriptionen innehåller flera ord som inte finns i Bibeln. Att påstå att man gör “bedek bayit” betyder i modern hebreiska att man reparerar, medan det i biblisk tid skulle ha betytt att man gör en spricka i byggnaden. Användningen av ordet ”edut” i betydelsen vittnesbörd är felaktig. I biblisk tid betydde ”edut” förbund, medan vittnesbörd hette ed. Likaledes existerade inte ett uttryck som ”titzlah hamelakha” (låt arbetet ha framgång) vid denna tid. Endast folket, inte arbetet, kunde nå framgång.

9) Ändelsen. Kungliga inskriptioner från det gamla Fjärran Östern slutar som regel med en förbannelse över den som skadar inskriptionen eller ibland med en välsignelse över den som skrev texten. I detta fall slutar inskriptionen med en välsignelse över folket, ett i övrigt helt okänt fenomen. Kungen lade alltid tonvikten på sin egen roll, inte folkets.[28]

Var och en av dessa ovanstående nio punkter är ett osvikligt tecken på att inskriptionen är en förfalskning. Alla nio sammantaget gör det naturligtvis helt uteslutet att den skulle vara äkta.

Idéstöld

I Kungaböckerna finns två avsnitt där språket tydligt avviker från det som annars används. Det ena berör kung Joash’ restaurering av Salomos tempel (2 Kung 12) och det andra kung Achas’ uppförande av ett altare för att blidka den assyriske kungen Tiglat Pileser (2 Kung 16). Professor Nadav Neeman framkastade i en artikel från 1998 hypotesen att författaren av kungaböckerna kanske hade tillgång till äldre skrivna källor som beskrev just dessa två händelser och att dessa källor påverkat författarens språk.

Neeman föreslog att källorna var kungliga inskriptioner av Joash respektive Achas. Neeman säger:

”Joash-inskriptionen,” vars äkthet denna vecka bekräftades av GSI, är för lik den teori jag framlade i min studie.

Han hävdar vidare att det finns endast...

”en av två möjligheter – antingen träffade jag mitt  i prick och min teori bekräftades på ett fantastiskt sätt, eller läste förfalskaren min teori och bestämde sig för att bekräfta den. Hur som helst, om det i den nära framtiden dyker upp ytterligare en inskription, Achas-inskriptionen, kommer jag att bli övertygad om att den är en förfalskning. För närvarande är jag bara misstänksam.” [29]

Texten på inskriptionen påminner i hög grad om vad som står i 2 Kung 12 och skulle – om den hade varit äkta – ha visat att Kungaböckerna trovärdigt återgett sanningen.

Utöver idén om vad en inskription kunde tänkas innehålla, har man tagit artiklar som finns på Internet till sin hjälp för att kunna trovärdigt utforma denna förfalskning.[30] Därtill synes man ha nyttjat inskriptionen på Meshastenen (ca 830 fvt, se bilden till höger) eftersom såväl bokstäverna som stilen påminner om utformningen på Meshastenen. Detta är något som ytterligare kastar misstanke på äktheten, eftersom förfalskare under lång tid använt sig av just denna steninskription.[31] Ändå har man, som synes, inte lyckats få till skriften.

 

Den geologiska undersökningen

I stället har man varit framgångsrikare med själva stenarbetet. Företrädare för Israels Geologiska Undersökning har efter att ha undersökt föremålet låtit meddela att det inte är en förfalskning. Orsakerna till varför man anser tavlan vara äkta är flera. Ytan är undersökt med elektronmikroskop och det finns inga spår efter moderna verktyg, något en erfaren förfalskare naturligtvis inte skulle använda sig av. Små delar av ytan har skrapats och borrats bort och materialet är undersökt. Det visade sig innehålla mikroskopiska partiklar av guld, vilka kunde tyda på att tavlan varit med när templet ska ha bränts ner 586 fvt i samband med den babyloniska invasionen. Templets väggar tros ha varit guldbelagda.

Man hittade också organiska kolpartiklar, vilka daterats med hjälp av kol-14-metoden till omkring 300-talet fvt, alltså 300 år efter tempelbranden. Orsaken till denna skillnad tros vara att kolpartiklar från senare tid smittat det äldre lagret av kol från tempelbranden. Allt detta var inbäddat i en patina vilken också täckte inskriptionen.[32]

 

Handbok över hur man tillverkar en förfalskad inskription

Men det är relativt enkelt att förfalska ett föremål så att det förefaller vara äkta. Nedan följer en kortfattad beskrivning över hur man kan gå till väga.

1)          Man börjar med att välja ut en lämplig sten av ett riktigt material. Vill man vara på den säkra sidan tar man en äkta tavla från rätt period.

2)          Därefter polerar man ytan och tar eventuellt bort den gamla inskriptionen. Så verkar ha gjorts i detta fall.

3)          Med järnverktyg som inte innehåller nickel eller krom karvar man in tecknen.

4)          Därefter blästrar man inskriptionen med kvartspulver för att den ska se vittrad och gammal ut.

5)          Med hjälp av en gasbrännare sprayas ytan med fina guldpartiklar på samma sätt som skulle ha kunnat ske vid en brand.

6)          För att kunna åldersbestämma ytan täcker man den med träkol som hämtas från någon av de många utgrävda platser som daterats till 600-talet fvt. På grund av föroreningar i materialet kan, som i detta fall, dateringen bli något missvisande.

7)          För att skapa patinan täcks därefter hela ytan med en vattenlösning innehållande material som tidigare tagits från samma sten och malts till ett fint pulver.

8)          Nästa steg är att härda ytan genom att bränna den i en elektrisk ugn i 300-400 grader C i flera timmar och att kanske därefter utsätta den för även mikrovågor.

9)          De grövre partiklarna borstas bort, vilket kan lämna spår, liksom de spår som återfinns på Joash-inskriptionen.

10)     Därefter är det bara att beställa en geologisk undersökning, vilken kommer att uppvisa samma resultat som inskriptionen som påstås vara gjord av Joash.[33]

      

  

ANDRA SENSATIONELLA UPPTÄCKTER

 

Kajafas’ ossuarium

Fyndet av Jakobs kista är nu inte det enda sensationella arkeologiska fynd som gjorts rörande personer beskrivna i Nya Testamentet. 1990 hittades en vackert ornamenterad kista med inskriptionen ”Yehosef bar Kayafa”, det vill säga ”Josef, son till Kajafas”. Detta namn bar den judiske överstepräst som innehade ämbetet 18-37 vt och enligt evangelierna var det han som ledde rättegången mot Jesus.[34] Inskriptionen röjer dock inte att detta ossuarium skulle ha tillhört en överstepräst, men den utsökt vackra utsmyckningen gör att det är fullt möjligt att så verkligen är fallet.

 

Alexandros, son till Simon från Kyrene

Ett annat ossuarium som upptäcktes vid samma tid sägs bära inskriptionen ”Alexandros, son till Simon från Kyrene”. Enligt synoptikerna bar en viss Simon från Kyrene,[35] vilken var far till Alexandros, Jesus’ kors upp till Golgata.

"En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors." (Mark 15:21)

I verkligheten finns på ossuariet tre inskriptioner på grekiska och ytterligare en på hebreiska. Två av de grekiska inskriptionerna lyder ”Alexandros, [son] av Simon” och den tredje; ”av Alexandros”. Den hebreiska inskriptionen lyder ”Alexandros QRNYT”. Det har framkastats att ORNYT skulle kunna avse Kyrene, men i denna fråga har ingen enighet uppnåtts. Det är alltså oriktigt att påstå att inskriptionen lyder ”Alexandros, son till Simon från Kyrene”. Och eftersom var femte judiske man i nollhundratalets Palestina hette Simon, har inskriptionen inget värde utan omnämnandet av Kyrene.

 

Pilatus-inskriptionen

I Caesarea, en hamnstad i gamla Palestina fann man 1961 en inskription som berättade att Pontius Pilatus var prefekt över Judeen. Detta var tidigare känt från flera källor, exempelvis historikern Josefus. Pilatus var enligt alla fyra evangelierna den som lät avrätta Jesus.[36]

 

Petrus’ hus

En annan fantastisk händelse var upptäckten av lärjungen Petrus’ hus, vilket omtalas i Mark 1:29. Uppgifterna gör gällande att man hittat ett enkelt hus i Kafarnaum längs Galileiska sjöns norra strand vilket en gång ska ha utgjort Petrus och hans hustrus boning. Men detta grundar sig på ett antal antaganden och mycket litet fakta. En spansk kvinna vid namn Egeria skrev i slutet av 300-talet om sina upplevelser i samband sin pilgrimsfärd till Palestina. Delar av hennes berättelse finns bevarade medan andra delar finns refererade i verk av andra betydligt senare författare.

Enligt dessa senare författare ska Egeria ha besökt en kyrka i Kafarnaum vilken sades vara byggd ovanpå den främste apostelns hus. Utgrävningar i Kafarnaum har också uppdagat en kyrkobyggnad från 400-talet under vilken en byggnad från 300-talet låg. I det understa lagret hittades en liten byggnad från nollhundratalet (vilken således ska ha tillhört Petrus). Det är därför troligt att man hittat den kyrkobyggnad som Egeria beskrev.

Men vad bevisar det egentligen? Strängt taget endast att man mot slutet av 300-talet ansåg att Petrus hade bott där. Men vid denna tid, när kristendomen hade vuxit sig stark, blomstrade sedan länge handeln med religiösa föremål och pilgrimerna guidades runt bland de olika ”turistattraktionerna”. De ville veta var Petrus hade bott, var Jesus hade korsfästs etcetera. Det är samma geschäft i det Heliga landet i dag. Det är således inget märkvärdigt om man bestämt sig för att ett av de gamla husen i Kafarnaum tillhört Petrus. Huset innehåller inget kännetecken som gör att det går att knyta till Petrus. Hur skulle det kunna göra det? Vid det här laget är läsaren säkert lätt misstänksam mot det flesta arkeologiska upptäckter som gör gällande att man bekräftat det ena eller det andra ur Bibeln.

 

Kristna inskriptioner och symboler

På Internet och annorstädes framhålls de många inskriptioner på ossuarier och andra föremål från nollhundratalets Palestina, vilka innehåller namn på personer kända från Nya Testamentet. I gravkammare från första halvan av nollhundratalet finns kistor med namnen Simon, Salome, Marta, Lazarus, Maria, Josef, Jesus, Nataniel, och så vidare. På ossuarierna finns kors inristade, och i en gravkammare, vilken sägs ha förslutits 42 vt finns uttryck såsom ”Jesus, ve!” och ”Jesus Aloe” inristade tillsammans med kors. Aloe (växten) finns nämnd i Psaltaren 45:9 och tolkas tillsammans med uttrycket ”ve” som sörjande över Jesus, blott 10 år efter hans död.  Det påstås också ibland att inskriptionerna ska tydas ”[till] Herren Jesus” I en annan gravkammare skall en kista ha burit inskriptionen ”Jesus Kristus, frälsaren”.[37]

Det är givetvis inget märkligt i att hitta dessa namn inskrivna på ossuarierna eftersom det var vanliga namn vid denna tid. Vilka namn skulle man annars hitta; Torbjörn, Gunhild, Åsa eller Ulf? Och korsen – vilka ofta är kryss – är heller inga kristna kors. Det var först flera århundraden senare som korset blev en kristen symbol. Eftersom kryssen ofta sitter mitt emot varandra, placerade på såväl sidorna som locket står det klart att de utgör markeringar för hur locket skall sitta. 40 % av alla ossuarier har dylika ”riktmärken”[38]

De två nämnda Jesus-inskriptionerna är på grekiska och lyder Iesousiou*[39] och Iesousaloth. Ingen av dem går att översätta med ”[till] Herren Jesus”. Sukenik, som grävd ut graven, tolkade den första inskriptionen som ”Jesus, ve”. Men en annan uttolkare, Kane, anser att de tre sista bokstäverna (iou) skall följas av andra och bilda Judas. Därmed skulle ossuariet ha tillhört ”Jesus, (son av) Judas”. Enligt Kane bör den sista delen av den andra inskriptionen (aloth) också vara ett namn. Slutligen kan nämnas att inskriptionen ”Jesus Kristus, frälsaren” endast består av de tre grekiska bokstäverna Iota, Chi och Beta.[40] Detta vore som att påstå att GPS betydde Göran Persson, statsministern!  

 

Copyright © 2003 Roger Viklund

[2] The Geological Survey of Israel (GSI)

[3] Josefus berättar år 93 (Judarnas gamla historia 20:200) att Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus, avrättades av översteprästen Ananus omkring år 62 vt. Jesus-omnämnandet är troligen ett senare tillägg. I motsats till denna uppgift påstår omkring år 170 Hegesippus (citeras i Eusebios’ kyrkohistoria 2:23) att Jakob dog 69 vt genom att ha störtats ner från tempelmuren och därefter stenats till döds.

[4] Dr Shimon Ilani från The Geological Survey of Israel, i ett brev till Kelly Wellington: “To your specific question, we cannot say for sure that the ossuary was produced in the Jerusalem area, because this Senonian chalk is exposed in many places in Israel and the vicinity. To the present knowledge, there are no specific characteristic signs of that chalk to specific site. Yet, the evidence of the quarries and the workshops of that ancient time in the vicinity of Jerusalem, using this chalk, is what we can say at present.” http://groups.yahoo.com/group/JesusMysteries/message/9358).

[5] Enligt Rochelle Altman, JesusMysteries-list: http://groups.yahoo.com/group/JesusMysteries/message/9745).

[6] I detta stycke bygger jag på på Rochelle I. Altmans artikel: Report on the Temple Tablet, och personlig korrespondens med henne.

[7] Paleografi är i sin vidaste bemärkelse benämningen på den vetenskapsgren som sysslar med studier av antikens och medeltidens skriftsystem. I en mer begränsad form betecknar det enbart studiet av skrift på förstörbara material, liksom papyrus. I en ännu snävare bemärkelse rör det endast de grekiska och latinska skriftsystemen.

[8] I debatten har påpekats att det finns ytterligare en inskription på en benkista; ”Simi son till Asiya bror till Hanin” där ”bror till” också uppvisar denna felaktiga stavning, ”achwyd”. Men detta är en grov feltolkning av inskriptionen, vilken är helt grammatiskt riktigt skriven som achdi [‘z] och hela inskriptionen lyder i stället: ”Shimi son till Asiya till minne av brodern till Hanin”.  Se Rochelle Altman:  http://groups.yahoo.com/group/JesusMysteries/message/10762

[13] Rochelle I. Altman, Ioudaios-L Archive.

[16] L.I. Rahmanis katalog, nr. 570

[18] 0,02 x 0.14/2 = 0,0014 = 0,14%.

[19] c:a 0, 0014 x 0,09 = 0,000126 » 0,013%.

[20] 0,0014 x (1-(91/100)2) » 0,000241 » 0,024%.

[21] 0,0014 x (1-(91/100)3) » 0,000345 » 0,035%.

[23] Enligt Mark 6:3 och Matt 13:55, hette Jesus’ bröder Jakob, Joses, Judas and Simon. Enligt Epifanius som på 300-talet skrev Panarion och Ancoratus hette systrarna Maria, Salome och Anna. Jesus’ systrars namn anges även i Jakobs protoevangelium, Filipsevangeliet och i “the Church's Apostolic Constitutions”. New Ossuary NOT First Jesus Evidence.

[24] 0.09 x 0.14 = 0.0126 = 1.26%

[25] Jesus, son till Josef = 6%, 1-(1-0.0063)10 = 0,06124. Josef = 48%, 1-(1-0.07)9 = 0,4796. Maria = 66%, 1-(1-0.125)8 = 0,6564. Maria = 61%, 1-(1-0.125)7 = 0,6073. 0,06124 x 0,4796 x 0,6564 x 0,6073 = 0,0117 = 1,17 %.

[27] De sju första punkterna är hämtade ur Report on the Temple Tablet, av Rochelle I. Altman.

[28] De två sista punkterna bygger på: There is nothing else like it.

[30] I dessa två artiklar finns det mesta av den information man kan tänkas behöva. Rochelle I. Altman: Writing Systems and Manuscripts, Rochelle I. Altman: Some Aspects of Older Writing Systems: With Focus on the DSS. 

[34] Kajafas nämns i Matt 26:3, 57; Luk 3:2; Joh 11:49, 18:13-28 och Apg 4:6.

[35] Kyrene låg i nuvarande Libyen och var huvudstaden i den romerska kolonin som gick under namnet Kyrenaika.

[36] Pilatus nämns i Mark 15:1-44; Matt 27:1-65; Luk 3:1, 13:1, 23:1-52, Joh 18:29-19:38: Apg 3:13, 4:27, 13:28 och 1 Tim 6:13.

[39] * står för ytterligare en eller flera bokstäver som inte går att identifiera.