Jesusparallellerna (tredje utgåvan, 2006)
Då jag efter större efterforskning funnit mer material, har min ursprungliga artikel om Jesusparallellerna från år 1999 blivit något föråldrad. Jag har därför valt att byta ut den artikeln mot denna nya förbättrade artikel. Jämfört med den ursprungliga artikeln, har jag uteslutit bland annat parallellerna med Krishna, då jag ansåg likheterna mellan hans liv och Jesu liv vara mindre betydelsefulla. I denna, den tredje utgåvan av Jesusparallellerna, har jag lagt till merparten av det material som finns med i kapitel 3.2 i min bok Den Jesus som aldrig funnits. Men denna Internetutgåva avviker ändå något från den tryckta versionen i min bok. Exempelvis är inledningen omgjord och är det avsnitt i boken som handlar om Baal bortplockat. Vissa smärre fel är också korrigerade. Framför allt har det dock tillkommit en del nytt material. Eftersom det i en nätutgåva, i motsats till i en bok eller i en tidning, inte föreligger någon brist på utrymme, har jag i fotnoterna tagit med citaten ur originalkällorna och i de fall texterna finns på nätet också länkat till dem. En motsvarande artikel på engelska The Jesus Parallels finns på min engelska webbsida. Om ni upptäcker fel i denna artikel, såväl språkliga som faktiska, skulle jag mycket uppskatta om ni meddelade dem till mig. Likaså vore det värdefullt att få information om sådant material som borde vara med i artikeln, men saknas.
Inom den moderna forskningen finns en tendens till att bortse från likheterna mellan evangeliernas Jesus och andra halvgudar. Försvarare av den kristna tron, så kallade apologeter, säger oftast att skillnaderna är större än likheterna; att de enda likheter som förekommer är strukturella likheter; och att om någon har lånat något är det hedningarna som har lånat från de kristna. Jag har jämfört Jesu liv enligt evangelierna med andra gudssöners och har koncentrerat mig på sex gestalter; den grekiske läkeguden Asklepios, den med Jesus samtida frälsaren och undergöraren Apollonios, den grekiske hjälten och gudssonen Herakles, vinguden Dionysos, den romerske mysterieguden Mithras, och den från Indien stammande Siddhârtha Gautama Buddha. Jag har också behandlat föreställningarna om jungfrufödseln, uppståndelsen och underverken och i samband med dessa undersökt Adonis, Attis och Osiris. Mina avsikter är … 1) att plocka fram alla relevanta likheter. Paralleller som inte finns med är troligen sådana som jag inte har lyckats spåra. 2) att så långt som möjligt återge citaten ur originalkällorna så att alla har möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. 3) att visa att många föreställningar faktiskt är förkristna.
I min genomgång av de sex gudomliga gestalterna har jag naturligtvis uteslutit många detaljer ur deras liv som inte äger paralleller med något i evangelierna. Givetvis behövde varje gudsson sitt eget unika uttryck för att uppfylla de behov som fanns bland skilda folk. Jag påstår inte nödvändigtvis att andra kulturer och mytologiska föreställningar har influerat kristendomen. Så har säkert skett vid många tillfällen, men knappast vid alla. En bättre förklaring kan vara att de alla byggde på ett gemensamt arv. Men om nu allt inte nödvändigtvis är lånat från hedningarna, innebär det inte att evangelieberättelsen om Jesus därför blir sann. Däremot tyder det på att varje berättelse om varje gudsson är en mytologisk berättelse och att så också är fallet med Jesusberättelsen. Det verkar minst sagt otroligt att ”varenda” frälsargud skulle ha levt sitt liv på ungefär samma sätt och gjort ungefär samma saker som alla andra. För mig är det ytterligare en pusselbit att lägga till de andra och tyder på att evangelierna är fiktiva dokument.
Den äldsta religionsformen är sannolikt naturreligionen. I alla tider har människan sökt att tolka den verklighet hon lever i. Naturens välvilja har varit en ständig förutsättning för hennes överlevnad. Det är därför inte underligt att människan letat efter olika sätt att blidka naturen så att den skänker regn, värme, svalka, skydd, mat etc., allt efter hennes behov. Någon gång i tidernas gryning började våra förfäder personifiera denna naturens kraft. I de äldsta religionerna var gudarna starkt sammanbundna med naturen och kan därför betecknas som vegetationsgudar. Vegetationsgudarnas betydelse har ständigt ifrågasatts från kristet håll. Man hävdar att det inte finns några entydiga bevis för att folken verkligen rituellt firade gudarnas död och uppståndelse, då bevisen för detta oftast härrör från kristna källor och således är sena. Observera dock att inte alla källor är sena utan att det existerar tydliga förkristna belägg. På grund av bland annat den systematiska förstörelse av misshagliga skrifter som de kristna sysselsatte sig med under många århundraden tvingas vi konstatera att vi i många stycken saknar fullständig information om de kultiska ceremonierna. Dessa förrättades också ofta inom de så kallade mysteriereligionerna, vilka till sin natur var slutna och inte förkunnades för utomstående. Men som skall visas tyder det mesta likväl på att den döende och återuppstående guden var en reell företeelse framför allt i det östra medelhavsområdet och i Mesopotamien. Vegetationsgudarnas gärningar följde naturens cykler och det förekom tidigt fester till gudarnas ära vid sådd- och skördetid. Guden dog när naturen blev torr och livlös under den heta sensommaren och föddes på nytt på våren när växtligheten sköt fart. Senare, under mysteriereligionernas tid, dyrkades dessa gudar såsom uppståndna från de dödas rike. Förenklat kan man säga att det fanns två sorters vegetationsgudar: kvinnliga och manliga. De förra var oftast jordgudinnor, vilka styrde över allt som hade med växtligheten att göra, alla de grödor som gav människor föda i jordbrukssamhällena. De senare var de hornbärande gudarna, vilka vakade över all den boskap som gav kläder, kött, mjölk och andra animaliska produkter.
En annan kategori av gudar var solgudarna. Människornas föreställningar om dessa gudars liv var förbundna med solens rörelse på himlavalvet. Ofta kunde guden vara både vegetations- och solgud. Årets kortaste dag (vintersolståndet), som också är den vändpunkt varefter dagarna blir längre, inföll enligt den julianska kalendern den 24 december, och nästföljande dag ansågs vara inte bara Jesu födelsedag utan även Mithras’ och andra solgudars. Enligt vår nuvarande kalender infaller vintersolståndet antingen den 21 eller 22 december. År 46 fvt införde den romerske kejsaren Julius Caesar (100–44 fvt) en ny kalender. Den gamla räknade med tio månader om cirka 30 dagar med en vintervila emellan. För att korrigera fel i den tidigare kalendern lät man den nya omfatta 12 månader om sammanlagt 365 dagar samt en skottdag vart fjärde år. Den nya julianska kalendern justerades 90 dagar i förhållande till den gamla och lät det nya året börja den 1 januari. Detta innebar en klar förbättring mot tidigare försök att motverka förskjutningar över tiden. Vintersolståndet förlades till den 24 december vilket innebär att den 25 december var den dag man räknade som ljusets återkomst. På denna dag hölls de kanske största hedniska festerna och man firade solens och därmed solgudarnas födelse. Den nya kalendern var emellertid nästan 11 minuter längre än det verkliga året, varför vintersolståndet efterhand kom att infalla allt tidigare och förskjutas en hel dag på 128 år. Men de gamle fortsatte att fira sina högtider på utsatt dag. Den stora romerska festen var Saturnalia, vilken hölls från den 17 till den 24 december, och år 274 vt införde kejsar Aurelianus firandet av den ”oövervinneliga solens födelse” (natalis solis invicti) den 25 december, vilket sammanföll med firandet av den romerske mysterieguden Mithras’ födelse. Den äldsta uppgiften om att också Jesus skulle vara född den 25 december kommer från Hippolytos (ca 165–235 vt).[1] Och en kalender från 354 vt innehåller ett vittnesmål från år 336 om att Jesus var född just den 25 december. Med åren försköts den julianska kalendern än mer, och mot slutet av 1500-talet misstämde den med tolv dagar mot vad som gällt när den ursprungligen infördes. År 1582 genomförde påven Gregorius XIII en reform där man avlägsnade 10 dagar (inte de erforderliga 12) och återställde till den ordning som rådde vid mitten av 300-talet då den 25 december antogs som Jesu födelsedag samt bestämde att framöver ta bort tre skottdagar vart 400:e år. I kristendomens gryning steg vid vintersolståndet stjärnbilden jungfrun upp i östra horisonten. I de gamla soldyrkarsamhällena såg man hur solen åter föddes, och det skedde regelbundet varje år i jungfruns stjärnbild. Det är absolut säkert att solen av många folk betraktats som en gud. Lika säkert är det att solens uppstigande vid vintersolståndet har varit en viktig händelse som beledsagats av ceremoniella tillställningar. Det måste därför vara ett rimligt antagande att man i dessa soldyrkarsamhällen tolkat solens uppstigande i jungfruns stjärnbild som att det var jungfrun som födde solen, vilken i sin tur sågs som en gud. Alltså födde jungfrun guden, eller gudssonen. Likaså kan sägas att solguden hade tolv följeslagare, eller om man så önskar lärjungar, i form av zodiakens tolv stjärnbilder, vilka solen passerar under sin vandring över himlavalvet. Solguden Mithras avbildas oftast tillsammans med de tolv stjärntecknen. De två ekvinoktierna (höst- och vårdagjämningarna) och de två solstitierna (sommar- och vintersolstånden) utgör ett kors i zodiakens cirkel (något Platon omtalar) och vid detta kors kan solguden sägas vara fjättrad, då han ständigt måste följa korsets bana. Alla dessa föreställningar ligger förmodligen till grund för motsvarande kristna föreställningar.
I de flesta äldre religioner finns berättelser om hur en gud befruktar en jordisk kvinna som med jungfrudomen bevarad föder gudens son. Inte heller på den punkten skiljer sig kristendomen från dessa religioner. Som väl är allom bekant, var Maria enligt evangelierna jungfru när hon födde Jesus. Hon befruktades av den heliga ande, som inom kristendomen kom att uppfattas som en del av gudomen. Därigenom kom Jesus att betraktas som ”Guds son”. Från kristet håll framhålls att endast Jesus är född av en jungfru och att således hans mor Maria är den enda jungfru i historien som fött ett barn. Man underkänner helt enkelt alla andra berättelser om framstående män och halvgudar, vilka alla fötts genom att en gud befruktat en jordisk kvinna. Det heter att exempelvis Zeus har haft samlag med kvinnorna medan den heliga anden på ett mystiskt sätt har befruktat Maria utan att hennes mödomshinna spräckts. En katolsk idé är att den heliga anden tog sig in i livmodern genom Marias öra. Ej heller var Maria gift, medan många av de andra barnafödande jungfrurna var gifta. Därför, säger man från kristet håll, kan de inte ha varit oskulder. Men vad säger egentligen Bibeln?
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. (Luk 1:26f)
Maria och Josef sägs alltså ha varit trolovade och inte gifta. Men att vara trolovad betyder att kvinnan levde tillsammans med mannen i hans familj och troligen ännu inte hade nått 12 ½ års ålder vid vilken hon fick gifta sig. Och även om det inte tillhörde det normala förfarandet, var sexuella förbindelser tillåtna under trolovningstiden. Dessutom säger Bibeln att Jesus hade såväl systrar som bröder, vilka alla i så fall måste ha fötts efter Jesus. Så Maria kan i vilket fall som helst inte ha förblivit oskuld hela livet, även om man på katolskt håll säger att barnen var kusiner och inte syskon till Jesus.
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. (Luk 1:34–35)
Den heliga anden kommer alltså över Maria och hon blir med barn. Det är att märka att i kristen tro anses den heliga anden vara en del av gudomen och det är alltså tekniskt sett Gud som kommer över henne. Själva tillvägagångssättet för barnalstrandet är inte beskrivet i Bibeln, men inte heller finns några beskrivningar av den procedur som förekommer när de andra gudssönerna avlas. Det verkar dock märkligt att gudarna alltid befruktar de jordiska kvinnorna genom att penetrera deras vaginor utom just i fallet Maria. Rimligtvis borde det vara den enklaste vägen att nå livmodern. Självklart föreligger ingen skillnad. En jordisk kvinna blir med barn utan att ha haft samlag med en jordisk man och i stället sägs fadern vara en gud. Myterna om jungfrufödslar hänger säkert samman med kravet på kvinnans renhet. En kvinna som är sexuellt aktiv kan aldrig vara ren nog att föda ett gudomligt väsen. Därför måste ett manligt gudomligt väsen befrukta den orörda kvinnan. Detta kan av förklarliga orsaker ske endast på ett oförklarligt sätt. Gautama Buddhas moder Maya var drottning, och Krishnas moder Devaki var av kunglig härkomst. Senare kom de båda att dyrkas som jungfrur. I Frygien ansågs Attis vara född av jungfrun Nana, och den kommande persiske frälsaren Saoshyant förväntades vara jungfrufödd. Rhea Silvia jungfrufödde tvillingbröderna Remus och Romulus, vilkas far sades vara guden Mars.[2] En annan gud med söner här på jorden var Apollon. Till Apollons söner av en mänsklig moder räknades såväl Pythagoras[3] och Platon[4] som kejsar Augustus:
Enligt en berättelse föll den romerske kejsaren Augustus’ mor i sömn när hon bad i Apollontemplet och befruktades då av guden. (Suetonius, Lives of the Caesars: Augustus 94, skriven ca 121 vt)[5]
Zeus sades ha avlat Dionysos, Herakles, Scipio Africanus och Alexander den store.[6] Också Adonis, Zarathustra, Tammuz och Perseus med flera ansågs vara jungfrufödda:
Och om vi även försäkrar att han [Jesus] föddes av en jungfru, godta detta i likhet med vad du godtar om Perseus. (Justinus Martyren, Apologi, 1:22, skriven på 150-talet vt)
Från kristet håll har man velat avfärda dessa för kristendomen mycket besvärande fakta med att det inte går att bevisa att föreställningarna funnits innan evangelierna skrevs. Allt talar emellertid för att tron på gudssonen som föds av jungfrun är en mycket gammal föreställning som går tillbaka långt före kristendomens födelse. Dessutom finns texterna från Qumran, Dödahavsrullarna, som alla är äldre än evangelierna. Där finns flera exempel på att rättfärdiga ansågs vara gudssöner (men ingen bestämd man fick titeln Guds son). Den kommande messias (kristus) skulle enligt den apokalyptiska litteraturen vara Guds son. Och vi vet också att det vid denna tid fanns flera män som utgav sig för att vara just Guds son. Det skriver Kelsos om år 178 vt.
Även den kristna föreställningen att Jesus uppstod från de döda efter tre dagar eller på den tredje dagen, är ett lån från grannfolken i medelhavsområdet. Det var en allmänt spridd tro att gudarna föddes vid vintersolståndet (julen) för att dö på våren i samband med vårdagjämningen (påsken). Folket genomlevde en kort sorgeperiod, varefter det gladdes och firade den återuppståndne guden på den tredje dagen eller efter tre dagar. Förebilden till evangeliernas tro att Jesus uppstod på den tredje dagen fanns sedan tidigare i den egyptiska tron på guden Osiris. Innan kristendomen gjorde entré på scenen fanns i Egypten en föreställning om Osiris såsom en gud som led och dog för mänskligheten, för att sedan återuppstå på den tredje dagen.[7] Bland andra gudar, som ansågs ha återuppstått från de döda, kan nämnas Dionysos, Asklepios, Apollonios från Tyana, Herakles, Tammuz från Babylonien, Adonis från Fenicien och Attis från Frygien (på den tredje dagen). Eftersom ett antal beskrivningar från tiden för kristendomens uppkomst finns bevarade och de arkeologiska fynden tyder på att dessa trosföreställningar förekommit långt tidigare, är det rimligt anta att den bild evangelisterna tecknar av Jesus till stora delar är en modifierad kopia av en mycket gammal föreställning. Kyrkofadern Justinus Martyren (ca 150 vt) insåg den besvärande likheten mellan de hedniska och kristna föreställningarna. Han löste detta problem genom att helt sonika påstå att djävulen varit framme och spridit detta till hedningarna för att förleda de kristna.[8] Men de hedniska föreställningarna är äldre än de kristna. Det måste därför betraktas som en enastående bedrift av djävulen att så perfekt imitera de kristna föreställningarna innan de ens uppkommit.
Den sumeriske Dumuzi (i Syrien Tammuz) och den kanaaneiske guden Baal är blott två exempel bland flera på förekomsten av vegetationsgudar. I den sumeriska myten Inannas nedstigande till underjorden berättas om syskonen Geshtinanna och Dumuzi, vilka turas om att leva ena halvan av året i underjorden och den andra halvan ovan jord. Dumuzi dog varje år när naturen somnade in i samband med torkan på vintern. När så växtligheten återkom på våren, ansågs han ha fötts på nytt.[9] I Fenicien (nuvarande Libanons och Syriens medelhavskust) tillbad man guden Adon som på grekiska gick under namnet Adonis. Detta är sannolikt samme gud som Dumuzi och Tammuz.[10] Det finns två berättelser bevarade som skildrar hans liv och död. Enligt den ena, en förkristen, dödas Adonis av ett vildsvin under en jakt. Afrodite finner den döende Adonis och utbrister i sorg: ”Din dödsscen kommer att återskapas årligen med min sorg framförd i en ritual”.[11] I den andra berättelsen föds Adonis av Smyrna, som också kallas Myrrha, efter att hon först förvandlats till ett träd. En av de äldsta formerna för tillbedjan var den av träd. Ett exempel är Dionysos som ofta skildrades såsom upphängd på ett träd eller själv varande trädet. Att hängas på ett trä eller träd är att likställas med att korsfästas. Det finns inget grekiskt ord som svarar exakt mot ordet “korsfästning”. I Nya testamentet sägs Jesus antingen ha fixerats vid en påle (grekiska: stauros = en upprätt påle, stör eller stolpe; verbet stauroo = att fästas vid en stauros) eller hängts upp på trä (grekiska: xylon = en träbit eller en bjälke). Det grekiska ordet stauros säger inte om där förekom en tvärbjälke eller ej. Att Jesus spikades upp på ett kors och inte på en påle antas vara fallet enbart för att vi tror att romarna vid den tiden oftast använde pålar med tvärbjälkar. Något sådant sägs emellertid aldrig i NT. Följaktligen finns ingen skillnad mellan den kristna och de hedniska föreställningarna såsom de uttrycks i skrifterna. Kärlekens gudinna Afrodite lägger Adonis-barnet i en kista, tar den till Persefone, dödsrikets gudinna, och ber henne vakta barnet en tid. Men när Persefone får se hur vacker Adonis är, vägrar hon att återlämna honom till Afrodite. Dramat slutar med att Zeus får medla och bestämma att Adonis får tillbringa vintern i underjorden tillsammans med Persefone och sommaren ovan jord, bland de levande, tillsammans med Afrodite. Den övriga tiden får han vistas var han vill och väljer då ljuset och värmen ovan jord. Varje vinter tvingas Adonis stiga ner i dödsriket till Persefone och varje vår i samband med växtlighetens återkomst föds han på nytt genom att stiga upp ur dödsriket. Senare dödas Adonis av ett vildsvin.[12] Denna berättelse är ungefär samtida med evangelierna, men skriften bygger på den grekiske poeten Panyassis,[13] vilken skrev på 400-talet fvt, och vi vet att berättelsen är gammal eftersom den återges i bilder på en spegel från Orbetello daterad till senast 200-talet fvt (se bild till höger).[14] Nästan alla vittnesbörd om Adonis kommer från klassiska källor vilka ofta är sena. I den grekiska versionen av myten förkommer ingen återuppståndelse. Adonis, som har vanliga dödliga föräldrar, omkommer i en jaktolycka, han begravs och man sörjer hans död. I årligt återkommande begravningshögtider i Aten och troligen också i övriga Grekland sörjde man hans död. I mycket tidiga källor redogörs för hur kvinnorna hamrade sina bröstkorgar i förtvivlan.[15] Det kultiska firandet inträffade under den torra perioden när vegetationen dog (senare delen av juli) och där fanns möjligen också ett vårfirande. Men Adonis har sin hemvist i östra medelhavsområdet. Tyvärr finns inga otvetydiga källor från detta område. Adonis innehåller det västsemitiska ordet adon som betyder ”herre” och man kan jämföra med judarnas uttryck Adonai, vilket betyder ”min herre”. Det finns lämningar i Byblos från 900-talet fvt och en anspelning i ett Amarnabrev (nr 84) som kan tyda på att Adonis var en gud som ansågs återuppstå.[16] Detta är troligt också genom att Adonis är så nära knuten till växtligheten. Den grekiske poeten Theokritos, som var aktiv under första hälften av 200-talet fvt, identifierar Adonis med sädeskornen och säger att Adonis tillbringar sex månader inne i jorden tillsammans med Persefone och sex månader på jorden med Afrodite.[17] Men Adonis är först och främst en gud som kopplades samman med sterilitet och död. Enligt Origenes är den grekiske Adonis densamme som judarnas och syriernas Tammuz. Origenes hävdar att …
… de säger att under en lång tid utförs vissa invigningsriter: att de först gråter för hans skull, eftersom han har dött; att de sedan fröjdas för hans skull, eftersom han har uppstått från de döda. (Origenes, Comments on Ezekiel, 8:12; citerat av Richard Carrier)
Enligt Porfyrios (ca 233–309 vt) är Adonis en symbol för skörden av mogen frukt.[18] Det kultiska firandet verkar även i öster ha skett i juli. Också firande av Dumuzi skedde i juli. Det äldsta otvetydiga belägget för Adonis’ uppståndelse kommer från De Syria dea, skriven på 100-talet, möjligen av Lukianos. Där berättas det om kultdeltagarna:
... varje år, till minne av den olyckan [att Adonis dödats av ett vildsvin] dunkar de sig på bröstkorgarna och sörjer och förrättar ceremonierna, och över hela landet hörs högtidlig klagan. Och det första de gör efter att bröstdunkningen och gråten är tillända är att offra till Adonis som till en död person; och sedan, nästa dag, förkunnar de att han lever och hämtar fram honom i det fria ... (Lukianos från Samosata [ca 120–185 vt], De Syria dea, 6)
Enligt denna redogörelse firade man årligen Adonis’ återuppståndelse och den synes ha firats på den andra dagen. Men Mettinger, liksom tidigare Baudissin, tolkar De Dea Syria 6 som att möjligen den tredje dagen avses.[19] Med detta kan man påstå att utövarna av Adoniskulten i öster hävdade att deras gud hade återuppstått från de döda och att allt tyder på att den föreställningen är förkristen.
En av de mer framträdande asiatiska modergudinnorna var Kybele. Centrum för kulten av Kybele låg i Frygien i dagens Turkiet. Kulten fanns också i grannlandet Lydien. Kybeles älskare (i någon version son) var den unge herden Attis. Också Attis uppvisar alla tecken på att vara en vegetationsgud. Det finns två olika berättelser om hans liv. Enligt den ena skildringen (från Lydien) är Attis en kastrerad präst hos gudinnan Kybele och han inviger folk i kulten. Senare dödas Attis av ett vildsvin, liksom var fallet med Dumuzi eller Tammuz, Adonis och även den egyptiske guden Osiris.[20] I den andra berättelsen (från Frygien) omtalas en gudinna vid namn Agdus som våldtas av Zeus och föder en tvåkönad varelse som får namnet Agdistis. Denna varelse är mycket våldsam, varför de andra gudarna låter hugga av den dess manliga könsorgan så att den förvandlas till Kybele. Ur det blod som flyter från Agdistis växer ett granatäppelträd eller möjligen ett mandelträd. Senare plockar Nana, dottern till en flod-ande, frukten eller mandlarna och lägger dem i sin famn, varigenom hon blir gravid och i sinom tid föder Attis.[21] Tekniskt sett är detta en paranormal[22] befruktning. Zeus gör på omvägar Nana gravid utan att hon har haft sexuellt umgänge med en man, och hon kan därför betraktas som en jungfru som föder en gudsson. Attis växer upp, och modergudinnan Kybele (det vill säga den kastrerade Agdistis) förälskar sig i honom. De kärleksbekymmer som detta ger upphov till driver Attis till att kastrera sig (eller kastrerar Kybele honom) och han sjunker ner under ett pinjeträd och dör. Enligt en legend förvandlas han till ett träd.[23] Uppenbarligen kom föreställningen om Kybele och Attis att bilda en kult som senast år 204 fvt nådde Rom.[24] Enligt Livius (59 fvt–17 vt) tillägnades Kybele detta år ett tempel i Rom.[25] Under kejsar Claudius’ tid vid makten (41–54 vt) upphöjdes kulten till en officiell statskult bland andra kulter. Enligt inskriptioner från Rom men även från Pessinus bar översteprästen namnet Attis. De stora festerna till Kybeles och Attis’ ära förekom i slutet av mars vid vårdagjämningstiden. Själva tillställningen var blodig. Man slaktade en tjur och sprutade blodet över deltagarna i något slags rituell handling som skulle kunna liknas vid ett dop. Det finns även skildringar av hur prästerna sargade sina egna armar, och troligen förekom också kastreringar av såväl präster som andra invigda. Den 22 mars fördes ett träd till Kybeles helgedom. Med tanke på att Attis betraktades som ett träd kan vi gissa att detta symboliserade Attis (upphängd på ett träd). Nästa dag, den andra dagen, blåste man i trumpeter. Den tredje dagen (den 24 mars) kallades blodsdagen, och det var nu man skar sig i armarna och offrade sitt blod. Vid mörkrets inbrott började den stora glädjefesten ”hilaria”, och den fortsatte nästa dag, den 25 mars, vilken också räknades som vårdagjämningen. Bevisen för att dessa inslag i firandet av Attis funnits före kristendomens uppkomst är främst arkeologiska. De tidigaste skrivna redogörelserna härrör från 100- eller 200-talet vt. Tyvärr tvingas vi leva med det faktum att mycket litet skriftligt material om detta finns bevarat till vår tid. Inte minst ”de kristna” har varit grundliga i sin systematiska förstörelse av misshagliga skrifter. Från kristet håll påpekas att det inte finns något belägg för att man firat Attis’ uppståndelse från de döda. Frågan blir i så fall vad man firade på den tredje dagen efter att tidigare ha sörjt. Det råder inget tvivel om att Attis var en döende gud och att man högtidlighöll hans död varje år. Rimligtvis måste han ha återuppstått för att kunna dö på nytt. I början av 500-talet säger Damaskios i Isidores liv att hilaria ”visar vägen för vår frälsning undan [dödsrikets gud] Hades”.[26] Och på 300-talet omtalar Firmicus Maternus att ”den de tidigare hade begravt [Attis] hade väckts till liv igen”.[27] Vi ser här hela mönstret för Jesusgestalten: en gud i mänsklig gestalt föds av en jungfru, väljer självmant att dö, spilla sitt blod, hängas upp på ett träd (kors) och sedan återuppstå. Vi vet också från exempelvis Justinus Martyren att man senast i mitten av 100-talet besvärades oerhört av att inte endast Jesus utan även andra gudar ansågs vara jungfrufödda, ha återuppstått från de döda och rest till himlen.
Osiris är en egyptisk gud vars existens är belagd redan på 2000-talet fvt. Han var dödsrikets härskare. På 300-talet fvt hade kulten av Osiris spridit sig till Grekland, ty år 333 fanns ett tempel i Aten tillägnat Osiris och hans kvinnliga följeslagare Isis.[28] Religionen gjorde sitt inträde i Rom på nollhundratalet fvt, även om den då sannolikt hade tagit en delvis annorlunda skepnad. I hela den egyptiska litteraturen finns inte en enda fullständig framställning av Osiris-myten, en sammanhängande berättelse av hans liv, död och uppståndelse. Detta tyder forskarna vanligen så att myten var så välkänd av egypterna att de inte behövde få den nedtecknad i sin helhet. Vår viktigaste källa för information om Osiris är därför Plutarchos som skrev ca år 100. Men också från Apuleius (strax efter 150 vt) och Firmicus Maternus (ca 345 vt) kommer värdefull information. Även hieroglyfer på pyramidväggarna synes berätta i stort sett samma myt. Historien förtäljer att guden Hermes gör Rea havande och hon föder Osiris, vilken utropas som alltets herre och varande en mäktig och välgörande kung. Osiris uppfostras av självaste Zeus.[29] Osiris mördas av sin bror Set, hans kropp lemlästas och delarna sprids. Osiris’ hustru Isis samlar ihop alla delar (utom könsorganen som inte återfinns) och gudarna fogar dem samman, varefter Osiris återuppstår. Han reser till underjorden och blir där de dödas herre. Redan tidigt (100-talets mitt) fanns en uppfattning om att också Jesus efter sin uppståndelse stigit ner i dödsriket innan han for till himlen. Det finns dock en viktig skillnad mellan Osiris och de andra gudarna. Osiris återuppstår endast i dödsriket, och det är aldrig frågan om ett liv på jorden. Han förblir hela tiden en död gud men för ett aktivt liv i dödsriket. Trots detta hävdar Plutarchos att Osiris lämnade dödsriket för att söka sig vidare till en osynlig och ren sfär, dit också de rena själarna söker sig.[30] Osiris dödades genom att han lurades att krypa ner i en kista, vilken man spikade igen och skickade ut på Nilen. Detta skedde enligt Plutarchos den sjuttonde dagen i månaden athyr.[31] När Plutarchos skrev bör 17 athyr ha svarat mot 13 november. I Egypten ansåg man att Osiris försvunnit i athyr, och den 17 athyr inledde man en sorgeperiod. Den nittonde dagen i månaden athyr tar man kistan ner till Nilen, häller litet vatten i den, varefter jubel utbryter över att Osiris är återfunnen.[32] Osiris dog alltså den 17 athyr och den dagen sågs som den första dagen. Det betyder att den 19 athyr var den tredje dagen och att Osiris därför liksom Jesus ansågs ha återuppstått på just den tredje dagen. Även utanför Egypten, i Grekland, fanns ett kultiskt firande av Osiris. Plutarchos säger att “Osiris är densamme som Dionysos”.[33] På hösten hölls en stor högtid till Osiris’ ära, ett firande av hans död, återuppståndelse och pånyttfödelse:
... berättelserna beträffande titanerna och riterna som firas om natten stämmer överens med beskrivningarna om lemlästningen av Osiris och hans återuppvaknande och pånyttfödelse. (Plutarchos, De Iside et Osiride, 35)
I samband med denna högtid, Inventio Osiridis, där folket tillsammans med ”Isis” sörjde Osiris, utlovade prästerskapet frälsning från helvetet,[34] från sorg och lidande.[35] Folket erbjöds också tröst och hjälp,[36] allt tack vare Osiris’ frivilliga död.[37] Osiris och Isis fick en son vid namn Horus. Horus var en solgud, och som sådan ansågs han vara född den 25 december, vid vintersolståndet.[38] Åtminstone är detta den tolkning James George Frazer gör i The Golden Bough utifrån inskriptioner och föremål.[39]
Jesusgestalten äger en sida som Paulus synes vara ovetande om men som evangelieförfattarna lyfter fram i ljuset. Det är Jesu förmåga att göra under. Hela berättelsen i Markusevangeliet är uppbyggd på underverken, och detta i en sådan utsträckning att berättelsen inte hålls samman, ifall man utesluter dessa. Enligt evangelierna botar Jesus sjuka, döva, blinda, lama och stumma. Han gör alldeles som sägs i Jesaja att den kommande messias skall göra:
Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. (Jes 35:5–6)
Jesus driver också ut demoner, förvandlar vatten till vin, trollar fram mat, stillar stormar och går på vattnet. Han rentav uppväcker folk från de döda. Förebilderna fanns sedan tidigare i bland andra profeterna Elia och Elisa. Liksom Jesus vistas Elia i öknen i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan mat (1 Kung 19:4–8). Elia föder en hel familj under lång tid med endast en handfull mjöl och litet olja (1 Kung 17:10–16). Elisa mättar hundra män med tjugo bröd och några sädesax, och ändå blir det mat över (2 Kung 4:42-44). Båda uppväcker folk från de döda (1 Kung 17:17–23, 2 Kung 4:17–37). Elisa botar spetälska (2 Kung 5:6–14) och förvandlar bittert vatten till friskt och hälsosamt (2 Kung 2:19–22). Elia tas levande upp till himlen i en stormvind (2 Kung 2:11). Den tidens sätt att tänka präglar tydligt berättelsernas innehåll. Jesus gjorde helt enkelt de underverk som samtiden ansåg att profeter kunde utföra. I dag skulle en dylik gudsgestalt inte behöva driva ut demoner ur en människa för att bota henne. Det visar sig också att det i samtida litteratur står att finna paralleller till alla de underverk som evangelierna tillägger Jesus.
Jesus’ far var den högste guden JHVH, Jesus’ mor den jordiska kvinnan Maria. Trots att hon är trolovad med Josef befruktas hon av JHVH, vilken låter sin heliga ande komma över henne. Jesus betraktas därför som Guds son. En ängel uppenbarar sig för såväl Josef som Maria och berättar att barnet i Marias mage är tillkommet genom gudomlig befruktning och att Maria fortfarande är jungfru. Josef och Maria reser från Nasaret till Betlehem, där Maria föder Jesusbarnet i ett stall, ett hus eller en grotta. Vid födelsen förekommer himmelska mirakler med änglar och en stjärna som leder visa män till barnet. Även herdar uppsöker den nyfödde som ligger i en krubba. För att undkomma en despot tvingas familjen fly till Egypten, och därefter återvänder man till Nasaret. När Jesus är tolv år gammal undervisar han de judiska skriftlärda i templet, och de förundras över hans stora visdom. Som vuxen döps han i floden Jordan av sin förelöpare Johannes döparen. Därefter tillbringar han 40 dygn fastande i ödemarken och frestas av djävulen men motstår frestelsen och påbörjar sedan sin mission. Jesus samlar omkring sig tolv lärjungar, varav tre anses förmer och en är älsklingslärjungen. Jesus och hans lärjungar vandrar runt i Galileen, och Jesus undervisar folket, framför allt genom liknelser. Ofta konfronterar han de skriftlärda. Jesus hjälper också människor i nöd. Han botar människor med alla sorters sjukdomar, dem som är döva, blinda, lama och spetälska. Han driver ut demoner och uppväcker folk från de döda. Han förmår även att utföra andra mirakler som att frambringa vin och mat, gå på vattnet och stilla stormar. Inför sina främsta lärjungar genomgår Jesus en förvandling (förklaringen på berget). Jesus är en lidande ”gud”, och han förutser sitt öde, vilket han också självmant väljer, då det är oundvikligt. Tillsammans med sina lärjungar går han till Jerusalem och tar sig in i staden ridande på en åsna under folkets jubel. Han besöker därefter templet och driver ut månglarna. Dagarna tillbringar han inne i staden, där han utmanar fariseerna och skaffar sig många fiender. Nätterna tillbringar han tillsammans med sina närmaste strax utanför staden. Inför påskhögtiden äter han, som den judiska seden påbjuder, en påskmåltid tillsammans med lärjungarna. Lärjungen Judas förråder Jesus genom att överlämna honom till det judiska högsta rådet. Jesus förhörs av judarna och befinns skyldig till att ha hädat och utgett sig för att vara Gud. Han överlämnas till den romerska styrande makten och förhörs på nytt av ståthållare Pilatus, vilken finner honom oskyldig. Trots detta avrättas Jesus genom att korsfästas, och hans kropp förs till en närbelägen grav. På den tredje dagen återuppstår han och visar sig för sina lärjungar. Därefter stiger han upp till sin fader i himlen.
Asklepios är enligt grekisk mytologi läkekonstens fader. Hans förmåga att bota människor sträckte sig bortom döden från vilken han kunde uppväcka människor. För detta lät Zeus döda honom. Men Asklepios återuppstod från hades[40] och upphöjdes till gud och till odödlighet.[41] På en inskription funnen i Epidauros och stammande från tidigt 200-tal fvt skriver en viss Isyllos att Asklepios’ moder, den jordiska kvinnan Aigle – som också kallas Koronis för att hon är så vacker – blev våldtagen av guden Apollon. Resultatet av deras korta samvaro blev Asklepios.[42] Enligt Pindaros har prinsessan Koronis som jungfru ett förhållande med guden Apollon och blir havande med gudens barn. Ändå lever Koronis tillsammans med sin älskare Iskhys, en vanlig dödlig man.[43] Även Asklepios är följaktligen en gudsson. På 100-talet vt skriver reseskildraren Pausanias att Koronis föder Asklepios på en resa till Epidauros. Bländande ljus omger barnet och varnar den herde som först anländer för att vidröra det.[44] Kulten av Asklepios fanns i Grekland redan på 500-talet fvt och utbredde sig kraftigt under de två följande århundradena. Folk vallfärdade till asklepiostemplen, vilka var ett slags antikens kurorter. Från att i början ha betraktats som endast läkare och frälsargud kom Asklepios med tiden, liksom Jesus, att betraktas såsom Herre,[45] räddare, hjälpare och överhuvudtaget frälsare.[46] Det är osäkert om Asklepios sågs som en döende och från de döda uppstående gud. Han var nära förbunden med den feniciska läkeguden Eshmun och de två betraktades av grekerna som samma gud. Eshmun var en vegetationsgud, och liksom Attis stympas han för att sedan återställas på nytt. Detta innebär inte nödvändigtvis att Eshmun var en döende gud, men troligen sågs han ändå som en döende gud, då ett ortnamn verkar ha bevarat minnet av en kultplats kallad ”Eshmuns grav”.[47] Och enligt den iranske naturvetaren och historikern al-Biruni, som skrev i början av tiohundratalet, skall den grekiska läkaren Galenos, som levde i slutet av hundratalet vt, ha skrivit att Asklepios lyftes upp till änglarna i en eldpelare på samma sätt som skedde med ”Dionysos, Herakles och andra”.[48] Så det är möjligt, men långt ifrån säkert, att även Asklepios sågs som en gud som dog för att därefter återuppstå från de döda. De talrika underverk Jesus enligt evangelierna sägs ha utfört synes vara blott kopior av Asklepios’ underverk. Asklepios botade de sjuka genom att beröra dem. Ena gången gjorde han det genom att sträcka ut handen, andra gången genom att lägga handen på den som var sjuk, eller trycka in sitt finger i den sjuka kroppsdelen.[49] Ofta krävdes, liksom vid Jesu botande, att den sjuka personen själv trodde för att kunna botas.[50] Enligt inskriptioner från Epidauros och andra vittnesbörd (bl.a. Justinus Martyren)[51] botade Asklepios alla sorters sjuka, däribland lama,[52] stumma[53] och blinda.[54] Han kunde bota även dem som befann sig på andra platser. De sjuka bar själva iväg sina bårar efter att de botats. Asklepios botade såväl gammal som ung, fattig som rik, kvinna som man, slav som fri och vän som fiende.[55] Även Asklepios uppväckte folk från de döda.[56] Berättelserna om de fem (eller möjligen sex) personer[57] han uppväckte är i många detaljer samstämmiga med vad evangelierna förtäljer om de tre gånger Jesus gjorde detsamma.[58] Exempelvis var många vittnen närvarande; de icke-troende utgick ifrån att personerna varit skendöda; de uppväckta fick något att äta etc.[59] Lucius Apuleius berättar i Florida 19, hur Asklepios avbröt en begravning och uppväckte en flicka från de döda, en berättelse som mycket liknar den i Markus 5:21-43, där Jesus återuppväcker Jairos’ dotter. För de tidiga kristna måste det ha varit besvärande att höra att alla de underverk, som de påstod att Jesus gjort, redan utförts av Asklepios och dessutom än storslagnare. Asklepios, vars själ, liksom Herakles’, ”levde vidare och åtnjöt evigt liv”.[60]
Apollonios var en stor undergörare och en (yngre) samtida med evangeliernas Jesus (kanske ca 2 – 99 vt). Han föddes i Tyana, en stad belägen i nuvarande sydöstra Turkiet, inte långt från Paulus’ födelsestad Tarsos. Genom åren har flera personer ansett att Apollonios var den verklige Jesus. Denna uppfattning var tydligen så levande att Eusebios ca 310 vt ansåg sig tvungen att skriva verket Mot Hierokles, en nyplatoniker som hävdade att evangelierna var plagiat av framför allt anteckningar gjorda av Apollonios’ lärjunge Damis. Och det är inte så underligt att Apollonios och Jesus blandats samman, ty de båda gestalterna påminner onekligen om varandra. I början av 200-talet tecknades Apollonios’ levnadshistoria av Filostratos (ca 170–245 vt) i Vita Apollonii på uppdrag av kejsarinnan Julia Domna. Underlaget sägs ha varit framför allt anteckningar gjorda av denne lärjunge Damis. Men det hävdas också att Apollonios själv efterlämnat böcker, och ur dessa har flera citerat, däribland Porfyrios.[61] Kända är också ett stort antal brev, som påstås härröra från Apollonios. Det är dock inte så troligt att de verkligen är skrivna av Apollonios. Flera författare berättar om Apollonios, däribland Dio Cassius, Lukianos från Samosata och Anastasius Sinaiticus.[62] Enligt Filostratos’ biografi var Apollonios pytagoré (Vita Apollonii 1:7), dvs. han utgick i sin förkunnelse från en grekisk variant av den esoteriska läran, den av Pythagoras utformade hylozoiken. Apollonios var skäggprydd, långhårig och en renlevnadsmänniska, nykterist och vegetarian. Han gick barfota, iklädd endast linnedräkt (1:8). Redan Apollonios’ födelse är ett mirakel med himmelska uppenbarelser (1:5).[63] Medan modern ännu är havande, uppenbarar sig guden Proteus för henne och tillkännager att han är fadern (1:4).[64] Även Apollonios var således en gudsson. Det framgår dock inte om Apollonios jungfruföddes. Som 14-åring reser han till asklepiostemplet i Aigai. Där för han filosofiska resonemang med bland andra platoniker och pytagoreer, och man förundrar sig över hans stora visdom (1:7). Han vet mer än präster och profeter (1:19, 5:5).[65] Som vuxen skaffar han sig lärjungar som kallas apollonier (8:21), och dessa följer honom på hans vandringar. Han predikar i Mindre Asien, Syrien, Grekland och Rom och reser också till Indien; hans lära är etiskt högtstående; han talar gärna i liknelser (4:9), och han anses vara allvetande (7:14, 3:18). Han vet varifrån hans själ kommer och varthän den går (8:7:7); han är medlidande (1:15, 6:39); han tyder drömmar och händelser (1:23, 4:34); han kan alla språk (1:19) och förstår även djurens (1:20, 3:9, 4:3). Han känner människors tankar (1:19, 7:22) och exempelvis genomskådar en usel människa, som ger stora gåvor i asklepiostemplet (1:10). En rik ung man visar han rikedomens värdelöshet (5:22), och han ingriper också mot blodiga offer (1:1ff,10,31ff, 3:41, 4:19, 5:25). Av folket betraktas han såsom sänd av Gud och själv varande en gud (1:2, 3:50). Han presterar underverk liknande dem Jesus sägs ha utfört. De människor han möter på sin vandring hjälper han genom att bota dem. De visa män han umgås med botar lama och blinda (3:39).[66] Själv driver han ut onda andar (4:20), botar en pojke med rabies (6:43), och liksom Jesus (Luk 9:11–17) avbryter han en begravning av en ung flicka och uppväcker henne från de döda genom att vidröra henne (4:45).[67] Berättelser om undergörare, som avbröt begravningar och återuppväckte de döda, var vanliga vid denna tid. Apollonios vet vad som sker på andra platser (5:30), vet att kejsar Domitianus mördas (8:26),[68] kan ögonblickligen förflytta sig från en plats till en annan (8:5ff) och kan också sväva över jordytan (3:15,17). Även naturen förmår han behärska, då han hindrar uppkomsten av jordbävningar (6:41) och stormar på havet (4:15). För sina vänner förutspår han sitt tillfångatagande och sin kommande dom (7:10). I Rom grips han, förhörs, anklagas för att vara trollkarl (och ha utgett sig vara gud) och fängslas (7:16–22). Man rakar av honom skägget och håret (7:34), klär av honom naken och ställer honom inför rätta i palatset hos kejsar Domitianus. Åklagaren mutas med pengar. Liksom Jesus, som knappt besvarade Pilatus’ frågor (Joh 19:9, Matt 27:14), ignorerar Apollonios kejsaren totalt. Och liksom Pilatus ansåg Jesus vara oskyldig (Joh 18:38, 19:4–6, Luk 23:4), anser kejsaren att Apollonios är oskyldig. Då säger Apollonios, liksom Jesus sade till Pilatus (Joh 19:11), att kejsaren inte har någon makt över honom[69] och försvinner sedan på ett mirakulöst sätt (8:3–5). Apollonios lever vidare i ytterligare flera år och reser bland annat till Olympen där han hyllas av hela Hellas (8:15). Slutligen dör han, fast Filostratos vet inte när, var och hur, och stiger upp till himlen från Diktynnatemplet på Kreta (8:30). Efter sin död uppenbarar han sig för en tvivlande lärjunge (8:31). Liksom Thomas tvivlaren i Joh 20:24ff blir även denna lärjunge förvissad om att gudssonen verkligen är uppstånden. Många har sett Filostratos’ beskrivning av Apollonios som ett försök att kopiera Jesu liv, att man som en reaktion mot kristendomen har valt att fabulera ihop en saga om en hednisk frälsargestalt. Genom att framställa Apollonios som likvärdig Jesus ville man visa att Jesus inte var något unikum. Detta är dock inte speciellt sannolikt, då kristendomen knappast var en så mäktig rörelse när Filostratos skrev att man från officiellt håll skulle ha ödslat kraft på en sådan uppgift. Det är också tydligt att flera beståndsdelar i berättelsen, som att Apollonios utförde mirakler, var kända långt tidigare. Men vill man ändå acceptera denna tankegång, måste man i ärlighetens namn också acceptera att Jesusgestalten i evangelierna tillkommit på liknande sätt. Ty Bibel-Jesus är i många stycken en kopia av tidigare frälsare. Ett tydligt exempel på en sådan frälsare är Herakles.
Den grekiske guden Herakles är för de flesta känd under sitt latinska namn Hercules (försvenskat Herkules). Legenden säger att han utförde tolv stordåd. Mindre känt är att det redan på 500-talet fvt fanns en blomstrande religion – en kult av Herakles som världens frälsare.[70] Melkart (stadens konung) är en mycket gammal gudom och var den främsta guden i Tyros, en antik stad i Fenicien vilket svarar ungefär mot dagens Libanon. Han dyrkades även i Karthago. Melkart kan betraktas som såväl en sol- som en vegetationsgud. Det finns ett mycket nära släktskap mellan Melkart och Herakles. Faktum är att de grekiska författarna oftast benämner Melkart den tyriske (eller feniciske) Herakles. Det är heller inte alltid lätt att avgöra vilken av gudarna de avser eftersom de ibland skriver bara Herakles och ändå avser Melkart. I många stycken har gudarna smält samman. Alltifrån början betraktades Herakles som mänsklighetens försonare och Guds son. Berättelserna om hans liv kom med tiden att utvidgas och ytterligare idealiseras av bland andra stoikerna. Vid vår tidräknings början var tron spridd över stora delar av medelhavsområdet, bland annat i Grekland, Syrien och Rom. Likheterna mellan Jesus’ och Herakles’ liv är stora. Herakles’ moder, en kvinna vid namn Alkmene, blir havande genom förening med en gud, i detta fall Zeus, och föder Herakles.[71] Herakles är således en Guds son. Liksom Jesus har även Herakles en jordisk styvfar vid namn Amfitryon. Denne rör emellertid inte sin hustru förrän den gudomliga befruktningen skett (då hon fortfarande är jungfru),[72] liksom Josef inte rörde Maria (Matt 2:4ff). Herakles’ jordiska föräldrar företar en vandring från sin hemstad Mykene[73] till staden Thebe, där Zeus gör Alkmene havande och hon föder ett gossebarn.[74] Det var vanligt att jungfrusöner föddes i samband med flykter eller resor. Så var exempelvis fallet när den egyptiska gudinnan Isis födde Horus.[75] Ehuru Jesus enligt evangelierna föds i Betlehem, kom han att kallas Jesus från Nasaret. Även Herakles anses härröra från sin faders hemstad Mykene, trots att han föds i Thebe,[76] och han kallas ”Amfitryons son”.[77] När Herakles sett dagens ljus, får gudinnan Hera, tillika Zeus’ maka, höra att en konung av hennes stam är född. Med vetskap om att Zeus är fadern, driven av svartsjuka och rädsla att förlora sin makt till den nye konungen, försöker hon döda Herakles. Liksom Jesus’ föräldrar flydde med Jesus till Egypten för att undgå Herodes’ förföljelse och efter Herodes’ död återvände till Palestina, låter Herakles’ moder för att undgå Heras förföljelse gömma undan Herakles. Gudinnan Athena återlämnar senare barnet till modern.[78] Innan Herakles börjar sin offentliga verksamhet (att utföra de tolv storverken), vistas han – liksom Jesus – en lång tid i ensamhet. Under denna tid utsätts han för frestelser, och liksom Jesus övervinner han dem.[79] Av Hermes förevisas Herakles konungens och tyrannens riken från ett högt berg, för att välja rätt väg i livet.[80] Detta öde drabbar som bekant även Jesus, då djävulen från ett högt berg visar honom de jordiska rikenas härlighet och lovar att allt kan bli hans (Matt 4:8). Såväl Jesus som Herakles har ett uppdrag från sin himmelske fader att fullfölja, och båda uppfyller också sin faders vilja.[81] Bekräftelsen på uppdraget erhåller de båda på profetisk väg, Herakles från oraklet och Jesus från profeten Jesajas bok.[82] Bägges väg kommer att bli lidandets.[83] Herakles kallas för frälsaren.[84] Liksom Jesus går han på vattnet,[85] och han uppväcker Alkestis från de döda,[86] men hans stora gärning är att övervinna döden, och hans död leder till ett evigt liv.[87] Deianeira, Herakles’ maka och den person som orsakar hans död, fylls liksom Judas Iskariot av förfäran och ånger och hänger sig.[88] Det finns två traditioner om Melkarts eller Herakles’ död, vilka båda är förkristna. Enligt den ena dödas han av det hundrahövdade monstret Tyfon,[89] enligt den andra bränns han till döds på ett bål på ett berg. Sofokles ger vittnesmål om att Herakles dött i en eld på berget Oita (ett 2152 meter högt berg i centrala Grekland).[90] Samma uppgift ger Diodorus Siculus, och han berättar också om Herakles’ himmelsfärd.[91] Det fanns också ett kultiskt firande kring Melkart eller Herakles. Enligt en inskription från ca 500 fvt, funnen i den etruskiska (italienska) staden Pyrgi, omtalas att man i månaden krr (sannolikt juli) rituellt begravde en icke namngiven gud som troligen var Melkart.[92] Josefus säger att man firade den tyriske Herakles’ uppvaknade i månaden peritius (mitten av februari till mitten av mars).[93] Mycket talar för att man i Tyros firade Herakles’, eller rättare sagt Melkarts, återuppståndelse från de döda.[94] Och sofisten Zenobios (100-talet vt) citerar Eudoxos från Knidos (ca 408–ca 355 fvt), vilken ska ha skrivit att den tyriske Herakles återuppväcktes efter att ha dött i en eld.[95] Detta tyder på att Melkart eller Herakles sågs som en vegetationsgud, vilken tillbringade en del av året ovan jord och den andra i underjorden. Jesus korsfästs på Golgata, en kulle utanför Jerusalem. Herakles bränns på berget Oita. När Herakles dör, är både hans moder[96] och älsklingslärjunge där.[97] Enligt Johannes 19:25ff är förhållandet detsamma vid Jesu död. Innan Herakles dör, ropar han till sin himmelske fader:
Jag ber dig, tag denna ande upp till stjärnorna – – – Se, min fader kallar på mig och öppnar himmelen. Jag kommer, fader.
… spiritum admitte hunc, precor, in astra – – – vocat ecce iam me genitor et pandit polos; venio, pater (Seneca, Hercules Oetaeus, 1703–4, 1724–6, Loeb)
Enligt Luk 23:46 ropar Jesus innan han dör: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” Innan de dör, säger de båda gudssönerna: “Det är fullbordat.”[98] Vid såväl Herakles’ som Jesus’ död inträffar både en jordbävning och en solförmörkelse.[99] Efter sin död återuppstår Herakles och ropar: “Hör nu upp med din klagan, moder! … Det höves mig nu att gå upp till de himmelska nejderna”, vilket han senare också gör.[100] Den uppståndne Jesus säger till Maria Magdalena: “Varför gråter du, kvinna? … jag stiger upp till min fader” (Joh 20:15–17). Även uppgiften i Johannes 19:26–27 att älsklingslärjungen tog sig an den dödes mor återfinns i Herakleslegenden.[101] Framför allt Johannesevangeliets författare har lånat mycket från Herakleskulten. Ordet logos,[102] som är så viktigt i Johannesevangeliets inledning, är ett lån från stoikerna och fanns även inom Heraklesreligionen. När det i Joh 3:17 står: ”Ty Gud sände sin son till världen inte för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” skall det ses i ljuset av vad Cornutus under nollhundratalet skrev: ”Ty Logos är där inte för att skada eller straffa utan för att rädda”.[103]
Dionysos var först och främst vinets och berusningens gud. Men han var också en gud som gav de döende tröst. Han sågs som fredsbringare[104] men även som en lidande, döende och från de döda uppstående gud.[105] Dionysoskulten hade ett betydande inflytande i Grekland redan på 600-talet fvt, och det äldsta belägget sträcker sig ända tillbaka till linear-B-tavlorna på Kreta från 1200-talet fvt. Kulten spreds snart över stora delar av Medelhavsområdet.[106] I exempelvis Rom fanns år 186 fvt ca sju tusen anhängare.[107] Dionysos hade samme fader som Herakles, nämligen alla gudars fader Zeus. Hans moder var den jordiska kvinnan Semele.[108] Det sägs aldrig uttryckligen att Semele var en jungfru, utan endast att Zeus älskade med henne.[109] Å andra sidan omtalas heller inte motsatsen, och Zeus påstås ha gjort henne gravid genom att slunga en blixt som träffade hennes livmoder.[110] Liksom den gudomliga kraften från den högste romerske guden Zeus gjorde Semele gravid, gjorde också den gudomliga kraften från judarnas högste gud JHVH Maria gravid genom att den heliga anden kom över henne. Det lilla jesusbarnet ligger lindat i en krubba (Luk 2:12ff). Detta är ett välkänt motiv. Det gudomliga Hermes-barnet sägs ligga lindat i en krubba,[111] och Zeus’ moder Rhea svepte in en sten i lindor för att förleda titanen Kronos till att tro att det var den nyfödde Zeus.[112] Vid de stora festerna till Dionysos’ ära bars även han i en krubba (en sädesvanna). [113] Dionysos betraktades som läkare, botande de sjuka, och en gud som tröstar de döende. Han kallas Herren[114], Guds barn,[115] Guds son[116] i mänsklig gestalt[117] och den sanne Guden.[118] I Euripides’ skådespel Backanterna framstår Dionysos som den lidande vinrankan.[119] Han betecknas ibland också som frälsare, men det är knappast synder han frälser ifrån.[120] På målningar – ofta på vaser – på mynt och i skulpturer avbildas Dionysos ridande på en åsna, ofta i procession där folkmassan (satyrer) viftar med kvistar av murgröna. Han befinner sig till skepps och avbildas tillsammans med torkade fikon. Detta är välkända motiv från jesusberättelsen och senare kristna bilder av Jesus. Liksom Jesus porträtteras Dionysos såväl som en vacker yngling som en skäggprydd man.[121] Dionysos och vinet. Dionysos var nära förbunden med vinet och kallades ”Vinstocken”.[122] Författaren av Johannesevangeliet lät kalla Jesus för ”den sanna vinstocken” (Joh 15:1) sannolikt i avsiktlig polemik mot just dionysoskulten. Johannes berättar också att Jesus vid bröllopet i Kana förvandlade vattnet i sex hundraliterskärl till vin (Joh 2:1ff). Som Euripides intygar 500 år före evangeliernas tillkomst, flödar landskapet av vin när Dionysos framträder.[123] Enligt flera källor, nästan alla något äldre än eller samtida med evangelierna, frambringar Dionysos vin ur bland annat vatten. I mitten av nollhundratalet fvt skriver Diodoros att det i Teos flödar vin ur en källa vid vissa fastställda tider och att detta enligt invånarna i Teos är ett bevis för att Dionysos fötts i staden.[124] Ovidius skriver år 1 vt att den italiske guden Liber, vilken var samme gud som Dionysos, gav Anius’ döttrar förmågan att förvandla allt de vidrörde till bland annat vin.[125] Plinius den äldre berättar år 77 vt att det i dionysostemplet på ön Andros i Grekland finns en källa som varje år den 5 januari i samband med Theodosia-högtiden flödar av vin.[126] Ungefär samtidigt skriver Plutarchos att den nyfödde Dionysos badades i ett vatten som var klart och vinfärgat och mycket gott att dricka.[127] Och i mitten av hundratalet skriver Pausanias att dionysosprästerna i Elis brukade lämna tre tomma kärl i ett låst rum över natten för att morgonen därpå finna dem fyllda med vin[128]. Det kultiska firandet. I Johannesevangeliet står att läsa: Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. (Joh 6:53–55)
Detta är ett märkligt uttalande som knappast går att tolka bokstavligt. Men dionysosanhängarna lät i en sakramental handling slita isär ett stycke kött och äta det rått, allt för att vinna odödlighet.[129] Och i en version av dionysosmyten sliter titanerna sönder det lilla dionysosbarnet och äter upp dess lemmar, varefter Zeus återupplivar Dionysos.
Gajas söner [titanerna] slet den gud som var son till Zeus och Demeter [dvs. Dionysos] i stycken och kokade honom, men Demeter samlade ihop hans kroppsdelar, och han upplevde en ny födelse som om den vore den första. (Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, 3:62; citerat av Beck Sanderson)
Diodoros talar alltså om ”en ny födelse” och han säger vidare att detta kan spåras tillbaka till vissa orsaker i naturen. Dionysos framställs som ”den två gånger födde” (Dimetor) eftersom han är en vegetationsgud. Den första födseln är när plantan (vinrankan) gror och den andra när frukten är mogen och klar att skörda. Dionysos anses därför ”ha fötts en gång av jorden och en gång av vinet”.[130] Och liksom Jesus, vars kropp och blod förtärdes i form av bröd och vin, betraktades också Dionysos och Ceres (gudinnan som beskyddade jordens växtkraft) som den gudomliga substansen i det vin och det bröd som åts.[131] Dionysos’ uppståndelse. Dionysos ansågs ha återuppstått efter sin död. På ön Thasos i nordöstra Grekland finns en gammal inskription som talar om Dionysos som en gud som varje år återupplivas och återvänder föryngrad.[132] Han ansågs därefter ha stigit till himlen. Den kristne apologeten Justinus Martyren bekräftar cirka 150 vt att dessa föreställningar förekom, men han förnekar samtidigt att de skildrade händelserna verkligen inträffat och anser att djävulen förfalskat grekernas skrifter:
Ty när de säger att Jupiters [latin för Zeus] son Bacchus [latin för Dionysos] avlades genom [Jupiters] samlag med Semele, och att han upptäckte vinrankan; och när de berättar att han efter att ha slitits i stycken och ha dött återuppstod igen och steg till himlen; och när de inför vin i hans mysterier, uppfattar jag då inte att [Djävulen] har imiterat den profetia som kungjordes av patriarken Jakob och upptecknades av Mose? (Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon, 69)
Korsfästelse eller upphängning på en stolpe, ett trä eller ett träd synes utgöra en beståndsdel i många mytologiska berättelser. Liksom Marsyas från Frygien och Prometheus från Kaukasus[133] hörde Dionysos till de korsfästa gudarna. Redan före den kristna tidräkningen dyrkades en korsfäst Dionysos. Vinet på korset är ett välkänt motiv och Dionysos var vinet.[134] Han finns avbildad på flera vaser, däribland denna vas från 420-talet fvt, upphängd på en trädstam (eller möjligen själv varande trädet) över ett altarbord. På bordet finns vinkärl (och en annan vas med samma motiv visar också något brödliknande) som troligen skall användas för att fira mysteriernas heliga nattvard.[135] Dionysos korsfäste i sin tur sin konkurrent Lykurgos från Thrakien.
... och fångade Lykurgos levande, stack ut hans ögon och tillfogade honom varje tänkbar skada och korsfäste honom sedan. (Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, 3:65)
Först sent i historien förekommer avbildningar av Jesus hängande på korset. Våra äldsta belägg är tidigast från 400-talet. Det finns dock ett mycket omskrivet väggklotter från Rom gjort någon gång under perioden från nollhundratalet till tvåhundratalet. Bilden föreställer en människa med ett åsnehuvud upphängd på en korsliknande ställning. Nedanför står en pojke. Klottret brukar tolkas som en nidbild av att de kristna dyrkade en korsfäst åsna, det vill säga Jesus. Men denna tolkning är långt ifrån oproblematisk. För det första finns det inga belägg för att man i bildkonsten verkligen framställde Jesus upphängd på ett kors förrän tidigast på 400-talet. För det andra fanns en gammal föreställning om att judarna tillbad en åsna eller ett åsnehuvud. Från 200-talet fvt till 200-talet vt upprepas denna anklagelse mot judarna många gånger av både grekiska och romerska författare. Under hundratalet överförs beskyllningen också på de kristna, vilka den stora majoriteten såg som judar. En annan omständighet är tecknet Y uppe i bildens högra hörn. De gnostiska sethianerna, som tillbad guden Tyfon-Seth, hade åsnehuvudet som en symbol, och på det stora antalet avbildningar i Rom med guden Tyfon-Seths åsnehuvud förekommer alltid symbolen Y till höger om åsnehuvudet.[136] Men framför allt kan åsnan kopplas samman med kulten av Dionysos eller Bacchus. Åsnan avbildas ofta tillsammans med Dionysos och betraktades som helig. Den var en symbol för att de kroppsliga lidelserna upphörde genom döden. I ”Kaiser Friedrich”-museet i Berlin fanns fram till andra världskriget en liten amulett med en korsfäst Dionysos. Amuletten är daterad till 200-talet och i så fall äldre än alla framställningar av Jesus som korsfäst (tidigast 400-talet). Men flera av dåtidens experter misstänkte att den var en förfalskning.[137] Då amuletten är försvunnen och vi endast har den återgivna avgjutningen går det i dag inte att avgöra frågan om amulettens äkthet. Justinus kände till flera hedniska gudssöner, exempelvis Zeus’ söner, vilkas respektive död var fylld av kval och lidande och enligt hans åsikt i detta avseende liknade Jesu död. Han hävdar dock att gudssönerna dog på olika sätt och att hedningarna inte imiterade korsfästelsen, eftersom de uppfattade den symboliskt.[138] Antingen de är symboler eller ej, avbildas vinrankan Dionysos på en påle och sägs vinet hänga på korset. Legenden om Jesu korsfästelse får följaktligen ses som en utveckling av legenden om Dionysos’ korsfästelse.[139]
I det forna Indien, i det gamla persiska riket och senare i det stora romerska riket fanns tre kulter, som alla dyrkade en gud med likartat namn. I de indiska vedaskrifterna kallas han Mitra och i den persiska Avesta Mithra. I båda fallen rörde det sig om en personifiering av solen och sannolikt om samme gud. Den äldsta skrivna källa som nämner Mitra är från ca 1400 fvt, men kulten av denne gud är sannolikt mycket äldre. Mitra och Mithra. Den indo-persiske Mithra var från början en mindre gudom men arbetade sig upp till att bli en av de främsta. Han betraktades som en fridfull och välvillig gud,[140] en sanningens väktare,[141] världens ljus,[142] Herre över de ödsliga betesmarkerna[143] och allas vän.[144] Han var en allseende och allvetande gud. Solen var hans öga, och med detta betraktade han världen, när han reste med sin vagn över himlen.[145] Senare kom han att anta en något mer krigisk form och fick en roll som medlare mellan de andliga tvillingbröderna Ohrmazd (Ahura Mazda), vilken representerade godheten, och Ahriman (Angra Mainyu), ondskans gud (föregångaren till den judisk-kristna djävulen). I detta skede anförtroddes Mithra uppgiften att föra själarna till paradiset och demonerna till helvetet och var därmed tekniskt sett en frälsare.[146] Mithras’ ursprung. Senare framträdde i Romarriket en mysteriekult som kretsade runt frälsaren Mithras. Enligt Plutarchos vördades Mithras av sicilianska pirater, och generalen Pompejus’ soldater förde mithraskulten till Rom år 67 fvt.[147] De gamla romarna hävdade att mithraskulten kom från Persien.[148] Men många av dagens forskare står av flera anledningar tvivlande till den uppgiften. Man anser det vara en ny rörelse och att Mithras endast har några få drag gemensamma med den persiske Mithra, däribland namnet. I stället misstänker vissa att guden Perseus var den egentlige Mithras. Trots uppgiften om år 67 fvt ser vi de första tecknen på den gryende Mithraskulten först i slutet av nollhundratalet vt (ungefär samtidigt som evangelierna skrevs) i form av skulpturer och inskriptioner. Eftersom det i detta fall rörde sig om en mysteriekult, hölls läran hemlig, och därför grundar sig vår kännedom om rörelsen i huvudsak på arkeologiska lämningar och i viss mån kritikers efterlämnades skrifter. Den romerska kulten av Mithras var under alla omständigheter en konkurrent till den tidiga kristendomen. Den rönte därför samma öde som exempelvis gnostiken. När kristendomen på 300-talet antogs som statsreligion, undertrycktes mithraismen för att senare förbjudas. Anhängarna förföljdes, helgedomarna skövlades och kristna kyrkor uppfördes ovanpå ruinerna. Om den mithraiska kyrkan ägde några skrifter, har dessa i alla fall inte överlevt till vår tid. Mithras’ födelse. Som den solgud Mithras var, ansågs han ha fötts dagen efter årets mörkaste dag, vintersolståndet. På 200-talet firades hans födelse den 25 december enligt den då gällande julianska kalendern. Denna dag antog kyrkan senare, på 300-talet, som Jesu födelsedag. Mithras ansågs ha fötts i eller ur en klippa och kom därför att kallas ”den ur klippan födde”.[149] Följdenligt dyrkade man honom i grottor eller byggnader utformade att likna grottor. Även Jesus ansågs tidigt ha fötts i en grotta. Redan i mitten av 100-talet finns detta belagt hos Justinus Martyren. Origenes och det apokryfiska Jakobsevangeliet hävdar detsamma.[150] Ordet klippa, som på grekiska är Petros (latin: Petrus) och på arameiska Kefas, var enligt Paulus namnet på en församlingsledare i Jerusalem och i evangelierna uppges Petrus ha varit Jesus’ främste lärjunge. Paulus kallar även Jesus för klippa (1 Kor 10:4). Mithras föds vuxen och klar. Vid hans födelse strålar han eller möjligen klippan av ett gudomligt ljus. Enligt Matteusevangeliet ledde stjärnan över Betlehem några österländska magiker till Jesusbarnet. Magiker från öster pekar entydigt på Persien, varifrån Mithra stammar. Jesusbarnet besöks dessutom av herdar. Mithras’ födelse övervakas av fåraherdar, och de ger Mithras frukter och sina hjordar. Gamla bevarade monument visar på just detta. Mithras’ gärningar. Den romerske Mithras utförde ett underverk, nämligen att frambringa rinnande vatten ur en klippa. De flesta gestaltningar av Mithras handlar dock om tjuren. Mithras brottas med tjuren, varefter han släpar den till grottan. I nästa scen har han betvingat tjuren och befinner sig ovanpå den med kniven i högsta hugg. Därefter offrar Mithras tjuren genom att sticka sin dolk i den, samtidigt som han tittar bort. I nästa scen ser vi solguden Helios knäböja inför Mithras. Sedan äter Mithras en sista måltid tillsammans med solguden Helios, där de dricker blodet och äter köttet av tjuren. Efter detta reser Mithras och Helios till himlen i en vagn.
Sakramenten. Inom den romerskas mithraskulten fanns flera sakrament. Eftersom det fanns sju invigningsgrader,[151] är det troligt att också sakramenten var sju till antalet. Där fanns åtminstone ett dop med vatten, genom vilket anhängarna ansåg sig befrias från sina synder,[152] en konfirmation och en nattvard, där man som en rituell handling åt bröd och drack vatten ur en kopp.[153] Överhuvudet kallades Pater Patrum, fädernas fader, och han hade liksom senare den katolske påven (Papa = fader) sitt säte i Rom.[154] Inom mithraismen fanns en tro på själens odödlighet och sannolikt även på en uppståndelse.[155] En inskription i ett mithreum, troligen från senare delen av 100-talet, visar att man synes ha lovat anhängarna odödlighet: ”Och även oss räddade [frälste] du genom att utgjuta det eviga blodet [av tjuren].”[156] Mithras’ uppståndelse. Det framhålls att det inte finns några belägg för att Mithras uppstod från de döda, eftersom det inte finns några belägg för att han var en döende gud. Men inom nästan alla mysteriereligioner genomgick de invigda en symbolisk död, varefter de ansågs pånyttfödda. Att så var fallet också inom mithrasmysterierna kan vi sluta oss till av att kejsar Commodus, vilken regerade 180–192 vt,
... besudlade de mithraistiska riterna med ett äkta dråp, under det att seden i dem endast är att säga eller att låtsas något för att skapa en anblick av skräck. (Aelius Lampridius, [tidigt 300-tal] Vita Commodi Antonini)[157]
Han dödade alltså någon på riktigt i stället för som brukligt på låtsas. Tertullianus säger dessutom att ”en bild [symbol] av återuppståndelsen” användes i ceremonierna kring den romerske Mithras.[158] Om man både har en rituell död och en rituell återuppståndelse inom kulten av Mithras, är det svårt att dra någon annan slutsats än att man ansåg att Mithras först hade dött och därefter återuppstått. Om Mithras dessutom egentligen är Perseus blir det än troligare att han anses ha uppstått, enär Justinus påstår att hedningarna hävdade att Perseus uppstått från de döda.[159] Stjärnkartan. Den viktigaste händelsen inom den romerska Mithraskulten är när Mithras dödar tjuren. Orsaken till tjurslakten står att finna på himlavalvet.[160] Det visar sig att Mithraskulten byggde på astrologi. På stentavlor, så kallade tauroktonier som egentligen är stjärnkartor, avbildas Mithras ovanpå tjuren. Runt om finns de tolv zodiaktecknen, vilka alltid beledsagar en solgud. Inom kristendomen talas i stället om Jesu tolv lärjungar, vilka går tillbaka till Israels tolv stammar; en gestaltning av zodiakens tolv tecken. Under Mithras avbildas förutom tjuren (stjärnbilden Oxen) också en hund, en orm, en kopp, en korp, en skorpion och ett lejon. Alla dessa svarar mot bestämda stjärnbilder.[161] Perioden ca 4000–2000 fvt var Oxens tidsålder. Vid vårdagjämningen, då dagar och nätter är lika långa överallt på jorden, såg våra förfäder solen stiga upp i Oxens tecken. Mithras var starkt förknippad med solen och var en solgud. Under denna epok och vid tiden för vårdagjämningen låg de ovan nämnda stjärnbilderna, och endast dessa, längs en på himlen tänkt linje som svarar mot jordens ekvator, på eller under den bana som solen och månen synes följa längs himlavalvet. Undantaget är Lejonet, som då befann sig på platsen för sommarsolståndet. Möjligen avser koppen inte Crater (Bägaren) utan i stället Vattumannen (vattenbäraren), som vid den tiden befann sig i vintersolståndet (då både Jesus och Mithras ansågs ha fötts). Det unika förhållande som här beskrivs rådde alltså endast i Oxens tidsålder. På grund av dagjämningspunkternas precession (se faktaruta) hade förhållandena för 4000 år sedan (ca 2000 fvt) ändrats så, att solen vid vårdagjämningen steg upp i Väduren i stället för i Oxen. Våra förfäder måste någon gång ha gjort denna upptäckt, och detta har troligtvis legat till grund för den vitt spridda föreställningen om dödandet av oxen eller tjuren. När man gjorde denna iakttagelse, lät man döda en oxe som en symbol för att man inträtt i en ny tidsålder, eller kanske för att blidka de himmelska gudarna. Oxen dog och väduren föddes. Även i de indiska Veda-skrifterna och i den persiska Avestan omtalas att en tjur slaktas, och ur dennes kropp sägs alla växter och djur födas. Ingen persisk text säger dock att Mithra dödar tjuren. Den som dödar tjuren är Ahriman (Angra Mainyu), den kosmiska ondskans kraft.[162] I de indiska skrifterna inbjuds Mitra att deltaga i dödandet, och han hjälper motvilligt de andra gudarna att döda tjuren.[163] Den indopersiska föreställningen att en tjur skulle dödas levde tydligen på något sätt kvar långt senare i de romerska Mithrasmysterierna, eller så upptogs idén från andra tjurdödarkulter. På stjärnkartor (tauroktonier) låter Mithras, som för övrigt befinner sig där guden Perseus’ stjärnbild är belägen,[164] sticka sin dolk i oxen på en punkt som svarar mot stjärnbilden Plejaderna. I kristendomens gryning hade vårdagjämningen flyttat ytterligare ett tecken, från Väduren till Fiskarna. Tanken ligger nära till hands att man då lät slakta väduren (lammet) och den nya tidens symbol blev fisken. Detta är sannolikt grunden till att Mithras slaktar tjuren (Oxen) och även att Jesus (lammet eller väduren) slaktas på korset. Offerlammet. Vid det traditionella judiska påskfirandet, före templets förstörelse år 70 vt, slaktades ett lamm till tackoffer åt Gud. Jesus sågs alltifrån den kristna rörelsens början som ett offer för världens frälsning, lammet som offrades för världen. I Uppenbarelseboken används genomgående bilden av Jesus som ett offerlamm. I Johannes 1:29 står att läsa: ”Nästa dag såg han Jesus komma och sade: ‘Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Och före evangeliernas tillkomst skriver Paulus; ”Ni är ju osyrade, ty vårt påsklamm, Kristus, är slaktat” (1 Kor 5:7). Den högste solguden. Mithras gestaltas ofta tillsammans med solguden Helios, vilken symboliserade solen. Mithras kan därför rimligtvis inte ha varit själva solen. En trovärdig teori, som presenterats av David Ulansey, är att Mithras representerar en andra sol. Medan Helios är solguden kallas Mithras ”sol invictus”, den oövervinneliga solen. Redan Platon verkar ha förutsatt två solar, dels den vanliga synliga, dels en så kallad ”hyperkosmisk” sol, vilken ligger i en högre sfär.[165] Denna högre sfär ligger utanför kosmos och ifall Mithras går att identifiera med denne högste solgud, kommer han att betrakta kosmos utifrån. Detta skulle också förklara det faktum att tjuren i alla avbildningar är spegelvänd i förhållande till stjärnbilden oxen på himlen. Sedd ”utifrån” är den rättvänd. Därmed skulle den sten Mithras föds ur vara kosmos, vilken Mithras tar sig ut ur, liksom en kyckling ur ett ägg. Vi människor befinner oss inne i den grotta (kosmos), vilken Mithras fötts i och tagit sig ut ur. Själv betraktar han kosmos utifrån.[166] Överensstämmelsen mellan Mithrasmyten och Platons liknelse om de i grottan instängda människorna, varav endast en förmår fly ur ”fängelset” in i ljuset, är tydlig.[167]
Redan på Alexander den stores tid förekom ett livligt handelsutbyte mellan Indien och framför allt Främre Orienten men även Grekland. Där förekom också missionärsverksamhet, och buddhismen var känd i Rom redan på 100-talet fvt. Även om parallellerna mellan Jesus’ och Buddhas liv inte får dras allt för långt, är det troligt att många av de buddhistiska legenderna var välkända i väst i kristendomens gryning.[168] Likheterna mellan dessa båda gudssöners liv visar också på en viktig sak, nämligen att många av berättelserna är välkända myter, allmängiltiga för alla kulturer. Legenderna om Buddha nedtecknades först på pali och sanskrit och översattes tidigt till bland annat kinesiska och tibetanska. Indiska skrifter är mycket svåra att datera. Indierna själva har aldrig varit noggranna med dateringar. Oftast är texterna anonyma, och även när man vet vem författaren var, vet man sällan exakt när denne levde. I följande sammanställning över Buddhas liv har material, som både är äldre och yngre än evangelierna, använts.[169] Merparten av skrifterna tillhör den huvudsakligen förkristna Tipitakan (pali) eller Tripitakan (sanskrit). Texter som Buddhacharita stammar från 100-talets början medan Lalitavistâra, Jâtaka och Nidânakathâ troligen har nedtecknats på 200- eller 300-talet vt. Men man måste alltid ha i minnet att varje text, varje berättelse, sannolikt existerat som allmänt kulturgods långt innan vi känner den. Den äldre indiska litteraturen består överhuvudtaget inte alls av nyskapade individuella verk. Alla texter bygger på äldre material, ibland i form av försvunna handskrifter och, inte minst, ofta mycket gamla muntliga traditioner. Man kan alltså hävda att skrifterna har en förhistoria, där hopsamlat gods i något skede har nedtecknats och fått status av auktoritet. Med dessa förbehåll skall jag här jämföra vissa av evangelieberättelserna med vad som står att finna i äldre indisk litteratur. Buddhas födelse. Siddhârtha Gautama,[170] den mest kände buddhan, tros ha levt någon gång mellan sent 600-tal och tidigt 200-tal fvt. Han uppehöll sig liksom Jesus som andeväsen i himlen före sin ankomst till jorden. Han inkarnerade frivilligt för att frälsa världen. Hans moder var drottning Maya, som senare kom att betraktas som jungfru. Hon ansågs ha befruktats av ett gudomligt väsen i form av en vit elefant, vilken tog sig in genom hennes högra sida.[171] Buddhas avlelse kan därför betraktas som ”obefläckad”, då Mayas man Suddhodana inte var Buddhas far, utan liksom Josef endast styvfar. Maya var också oåtkomlig, hade inga sinnliga tankar om män och levde som jungfru i 32 månader.[172] Hieronymus (ca 347–420 vt) säger att Buddha ”föddes genom sidan på en jungfru”.[173] Buddha kom följaktligen att betraktas som Guds son. Buddha föds när hans moder är på resa för att besöka sina föräldrar,[174] och änglar eller gudar förkunnar för drottning Maya att hon har fött en mäktig son.[175] Buddhabarnet strålar av ett bländande ljus och hyllas från himlen.[176] Visa män ser tecken på att en gud eller en buddha har fötts. Man söker honom över stora områden och betygar honom sin vördnad.[177] Buddhas barndom. Buddha är av kunglig släkt (prins). Fastän Jesus inte är en prins, sägs han ändå härstamma från kung David. Som små hyllas de båda av en gammal vis man, Jesus i templet av Symeon och Buddha i palatset av profeten Asita.
Hos Luk 2:41ff berättas om den då 12-årige Jesus, som föräldrarna tappar bort under en resa och senare återfinner i templet, undervisande de skriftlärda. Parallellen finns i Lalitavistâra. Redan som liten är Buddha mycket vis, han hyllas i templet,[178] och i skolan behärskar han alla talade och skrivna språk.[179] I samband med en resa tappar man bort honom, och när man slutligen hittar honom befinner han sig i djup meditation.[180] Dopet och frestelsen. Även dopet och frestelsen har sina direkta paralleller. Buddha tar ett bad i floden Nairañjana, sätter sig under ett träd och upplever en inre upplysning, som ger anledning till stor fröjd i himlen.[181] Sedan Jesus blivit döpt, steg han upp ur vattnet:
Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (Matt 3:16–17)
Efter dopet fastar Jesus fyrtio dagar i öknen och frestas därefter av djävulen. Om Buddha omtalas att han efter en 49 dagar lång fasta[182] frestas i ensamheten av den ondskefulla demonen Mâra (en sorts buddhistisk djävul som kallas den onde), vilken lovar att göra honom till världshärskare.[183] Liksom Jesus motstår Buddha frestelsen och han hyllas efteråt som segrare av gudar och djur. Jesus hyllas av änglar.[184] Buddhas lärjungar. När Gautama inleder sin mission är han, liksom Jesus, i 30-årsåldern (29). Han har många lärjungar, men enligt senare bildkonst finns en utvald grupp på tolv.[185] Hans två första lärjungar (Tapussa and Bhallika) är bröder och de kommer till honom när han sitter under rajâyatana-trädet efter att just ha flyttat från bo-trädet (ficus religiosa).[186] Också Jesus’ två första lärjungar (Simon Petrus och Andreas) är bröder och enligt Joh 1:48 finner Jesus sin lärjunge Natanael under ett fikonträd. Buddha har också två utvalda lärjungar (Sariputta och Moggallana), där Sariputta, liksom Petrus, är den främste lärjungen och är tänkt att efterträda Buddha. Buddha har även en älsklingslärjunge vid namn Ânanda.[187] I likhet med Johannes döparen, som skickar två av sina lärjungar för att fråga om Jesus är den utlovade messias, skickar Pokkarasadi ut Ambattha för att ta reda på om ”Samana Gotama” verkligen är den utlovade Buddha.[188] Både Jesus och Buddha transfigureras (förvandlas) inför sina lärjungar, så att deras kroppar strålar i ett bländande ljus.[189] Och båda sänder ut sina lärjungar i världen att förkunna sina respektive budskap.[190] Buddhas förkunnelse. Såväl Jesus som Buddha lär att man i första hand skall se på sitt eget liv framför att kritisera andra. Båda talar i bilder och liknelser. De använder samma bildspråk med ljus och mörker, sol och regn, fruktsamhet och ofruktsamhet.
Underverken. Buddha besitter stora krafter och utför under liknande dem Jesus gör enligt evangelierna. Han känner andras tankar och handlingar i förväg.[191] Han botar sjuka, gör blinda seende, döva hörande, halta och lama friska och så att galna återfår sitt förnuft[192] samt fördriver onda andar.[193] När Jesus mättar 5000 män med endast fem bröd och två fiskar och det ändå blir tolv korgar med bröd och fisk över (Mark 6:30ff), bespisar Buddha och hans lärjunge Maudgalyayana (Moggallana) 500 munkar med bröd som bakats av deg för endast ett bröd. Och trots att alla äter sig mätta, återstår lika många bröd.[194] Liksom Jesus, Herakles och andra,[195] promenerar också Buddha på vattnet,[196] och han kan dyka upp, försvinna och gå genom väggar.[197] Han stillar dessutom stormar och får en översvämning att upphöra.[198] Även hans lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.[199] Enligt Matteus, Markus och Lukas går Jesu favoritlärjunge Petrus på vattnet (Matt 14:22–33 par). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron. Lukas berättar om en kvinna, som hyllar Jesu moder genom att utbrista: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat” (11:27). I Nidânakathâ 271 berättas om en ädel jungfru, som när hon får se Buddha utbrister: ”Salig är den moder … som erkänner denne underbare Herre.” Betecknande är också att Buddha, liksom Jesus, inte fäster någon uppmärksamhet vid orsaken till hyllningen, utan i stället gör en religiös uttolkning av den.[200] Hos Markus (12:41–44) och Lukas (21:1–4) berättas om en fattig änka, som kommer till templet och ger två småmynt i gåva. Jesus hyllar då henne inför lärjungarna, då hon skänkt mer än alla de andra, som gav av sitt överflöd, medan hon gav allt hon ägde. Denna berättelse finns nedtecknad också av Ashvaghosha, en indisk diktare, som tros ha levat i början av 100-talet, alltså ungefär samtidigt som evangelierna tillkom. Tydligen har man i både Indien och medelhavsområdet haft tillgång till samma tradition (vandringssägen). Ashvaghosha berättar om en fattig änka (eller fattig ogift kvinna), som kommer till ett religiöst möte. Hon ser andra ge dyrbara gåvor men har själv inget att ge. Men så erinrar hon sig att hon tidigare hittat två småmynt i en dynghög och skänker dem med glädje till församlingen. Översteprästen hyllar då henne inför prästerna. Han bortser från andras gåvor, och kvinnan inser att han har rätt, då det hon gjort är lika svårt som det är för andra att ge bort allt de äger.[201] Buddhas mission och död. Buddha motsätter sig också kraftigt de traditionella stela lagarna, vänder sig mot intoleransen, dogmatismen och prästerskapets hyckleri. Han kritiserar brahmanernas lagläsning av vedaböckerna och tar avstånd från deras blodiga offrande.[202] Av egen fri vilja lever han enkelt som tiggare – ett liv i försakelse – och umgås företrädesvis med de sämst ställda i samhället.[203] Han äter i en skökas hus och klandras för detta av stadens adelsmän.[204] Han kallas ”Siaren”, ”Mästaren”, ”den Välsignade”, ”den Upplyste”, ”Herren”, ”den Vakne”[205] och han kallar sig själv Tathâgata (sanskrit och pali: ”den så gångne”). Petrus’ trefaldiga förnekelse har sin motsvarighet i Buddhas älsklingslärjunge Ânandas trefaldiga underlåtenhet att be Buddha att stanna till eonens slut.[206] I berättelserna om Buddha figurerar också en förrädare, den tidigare lärjungen Devadatta. Denne misslyckas emellertid i sitt uppsåt att döda Buddha och får liksom evangeliernas Judas ett beklagligt slut, då han uppslukas av jorden och kokas i helvetet.[207] Liksom Jesus omvände en bandit på korset får Buddha banditen Angulimâla att helt tänka om och dyrka honom.[208] Buddha äter en sista måltid,[209] dör och når (pari)nirvâna. Då inträffar en solförmörkelse[210] och en stor jordbävning, åtföljd av åska.
När den Välsignade dog uppkom, exakt när hans medvetande slocknade, en mäktig jordbävning, som var otäck och ingöt fruktan och utbröt ett åskmuller. (Suttapitaka, Dîghanikâya [Mahaparinibbânasutta], 16:6:12; också 16:3:10)
I Mahamayasûtra sägs Buddha efter sin död ha öppnat kistlocket och rest sig upp för att trösta sin mor som kom på besök från himlen.[211] Den korsfäste Buddha. En troligen förkristen och tämligen ouppmärksammad sanskrittext är Berättelsen om Gautama, Ikshvâkus stamfader, vilken återfinns i Sanghabhedavastu.[212] Här föreligger en märklig parallell med korsfästelsescenen i evangelierna. Gautama lämnar sitt liv som tronföljare och söker sig till den asketiske eremiten Krishnadvaipâyana vilken likt Johannes döparen livnär sig endast på vad naturen kan ge, i detta fall frukter, rötter och vatten. Liksom Jesus anser Gautama att hans lärares liv är för asketiskt, och han söker sig till ett mindre asketiskt liv, en sorts medelväg. En sköka mördas och Gautama blir oskyldigt anklagad för mordet. Han förs till kungen som övertygas av folkmassan och dömer Gautama till döden genom korsfästning (bokstavligen att sättas på en påle). I evangelierna är det ståthållare Pilatus som övertygas av folket och låter korsfästa den oskyldigt dömde Jesus. Man sätter upp anslag om hans brott, en parallell till inskriptionen på Jesu kors.[213] Liksom Jesus får en krans av törne på sitt huvud fäster man en krans gjord av den mycket giftiga oleanderbusken runt Gautamas hals, och han förs ut ur staden genom den södra stadsporten och sätts levande på en påle. Vi får veta att Gautama genomborras så att hans leder lösgörs och att han kroppsligen lider svårt men att hans sinne förblir opåverkat. Gautamas asketiske lärare Krishnadvaipâyana oroas över att Gautama inte hunnit avla någon avkomma, vilket troligen kommer att ge dålig karma. Han lyckas därför övertala Gautama att producera två droppar säd vilka faller till marken och tillsammans med blod förvandlas till två ägg. Dessa spricker i solen och två prinsar föds. Gautama dör av solens strålar men återuppstår indirekt i sin avkomma. Hans lärare ser äggskalen nära pålen och förstår att de två gossarna måste vara Gautamas söner. Prinsarna smörjs var och en till kung. Att smörjas till kung är den exakta innebörden av det hebreiska ordet messias (den smorde). Till saken hör att på platsen där Gautamas korsfästes ligger de krossade äggskalen. På sanskrit benämns dessa äggskal kapâlâni och ordet kapâla betyder såväl äggskal som huvudskalle eller kranium. Jesus avrättades på Golgata (arameiska: Gulgolta) som betyder skallen. Platsen brukar också benämnas huvudskalleplatsen och möjligen liknade kullen ett kranium.
När berättelsen om gudssonen Jesus tecknades ner i evangelierna (enligt min uppfattning vid sekelskiftet år 100), fanns en tydlig föreställning om hur en dylik gudssons liv borde gestalta sig. Evangelieförfattarna påverkades naturligtvis i stor utsträckning av judiska föreställningar men – som här tydligt visats – även av icke-judiska uppfattningar. Föreställningar om gudar som föds av jordiska jungfrur befruktade av gudar; om döende gudar, trädgudar, vilka dyrkas hängande på träd, och återuppstår från de döda, företrädesvis på den tredje dagen; om vegetationsgudar, vilka följer klimatets växlingar, och solgudar, som följer solens faser på himlen; om gudar som föds vid vintersolståndet och dör vid vårdagjämningen, var allmänt förekommande för två tusen år sedan. Jag har porträtterat sex gestalter (mytiska eller verkliga), vilkas levnadsöden i stora drag överensstämmer med Jesu liv enligt evangelierna. Dessa sex är inte de enda exempel som kan anföras. Men det är de sex, vilkas liv, åtminstone enligt vad jag känner till, mest liknar jesusberättelsen såsom den framställs i evangelierna. Uppenbarligen fanns vid denna tid allmänt gängse föreställningar om hur gudomliga personers liv skulle gestalta sig. Historierna ansågs av evangelieförfattarna tydligen vara för bra för att inte användas i deras beskrivning av gudssonen. Frågan om vilka skrifter som är äldst, de kristna eller icke-kristna, är heller inte avgörande eftersom det i många av dessa fall troligen inte rör sig om direkta lån ifrån varandra. Jämförelsen leder oss i stället till slutsatsen att materialet är legendariskt, och såvida Gud inte har sänt många av sina söner med direktiv att leva sina liv alla på samma sätt, bör dessa berättelser förvisas dit de hör hemma, till avdelningen för sagor och myter. Vi kan blott konstatera att ytterligare en gudsson har skapats.
Copyright © 2006 Roger Viklund
NOTER [1] “The first coming of our Lord, that in the flesh, in which he was born at Bethlehem, took place eight days before the Kalends of January, a Wednesday, in the forty-second year of the reign of Augustus, 5500 years from Adam.” (Hippolytos, Commentary on Daniel, 4:23; citerat i Doig’s Biblical Chronology). Också Julius Africanus (ca 220 vt) i Chronographiai säger att Jesus föddes 25 december. Naturligtvis kan dessa passager vara senare tillägg. [2] “But the Fates had, I believe, already decreed the origin of this great city and the foundation of the mightiest empire under heaven. The Vestal was forcibly violated and gave birth to twins. She named Mars as their father, either because she really believed it, or because the fault might appear less heinous if a deity were the cause of it.” (Livy [Titus Livius], Ab Urbe Condita, Från stadens grundläggning, 1:4). [3] “However, the soul of Pythagoras came from the realm of Apollo, either being a heavenly companion or ranked with him in some other familiar way, to be sent down among men; no one can deny this. It can be maintained form his birth and the manifold wisdom of his soul ... He was educated so that he was the most beautiful and god-like of those written about in histories.” (Iamblichos [c. 245–c. 325 CE], On the Pythagorean Life, 8-9; citerat i Florida State University, Divine Men.) [4] “And Speusippus, in his book which is entitled the Funeral Banquet of Plato, and Clearchus in his Panegyric on Plato, and Anaxilides in the second book of his History of Philosophers, say that the report at Athens was that Perictione was very beautiful, and that Ariston endeavoured to violate her and did not succeed; and that he, after he had desisted from his violence saw a vision of Apollo in a dream, in consequence of which he abstained from approaching his wife till after her confinement.” (Diogenes Laertios, The Lives and Opinions of Eminent Philosophers, Book III, Plato, 1). [5] “I have read the following story in the books of Asclepias of Mendes entitled Theologamena. When Atia had come in the middle of the night to the solemn service of Apollo, she had her litter set down in the temple and fell asleep, while the rest of the matrons also slept. On a sudden a serpent glided up to her and shortly went away. When she awoke, she purified herself, as if after the embraces of her husband, and at once there appeared on her body a mark in colours like a serpent, and she could never get rid of it; so that presently she ceased ever to go to the public baths. In the tenth month after that Augustus was born and was therefore regarded as the son of Apollo. Atia too, before she gave him birth, dreamed that her vitals were borne up to the stars and spread over the whole extent of land and sea, while Octavius dreamed that the sun rose from Atia’s womb.” (Suetonius, Lives of the Caesars: Augustus, 94). [6] “All are agreed that Alexander was descended on his father’s side from Herakles through Karanus, and on his mother’s from Æakus through Neoptolemus. We are told that Philip and Olympias first met during their initiation into the sacred mysteries at Samothrace, and that he, while yet a boy, fell in love with the orphan girl, and persuaded her brother Arymbas to consent to their marriage. The bride, before she consorted with her husband, dreamed that she had been struck by a thunderbolt, from which a sheet of flame sprang out in every direction, and then suddenly died away. Philip himself some time after his marriage dreamed that he set a seal upon his wife’s body, on which was engraved the figure of a lion. When he consulted the soothsayers as to what this meant, most of them declared the meaning to be, that his wife required more careful watching; but Aristander of Telmessus declared that she must be pregnant, because men do not seal up what is empty, and that she would bear a son of a spirited and lion-like disposition. ... We are told that Philip after this portent sent Chairon of Megalopolis to Delphi, to consult the god there, and that he delivered an oracular response bidding him sacrifice to Zeus Ammon, and to pay especial reverence to that god: warning him, moreover, that he would some day lose the sight of that eye with which, through the chink of the half-opened door, he had seen the god consorting with his wife in the form of a serpent. The historian Eratosthenes informs us that when Alexander was about to set out on his great expedition, Olympias told him the secret of his birth, and bade him act worthily of his divine parentage. Other writers say that she scrupled to mention the subject, and was heard to say ‘Why does Alexander make Hera jealous of me?’” (Plutarchos, Life of Alexander 2–3). [7] I många äldre religioner ansågs en gud lida. Osiris led naturligtvis när hans kropp slets i bitar, liksom Jesus led när han genomborrades. Delarna av Osiris’ kropp letades upp och fogades samman, varpå Osiris återuppstod. “When Isis recovered Osiris ...” (Plutarchos, Isis and Osiris, 40). Hans lidande betraktades som frivilligt och användes vid högtiderna som ett medel för att trösta och erbjuda frälsning. Se fotnoterna till kapitlet om Osiris. [8] Justinus Martyren, First Apology, 21 and 66 och Dialogue with Trypho the Jew 69. [9] Jag bygger mitt resonemang om Adonis i hög grad på The Riddle of Resurrection, ”Dying and Rising Gods” in the Ancient Near East, (Stockholm 2001), s. 113–154, av Tryggve N. D. Mettinger. [10] Detta hävdas av Origenes, Selecta in Ezechielem, 8:12 och av Hieronymus, Explan. in Ezech, 3:8:14 (Mettinger, s. 129). [11] “Immediately the fierce boar dislodged the blood-stained spear, with its crooked snout, and chased the youth, who was scared and running hard. It sank its tusk into his groin, and flung him, dying, on the yellow sand. .. When, from the heights, she saw the lifeless body, lying in its own blood, she leapt down, tearing her clothes, and tearing at her hair, as well, and beat at her breasts with fierce hands, complaining to the fates. ‘And yet not everything is in your power’ she said. ‘Adonis, there shall be an everlasting token of my grief, and every year an imitation of your death will complete a re-enactment of my mourning. But your blood will be changed into a flower.” (Ovidius, Metamorphoses, 10:708ff [skriven år 1]). [12] “And Adonis, while still a boy, was wounded and killed in hunting by a boar through the anger of Artemis. Hesiod, however, affirms that he was a son of Phoenix and Alphesiboea; and Panyasis says that he was a son of Thias, king of Assyria, who had a daughter Smyrna. In consequence of the wrath of Aphrodite, for she did not honor the goddess, this Smyrna conceived a passion for her father, and with the complicity of her nurse she shared her father’s bed without his knowledge for twelve nights. But when he was aware of it, he drew his sword and pursued her, and being overtaken she prayed to the gods that she might be invisible; so the gods in compassion turned her into the tree which they call smyrna (myrrh). Ten months afterwards the tree burst and Adonis, as he is called, was born, whom for the sake of his beauty, while he was still an infant, Aphrodite hid in a chest unknown to the gods and entrusted to Persephone. But when Persephone beheld him, she would not give him back. The case being tried before Zeus, the year was divided into three parts, and the god ordained that Adonis should stay by himself for one part of the year, with Persephone for one part, and with Aphrodite for the remainder. However Adonis made over to Aphrodite his own share in addition; but afterwards in hunting he was gored and killed by a boar.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:14:4) Författaren sägs vara Apollodoros av Aten som föddes ca 180 fvt, men allmänt anses detta vara ett verk av en okänd författare som skrev på nollhundratalet eller 100-talet vt. [13] “... and Panyasis says that he was a son of Thias, king of Assyria, who had a daughter Smyrna.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:14:4). [14] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 119-120. [15] Sapfo, fragment 140a, omtalar ca 600 fvt de sörjande kvinnorna, så ock Aristofanes år 411 fvt i Lysistrate 387–396, och Ovidius (43 fvt–18 vt) nämner en årligt återkommande ceremoni till minne av Adonis’ död. Även Plutarchos, Alkibiades, 18:2–3, beskriver hur man på 400-talet fvt sörjde Adonis. (Mettinger, s. 116-117). [16] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 115, 126, 137-146, 148. [17] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 131; refererar till “Scholia in Theocritum III, 48 (Wendel 1914: 131)”. [18] “Attis, too, and Adonis are related to the analogy of fruits. Attis is the symbol of the blossoms which appear early in the spring, and fall off before the complete fertilization; whence they further attributed castration to him, from the fruits not having attained to seminal perfection: but Adonis was the symbol of the cutting of the perfect fruits.” (Porphyry, On Images, fragment 7). [19] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 215. [20] James George Frazer, The Golden Bough, Ch. 34, The Myth and Ritual of Attis. [21] “But the current view about Attis is different, the local legend about him being this. Zeus, it is said, let fall in his sleep seed upon the ground, which in course of time sent up a demon, with two sexual organs, male and female. They call the demon Agdistis. But the gods, fearing Agdistis, cut off the male organ. There grew up from it an almond-tree with its fruit ripe, and a daughter of the river Sangarius, they say, took of the fruit and laid it in her bosom, when it at once disappeared, but she was with child. A boy was born, and exposed, but was tended by a he-goat. As he grew up his beauty was more than human, and Agdistis fell in love with him.” (Pausanias, Graeciae Descriptio, Description of Greece, 7:17:10–11). [22] Jag undviker det missvisande ordet ”övernaturlig”, då ingenting kan vara utöver det naturliga. [23] “the shaggy-topped pine tree, armed with needles, sacred to Cybele, mother of the gods, since Attis exchanged his human form for you, and hardened in your trunk. Among the crowd came the cypress, formed like the cone-shaped meta, that marks the turning point in the race-course: once a boy, but now a tree: loved by the god who tunes the lyre, and strings the bow.” (Ovidius [43 fvt–ca 18 vt], Metamorphoses 10:103-111). [24] Attisreligionen omnämns av de romerska författarna Lucretius (ca 98–54 fvt), Catullus (ca 84–54 fvt), Varro (116–27 fvt) och Dionysios från Halikarnassos (ca 60 fvt–?). (Pagan Origins of the Christ Myth). [25] “When they had conveyed the goddess to Rome, they must take care that the best man at Rome should receive her to his hospitality.’ They came to Pergamus to the king, who received the ambassadors graciously, and conducted them to Pessinus in Phrygia, and putting into their hands a sacred stone, which the inhabitants said was the mother of the gods, bid them convey it to Rome. ... After the ship arrived at the mouth of the Tiber, Scipio, according to the directions given him, sailed out into the open sea, and, receiving the goddess from the priests, conveyed her to land. ... The matrons, passing her from one to another in orderly succession, conveyed the goddess into the temple of Victory, in the Palatium, on the day before the ides of April, which was made a festival, while the whole city poured out to meet her; and, placing censers before their doors, on the way by which she was conveyed in procession, kindled frankincense, and prayed that she would enter the city of Rome willingly and propitiously. The people in crowds carried presents to the goddess in the Palatium; a lectisternium was celebrated, with games called the Megalesian.” (Titus Livius [59 fvt–17 vt], Ab urbe condita, Från stadens grundläggning, 29:10–14). [26] Citerat i Jessie L. Weston, From Ritual to Romance, s. 147. [27] Julius Firmicus Maternus, De Errore Profanarum Religionum (Om de hedniska religionernas villfarelse) 3; citerat i Pagan Origins of the Christ Myth. [28] “An inscription found in Piraeus, the port of Athens, records a temple to Isis / Osiris already there in 333 BC.” (Pagan Origins of the Christ Myth). [29] “They say that the Sun, when he became aware of Rhea’s intercourse with Cronus, invoked a curse upon her that she should not give birth to a child in any month or year; but Hermes, being enamoured of the goddess, consorted with her. Later, playing at draughts with the moon, he won from her the seventieth part of each of her periods of illumination, and from all the winnings he composed five days, and intercalated them as an addition to the three hundred and sixty days. The Egyptians even now call these five days intercalated and celebrate them as the birthdays of the gods. They relate that on the first of these days Osiris was born, and at the hour of his birth a voice issued forth saying, “The Lord of All advances to the light.” But some relate that a certain Pamyles, while he was drawing water in Thebes, heard a voice issuing from the shrine of Zeus, which bade him proclaim with a loud voice that a mighty and beneficent king, Osiris, had been born; and for this Cronus entrusted to him the child Osiris, which he brought up.” (Plutarchos [ca 46–ca 120 vt], Isis and Osiris, 12). [30] “But he himself is far removed from the earth, uncontaminated and unpolluted and pure from all matter that is subject to destruction and death; but for the souls of men here, which are compassed about by bodies and emotions, there is no association with this god except in so far as they may attain to a dim vision of his presence by means of the apperception which philosophy affords. But when these souls are set free and migrate into the realm of the invisible and the unseen, the dispassionate and the pure, then this god becomes their leader and king, since it is on him that they are bound to be dependent in their insatiate contemplation and yearning for that beauty which is for men unutterable and indescribable.” (Plutarchos, Isis and Osiris,78). [31] “Typhon, having secretly measured Osiris’s body and having made ready a beautiful chest of corresponding size artistically ornamented, caused it to be brought into the room where the festivity was in progress. The company was much pleased at the sight of it and admired it greatly, whereupon Typhon jestingly promised to present it to the man who should find the chest to be exactly his length when he lay down in it. They all tried it in turn, but no one fitted it; then Osiris got into it and lay down, and those who were in the plot ran to it and slammed down the lid, which they fastened by nails from the outside and also by using molten lead. Then they carried the chest to the river and sent it on its way to the sea through the Tanitic Mouth. Wherefore the Egyptians even to this day name this mouth the hateful and execrable. Such is the tradition. They say also that the date on which this deed was done was the seventeenth day of Athyr, when the sun passes through Scorpion, and in the twenty-eighth year of the reign of Osiris; but some say that these are the years of his life and not of his reign.” (Plutarchos, Isis and Osiris, 13). [32] “The story told of the shutting up of Osiris in the chest seems to mean nothing else than the vanishing and disappearance of water. Consequently they say that the disappearance of Osiris occurred in the month of Athyr, at the time when, owing to the complete cessation of the Etesian winds, the Nile recedes to its low level and the land becomes denuded. As the nights grow longer, the darkness increases, and the potency of the light is abated and subdued. Then among the gloomy rites which the priests perform, they shroud the gilded image of a cow with a black linen vestment, and display her as a sign of mourning for the goddess, inasmuch as they regard both the cow and the earth as the image of Isis; and this is kept up for four days consecutively, beginning with the seventeenth of the month. ... On the nineteenth day they go down to the sea at night-time; and the keepers of the robes and the priests bring forth the sacred chest containing a small golden coffer, into which they pour some potable water which they have taken up, and a great shout arises from the company for joy that Osiris is found. Then they knead some fertile soil with the water and mix in spices and incense of a very costly sort, and fashion therefrom a crescent-shaped figure, which they clothe and adorn, thus indicating that they regard these gods as the substance of Earth and Water.” (Plutarchos, Isis and Osiris, 39). [33] Plutarchos, Isis and Osiris, 35. [34] “For the keys of hell and the guarantee of salvation were in the hands of the goddess, and the initiation ceremony itself took the form of a kind of voluntary death and salvation through divine grace.” (Lucius Apuleius, Metamorphoses, Den gyllene åsnan, 11:21 [chapter 48]: citerat i Pagan Origins of the Christ Myth). [35] “Be of good cheer, O initiates, for the god is saved, and we shall have salvation for our woes.” (Julius Firmicus Maternus, Om de hedniska religionernas villfarelse, 22:1; citerat i Pagan Origins of the Christ Myth). [36] Gudinnan Isis sade: “I have come with solace and aid. Away then with tears. cease to moan. Send sorrow fleeing. Soon through my providence shall the sun of your salvation rise.” (Lucius Apuleius, Metamorphoses, 11:5; citerat i Pagan Origins of the Christ Myth). [37] “None of their company was so abandoned or indeed set on his own destruction as to dare to perform this ceremony unless personally ordered to do so by his mistress; that would be a reckless act of sacrilege and a crime carrying sentence of death. For the keys of hell and the guarantee of salvation were in the hands of the goddess, and the initiation ceremony itself took the form of a kind of voluntary death and salvation through divine grace. Such as might be safely entrusted with the great secrets of our religion, when they had passed through life and stood on the threshold of darkness, these the power of the goddess was wont to select and when they had been as it were reborn return them to a new lifespan.” (Lucius Apuleius, Metamorphoses, 11:21 [kapitel 48]). [38] “In the sacred hymns of Osiris they call upon him who is hidden in the arms of the Sun; and on the thirtieth of the month Epiphi they celebrate the birthday of the Eyes of Horus, at the time when the Moon and the Sun are in a perfectly straight line, since they regard not only the Moon but also the Sun as the eye and light of Horus. ... Moreover, at the time of the winter solstice they lead the cow seven times around the temple of the Sun and this circumambulation is called the Seeking for Osiris, since the Goddess in the winter-time yearns for water; so many times do they go around, because in the seventh month the Sun completes the transition from the winter solstice to the summer solstice. It is said also that Horus, the son of Isis, offered sacrifice to the Sun first of all on the fourth day of the month, as is written in the records entitled the Birthdays of Horus.” (Plutarchos, Isis and Osiris, 52). Egypterna hade en solkalender om tolv 30-dagarsmånader som följde månens faser och med fem extradagar, vilket gav ett totalt år på 365 dagar (Isis and Osiris, 12). När Plutarchos skrev, borde månaden epifi ha svarat ungefär mot juli och månaden faofi mot oktober. Men, då det egyptiska året var ca ¼ kortare än det faktiska året, förlorade kalendern ca en dag vart fjärde år. Detta innebar att sett över en längre tid inträffade epifi vid alla tider på året. Och den månad då vintersolståndet inträffade, leddes en ko runt solens tempel (Horus var solens öga) och Horus “offrade till solen”. [39] “The ritual of the nativity, as it appears to have been celebrated in Syria and Egypt, was remarkable. The celebrants retired into certain inner shrines, from which at midnight they issued with a loud cry, “The Virgin has brought forth! The light is waxing!” The Egyptians even represented the new-born sun by the image of an infant which on his birthday, the winter solstice, they brought forth and exhibited to his worshippers. No doubt the Virgin who thus conceived and bore a son on the twenty-fifth of December was the great Oriental goddess whom the Semites called the Heavenly Virgin or simply the Heavenly Goddess; in Semitic lands she was a form of Astarte. ... Now Mithra was regularly identified by his worshippers with the Sun, the Unconquered Sun, as they called him; hence his nativity also fell on the twenty-fifth of December.” (James George Frazer, The Golden Bough, Ch. 37, Oriental Religions in the West). [40] THOSE WHO, BY PERMISSION OF THE PARCAE, RETURNED FROM THE LOWER WORLD “Asclepius, son of Apollo and Coronis.” (Gaius Julius Hyginus [ca 64 fvt-17 vt], (Fabulae, 251). Möjligen skrivet av någon okänd på 100-talet. [41] “Hippolytus’ wounded body was carried along, till he gave up his spirit, to Diana’s great anger. ‘There’s no need for grief,’ said Aesculapius: I’ll restore the pious youth to life, free of wounds, and sad fate will yield to my skill.’ Quickly he took medicines from an ivory casket ... he touched his breast three times, three times spoke words of healing: the youth lifted his head from the ground. Hippolytus hid in his own sacred grove, in the depths of Diana’s woods: he is Virbius [The reborn, that is immortal, Hippolytus was in Roman mythology called Virbius] of the Arician Lake... Phoebus, you complained: but Aesculapius is a god ...” (Ovidius [43 fvt-ca 18 vt], Fasti, 6:735). MORTALS WHO WERE MADE IMMORTAL “Asclepius, son of Apollo and Coronis”. (Hyginus, Fabulae, 224). [42] Ian Rutherford, The Paian: A Survey of the Genre, s. 41. [43] “His [Asclepius’] mother [Coronis], the daughter of Phlegyas with his fine horses, before she could bring him to term with the help of Eleithuia who attends on childbirth, was stricken by the golden arrows of Artemis in her bedroom and descended to the house of Hades, by the skills of Apollo. The anger of the children of Zeus is not in vain. But she made light of Apollo, in the error of her mind, and consented to another marriage without her father’s knowledge, although she had before lain with Phoebus [a byname for the god Apollo] of the unshorn hair, and was bearing within her the pure seed of the god … Such was the strong infatuation that the spirit of lovely-robed Coronis had caught. For she lay in the bed of a stranger who came from Arcadia; but she did not elude the watcher... Knowing even then of her sleeping with Ischys, son of Elatus, and of her lawless deceit, he sent his sister, raging with irresistible force ...” (Pindaros [ca 518–438 fvt], Pythian Odes 3:8-34). “But some affirm that Aesculapius was not a son of Arsinoe, daughter of Leucippus, but that he was a son of Coronis, daughter of Phlegyas in Thessaly. And they say that Apollo loved her and at once consorted with her, but that she, against her father’s judgment, preferred and cohabited with Ischys, brother of Caeneus.” (Pseudo-Apollodoros [nollhundratalet-hundratalet vt], The Library, 3:10:3). “When Apollo had made Coronis, daughter of Phlegyas, pregnant, he put a crow in guard, so that no one should violate her. But Ischys, son of Elatus, lay with her, and because of this he was killed by the thunderbolt of Zeus.” (Hyginus [ca 64 fvt-17 vt], Fabulae 202). [44] “When he [Coronis’ father Phlegyas] went to the Peloponnesus, he was accompanied by his daughter, who all along had kept hidden from her father that she was with child by Apollo. In the country of the Epidaurians she bore a son, and exposed him on the mountain called Nipple at the present day, but then named Myrtium. As the child lay exposed he was given milk by one of the goats that pastured about the mountain, and was guarded by the watch-dog of the herd. And when Aresthanas (for this was the herdsman’s name) discovered that the tale of the goats was not full, and that the watch-dog also was absent from the herd, he left, they say, no stone unturned, and on finding the child desired to take him up. As he drew near he saw lightning that flashed from the child, and, thinking that it was something divine, as in fact it was, he turned away. Presently it was reported over every land and sea that Asclepius was discovering everything he wished to heal the sick, and that he was raising dead men to life.” (Pausanias [100-talet vt], Graeciae Descriptio, Description of Greece, 2:26:3–5). [45] “I begin to sing of Asklepios, son of Apollon and healer of sicknesses. In the Dotian plain fair Koronis, daughter of King Phlegyas, bare him, a great joy to men, a soother of cruel pangs. and so hail to you, lord: in my song I make my prayer to thee!” (Homeric Hymn 16 to Asklepios; citerat i THEOI PROJECT, Asklepios). [46] “The god [Apollon] can not only save life but is also the begetter of Asklepios, man’s saviour and champion against diseases.” (Aelianus [ca 170–ca 235 vt], On Animals, 10:49; citerat i THEOI PROJECT, Asklepios). “To Asklepios, Fumigation from Manna. Great Asklepios, skilled to heal mankind, all-ruling Paian, and physician kind; whose arts medicinal can alone assuage diseases dire, and stop their dreadful rage. Strong, lenient God, regard my suppliant prayer, bring gentle health, adorned with lovely hair; convey the means of mitigating pain, and raging deadly pestilence restrain. O power all-flourishing, abundant, bright, Apollon’s honoured offspring, God of light; husband of blameless Hygeia (Health), the constant foe of dread disease, the minister of woe: come, blessed saviour, human health defend, and to the mortal life afford a prosperous end.” (Orphic Hymn 67 to Asclepius; citerat i THEOI PROJECT, Asklepios). Också Aelius Aristides [117–180 vt], Discorsi Sacri, Sacred Discourses,1:2, 4:4. [47] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 157, 159, 165. [48] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 160. “Galenus says in his commentary to the apothegms of Hippocrates: ‘It is generally known that Asclepius was raised to the angels in a column of fire, the like of which is also related with regard to Dionysos, Heracles, and others, who laboured for the benefit of mankind. People say that God did thus with them in order to destroy the mortal and earthly part of them by the fire, and afterwards to attract to himself the immortal part of them, and to raise their souls to heaven.’” (al-Biruni, India, s. 168). [49] “‘I’ll restore the pious youth to life, unwounded, and the grisly fates will yield to my art.’ At once he takes some herbs from an ivory box. They worked before on the ghost of Gluacus, when an augur resorted to herbs he’d noticed, and a serpent used the help of a serpent. He daubed his breast three times, thrice spoke healing words. The youth raised his drooping head from the ground.” (Ovidius, Fasti, 6:735; citerat i THEOI PROJECT, Asklepios). [50] Carl Schneider, Geistesgeschichte des antiken Christentums, bok 1, s. 55; refererar till inskriptioner funna i Epidauros, “Rudolf Herzog, Die Wunderheilungen von Epidauros”. Jämför med Luk 8:44, Mark 5:27f, 7:33, Matt 9:18–20. [51] Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon, 69. [52] “A man whose fingers, all but one, were paralyzed. He came to the god looking for help, but when he read the tablets set up in the temple he gave no credence to the healings and made fun of the inscriptions. But as he slept, he had the following dream. It seemed to him that he was playing dice in the temple and was about to make a throw. The god appeared to him, and spring upon his hand and stretched out his fingers. Then he got up and, still in his dream, the man clenched his fist and opened it, stretching out one finger after another. After he had stretched them all out, the god asked him if he still refused to believe what the inscriptions related, and he said ‘No.’ ‘Well then,’ answered the god, ‘since you formerly refused to believe what is not unbelievable, you shall henceforth be known as ‘the Doubter.’ When it was day, he came out cured.” (Epidaurus Tablet 3, trans. F.C. Grant, Hellenistic Religions, 56-57). [53] “A Dumb Boy He came to the sanctuary seeking to recover his voice. As he was presenting his first offering and performing the usual ceremony, the acolyte who bears the fire (for the sacrifice) to the god turned and said to the father of the boy, ‘Will you promise, if you get your wish, between now and the end of the year to bring the offering you owe as a fee for the healing?’ At once the boy cried to out, ‘I promise!’ The father said it again and was made whole from that moment.” (Epidaurus Tablet 5, trans. F.C. Grant, Hellenistic Religions, 56-57). [54] “Ambrosia from Athens, who was blind in one eye. She came to the god seeking help, but as she went about the temple she mocked at the many records of cures; ‘It is unbelievable and impossible that the lame and the blind can be made whole by merely dreaming!’ But in her sleep she had a dream. It seemed to her that the god came up and promised to make her whole; only in return she must present a gift offering in the temple- a silver pig, in memory of her stupidity. After saying this he cut open her defective eye and poured some drug. And when it was dry, she went forth cured.” (Epidaurus Tablet 4, trans. F.C. Grant, Hellenistic Religions, 56-57). Karlheinz Deschner, Abermals krähte der Hahn, s. 69. “Asclepius, that gentle craftsman who drove pain from the limbs that he healed, that hero who cured all types of diseases. … And those who came to him afflicted with congenital sores, or with their limbs wounded by gray bronze or by a far-hurled stone, or with their bodies wasting away from summer’s fire or winter’s cold, he released and delivered all of them from their different pains, tending some of them with gentle incantations, others with soothing potions, or by wrapping remedies all around their limbs, and others he set right with surgery.” (Pindar, Pythian Odes, 3:6-53). “Presently it was reported over every land and sea that Asclepius was discovering everything he wished to heal the sick, and that he was raising dead men to life.” (Pausanias, Graeciae Descriptio, Description of Greece, 2:26:5). [55] Carl Schneider, Geistesgeschichte des antiken Christentums, bok 1, s. 56; refererar till inskriptioner från Epidauros, “Rudolf Herzog, Die Wunderheilungen von Epidauros”, Epidauros tavla nr. 21, 25 and 35. [56] “Stesichorus in his Eriphyle says that he [Asklepios] raised from the dead some of those who fell at Thebes.” (Greek Lyric III Stesichorus, Frag 194, citerat i Greek Mythology: ASKLEPIOS God of Medicine). “Asklepios healed many sick whose lives had been despaired of, and for this reason it was believed that he had brought back to life many who had died.” (Diodorus Siculus [ca 90–21 fvt], Library of History, 4:71:1 [Loeb]) “And having become a surgeon, and carried the art to a great pitch, he not only prevented some from dying, but even raised up the dead”. (Pseudo-Apollodoros, The Library 3:10:3) “Gold shining in his [Asclepius’] hand turned even that man, for a handsome price, to bring back from death a man who was already caught.” (Pindaros, Pythian Odes 3:55-56) [57] De fem (eller möjligen sex) är Kapaneus, Glaukos, Hippolytos (och kanske Androgeon), Lykurgos och Tyndareos. “It is said Asklepios was enticed by gold to raise up the dead Hippolytos; others say he raised Tyndareus, others Kapaneus, others Glaukos, the Orphics Hymenaios, while Stesichorus speaks of Kapaneus and Lykourgos.” (Greek Lyric III Stesichorus [600- eller 500-talet fvt], Frag 147, citerat i Greek Mythology: ASKLEPIOS God of Medicine). “Zeus killed Asklepios with his thunderbolt, according to the author of the Naupactica and Telestes in his Asklepios and Kinesias the lyric poet, because he raised Hippolytos from the dead at Artemis’ request; according to Stesikhoros in his Eriphyle, it was because he raised Kapaneos and Lykourgos.” (Greek Lyric V Cinesias, Frag 774, from Philodemus [nollhundratalet fvt], On Piety; citerat i Greek Mythology: ASKLEPIOS God of Medicine). “… that when Hippolytos was killed, owing to the curses of Theseus, Asklepios raised him from the dead”. (Pausanias [100-talet vt], Graeciae Descriptio, Description of Greece, 2:27:4). “Aesculapius, son of Apollo, is said to have restored life either to Glaucus, son of Minos, or to Hippolytus, and Jupiter because of this struck him with a thunderbolt.” (Hyginus, Fabulae 49). “For when Aesculapius was among men, he so fare excelled the rest in the art of medicine that it wasn’t enough for him to have healed men’s diseases unless he could also bring back the dead to life. He is said most recently, according to Eratosthenes to have restored to life Hippolytus who had been killed by the injustice of his stepmother and the ignorance of his father. Some have said that by his skill Glaucus, son of Minos, lived again.” (Hyginus, Astronomica, 2:14). “… the god of Epidaurus [Asklepios] by his Cretan herbs restored the lifeless Androgeon to his father’s [Minos of Krete’s] hearth.” (Propertius, Elegies 2:1; citerat i Greek Mythology: ASKLEPIOS God of Medicine). [58] Mark 5:35ff, Matt 9:18ff, Luk 8:49ff, 7:11ff, Joh 11:1ff. [59] Carl Schneider, Geistesgeschichte des antiken Christentums, bok 1, s. 56; refererar till inskriptioner från Epidauros, “Rudolf Herzog, Die Wunderheilungen von Epidauros”. Lucius Apuleius berättar i Florida 19 (200-talet vt) hur Asklepios (han skriver Asclepiades och vi kan inte säkert veta vem han avsåg) väckte upp en man från de döda, en berättelse som mycket liknar den när Jesus återuppväckte Jairos’ dotter (Mark 5:35-43): “The famous Asclepiades, who ranks among the greatest of doctors, indeed, if you except Hippocrates, as the very greatest, was the first to discover the use of wine as a remedy. It requires, however, to be administered at the proper moment, and it was in the discovery of the right moment that he showed especial skill, noting most carefully the slightest symptom of disorder or undue rapidity of the pulse. It chanced that once, when he was returning to town from his country house, he observed an enormous funeral procession in the suburbs of the city. A huge multitude of men who had come out to perform the last honours stood round about the bier, all of them plunged in deep sorrow and wearing worn and ragged apparel. He asked whom they were burying, but no one replied; so he went nearer to satisfy his curiosity and to see who it might be that was dead, or, it may be, in the hope to make some discovery in the interests of his profession. Be this as it may, he certainly snatched the man from the jaws of death as he lay there on the verge of burial. The poor fellow’s limbs were already covered with spices, his mouth filled with sweet-smelling unguent. He had been anointed and was all ready for the pyre. But Asclepiades looked upon him, took careful note of certain signs, handled his body again and again, and perceived that the life was still in him, though scarcely to be detected. Straightway he cried out ‘He lives Throw down your torches, take away your fire, demolish the pyre, take back the funeral feast and spread it on his board at home’. While he spoke, a murmur arose: some said that they must take the doctor’s word, others mocked at the physician’s skill. At last, in spite of the opposition offered even by his relations, perhaps because they had already entered into possession of the dead man’s property, perhaps because they did not yet believe his words, Asclepiades persuaded them to put off the burial for a brief space. Having thus rescued him from the hands of the undertaker, he carried the man home, as it were from the very mouth of hell, and straightway revived the spirit within him, and by means of certain drugs called forth the life that still lay hidden in the secret places of the body ...” (Lucius Apuleius, Florida 19). [60] “Human experience moreover and general custom have made it a practise to confer the deification of renown and gratitude upon distinguished benefactors. This is the origin of Hercules [Herakles], of Castor and Pollux [the Dioskouroi], of Aesculapius [Asklepios] ... And these benefactors were duly deemed divine, as being both supremely good and immortal, because their souls survived and enjoyed eternal life.” (Cicero, De Natura Deorum, 2:24; citerat i THEOI PROJECT, Apotheothenai, deified men & women). [61] Porfyrios (ca 234-305 vt), On abstinence, 2:34; (Jona Lendering, Apollonius of Tyana, Apollonius’ books). [62] Jona Lendering, Apollonius of Tyana, Evaluation of the sources. [63] “But the people of the country say that just at the moment of the birth, a thunderbolt seemed about to fall to earth and then rose up into the air and disappeared aloft; and the gods thereby indicated”. (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 1:5). [64] “To his mother, just before he was born, there came an apparition of Proteus, who changes his form so much in Homer, in the guise of an Egyptian demon. She was in no way frightened, but asked him what sort of child she would bear. And he answered: ‘Myself.’ ‘And who are you?’ she asked. ‘Proteus,’ answered he, ‘the god of Egypt.’” (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 1:4). [65] Filostratos (1:3) säger sig också bygga på skrifter av en viss Maximus från Aigai. (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 1:3). [66] “There also arrived a man who was lame. He was already thirty years old and was a keen hunter of lions; but a lion had sprung upon him and dislocated his hip so that he limped with one leg. However when they massaged with their hands his hip, the youth immediately recovered his upright gait. And another man had had his eyes put out, and he went away having recovered the sight of both of them. Yet another man had his hand paralysed, but left their presence in full possession of the limb.” (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 3:39). [67] “A girl had died just in the hour of her marriage, and the bridegroom was following her bier lamenting as was natural his marriage left unfulfilled, and the whole of Rome was mourning with him, for the maiden belonged to a consular family. Apollonius witnessing their grief, said: “Put down the bier, for I will stay the tears that you are shedding for this maiden.” And withal he asked what was her name. The crowd accordingly thought that he was about to deliver such an oration as is commonly delivered as much to grace the funeral as to stir up lamentation; but he did nothing of the kind, but merely touching her and whispering in secret some spell over her, at once woke up the maiden from her seeming death; and the girl spoke out loud and returned to her father’s house, just as Alcestis did when she was brought back to life by Hercules.” (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 4:45). [68] Samma historia om Apollonios, fast i en något annorlunda version, återges av Dio Cassius (ca 150–235 vt) i Romaïka (Roms historia), 67:18:1: “The matter of which I spoke, saying that it surprises me more than anything else, is this. A certain Apollonius of Tyana on that very day and at that very hour when Domitian was being murdered (as was afterwards accurately determined by events that happened in both places) mounted a lofty rock at Ephesus (or possibly it was somewhere else) and having called together the populace, uttered these words: “Good, Stephanus! Bravo, Stephanus! Smite the bloodthirsty wretch! You have struck, you have wounded, you have slain.” This is what actually happened, though one should doubt it ten thousand times over. Domitian had lived forty-four years, ten months and twenty-six days, and had reigned fifteen years and five days. His body was stolen away and was buried by his nurse Phyllis.” (Dio Cassius, Romaïka [Rome’s History], 67:18:1). [69] “Apollonius, however, ignored the Emperor’s presence so completely as not even to glance at him … and the latter [the Emperor] deeming the audience to have borne witness in favor of the accused, and also not a little impressed himself by the answers he had received, for they were both firm and sensible, said: ‘I acquit you of the charges; but you must remain here until we have had a private interview.’ … [“Apollonius:] Accord me also, if you will, opportunity to speak; but if not, then send someone to take my body, for my soul you cannot take. Nay, you cannot take even my body, For thou shalt not slay me, since - I tell thee - I am not mortal.” (Flavius Filostratos, The Life of Apollonius, 8:5). ”Pilatus sade till honom: ’Vad är sanning?’ … Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: ’Jag för ut honom till er för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något.’ … ’Varifrån är du?’ Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: ’Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?’ Jesus svarade: ’Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld.’” (Joh 18:38–19:11). [70] Avsnittet om Herakles bygger på Tryggve Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 83–111, Friedrich Pfister, Herakles und Christus (Leipzig 1937), Karlheinz Deschner, Abermals krähte der Hahn: Eine kritische Kirchengeschichte von den Anfängen bis zu Pius XII, (Stuttgart 1971) och Der gefälschte Glaube: Eine kritische Betrachtung kirchlicher Lehren und ihrer historischen Hintergründe, (München 1988). [71] “And Alemena was joined in love with Zeus who drives the clouds and bare mighty Heracles.” (Hesiodos [700-talet fvt] Theogony, 943-944). [72] “Wishing to avenge his sons’ death, Electryon purposed to make war on the Teleboans, but first he committed the kingdom to Amphitryon along with his daughter Alcmena, binding him by oath to keep her a virgin until his return. ... Amphitryon went with Alcmena and Licymnius to Thebes and was purified by Creon and gave his sister Perimede to Licymnius. And as Alcmena said she would marry him when he had avenged her brothers’ death, Amphitryon engaged to do so, and undertook an expedition against the Teleboans, and invited Creon to assist him. Creon said he would join in the expedition if Amphitryon would first rid the Cadmea of the vixen; for a brute of a vixen was ravaging the Cadmea. ... But before Amphitryon reached Thebes, Zeus came by night and prolonging the one night threefold he assumed the likeness of Amphitryon and bedded with Alcmena and related what had happened concerning the Teleboans. But when Amphitryon arrived and saw that he was not welcomed by his wife, he inquired the cause; and when she told him that he had come the night before and slept with her, he learned from Tiresias how Zeus had enjoyed her. And Alcmena bore two sons, to wit, Hercules, whom she had by Zeus and who was the elder by one night, and Iphicles, whom she had by Amphitryon.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:4:6-8). “... Alcmenê, who in turn was wooed by Zeus, who deceived her, and bore Heracles. ... Consequently, desiring to give legality to his embraces, he did not choose to offer violence to Alcmenê, and yet he could not hope to persuade her because of her chastity; and so, deciding to use deception, he deceived Alcmenê by assuming in every respect the shape of Amphitryon.” (Diodorus Siculus [ca 90-21 fvt], Library of History, 4:9:1 [Loeb]). [73] “When Electryon reigned over Mycenae … Wishing to avenge his sons’ death, Electryon purposed to make war on the Teleboans, but first he committed the kingdom to Amphitryon along with his daughter Alcmena, binding him by oath to keep her a virgin until his return.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:4:6). [74] “Even Zeus, who they say is the greatest of the gods and men, was blinded by her, when Hera, a mere female, with her cunning tactics, deceived him that very day Alcmene was to give birth to mighty Hercules, in Thebes, city with the splendid walls.” (Homeros, Iliaden, 19:93-99 [Loeb]). En annan översättning av The Iliad av Ian Johnston. [75] “Aset/Isis appears textually earliest within the Pyramid Texts. … Khemmis, referred to in the Pyramid Texts as the place where Isis fled to bear Horus, the son of Osiris, was in the Delta. Also known as Akhmim, Isis hid there with Her son until he grew old enough to put forth his claim to the Kingship as heir to His father Osiris/Wesir.”: “The Great One has fallen in Nedit, the throne is released by its occupant (?). She who is in Iseion raises you, the god is released. Heru [Horus] comes forth from Chemmis; Pe attends on Heru and he is purified there. Heru comes pure that he may protect his father…” (Pyramid text, Utt. 701, sect 2188-2195, Aset in the Earliest Ancient Texts). ”O you plebs, look on me, the son of Isis; I was conceived in Pe and born in Chemmis;...” (Spell 286, Excerpts of Coffin Texts Referencing Aset/Isis). [76] Enligt Friedrich Pfister, Herakles und Christus, s 47 hänvisar en grekisk inskription, “Carmina epigraphica 22”, till Herakles som “argivus” (grekiska: Argeioi). Invånarna i Argos och i de närliggande mykenska städerna kallades argives. Andra källor säger Tirynthius, “Heracles Tirynthius”. Detta kan avse att den mykenska staden Tiryns var Herakles’ födelsestad: “There is a cavern yawning dark and deep, and there a falling track where Hero Tirynthius [Heracles] dragged struggling, blinking …” (Ovidius, Metamorphoses, 7:412; citerat i THEOI PROJECT, Kerberos). [77] “He first gave thanks to that son of Amphitryon …” (Ovidius, Metamorphoses, 15:49). [78] “...whereupon Hera, who was filled with jealousy ... After Alcmenê had brought forth the babe, fearful of Hera’s jealousy she exposed it at a place which to this time is called after him the Field of Heracles. Now at this very time Athena, approaching the spot in the company of Hera and being amazed at the natural vigour of the child, persuaded Hera to offer it the breast. But when the boy tugged upon her breast with greater violence than would be expected at his age, Hera was unable to endure the pain and cast the babe from her, whereupon Athena took it to its mother and urged her to rear it.” (Diodorus Siculus [ca 90-21 fvt], Library of History, 4:9:4,6 [Loeb]). [79] “For we cannot all have the experience of Hercules, as we find it in the words of Prodicus in Xenophon; ‘When Hercules was just coming into youth’s estate (the time which Nature has appointed unto every man for choosing the path of life on which he would enter), he went out into a desert place. And as he saw two paths, the path of Pleasure and the path of Virtue, he sat down and debated long and earnestly which one it were better for him to take.’” (Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt), De Officiis, 1:118). “When Heracles was emerging from boyhood into the bloom of youth, having reached that season in which the young man, now standing upon the verge of independence, shows plainly whether he will enter upon the path of virtue or of vice, he went forth into a quiet place, and sat debating with himself which of those two paths he should pursue; and as he there sat musing, there appeared to him two women of great stature which drew nigh to him. ... ‘I see you, Heracles, in doubt and difficulty what path of life to choose; make me your friend, and I will lead you to the pleasantest road and easiest. This I promise you: you shall taste all of life’s sweets and escape all bitters. ... But just then the other of those fair women approached and spoke: ‘Heracles, I too am come to you, seeing that your parents are well known to me, and in your nurture I have gauged your nature; wherefore I entertain good hope that if you choose the path which leads to me, you shall greatly bestir yourself to be the doer of many a doughty deed of noble emprise; and that I too shall be held in even higher honour for your sake, lit with the lustre shed by valorous deeds. I will not cheat you with preludings of pleasure, but I will relate to you the things that are according to the ordinances of God in very truth. ... At this point, (as Prodicus relates) Vice broke in exclaiming: ‘See you, Heracles, how hard and long the road is by which yonder woman would escort you to her festal joys. But I will guide you by a short and easy road to happiness.’” (Xenofon [ca 430-355 fvt], Memorabilia, 2:1:21-33). [80] The father of Heracles [Zeus] is worried about the temptations that might “entice a youth of fine natural qualities [i.e. Heracles] away from his true nature and his principles even against his will.” He therefore sent his messenger god Hermes to Heracles and Hermes “led him over a secret path untrodden of man till he came to a conspicuous and very lofty mountain-peak whose sides were dreadfully steep.” But there are actually two peaks, “rising from a single base”. “The one of them bore the name Peak Royal and was sacred to Zeus the king; the other, peak Tyrannous, was named after the giant Typhon.” Only one path leads to Peak Royal, and it is “safe and broad”. On that peak, which was much higher sat Lady Royalty together with some other people, and they represented Justice, Civic Order, Peace and Law. The path to the peak of Tyranny “was narrow, crooked and difficult” to walk. But in fact the mountain peak was “undermined on every side and tunnelled” and there were many “unseen and hidden corridors”, which according to Chrysostom, no doubt led “up to the very throne, and that all the passages and bypaths were smeared with blood and strewn with corpses.” On that throne, which was “far loftier and more splendid”, sat Tyranny. At her side, she had “Cruelty, Insolence, Lawlessness and Faction”. Also “Flattery was there”. Hermes then “asked him which of the two scenes pleased him and which of the two women.” And Heracles said that he would gladly thrust Tyranny “down from this peak and put an end to her”. “Hermes commended Heracles for this utterance and repeated it to Zeus, who entrusted him [Heracles] with the kingship of all mankind as he considered him equal to the trust.” (Min samanfattning av Dion Chrysostomos [ca 40–ca 120 vt], Orationes, 1:64-84 [Loeb]); jämför med Matt 4:8-11. [81] “But nothing more dear to him [Hercules] than God. For this reason it was believed that he was the son of God, and he was. In obedience to God, then, he went about purging away injustice and lawlessness.” (Epiktetos [ca 55–135 vt], The Discourses, 2:16). “And still earlier it was the fortune of Hercules to visit all the inhabited world … but it is the father who takes care of all men always and continuously. For it was not as mere report that he [Hercules] had heard that Zeus is the father of for he thought that Zeus was his own father, and he called him so, and to him he looked when he was doing what he did. Therefore he was enabled to live happily in all places.” (Epiktetos [ca 55–135 vt], The Discourses, 3:24). “At such a turn of affairs Heracles fell into despondency of no ordinary kind; for he felt that servitude to an inferior was a thing which his high achievements did not deserve, and yet he saw that it would be hurtful to himself and impossible not to obey Zeus, who was his father as well.” (Diodorus Siculus [ca 90-21 fvt], Library of History, 4:11:1, [Loeb); jämför med Luk 4:43, 22:42, Matt 6:10. [82] “… whereupon Heracles journeyed to Delphi, and on inquiring of the god regarding the matter he received a reply which stated that the gods had decided that he should perform twelve Labours at the command of Eurystheus and that upon their conclusion he should receive the gift of immortality.” (Diodorus Siculus, Library of History, 4:10:7 [Loeb]); jämför med Luk 4:16ff. [83] “Heracles: ‘The god has been remorseless to me; so I will be the same to the gods.’ Theseus: ‘Hush! lest your presumption add to your sufferings.’ Heracles: ‘My ship is freighted full with sorrow; there is no room to stow anything further.’ Theseus: ‘What will you do? Where is your fury drifting you?’ Heracles: ‘I will die and return to that world below from which I have just come.’” (Euripides, [ca 480-406 fvt], Heracles, 1243-1247). “For what offspring of the gods could have toiled through such hazardous, toilsome, and painful Labours save only Heracles, the son of Zeus? But it was one arrogant man who imposed upon Heracles the task of capturing lions, of pursuing wild boars, of frightening off birds so that he might not have time to go about performing greater deeds, such as punishing men like Antaeus and stopping creatures like Busiris from their abominable murders.” (Plutarchos, De Fortuna Alexandri, 2:11); jämför med Mark 8:31, Matt 16:21, Luk 9:22. [84] “And so wherever Heracles discovered a tyranny and a tyrant, he chastised and destroyed them, among Greeks and barbarians alike; but wherever he found a kingdom and a king, he would give honour and protection.’ This, she maintained, was what made him Deliverer [Greek: σοτηερα, soter; Saviour, Deliverer, Preserver] of the earth and of the human race, not the fact that he defended them from the savage beasts—for how little damage could a lion or a wild bear inflict?—nay, it was the fact that he chastised savage and wicked men, and crushed and destroyed the power of overweening tyrants. And even to this day Heracles continues this work and you have in him a helper and protector of your government as long as it is vouchsafed you to reign.” (Dion Chrysostomos [från Prusa, ca 45–120 vt], Orationes, 1:84 [Loeb]). [85] “I do not think it was really a cup, but my belief is that he himself walked on the sea as though it were dry land. For what was impossible to Heracles?” (Kejsar Julianus [331–363 vt], Orationes, 7:219 D). [86] “… at once woke up the maiden from her seeming death; and the girl spoke out loud and returned to her father’s house, just as Alcestis did when she was brought back to life by Hercules.” (Flavius Filostratos [ca 170–ca 245 vt], The Life of Apollonius of Tyana, 4:45). “Admetus: O gods, what shall I say? Here is a wonder past all hoping. Is this truly my wife I see here, or does some delusive joy sent by a god steal my wits? Heracles: It is none other: the woman you see here is your wife. Admetus: Perhaps it is some ghost from the Underworld. Heracles: No raiser of spirits is the man you made your guest-friend. Admetus: But do I see my wife, whom I buried? … O noble son of mighty Zeus, may good fortune attend you, and may the father who begot you preserve your life! For you alone have raised up my fortunes. How did you bring her up from below to the light of day? Heracles: I fought with the divinity who controlled her. … Admetus: But why on earth does she stand silent? Heracles: You are not yet allowed to hear her speak to you, not until she becomes purified in the sight of the nether gods when the third day comes. But take her in.” (Euripides, Alcestis, 1123-47). [87] Enter HERCULES just returned from the lower world: … “The chaos of everlasting night, and something worse than night, and the grim gods and the fates – all these I saw and, having flouted death, I have come back. What else remains? I have seen and revealed the lower world. If aught is left to do, give it to me, O Juno; too long already dost thou let my hands lie idle. What dost thou bid me conquer? But why do hostile soldiers guard the shrine and dreadful arms beset the sacred portal?” (Seneca, [ca 4 fvt-65 vt], Hercules Furens, 610-617). “Thereafter he obtained immortality” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:7:7). “This is the origin of Hercules ... And these benefactors were duly deemed divine, as being both supremely good and immortal, because their souls survived and enjoyed eternal life.” (Cicero, De Natura Deorum, 2:24; citerat i THEOI PROJECT, Apotheothenai, deified men & women) “… he should receive the gift of immortality.” (Diodorus Siculus, Library of History, 4:10:7 [Loeb]). “HERCULES: Now I have reached the realms of the starry sky and have finally been granted my place in heaven, why do you force me by your mourning to taste death? Refrain! My valour has paved a way for me now to the stars and the very gods. ALCMENE: Whence is that sound that strikes my affrighted ears—that shout that forbids my weeping? Now I recognise: he has conquered the chaos! Son, you return from the Styx once more to me, crushing grim death for a second time; again you have conquered the region of darkness and the gloomy waters of the underworld vessel. Is Acheron sluggish and crossable now, or is return possible only for you—even after death can the fates not hold you?” (Seneca, [c. 4 BCE-65 CE], Hercules Oetaeus, 1940-52 [Loeb]). [88] “... but Deianeira was so stricken by the magnitude of Heracles’ misfortune that, being consious of the error, she ended her life by hanging herself” (Diodorus Siculus [ca 90–22 fvt], Library of History, 4:38:3 [Loeb]). “From him Deianira learned about Iole, and fearing that Hercules might love that damsel more than herself, she supposed that the spilt blood of Nessus was in truth a love-charm, and with it she smeared the tunic. So Hercules put it on and proceeded to offer sacrifice. But no sooner was the tunic warmed than the poison of the hydra began to corrode his skin; and on that he lifted Lichas by the feet, hurled him down from the headland, and tore off the tunic, which clung to his body, so that his flesh was torn away with it. In such a sad plight he was carried on shipboard to Trachis: and Deianira, on learning what had happened, hanged herself.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:7:7). Deianira: “The death alone shall be a place of refuge (actually: port) for my worries. I am calling the flaming wheel of the brilliant Phoebus and the Gods as my witnesses: Hercules still on earth, I am leaving dying.” Or: “DEIANIRA: The only haven granted my troubles will be death. Witness bright Phoebus’ fiery chariot, witness the gods above: in going to my death I leave Hercules still here on earth.” (Seneca, Hercules Oetaeus, 1020-24 [Loeb]). [89] “And Eudoxus the Cnidian, in the first book of his Description of the Circuit of the Earth, says that the Phoenicians sacrifice quails to Hercules, because Hercules, the son of Asteria and Jupiter, when on his way toward Libya, was slain by Typhon and restored to life by Iolaus …” (Athenaeus, Deipnosophistae [De lärda herrarnas middag], 9:392 [ca 200 vt]. Han hänvisar till en källa från 300-talet fvt (Eudoxos från Knidos, ca 408–ca 355 fvt). [90] “Heracles: Good, then do you know the summit of Oeta, Zeus’s sacred mountain? Hyllus: I know it. I have often stood on that height to sacrifice. Heracles: Then, you must carry my body there after raising it up in your own hands, aided by as many of our friends as you require; and when you have cut many a branch from the deep-rooted oak and chopped down many a sturdy wild-olive, you must lay my body on them and with a flaming pine-torch burn it.” (Sofokles [ca 496–406 fvt], The Trachiniae, 1191-1198). [91] Diodorus Siculus (nollhundratalet fvt) och Silius Italicus (ca 26–101 vt) vittnar om Herakles’ död i lågorna, och Silius Italicus avser då säkert Melkart (Tryggve Mettinger, s. 87). “And immediately lightning also fell from the heavens and the pyre was wholly consumed. After this, when the companions of Iolaüs came to gather up the bones of Heracles and found not a single bone anywhere, they assumed that, in accordance with the words of the oracle, he had passed from among men into the company of the gods.” (Diodorus Siculus [ca 90–22 fvt), Library of History, 4:38:4-5 [Loeb]). “In foribus labor Alcidae: Lernaea recisis anguibus hydra iacet, nexuque elisa leonis ora Cleonaei patulo caelantur hiatu. at Stygius saeuis terrens latratibus umbras ianitor, aeterno tum primum tractus ab antro, uincla indignatur, metuitque Megaera catenas. iuxta Thraces equi pestisque Erymanthia et altos aeripedis ramos superantia cornua cerui. nec leuior uinci Libycae telluris alumnus matre super stratique genus deforme bimembres Centauri frontemque minor nunc amnis Acarnan. inter quae fulget sacratis ignibus Oete, ingentemque animam rapiunt ad sidera flammae.” (Silius Italicus, Punica, 3:32-44). [92] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 104, 108. [93] “Menander also, one who translated the Tyrian archives out of the dialect of the Phoenicians into the Greek language, makes mention of these two kings, where he says thus: “When Abibalus was dead, his son Hiram received the kingdom from him, who, when he had lived fifty-three years, reigned thirty-four. He raised a bank in the large place, and dedicated the golden pillar which is in Jupiter’s temple. He also went and cut down materials of timber out of the mountain called Libanus, for the roof of temples; and when he had pulled down the ancient temples, he both built the temple of Hercules and that of Astarte; and he first set up the temple of Hercules in the month Peritius…” (Flavius Josefus, Antiquities of the Jews, 8:5:3 or 8:144–146). [94] Tryggve N. D. Mettinger, The Riddle of Resurrection, s. 90. [95] “Galenus says in his commentary to the apothegms of Hippocrates: ‘It is generally known that Asclepius was raised to the angels in a column of fire, the like of which is also related with regard to Dionysos, Heracles, and others, who laboured for the benefit of mankind.” (al-Biruni, India, s. 168). Iolaus återuppväckte Herakles genom att bränna en vaktel, “and because of the smoke, Heracles returned to life (μεταβιῶναι)”. (Mettinger, s. 106). Han hänvisar till Zenobios, Centuria Sexta, 5:56. Också Herakles’ himmelsfärd i ett moln beskrivs av Zenobios (Centuria 1:33). [96] “ALCMENE: [Entering] What lands must Alcides’ [Hercules’] wretched mother seek out? Where is my son, where in the world? If my sight is sure, see he lies there, panting and tossing feverishly; he groans: he is finished. Let me embrace your limbs for the last time, my son, and gather your fleeting life-breath with my lips; accept my embracing arms. Where are those limbs? Where that star-bearing neck that supported heaven? Who has left you so small a remnant of yourself? HERCULES: It is indeed Hercules you behold, mother, but a shadow and paltry whatever of myself.” (Seneca, Hercules Oetaeus, 1337-47 [Loeb]). [97] Enligt Pfister, s. 42, kallas Filoktetes (som tände bålet åt Herakles) av “skoliasten till Apollonius Rhodius” (Argonautika, 1:1207ff) för “eromenos Herakleons”. Unga pojkar med ett kärleksfullt förhållande till en vuxen man kallades eromenos, alltså älskade. [98] Habet, peractum est, fata se nostra explicant”, or “Bene est, peractum est, fata se nostra explicant”. “Det är nog, det är fullbordat, mitt (vårt) öde rullas upp/utvecklas.” (Seneca, Hercules Oetaeus, 1472 [Loeb]); “Jesus sade, ‘Det är fullbordat.’” (Joh 19:30). [99] Hercules: “Bright Titan, turn around your panting horses, release the night! Let the world lose this day of my death, let heaven be roiled with black clouds: block my stepmother’s view! Now, father, blind chaos should be restored; both poles should be smashed, the firmament shattered from end to end. Why spare the stars? You are losing Hercules, father. Now, Jupiter, look to every quarter of heaven, lest some Gyges hurl Thessalian peaks, and Othrys prove a light weight for Enceladus. … My death, father, will put the entire realm of the sky at risk for you. Before you are completely despoiled of the heavens, hide me, father, in the utter ruin of the cosmos, smash the sky that you are losing.” (Seneca, Hercules Oetaeus, 1131-50 [Loeb]). [100] “iam parce, mater, questibus”: „laß nunmehr ab von deinen Klagen, Mutter!” “Refrain now from lamenting, mother”. (Seneca, Hercules Oetaeus, 1965 [Loeb]). “Me iam decet subire caelestem plagam”: „Ich muß nunmehr in himmlische Gefilde eingehen”. “Now I must ascend to the heavenly regions”. (Seneca, Hercules Oetaeus, 1975 [Loeb]). “After this, when the companions of Iolaüs came to gather up the bones of Heracles and found not a single bone anywhere, they assumed that, in accordance with the words of the oracle, he had passed from among men into the company of the gods.” (Diodorus Siculus, The Library, 4:38:5). “While the pyre was burning, it is said that a cloud passed under Hercules and with a peal of thunder wafted him up to heaven. Thereafter he obtained immortality …” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:7:7). [101] Enligt Seneca (Hercules Oetaeus, 1832–39) är Herakles’ son Hyllos där och efter Herakles’ död blir antingen Hyllos eller Filoktetes beskyddare av Herakles’ moder Alkmene. “Möjligen korus eller Hyllos men troligen Filoktetes: “Mother of glorious Alcides; hold back your tears, deserved as they are by your son. One who by his valour has denied doom access is not to be mourned nor weighed down with the heaviness of death. His deathless valour forbids weeping for Hercules; the brave forbid mourning, the ignoble require it.” Alcmene: “Shall I quiet my laments as a mother, after losing the one who protected land and sea, where the gleaming sunlight looks on both oceans from its bright chariot?” (Seneca, Hercules Oetaeus, 1832-39 [Loeb]). Jämför med Joh 19:26-27: ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son.’ Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor.’ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.” [102] Det grekiska ordet ”logos” har ingen motsvarighet i svenskan (eller för den delen i engelskan). Något missvisande brukar man översätta ”logos” med ”ordet”. [103] Carl Schneider, Geistesgeschichte des antiken Christentums, band 1 s. 142. Han hänvisar till Cornutus, Lucius Annaeus, Theologiae Graecae compendium, 16:21, 31:62. [104] “… and, in a word, he composed the quarrels between the nations and cities and created concord and deep peace where there had existed civil strives and wars.” (Diodorus Siculus [ca 90–22 fvt], Library of History, 3:64:6, [Loeb]). [105] “That Osiris is identical with Dionysus who could more fittingly know than yourself, Clea? … Furthermore, the tales regarding the Titans and the rites celebrated by night agree with the accounts of the dismemberment of Osiris and his revivification and regenesis. Similar agreement is found too in the tales about their sepulchres. The Egyptians, as has already been stated, point out tombs of Osiris in many places, and the people of Delphi believe that the remains of Dionysus rest with them close beside the oracle; and the Holy Ones offer a secret sacrifice in the shrine of Apollo whenever the devotees of Dionysus wake the God of the Mystic Basket. To show that the Greeks regard Dionysus as the lord and master not only of wine, but of the nature of every sort of moisture, it is enough that Pindar be our witness, when he says ‘May gladsome Dionysus swell the fruit upon the trees, The hallowed splendour of harvest time.’ For this reason all who reverence Osiris are prohibited from destroying a cultivated tree or blocking up a spring of water.” (Plutarchos [ca 45–120 vt], Isis and Osiris, 35). [106] Karlheinz Deschner, Abermals krähte der Hahn, s. 72. [107] “Many names were handed in, and some of these, both men and women, committed suicide. It was asserted that more than 7000 of both sexes were implicated in the conspiracy.” (Titus Livius [59 fvt–17 vt], Ab urbe condita, Från stadens grundläggning, 39:17). [108] “I, Dionysus, son of Zeus, born to him from Semele, Cadmus’ daughter, delivered by a fiery midwife—Zeus’ lightning flash. Yes, I’ve changed my form from god to human ... Here I plead the cause of my own mother, Semele, appearing as a god to mortal men, the one she bore to Zeus ... the son of Semele, a child of Zeus!” (Euripides, The Bacchae, 1-4, 40-42, 581, [ca 405 fvt]). “The inhabitants have a story, found nowhere else in Greece, that Semele, after giving birth to her son by Zeus, was discovered by Cadmus and put with Dionysus into a chest, which was washed up by the waves in their country. Semele, who was no longer alive when found, received a splendid funeral, but they brought up Dionysus.” (Pausanias, Graeciae Descriptio, Description of Greece, 3:24:3). “And Semele, daughter of Cadmus was joined with him [Zeus] in love and bore him a splendid son, joyous Dionysus,--a mortal woman an immortal son. And now they both are gods.” (Hesiodos, Theogony, 940-941). “… there was Semele, and Alcmena in Thebes by whom I begot my lion-hearted son Hercules, while Semele became mother to Bacchus [Dionysus] the comforter of mankind.” (Homeros, The Iliad, 14:325). [109] “Zeus had become enamoured of Semele and often, lured by her beauty, had consorted with her … Zeus, at the request of Semele that she be shown the same honours as Hera, appeared to her accompanied by thunder an lightning, but Semele, unable to endure the majesty of his grandeur, died and brought fourth the babe before the appointed time.” (Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, 3:64:3-4). [110] “I, Dionysus, son of Zeus, born to him from Semele, Cadmus’ daughter, delivered by a fiery midwife—Zeus’ lightning flash. His mother dropped him early, as her womb, in forceful birth pangs, was struck by Zeus’ flying lightning bolt, a blast which took her life.” (Euripides, The Bacchae, 1-4, 88-93 [ca 405 fvt]). [111] “Maia, the eldest, as the fruit of her intercourse with Zeus, gave birth to Hermes in a cave of Cyllene. He was laid in swaddling-bands on the winnowing fan, but he slipped out and made his way to Pieria and stole the kine which Apollo was herding. … Having discovered the thief by divination, Apollo came to Maia at Cyllene and accused Hermes. But she showed him the child in his swaddling-bands. So Apollo brought him to Zeus, and claimed the kine” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:10:2 eller 3:112). “Then glorious Hermes went hurriedly to his cradle, wrapping his swaddling clothes about his shoulders as though he were a feeble babe, and lay playing with the covering about his knees; but at his left hand he kept close his sweet lyre. ... Fear not, little swaddling baby, son of Zeus and Maia.” (Homeric Hymn IV to Hermes, 151-154, 301). [112] “[Cronus] wedded his sister Rhea; and since both Earth and Sky foretold him that he would be dethroned by his own son, he used to swallow his offspring at birth. His firstborn Hestia he swallowed, then Demeter and Hera, and after them Pluto and Poseidon. Enraged at this, Rhea repaired to Crete, when she was big with Zeus, and brought him forth in a cave of Dicte. She gave him to the Curetes and to the nymphs Adrastia and Ida, daughters of Melisseus, to nurse. So these nymphs fed the child on the milk of Amalthea; and the Curetes in arms guarded the babe in the cave, clashing their spears on their shields in order that Cronus might not hear the child’s voice. But Rhea wrapped a stone in swaddling clothes and gave it to Cronus to swallow, as if it were the newborn child.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 1:1:5-7). [113] I Isis and Osiris 35 skriver Plutarchos om en festival i Delfi som kallas “The Awakening of the Liknites”: “The Egyptians, as has already been stated, point out tombs of Osiris in many places, and the people of Delphi believe that the remains of Dionysus rest with them close beside the oracle; and the Holy Ones offer a secret sacrifice in the shrine of Apollo whenever the devotees of Dionysus wake the God of the Mystic Basket.” För uttrycket “God of the Mystic Basket”, använder Plutarchos ordet Liknites, vilket översätts till “den från sädesvannan” (he of the winnowing fan) (John H. Wells, Thiasos lucius). I the Orphic Hymn to Trietêrikos, ges Dionysos epitetet “Dionysos Liknitês”, alltså “Dionysos of the Winnowing Fan Cradle” (Names and Epithets of Lord Dionysos). A winnowing fan is a “large open shovel-shaped basket, which down to modern times has been used by farmers to separate the grain from the chaff by tossing the corn in the air. This simple agricultural instrument figured in the mystic rites of Dionysus; indeed the god is traditionally said to have been placed at birth in a winnowing-fan as in a cradle: in art he is represented as an infant so cradled; and from these traditions and representations he derived the epithet of Liknites, that is, ‘He of the Winnowing-fan.’” (James George Frazer, The Golden Bough, s.338). [114] “Do you see, Dionysus, child of Zeus, your followers fighting their oppression? Come down, my lord, down from Olympus … Io! Io! Lord and master! … O my lord Bromius [an epithet of Dionysos], Now your divine greatness is here made manifest! … Lord god Bromius, born into this family … Lord Dionysus has inflicted such brutal terror on your house.” (Euripides, The Bacchae, 550-554, 582, 1031-32, 1250, 1375). [115] “Do you see, Dionysus, child of Zeus … I o! Io! I’m calling out again— the son of Semele, a child of Zeus!” (Euripides, The Bacchae, 550, 580-81). [116] “I, Dionysus, son of Zeus … Bring home Bromius, our god, son of god, great Dionysus … for we must serve Bacchus, son of Zeus … This god, son of Zeus … This god, son of Zeus, for our master [Lord], Zeus’ son, moves now … Dionysus, son of Zeus, born in full divinity, most fearful and yet most kind to men … Yes, I am Dionysus, son of Zeus.” (Euripides, The Bacchae, 1, 83-84, 367, 417, 466, 601, 859-61). [117] “Yes, I’ve changed my form from god to human … That’s why I’ve transformed myself, assumed a mortal shape, altered my looks, so I resemble any human being.” (Euripides, The Bacchae, 4, 53-54). [118] “He’ll come to acknowledge Dionysus, [true] son of Zeus, born in full divinity, most fearful and yet most kind to men.” (Euripides, The Bacchae 859–861). [119] Dionysos är vinrankan: “He introduced it among mortal men. When they can drink up what streams off the vine, unhappy mortals are released from pain. … PENTHEUS: How did you escape your chains and get here? … DIONYSUS: It was the one who cultivates for men the richly clustering vine. … The people say, so I’ve heard, he gives to mortal human beings that vine which puts an end to human grief.” (Euripides, The Bacchae, 278-80, 648, 651, 772-73). Och Dionysos lider: “What punishment am I to suffer? What harsh penalties will you inflict? … He sees my suffering now – and from near by. … Though I’m suffering badly at your hands, I say you shouldn’t go to war against a god. PENTHEUS: It’s useless trying to argue with this stranger – whatever he does or suffers, he won’t shut up. … Yes. For at your hands I suffered, too – and dreadfully.” (Euripides, The Bacchae, 492, 500, 788-89, 800-801, 1376). Dionysos’ liv var lidande, och liksom Jesus var hans död kvalfull då hans lemmar slets isär. Faktum är att tragedierna sades vara en uppfinning av Dionysos, vilken inspirerade den grekiske dramatikern Aischylos (ca 525–456 fvt) till att skriva tragedier: “Aeschylus himself said that when a youth he slept while watching grapes in a field, and that Dionysus appeared and bade him write tragedy. When day came, in obedience to the vision, he made an attempt and hereafter found composing quite easy.” (Pausanias, Description of Greece, 1:21:2). [120] I en hymn från Delfi sägs Dionysos vara ”den som ger frälsning”: “With thy wine cup waving high, with thy maddening revelry, to Eleusis’ flowery vale comest thou – Bacchos, Paean, hail! Thither thronging all the race come, of Hellas, seeking grace of thy nine-year revelation, and they called thee by thy name, loved Iacchos [ett namn på Dionysos], he who came to bring salvation, and disclose his sure haven from all mortal woes.” (Harrison, Jane Ellen, 1991, Prolegomena to the Study of Greek Religion, s. 541; enligt Wikipedia, Iacchus and Dionysus). “Hear, O blessed son of Zeus and of two mothers, Bacchos of the vintage, unforgettable seed, many-named and redeeming daimon ... O lovely-haired Epaphian, you are a redeemer and a reveler whose thyrsus drives to frenzy and who is kind-hearted to all, gods and mortals, who see his light. I call upon you now to come, a sweet bringer of fruit.” (Orphic Hymns to Dionysus, 50. TO LUSIOS-LENAIOS). “I call upon you, blessed, many-named and frenzied Bacchos, bull-horned Nysian redeemer, god of the wine-press, conceived in fire.” (Orphic Hymns to Dionysus, 52. TO THE GOD OF TRIENNIAL FEASTS). [121] Diodorus Siculus (ca 90–22 fvt) berättar att Dionysos ansågs ha två skepnader, en ung feminin och en äldre skäggprydd: “He was thought to have two forms, men say, because there were two Dionysoi, the ancient one having a long beard, because all men in early times wore long beards, the younger one being youthful and effeminate and young, as we have mentioned before.” (Diodorus Siculus, Library of History, 4:5:2). [122] Karlheinz Deschner, Abermals krähte der Hahn, s. 72f. Carl Schneider, Geistesgeschichte des antiken Christentums, bok 1, s. 140. “Others, plucking the benignant fruits of earth-born plants, called grain Demeter, as the Athenians, and the vine Dionysus, as the Thebans.” (Klemens av Alexandria, Exhortation to the Heathen [Förmaning till grekerna], 2). “I swear by the cluster-bearing delight of Dionysus’ vine” (Euripides, The Bacchae 535; citerat i THEOI PROJECT, Dionysos God of) “I tell you, you’ll find joy in grape-filled vines from Dionysus.” (Euripides, The Bacchae, 534-35). “Then [as Dionysus appear] in an instant a vine, running along the topmost edge of the sail, sprang up and sent out its branches in every direction heavy with thick-hanging clusters of grapes, and around the mast cloud dark-leaved ivy, rich in blossoms and bright with ripe berries, and garlands crowned every tholepin.” (Homeric Hymn 7; citerad i Sannion’s Sanctuary, The Miracles of Dionysos). [123] “The land flows with milk, the land flows with wine, the land flows with honey from the bees.” (Euripides, The Bacchae, 142-44). [124] “At fixed times in their city a fountain of wine, of unusually sweet fragrance, flows of its own accord from the earth.” (Diodorus Siculus, Library of History, 3:66:3; citerat i Pagan Origins of the Christ Myth). [125] “Bacchus Liber gave my female offspring other gifts, greater than those they hoped or prayed for. All that my daughter’s touched turned into corn or wine or the grey-green olives of Minerva, and employing them was profitable.” (Ovidius [43 fvt–ca 18 vt], Metamorphoses, 13:650-654). [126] “In the island of Andros, at the temple of Father Bacchus [Dionysus], we are assured by Mucianus, who was thrice consul, that there is a spring, which, on the nones of January, always has the flavour of wine; it is called dios theodosia [God’s Gift Day].” (Plinius d.ä. [23–79 vt], Naturalis historia, 2:106). [127] “… by the fountain which is called Cissusa; here they tell the story that the nurses washed the infant Bacchus after his birth; the water of it is of a bright wine color, clear, and most pleasant to drink …” (Plutarchos, Parallel Lives, Lysander, [skriven ca 75 vt]). [128] “Of the gods the Eleans worship Dionysus with the greatest reverence, and they assert that the god attends their festival, the Thyia. The place where they hold the festival they name the Thyia is about eight stades from the city. Three pots are brought into the building by the priests and set down empty in the presence of the citizens and of any strangers who may chance to be in the country. The doors of the building are sealed by the priests themselves and by any others who may be so inclined. On the morrow they are allowed to examine the seals, and on going into the building they find the pots filled with wine. I did not myself arrive at the time of the festival, but the most respected Elean citizens, and with them strangers also, swore that what I have said is the truth. The Andrians too assert that every other year at their feast of Dionysus wine flows of its own accord from the sanctuary.” (Pausanias, Graeciae Descriptio, 6:26:1–2 [mitten av 100–talet]). [129] Bevisen för att Dionysosanhängarna åt rått kött stammar huvudsakligen från inskriptioner. Klemens av Alexandria gav dock en livfull skildring i Förmaning till grekerna, 2. “The bacchanals hold their orgies in honour of the frenzied Dionysus, celebrating their sacred frenzy by the eating of raw flesh, and go through the distribution of the parts of butchered victims, crowned with snakes… “The mysteries of Dionysus are wholly inhuman; for while still a child, and the Curetes danced around [his cradle] clashing their weapons, and the Titans having come upon them by stealth, and having beguiled him with childish toys, these very Titans tore him limb from limb when but a child, as the bard of this mystery… and the Titans who had torn him limb from limb, setting a caldron on a tripod, and throwing into it the members of Dionysus, first boiled them down, and then fixing them on spits, ‘held them over the fire.’” (Clement of Alexandria, Exhortation to the Heathen, 2). [130] “Dionysos was named twice-born (dimetor) by the ancients, counting it as a single and first birth when the plant is set in the ground and begins to grow, and as a second birth when it becomes laden with fruit and ripens its grape-clusters - the god thus being considered as having been born once from the earth and again from the vine.” (Diodorus Siculus, Library of History, 3:62:5: citerat i THEOI PROJECT, Dionysos God of). [131] “Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp.’ Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ’Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matt 26:26-28) “When we speak of corn as Ceres [the goddess of growing plants], and of wine as Liber [Dionysus], we use, it is true, a customary mode of speech, but do you think that any one is so senseless as to believe that what he is eating is the divine substance?” (Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt), On The Nature of the Gods, 3:16). [132] “… a single inscription from Thasos that describes D as ‘a god who renews himself and returns every year rejuvenated’ [Col.VFG, 280]” (J. P. Holding, Dealing Down Dionysus). [133] “But Hephaestus is nothing to Prometheus. Who knows not the sorrows of that officious philanthropist? How he too fell a victim to the wrath of Zeus, and was carried into Scythia, and nailed up on Caucasus, with an eagle to keep him company and make daily havoc of his liver?” (Lukianos från Samosata [ca 120–190 vt], De sacrificiis, 6). [134] “Everywhere we find the vine overtopping the elm even, and we read that Cineas, the ambassador of King Pyrrhus, when admiring the great height of the vines at Aricia, wittily making allusion to the peculiar rough taste of wine, remarked that it was with very good reason that they had hung the parent of it [i.e. Dionysus] on so lofty a gibbet.” (Plinius d.ä. [23 el 24–79 vt], Natural History, 14:3). “Apart from wine, there is no cure for human hardship. He, being a god, is poured out to the gods, so human beings receive fine benefits as gifts from him.” (Euripides, The Bacchae, 282-285). [135] Freke, Gandy, The Jesus Mysteries, bilder, nr 5, mellan s. 152 och 153. Karlheinz Deschner, Der gefälschte Glaube, s. 52. Vasen finns i ett museum i Neapel: Museo Archeologico Nazionale, 2419: Dinos Painter’s stamnos. [136] “From the circumstance that at the right of the ass’s head (se s. 222) there stands a Y, Wünscn deduces that it is a symbol of the Typhon-Seth worship, for on the numerous curse-tablets in Rome the same symbol always stands at the right of the ass’s head of Typhon-Seth. It is the religious symbol of the Gnostic sect of the Sethinai (from Seth, son of Adam; but also from Seth, the surname of the Egyptian god Typhon); and they in their turn derived the ass’s head—as shown in the above-cited quotation from Epiphanius—from the representation of the ‘Jewish god Sabaoth.’ Wünsch is therefore inclined to consider the cult of the ass as having foundation in fact and not merely in calumny.” (Jewish Encyclopedia). [137] Otto Kern anser med stöd av Johannes Reils och Robert Zahns utlåtanden att amuletten sannolikt är en italiensk förfalskning: “Wenn Ich hier die Freude habe, ein neues Denkmal an die Spitze aller Orpheusdarstellungen zu setzen, muß ich ein anderes, das mir fast als das jüngste aller monumentalen Zeugnisse für die orphische Bewegung erschien, streichen und bekennen, daß ich allein daran die Schuld trage, daß es nach der Publikation in den Orphicor. Fragm. S. 46 test. 150 von R. Eisler und anderen, jetzt auch von Guthrie, ohne Bedenken als Glaubwürdiges Dokument gewertet wird. Diesem ist offenbar entgangen, daß das Amulett mit dem Bilde des Crucifixus und der Inschrift OPΦEOΣ BAKKIKOΣ im Kaiser Friedrich-Museum zu Berlin höchst wahrscheinlich eine Fälschung ist. Solchen hervorragenden Kennern dieser Materie wie Joh. Reil und Rob. Zahn, die dies im ‘Άγγελος 2, 1926, 62ff. ausgesprochen haben, muß man Glauben schenken, und es ist daran kein Anstoß zu nehmen, daß auch dieser italienische Fälscher wie so viele – das Amulett stammt aus Italien, kam aus Ed. Gerhards Nachlaß in das Berliner Museum – gelehrte Kenntnisse hatte und von der Beziehung des Orpheus zu Bakhos wußte.” (Gnomon, 1935, s. 476) Min översättning från tyska till engelska: “As I here have the joy to set a new monument at the fore of all other depictions of Orpheus, I must discard another one which appeared to me as being almost the youngest of all monumental testimony for the Orphic movement, and admit that I alone am to blame for the fact that after the publication in the Orphicor. Fragm. S. 46 test. 150, it was without hesitation valued as a trustworthy document by R. Eisler and others, now also by Guthrie. It obviously escaped the latter’s notice that the amulet carrying the image of the crucifix and the inscription OPΦEOΣ BAKKIKOΣ in the Kaiser Friedrich-Museum in Berlin most probably is a forgery. You must have confidence in such prominent experts on this material as Joh. Reil and Rob. Zahn who have expressed their views on this in ‘Άγγελος 2, 1926, 62ff., and there is no offense in mentioning that these Italian counterfeiters as so many others - the amulet originates from Italy, came from the property left by Ed. Gerhard to the museum of Berlin – had scholarly knowledge and knew about Orpheus’ relation with Bacchus.” [138] “But if any one objects that He was crucified, in this also He is on a par with those reputed sons of Jupiter of yours, who suffered as we have now enumerated. For their sufferings at death are recorded to have been not all alike, but diverse…” (Justinus Martyren, First Apology, 22). “But in no instance, not even in any of those called sons of Jupiter, did they imitate the being crucified; for it was not understood by them, all the things said of it having been put symbolically.” (Justinus Martyren, First Apology, 55). [139] Hermann Raschke, Das Christusmysterium, s. 97, 190. [140] “Auspicious and adorable, this Mitra was born with fair dominion, King, Disposer. May we enjoy the grace of him the Holy, yea, rest in his propitious loving-kindness.” (Rig Veda, hymn 59:4, Mitra). “We sacrifice to Mithra of wide cattle pastures, who gives an abode of joy, and a good abode to the Aryan countries.” (AVESTA: KHORDA AVESTA, Mihr Niyayesh [Litany to Mithra], 13). [141] “’We sacrifice unto Mithra, the lord of wide pastures, who is truth-speaking, a chief in assemblies, with a thousand ears, well-shapen, with ten thousand eyes, high, with full knowledge, strong, sleepless, and ever awake” (Avesta: Khorda Avesta, 10, MIHR YASHT [Hymn to Mithra], II, 7).“We sacrifice to Mithra of wide cattle pastures, whose word is true ... the ever wakeful. … May he come hither to us to grant us possession of Truth.” (AVESTA: KHORDA AVESTA, Mihr Niyayesh [Litany to Mithra], 11, 14). [142] “I will show thee the land of Bactria, where divine Mithra had his birth, the Assyrian lord of light in Persis.” (Nonnus of Panopolis [ca 400-talet vt], Dionysiaca XXI. 246 ff; citerat i The Complete Online Library of Ancient Sources). “… the Vedic Mitra and the Iranian Mithra have preserved so many traits of resemblance that it is impossible to entertain any doubt concerning their common origin. Both religions saw in him a god of light, invoked together with Heaven”. (Franz Cumont, The Mysteries of Mithra [1903] s. 1). “For the ancient Magi, Mithra was, as we have seen, the god of light, and as the light is borne by the air he was thought to inhabit the Middle Zone between Heaven and Hell, and for this reason the name of μεσίτης was given to him.” (Franz Cumont, The Mysteries of Mithra [1903] s. 127). “We have seen that the theology of the Mysteries made of Mithra a ‘mediator’ equivalent to the Alexandrian Logos. Like him, Christ also was a μεσίτης, an intermediary between his celestial father and men, and like him he also was one of a trinity. These resemblances were certainly not the only ones that pagan exegesis established between the two religions, and the figure of the tauroctonous god reluctantly immolating his victim that he might create and save the human race, was certainly compared to the picture of the redeemer sacrificing his own person for the salvation of the world. On the other hand, the ecclesiastical writers, reviving a metaphor of the prophet Malachi, contrasted the ‘Sun of justice’ with the ‘invincible Sun,’ and consented to see in the dazzling orb which illuminated men a symbol of Christ, ‘the light of the world.’” (Franz Cumont, The Mysteries of Mithra [1903] s. 191-93). [143] “May he come to us for help! May he come to us for ease! May he come to us for joy! May he come to us for mercy! May he come to us for health! May he come to us for victory! May he come to us for good conscience! May he come to us for bliss! he, the awful and overpowering, worthy of sacrifice and prayer, not to be deceived anywhere in the whole of the material world, Mithra, the lord of wide pastures.” (Avesta: Khorda Avesta, 10. MIHR YASHT [Hymn to Mithra], I:5). [144] “And I shall sacrifice to that friendship which is the best of friendships, that between the Moon and the Sun.” (AVESTA: KHORDA AVESTA, Khwarshed Niyayesh [Litany to the Sun], 15).[145] “To Mithra, the lord of wide pastures, who has a thousand ears and ten thousand eyes” (Avesta: Khorda Avesta, SIROZA 1:16). “’We sacrifice unto Mithra, the lord of wide pastures, .... sleepless, and ever awake; ’Who drives along on his high-wheeled chariot, made of a heavenly substance, from the Karshvare [keshwar] of Arezahi to the Karshvare of Xwaniratha, the bright one; accompanied by the wheel of sovereignty, the Glory made by Mazda, and the Victory made by Ahura; ’Whose chariot is embraced by the great Ashi Vanguhi; to whom the Law of Mazda opens a way, that he may go easily; whom four heavenly steeds, white, shining, seen afar, beneficent, endowed with knowledge, swiftly carry along the heavenly space” (Avesta: Khorda Avesta, 10, MIHR YASHT [Hymn to Mithra], XVII, 67-68). [146] “In company with Sraosha and Rashnu, he [Mithra] protects the soul of the just against the demons that seek to drag it down to Hell, and under their guardianship it soars aloft to Paradise. This Iranian belief gave birth to the doctrine of redemption by Mithra, which we find developed in the Occident.” (Franz Cumont, The Mysteries of Mithra [1903] s. 5). “Ahura Mazda answered: ’When the man is dead, when his time is over, then the wicked, evil-doing Daevas cut off his eyesight. On the third night, when the dawn appears and brightens up, when Mithra, the god with beautiful weapons, reaches the all-happy mountains, and the sun is rising: ’Then the fiend, named Vizaresha, O Spitama Zarathushtra, carries off in bonds the souls of the wicked Daeva-worshippers who live in sin. The soul enters the way made by Time, and open both to the wicked and to the righteous. At the head of the Chinwad bridge, the holy bridge made by Mazda, they ask for their spirits and souls the reward for the worldly goods which they gave away here below. ’Then comes the beautiful, well-shapen, strong and well-formed maid, with the dogs at her sides, one who can distinguish, who has many children, happy, and of high understanding. ’She makes the soul of the righteous one go up above the Hara-berezaiti; above the Chinwad bridge she places it in the presence of the heavenly gods themselves.” (Avesta, Vendidad, Fargard 19:28-30). “It was Mithra, the protector of truth, that presided over the judgment of the soul after its decease. It was he, the mediator, that served as a guide to his faithful ones in their courageous ascent to the empyrean; he was the celestial father that received them in his resplendent mansion, like children who had returned from a distant voyage.” (Franz Cumont, The Mysteries of Mithra [1903] s. 145). [147] “Now the piratical ships had increased to above a thousand, and the cities captured by them were four hundred. They attacked and plundered the asyla and sacred places which had hitherto been unapproached, such as those of Claros, Didyma, Samothrace, the temple of Chthonia in Hermione, the temple of Æsculapius in Epidaurus, and those of Neptune at the Isthmus and Tænaros and Kalauria, and those of Apollo at Actium and Leucas, and that of Juno in Samos, and in Argos, and Lacinium. They also performed strange rites on Olympus and celebrated certain mysterious ceremonies, among which were those of Mithras and they are continued to the present time, having been first introduced by them.” (Plutarchos, Parallel Lives, Life of Pompey, 24). [148] “For according to Eubulus, Zoroaster first of all among the neighbouring mountains of Persia, consecrated a natural cave, florid and watered with fountains, in honour of Mithras the father of all things: a cave in the opinion of Zoroaster bearing a resemblance of the world fabricated by Mithras.” ”Ty enligt Eubulus, invigde Zarathustra först av allt bland de angränsande bergen i Persien, en naturlig grotta, blomstrande och bevattnad av källor, till alltets fader, Mithras’ ära: en grotta som enligt Zarathustras mening liknar den värld som skapats av Mithras.” (Porfyrios, On the Homeric Cave of the Nymphs, 6). [149] “The pass-word of a second mystery cult of foreign origin is the ‘god from the rock.’” … “θεὸς ἐκ πέτρας -- a god from the rock” (Firmicus Maternus, Errors of the Pagan Religions, 4:2 and 20:1; citerat av Roger Pearse, Mithras: literary references) “Another pagan sacrament has the key word theos ek petras [‘God from a rock’].” (Julius Firmicus Maternus, On the Error of Profane Religions, 20, Mithra/s). Jämför med Justinus Martyren, Dialogue with Trypho the Jew, 70:1ff, 78:15. “The unconquered one was born from a rock, if he is regarded as a god.” (The Instructions of Commodianus in Favour of Christian Discipline. Against the Gods of the Heathens, 12). [150] “But when the Child was born in Bethlehem, since Joseph could not find a lodging in that village, he took up his quarters in a certain cave near the village; and while they were there Mary brought forth the Christ and placed Him in a manger, and here the Magi who came from Arabia found Him.” (Justinus Martyren, Dialogue with Trypho the Jew, 78). “With respect to the birth of Jesus in Bethlehem, if any one desires, after the prophecy of Micah and after the history recorded in the Gospels by the disciples of Jesus, to have additional evidence from other sources, let him know that, in conformity with the narrative in the Gospel regarding His birth, there is shown at Bethlehem the cave where He was born, and the manger in the cave where He was wrapped in swaddling-clothes.” (Origenes, Against Celsus, 1:51). “And he found a cave there, and led her into it… And who is it that is bringing forth in the cave? … And they stood in the place of the cave, and behold a luminous cloud overshadowed the cave. … And immediately the cloud disappeared out of the cave, and a great light shone in the cave, so that the eyes could not bear it. And in a little that light gradually decreased, until the infant appeared, and went and took the breast from His mother Mary. … And the Magi went out. And, behold, the star which they had seen in the east went before them until they came to the cave, and it stood over the top of the cave. And the Magi saw the infant with His mother Mary …” (Infancy Gospel of James, 18-21). [151] Korp, brudgum, soldat, lejon, perser, sollöpare och den högsta graden, fader. Över alla dessa styrde Pater Patrum (fädernas fader), en sorts mithraistisk påve. [152] “The question will arise, By whom is to be interpreted the sense of the passages which make for heresies? By the devil, of course, to whom pertain those wiles which pervert the truth, and who, by the mystic rites of his idols, vies even with the essential portions of the sacraments of God. He, too, baptizes some--that is, his own believers and faithful followers; he promises the putting away of sins by a layer (of his own); and if my memory still serves me, Mithra there, (in the kingdom of Satan,) sets his marks on the foreheads of his soldiers; celebrates also the oblation of bread, and introduces an image of a resurrection, and before a sword wreathes a crown.” (Tertullianus, The Prescription Against Heretics, 40). [153] “... that Jesus took bread, and when He had given thanks, said, ‘This do ye in remembrance of Me, this is My body;’ and that, after the same manner, having taken the cup and given thanks, He said, ‘This is My blood;’ and gave it to them alone. Which the wicked devils have imitated in the mysteries of Mithras, commanding the same thing to be done. For, that bread and a cup of water are placed with certain incantations in the mystic rites of one who is being initiated, you either know or can learn.” (Justinus Martyren, First Apology, 66). Vermaseren föreslår i Mithras the Secret God, (1963), s. 103, att den formel Justinus säger användes i mithras-mysterierna kan ha bevarats i en medeltida text där Zarathustra påstås ha sagt: “He who will not eat of my body and drink of my blood, so that he will be made one with me and I with him, the same shall not know salvation....” (se också the abstract from Mithras the Secret God). [154] “At Dura-Europos we encounter an antipatos, possibly a preliminary grade to that of Father, while in Rome there are the pater sacrorum, the Father of the mysteries, and the pater patrum. This Father of Fathers is the great shephered, for an inscription records a ‘Father of the Fathers from amongst the ten superiors’.” (Abstracted from Vermaseren’s, Mithras the Secret God). [155] “O initiates of this our power … which the great god Helios Mithras ordered to be revealed to me by his archangel, … first beginning of my beginning, ... spirit of spirit, the first of the spirit in me, ... now if it be your will, ... give me over to immortal birth and, following that, to my underlying nature, so that, after the present need ... I may gaze upon the immortal beginning with the immortal spirit, ... that I may be born again in thought ... Then say again: ‘Silence! Silence! (the prayer) I am a star, wandering about with you [Mithras or Helios], and shining forth out of the deep’ … For when you have done this, you will see a youthful god, beautiful in appearance, with fiery hair, and in a white tunic and a scarlet cloak, and wearing a fiery crown. At once greet him with the fire-greeting: ‘Hail, O Lord, Great Power, Great Might, King, Greatest of gods, Helios, the Lord of heaven and earth, God of gods: mighty is your breath; mighty is your strength, O Lord. If it be your will, announce me to the supreme god, the one who has begotten and made you: that a man -- I, [your name] whose mother is _______ who was born from the mortal womb of _______ and from the fluid of semen, and who, since he has been born again from you today, has become immortal … Now when they take their place, here and there, in order, look in the air and you will see lightning-bolts going down, and lights flashing, and the earth shaking, and a god descending, a god immensely great, having a bright appearance youthful, golden-haired, with a white tunic and a golden crown and trousers, and holding in his right hand a golden shoulder of a young bull: this is the Bear which moves and turns heaven around, moving upward and downward in accordance with the hour. … O Lord, while being born again, I am passing away; while growing and having grown, I am dying; while being born from a life-generating birth, I am passing on, released to death”. (The ”Mithras” Liturgy. Från Paris-codexen [Papyrus 574, tidigt 300-tal vt]. Redigerad och översatt av Marvin W. Meyer) [156] Inskriptionen finns i ett mithreum beläget under kyrkan Santa Prisca i Rom. Endast “by blood shed” är säkert (Mithraism). [157] James G. Frazer, The Worship of the Sun Among the Ancient Romans, (Chapter 12 of The Worship of Nature, 5. The Worship of the Sun among the Ancient Romans).“Sacra Mithriaca homicidio vero polluit, cum illic aliquid ad speciem timoris vel dici vel fingi soleat (‘He desecrated the rites of Mithras with actual murder, although it was customary in them merely to say or pretend something that would produce an impression of terror’; SHA, Commodus IX,6; translation Loeb, D. Magie).” (OSTIA --- MITHRAEA).[158] “The question will arise, By whom is to be interpreted the sense of the passages which make for heresies? By the devil, of course, to whom pertain those wiles which pervert the truth, and who, by the mystic rites of his idols, vies even with the essential portions of the sacraments of God. He, too, baptizes some - that is, his own believers and faithful followers; he promises the putting away of sins by a layer (of his own); and if my memory still serves me, Mithra there, (in the kingdom of Satan,) sets his marks on the foreheads of his soldiers; celebrates also the oblation of bread, and introduces an image of a resurrection, and before a sword wreathes a crown.” (Tertullianus [ca 160–220 vt], The prescription against heretics, 40). [159] “And when we say also that the Word, who is the first-birth of God, was produced without sexual union, and that He, Jesus Christ, our Teacher, was crucified and died, and rose again, and ascended into heaven, we propound nothing different from what you believe regarding those whom you esteem sons of Jupiter. For you know how many sons your esteemed writers ascribed to Jupiter: Mercury, the interpreting word and teacher of all; Aesculapius, who, though he was a great physician, was struck by a thunderbolt, and so ascended to heaven; and Bacchus too, after he had been torn limb from limb; and Hercules, when he had committed himself to the flames to escape his toils; and the sons of Leda, and Dioscuri; and Perseus, son of Danae; and Bellerophon, who, though sprung from mortals, rose to heaven on the horse Pegasus.” (Justinus Martyren, First Apology, 21). “And when they heard it said by the other prophet Isaiah, that He [Christ] should be born of a virgin, and by His own means ascend into heaven, they pretended that Perseus was spoken of.” (Justinus Martyren, First Apology, 54). [160] Det följande om Mithras bygger på David Ulansey, The Origins of the Mithraic Mysteries: Cosmology and Salvation in the Ancient World (New York 1989). [161] Canis Major, Hydra, Crater, Corvus, Scorpio, Leo. [162] Tjurdödandet i Avestan utvecklades först i Bundahishn, vilken skrevs på 800-talet men är “a redaction of much earlier works”. “Ahriman, the eternal opponent of Ahura-Mazda, kills a bull, from which in turn sprouts a cornucopia of healing and rejuvinative plants, starting the cycle of life and death on earth” (Walter M. Shandruk, Mithraism in History and Archaeology). “The theme of Mithra as bullslayer although not specifically attested to by Zoroastrian literature can, however, be traced to a possible pre-Zoroastrian mythology. The reconstuction is highly circumstantial, but plausible, considering that there is firm evidence that the creation myth of Zoroastrianism changed the interpretation and character of several significant elements in the tripartite creation story whose major events are nonetheless intact in both the Bundahisn and Vedic literature, indicating that the source for these stories not only reaches back prior to the Zoroastrian reformation, but had a contradictory interpretation of the three phases of creation, especially that of the second, which bares most relevance to an understanding of ancient, eastern Mithraic mythology.” (Walter M. Shandruk, Mithraism in History and Archaeology). [163] “In Indian writings such as the Veda … Mithra again appears as the attendant of the Lord of Heaven, Varuna. He is closely connected with the power of light and the sun, which is itself called ‘the eye of Mitra and Varuna’. The connection between Mitra and the bull—which later became the focal point of the Mithras cult …—is perhaps even clearer in the Veda than in the Avesta. Thanks to Professor H. Lommel, a number of Vedic texts have been translated and can, so he believes, be associated with Mithras, the bull-slayer. Lommel’s starting-point is the god of life, Soma, who is the same as Haoma and represents the rain which springs from the moon. He gives life to plants and so nourishes human beings and animals alike. In creatures of the male sex the sap of the plant is changed into fertile seed, in the female to milk. At death the life so given returns again to the moon and during the waxing of the moon Soma recovers this life force, refilling himself as if he were a bowl and so becoming the gods’ monthly portion of immortality. In the myth Soma, as rain, is both the semen of the sacred bull who fertilises the earth, and the milk of the all-nourishing heavenly cow. The gods, wishing to partake of the portion because of its gift of immortality, devise a plan to murder the Soma-plant which is in fact Soma himself. The Wind-god Vayu agrees and Mitra too is invited to become an accomplice in the murder. The gods speak to Mitra (‘he, whose name means “friend” ’): ‘ “We wish to kill King Soma.” He said: “Not I, for I am friend to all.” They said to him “Still we will slay him.” ’ In the end Mithra, having been promised a share in the sacrifice, assists in the murder after all, but as a result he runs the risk of losing his ascendancy over the cattle, for the beasts turn against him with the words: ‘Though he is friend (Mitra) he has done a terrible deed.’ Even Varuna takes a hand in the killing of Soma, who is murdered by being crushed under a weight of stones as in one of the cult ceremonies when the juice is extracted from the stem of the Soma-plant.” (Vermaseren, M. J., Mithras, the secret god [London 1963], s.17-18; citerat [med några fel] i Mithraism). [164] Enligt vissa av dagens uttolkare av de romerska Mithrasmysterierna föreställer tjurdödaren egentligen inte Mithras utan guden Perseus. Detta bl. a. därför att han på stentavlorna befinner sig ovanför tjuren på en plats som mycket exakt svarar mot Perseus’ stjärnbild på himlavalvet ovanför Oxen. Liksom Perseus bär han alltid en keps och vänder alltid bort blicken. I så fall skulle anledningen till att han ändå kallades Mithras vara att man i mysterierna ville bevara namnet hemligt. Och för att skydda sin gud lät man de oinvigda tro att han hette Mithras. Perseus liknar ordet perses, som betyder persern, och var namnet på den femte invigningsgraden. [165] Den ”hyperkosmiska solen” nämns som först i Kaldeiska oraklen (100-talet) och Plotinos (ca 205-270 vt) omtalar en ”tydlig sol” (”intelligible sun”) vilken han säger ligger bredvid den vanliga synliga (David Ulansey, Mithras and the Hypercosmic Sun). Men redan i Faidros förutsätter Platon en sol i en himmel ovan himlarna: “But of the heaven which is above the heavens, what earthly poet ever did or ever will sing worthily? It is such as I will describe; for I must dare to speak the truth, when truth is my theme. There abides the very being with which true knowledge is concerned; the colourless, formless, intangible essence, visible only to mind, the pilot of the soul. The divine intelligence, being nurtured upon mind and pure knowledge, and the intelligence of every soul which is capable of receiving the food proper to it, rejoices at beholding reality, and once more gazing upon truth, is replenished and made glad, until the revolution of the worlds brings her round again to the same place.” (Platon, Phaedrus). [166] David Ulansey, Mithras and the Hypercosmic Sun.[167] Platon, The Republic, 7:514A–520A. [168] Robert M. Price, The Incredible Shrinking Son of Man, s. 62. [169] Kapitlet om Buddha bygger till största delen på Hellmut v. Schweinitz, Buddhismus und Christentum, Bengt Lidforss, Kristendomen förr och nu, G. A van den Bergh van Eysinga, Indische Einflüsse auf evangelische Erzählungen, Marcus Borg, Jesus and Buddha; the parallel sayings. Också från Internet: “Christmyth: Buddha, Jesus Christ, A Copied Myth from Buddha?“ and “CHAPTER 11.0: BUDDHIST FAITH“. [170] Siddhârtha betyder ”han som når sitt mål”. [171] “At such a time the Bodhisattva, the eldest in the three regions, and adored of creation, seeing that the proper season had arrived, that the moon was on the 15th day of its age and in perfect fullness, renounced the mansion of Tushita [a heaven of the joyful devas], and, calling to mind the tradition, entered in the form of an elephant, of a yellowish white colour, having six tusks, crimson veins, golden teeth and perfect members, the womb of his mother who had been purified by the rite of Poshadha. Entering the womb of the mother, he occupied the right side, and lay on that side, never turning to the left. Máyá Deví, sleeping peacefully on an excellent bed, dreamt a dream [which she described thus]: ‘A noble elephant, white as silver or snow, having six tusks, well proportioned trunk and feet, blood-red veins, adamantine firmness of joints, and easy pace, has entered my belly.” (Lalitavistâra 6). “Having brought concord to the Sangha, he rejoices for an aeon in heaven.” (Itivuttaka 19). [172] “Venerable sir I have heard these words from the Blessed One himself and you acknowledged them. ‘ânanda, from the day the one aspiring enlightenment, descended to the mother’s womb, sensual desires about men did not arise in the mind of his mother. She had risen above attachment to thoughts of any man’” (Majjhimanikâya, 123:10). ”She [Maya] is of tender years, endowed with beauty and youth, yet childless … faithful to her marriage wow, free from thoughts of men other than her husband. … She alone is worthy of becoming the mother of the Bodhisattva. … Neither tinged by passion, nor tainted by fault … She abided in penances like a hermit, always performing penances along with her consort. Having obtained the sanction of the king, she had not entertained carnal wishes for thirty-two months. … There was not a god, nor a demon, nor a mortal, who could cast his glance at her with a carnal desire” (Lalitavistâra, 3). [173] “To come to the Gymnosophists of india, the opinion is authoritatively handed down that Budda, the founder of their religion, had his birth through the side of a virgin.” (Hieronymus, Against Jovinianus, 1:42). [174] “So also queen Mahâ-Mâyâ carried the Future Buddha in her womb, as it were oil in a vessel, for ten months; and being then far gone with child, she grew desirous of going home to her relatives, and said to king Suddhodana,—‘Sire, I should like to visit my kinsfolk in their city Devadaha.’ ‘So be it,’ said the king … he sent her away in great pomp. Now between the two cities, and belonging to the inhabitants of both, there was a pleasure-grove of sal-trees, called Lumbini Grove … So her delivery took place while she was standing up, and keeping fast hold of the sal-tree branch. At that very moment came four pure-minded Mahâ-Brahma angels bearing a golden net, and, receiving the Future Buddha on this golden net, they placed him before his mother and said,— ‘Rejoice, O Queen! A mighty son has been born to you.’” (Jâtaka 1:47:21, Nidânakathâ). “That beautiful chariot was set off, by the king’s orders … Máyádeví proceeded forth attended by her suite. … having entered the [Lumbiní] park and descended from her chariot … came near the waved-leaved fig tree … extending her right hand … held a branch … the Bodhisattva … forth from the right side of his mother, he issued, with full memory, knowing everything, and undefiled by any uterine dirt, such as usually attaches to others.” (Lalitavistâra 7). [175] “Venerable sir I have heard these words from the Blessed One himself and you acknowledged them. ‘ânanda, when the one aspiring enlightenment, was born in this world, before he placed a foot on earth, four gods accept him and placing him in front of the mother said, queen be happy, you have given birth to a powerful son.’ … ‘and men, Màras, Brahmàs, recluses and brahmins there arose an immeasurable effulgence transcending the splendour of the gods. Even the dark uncoveredrecesses between the world systems where the resplendent moon and sun do not shine there arose an immeasurable effulgence transcending the splendour of the gods. Beings born there saw each other on account of that effulgence and knew that there were other beings born there. The ten thousandfold world system shivered and trembled on account of that immeasurable effulgence transccending the splendour of the gods’” (Majjhimanikâya, 123, [Acchariyabbhuttasutta]). [176] “They took the hermit and showed him the newborn prince. He was shining, glowing and beautiful. It was like seeing molten gold in the hands of a master craftsman as he takes it out of the furnace. To see the prince was to see brightness – the brightness of the flames of a fire; the brightness of the constellations crossing the night sky; the brightness and clarity of the autumn sun shining on a cloudless day. It was a sight that filled the hermit with joy, and he experienced great delight. In the sky above, invisible beings were holding up a vast canopy. From its center stretched over a thousand spokes.” (Suttanipata, 686–88 [Nalakasutta]; citerat i Borg, s. 219 och i BUDDHIST FAITH). “It is the rule, monks, that when a Bodhisattva descends from the Tushita heaven into his mother’s womb, there appears in this world with its devas, Maras and Brahmas, its ascetics and Brahmins, princes and people an immeasurable, splendid light surpassing the glory of the most powerful devas. And whatever dark spaces lay beyond the worlds end, chaotic, blind and black, such that they are not even reached by the mighty rays of sun and moon, are yet illumined by this immeasurable splendid light surpassing the glory of the most powerful devas.” (Dîghanikâya 14, Mahâpadânasutta). [177] “At that time there was among the assembly a great Brahma king named Great Compassion who on behalf of the multitude of Brahma kings, spoke in verse form, saying: What cause is in operation that such a sign should be manifest? Our palaces display a brilliance never known before. Is it because of the birth of some heavenly being of great virtue, or because the Buddha has appeared in the world? We have never seen such a sign and with a single mind we seek the reason. Though we must travel a thousand, ten thousand a million lands, together we will search out the cause of this light. Likely it is because a Buddha has appeared in the world to save living beings in their suffering.” (Saddharmapundarîkasûtra, chapter 7 [Den sanna lärans lotus]). [178] “Thus did king Suddhodana, amidst a mighty host of kings, with royal magnificence and kingly majesty, take the Prince to the temple, and enter it. Now, when the Bodhisattva set his right foot on the floor of that temple, all the inert images of the Devas … rose from their respective places, and fell at the feet of the Bodhisattva. Thereupon, men and gods by hundreds of thousands burst into derisive laughter … Celestial flowers fell in showers … And the gods whose images were in the temple made manifest their respective shapes, and recited these Gathas: ‘Never does the great mountain Meru, the king of mountains, salute a mustard seed … How can then the great master of merit, one born in the race of knowledge and virtue, salute the Devas?” (Lalitavistâra 8). [179] ”Then, Bhikshus, when the Prince had duly grown up, he was taken to the writing school under a hundred thousand auspicious arrangements. … Then he entered the school. Now Vis’uámitra, the school master, feeling the beauty and glory of the Bodhisattva to be insufferable, fell prostrate on the ground. … [A Devaputra:] ‘Whatever S’ástras are currentin the regions of the Devas, all figures and writings and calculations, all roots, all arts in their immensity current on earth, were learnt by him many millions of ages (kalpas) ago.’ Now Bodhisattva, taking up a tablet … thus addressed the tutor Vis’vámitra: ‘which is the writing, sir, which you wish to teach me? (1) Is it the … [he names sixty-four kinds of writing] Out of these sixty-four kinds, which is it, sir, that you wish to teach me? The schoolmaster Vis’vámitra … ‘On coming to the school he has learned writings of which I do not know even the names. … how can I teach him who has already acquired every style of writings” (Lalitavistâra 10). [180] “On one occasion he went, along with other boys, sons of ministers, to visit an agricultural village. After seeing the agricultural works he entered a garden. There, rambling around, alone without a second, he beheld a pleasant, nice-looking Jambu tree. He sat under its shadow. When he was seated his mind was absorbed into one point … King Suddhodana, who was never at ease in the absence of, and without seeing, the Bodhisattva, enquired ‘where is the prince gone? I do not see him here.’ Then a large party went forth in search of the Prince. A minister saw the Prince seated on a couch under the Jambu tree, and engaged in contemplation.” (Lalitavistâra 11). Eller citerat i Borg, s.225 och i BUDDHIST FAITH: “Meanwhile, the King, having noticed that the Bodhisattva was missing, inquired concerning his absence, asking: ‘Where has the young prince gone? I do not see him anywhere.’ So a great crowd of people spread out in all directions to look for the prince. Shortly, one of the King’s advisors caught sight of the Bodhisattva in the shade of the jambu tree, seated with his legs crossed, deep in meditation.” [181] “And having bathed, thin as he was, slowly came up the bank of the Nairañganâ … he himself became capable of gaining the highest knowledge, all his six senses being now satisfied. The seer, having his body now fully robust, together with his glorious fame, one beauty and one majesty being equally spread in both, shone like the ocean and the moon… Accompanied only by his own resolve, having fixed his mind on the attainment of perfect knowledge, he went to the root of an Asvattha tree [Ficus religiosa or pipul tree], where the surface of the ground was covered with young grass. Then Kâla, the best of serpents, whose majesty was like the lord of elephants, having been awakened by the unparalleled sound of his feet, uttered this praise of the great sage, being sure that he was on the point of attaining perfect knowledge … he, having made his resolution, sat down to obtain perfect knowledge at the foot of the great holy tree … Then the dwellers in heaven burst into unequalled joy; the herds of beasts and the birds uttered no cry; the trees moved by the wind made no sound, when the holy one took his seat firm in his resolve.” (Ashvaghosha, Buddhacharita 12:105–118). En liknande berättelse finns i Lalitavistâra, 18. [182] „Dies war nämlich für ihn, während er nach Erlangung der Buddhawürde siebenmal sieben Tage in der Erleuchtungsfläche verweilte, für neunundvierzig Tage seine Nahrung; so lange Zeit hindurch gab es für ihn keine andere Speise noch ein Bad noch Abwaschen des Gesichts noch eine Pflege des Körpers, sondern im Glück der Ekstase, im Glück des Weges und im Glück der Frucht lebte er nur.“ (Nidânakathâ §B2.8 [Der Tag der Erleuchtung]), eller … “And he took no further nourishment until the end of the seven weeks, or forty-nine days, which he spent on the throne of wisdom after he had become a Buddha. During all that time he had no other nourishment; he neither bathed, nor rinsed his mouth, nor did he ease himself; but was wholly taken up by the delights of the Trances, of the Paths, and of the Fruits.” (Buddhist Writings, The Attainment of Buddhaship, Translated from the Introduction to the Jatxãka, i. 685). [183] “Then the Lord sat cross-legged in one posture for seven days at the foot of the tree of awakening, experiencing the bliss of freedom.” (Vinayapitaka, Mahavagga, 1:1:1; citerat i Borg, s. 227 och i BUDDHIST FAITH) eller … “At that time the blessed Buddha dwelt at Uruvelâ, on the bank of the river Nerañgarâ at the foot of the Bodhi tree (tree of wisdom), just after he had become Sambuddha. And the blessed Buddha sat cross-legged at the foot of the Bodhi tree uninterruptedly during seven days, enjoying the bliss of emancipation.” (Vinayapitaka, Mahavagga, 1:1:1). “I have heard that on one occasion the Blessed One was staying among the Kosalans in a wilderness hut in a Himalayan district. Then, as he was alone in seclusion, this train of thought arose in his awareness: ‘Is it possible to exercise rulership without killing or causing others to kill, without confiscating or causing others to confiscate, without sorrowing or causing others sorrow — righteously?’ Then Mara, the Evil One, knowing with his awareness the train of thought in the Blessed One’s awareness, went to him and on arrival said to him: ‘Exercise rulership, Blessed One! Exercise rulership, O One Well-gone! — without killing or causing others to kill, without confiscating or causing others to confiscate, without sorrowing or causing others sorrow — righteously!’ … ”Lord, the Blessed One has developed the four bases of power, pursued them, handed them the reins and taken them as a basis, given them a grounding, steadied them, consolidated them, and undertaken them well. If he wanted to, he could resolve on the Himalayas, king of mountains, as gold, and it would become a mountain of gold.’ [The Buddha:] The entirety of a mountain of gold, of solid bullion: even twice that wouldn’t suffice for one person. Knowing this, live evenly, in tune with the contemplative life. When you see stress, and from where it comes, how can you incline to sensual pleasures? Knowing acquisition to be a bond in the world, train for its subduing. Then Mara the Evil One — sad & dejected at realizing, ‘The Blessed One knows me; the One Well-gone knows me’ — vanished right there. (Samyuttanikâya, 4:20, [IV Mârasamyutta, Rajjasutta]). “During the six years that the Bodhisattva practiced austerities, the demon followed behind him step by step, seeking an opportunity to harm him. But he found no opportunity whatsoever and went away discouraged and discontent.” (Lalitavistâra, 18; citerat i Borg, s. 103 och i Jesus Tempted Thrice).[184] “When the great sage, sprung from a line of royal sages, sat down there with his soul fully resolved to obtain the highest knowledge, the whole world rejoiced; but Mara, the enemy of the good law, was afraid. … The less the saint feared the frightful hosts of that multitude, the more did Mara, the enemy of the righteous, continue his attacks in grief and anger. Then some being of invisible shape, but of preeminent glory, standing in the heavens--beholding Mara thus malevolent against the seer--addressed him in a loud voice, unruffled by enmity: ‘Take not on thyself, O Mara, this vain fatigue--throw aside thy malevolence and retire to peace; this sage cannot be shaken by thee any more than the mighty mountain Meru by the wind. … Having listened to his words, and having seen the unshaken firmness of the great saint, Mara departed dispirited and broken in purpose with those very arrows by which, Oh world, thou art smitten in thy heart. … When the flower-armed god thus fled away vanquished with his hostile forces and the passionless sage remained victorious, having conquered all the power of darkness, the heavens shone out with the moon like a maiden with a smile, and a sweet-smelling shower of flowers fell down wet with dew. When the wicked one thus fled vanquished, the different regions of the sky grew clear, the moon shone forth, showers of flowers fell down from the sky upon the earth, and the night gleamed out like a spotless maiden.” (Ashvaghosha, Buddhacharita 13) Också Lalitavistâra 18. Jämför detta med Jesu frestelse: “Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.” (Matt 4:11). [185] De tolv lärjungarna anses ha varit Ânanda, Aniruddha, Devadatta, Mahakashyapa, Mahakatyayana, Maudgalyayana, Nadikashyapa, Purna, Rahula, Shariputra, Sudhuti och Uruvilvakashyapa. [186] “The elder brother was named Tapussa; the younger, Bhallika. … It was at that time Gotama Buddha had won Perfect Enlightenment, had passed seven times seven days of abiding in the attainment of Cessation, and was about to enter into the eighth seven-days period of abiding in the attainment of Cessation at the foot of a ’Linlun’ tree, (the Sapium baccatum). The two brothers put their alms-food into the Buddha’s alms-bowl. (The Buddha ate the food.) After the Buddha finished eating it the brothers offered water for drinking and washing. Then they made obeisance to the Buddha and sat in a suitable place. The Buddha gave them a discourse at the end of which both the two brothers were established in the ’Two Refuges’ (The story of the establishment of the two brothers in the Two Refuges (dve vacika saranagamana) has been described in the Great Chronicle, Volume Two.) … On another occasion when the Buddha was residing at the Jetavana monastery and conferred titles of distinction on lay disciples accordingly to their merit, he declared ‘Bhikkhus, among my lay disciples who have taken refuge earliest in the Buddha and the Dhamma the merchant brothers Tapussa and Bhallika are the foremost.’” Sammanfattat i The Story of the Brothers Tapussa and Bhallika. The “story of the brothers Tapussa and Bhallika [are] based on the Commentary on the Anguttaranikâya and the Commentary on the Theragatha, the Ekaka nipata.” Kommentaren till Anguttaranikâya kallas Manorathapurani, och den sammanställdes av Buddhaghosa, en indisk forskare som levde på 400-talet. [187] “he has a pair of noble disciples, Shariputra and Moggallana; he has one assemblies of Disciples, one thousand, two hundred and fifty monks, who are all Arahants; his chief personal attendant is Ánanda”. (Dîghanikâya 14, Mahâpadânasutta). “Bhikkhus, I do not know of any other person who could follow up the teaching proclaimed by the Thus Gone One other than Sàriputta. Bhikkhus, Sàriputta follows up the teaching proclaimed by me.” (Anguttaranikâya, 1:13, Ekapuggalavagga). “The Blessed One said: Sela, this incomparable wheel of righteousness rolled by me, will be rolled afterwards by Sàriputta, born after the Thus Gone One.” (Majjhimanikâya, 92:557). [188] “And Pokkharasati said to Ambattha, ‘Ambattha, my son, the ascetic Gotama … is staying in the dense jungle of Icchanankala. And concerning that Blessed Lord a good report has been spread about, ‘This Blessed Lord is an Arahant, a fully enlightened Buddha, perfected in knowledge and conduct, a well-farer, knower of the worlds, unequalled trainer of men to be tamed, teacher of gods and humans, a Buddha, a Blessed Lord.’ Now you go to see the ascetic Gotama and find out whether this report is correct or not, and whether the Reverend Gotama is as they say or not.” (Dîghanikâya 3:1:4, [Ambatthasutta]); jämför med Luk 7:19. [189] “But when the set of robes was arranged upon the body of the Blessed One, it became as though faded, and its splendor dimmed. And the Venerable Ananda said to the Blessed One: ‘Marvellous it is, O Lord, most wonderful indeed it is, how clear and radiant the skin of the Tathagata appears! This set of golden-hued robes, burnished and ready for wear, Lord, now that it is arranged upon the body of the Blessed One seems to have become faded, its splendor dimmed.’” (Dîghanikâya, 16:4:37-38). [190] “Go ye now, O Bhikkhus, and wander, for the gain of the many, for the welfare of the many, out of compassion for the world, for the good, for the gain, and for the welfare of gods and men, Let not two of you go the same way, Preach, O Bhikkhus, the doctrine which is glorious in the beginning, glorious in the middle, glorious at the end, in the spirit and in the letter; proclaim a consummate, perfect, and pure life of holiness. There are beings whose mental eyes are covered by scarcely any dust, but if the doctrine is not preached to them, they cannot attain salvation.” (Vinayapitaka, Mahavagga 1:11:1). “Having spoken thus, that Brahma made obeisance to the Lord Buddha, and passing by to his right, vanished there and then. So the Lord Buddha Vipassi, emerging from the seclusion of his Rest Period told the Monks what had occurred. ‘I allow you, monks, to wander abroad for the good of the many, for the welfare and happiness of Devas and Humans. Do not go two together monks, but teach the Dhamma that is lovely in the beginning, lovely in its middle, and lovely in its ending, both in the letter and in the spirit and display the holy life fully complete and perfect.” (Dîghanikâya 14, Mahâpadânasutta). [191] “Then, the Licchavi Vimalakirti thought to himself, ‘I am sick, lying on my bed in pain, yet the Tathágata, the saint, the perfectly accomplished Buddha, does not consider or take pity upon me, and sends no one to inquire after my illness.’ The Lord knew this thought in the mind of Vimalakirti and said to the venerable Shariputra, ‘Shariputra, go to inquire after the illness of the Licchavi Vimalakirti.’” (Vimalakîrtinirdesha, 3). [192] “As soon as the Bodhisattva was born, […] the sick were cured; the hungry and thirsty were no longer oppressed by hunger and thirst. Those maddened by drink lost their obsessions. The mad recovered their senses, the blind regained their sight, and the deaf once more could hear. The halt and the lame obtained perfect limbs, the poor gained riches, and prisoners were delivered from their bonds.” (Lalitavistâra, 7; citerat i Borg, s. 163 och i BUDDHIST FAITH). “During the short aeons of maladies, they [the true bodhisattvas] become the best holy medicine; they make beings well and happy, and bring about their liberation. During the short aeons of famine, they become food and drink. Having first alleviated thirst and hunger, they teach the Dharma to living beings.” (Vimalakîrtinirdesha, 8). “At that time the Venerable Maha Kassapa who was living in the Pipphali Cave, was afflicted with a disease, was suffering therefrom, and was gravely ill. ... Thus seated the Blessed One spoke to the Venerable Maha Kassapa: ... Thus said the Buddha, and the Venerable Maha Kassapa glad at heart approved the utterances of the Buddha. Thereupon the Venerable Kassapa recovered from that affliction, and that affliction, of the Venerable Kassapa disappeared.” (Samyuttanikâya, 46:14 [Gilanasutta]). [193] Buddha sade: “If by giving up small pleasures great happiness is to be found, the wise should give up small pleasures seeing (the prospect of) great happiness.” (Dhammapada, verse 290) Enligt Dhammapada-kommentaren skriven av Buddhaghosa på 400-talet vt, “uttered [the Buddha] Verse (290) of this book, with reference to the power and glory of the Buddha as witnessed by many people on his visit to Vesali.” En summering av kommentaren: “Once, a famine broke out in Vesali. It began with a serious drought. Because of drought, there was almost a total failure of crops and many people died of starvation. This was followed by an epidemic of diseases and as people could hardly cope with the disposal of the corpses there was a lot of stench in the air. This stench attracted the ogres. The people of Vesali were facing the dangers of destruction by famine, disease and also by the ogres. In their grief and sorrow they tried to look for a refuge. They thought of going for help from various sources but finally, they decided to invite the Buddha. … The Buddha knew that this visit would be of much benefit to many people, so he consented to go to Vesali. … As soon as the Buddha reached the other bank of the river heavy rains fell in torrents, thus cleansing up Vesali. The Buddha was put up in the rest-house which was specially prepared for him in the central part of the city. Sakka, king of the devas, came with his followers to pay obeisance to the Buddha, and the ogres fled. That same evening the Buddha delivered the Ratana Sutta and asked the Venerable Ananda to go round between the threefold walls of the city with the Licchavi princes and recite it. The Venerable Ananda did as he was told. As the protective verses (parittas) were being recited, many of those who were sick recovered and followed the Venerable Ananda to the presence of the Buddha. The Buddha delivered the same Sutta and repeated it for seven days. At the end of the seven days, everything was back to normal in Vesali.” So, the Buddha “delivered the Ratana Sutta” “at Vesāli, on the occasion of the Buddha’s visit there at the invitation of the Licchavis, who begged him to rid the city of the various dangers which had fallen upon it. According to the Commentaries (SNA.i.278ff.; DhA.iii.436ff.; KhpA.164f), the Buddha first taught the sutta to Ananda and asked him to go round the city, accompanied by the Licchavi princes, reciting the sutta and sprinkling water from the Buddha’s bowl. Immediately all the evil spirits fled from the city and the people recovered from their diseases.” (Ratanasutta). [194] “Now in the early morning, the Master had said to the Elder Great Moggallāna,--‘Moggallāna, this Miser Millionaire in the town of Jagghery near Rājagaha, wanting to eat cakes himself, is so afraid of letting others know, that he is having them cooked for him right up on the seventh story. Go thither; convert the man to self-denial, and by transcendental power transport husband and wife, cakes, milk, ghee and all, here to Jetavana. This day I and the five hundred Brethren will stay at home, and I will make the cakes furnish them with a meal.’ Obedient to the Master’s bidding, the Elder by supernatural power passed to the town of Jagghery, and rested in mid-air before the chamber-window, duly clad in his under and outer cloths, bright as a jewelled image. The unexpected sight of the Elder made the Lord High Treasurer quake with fear…. So he said to his wife, ‘My dear, cook one little cake and give it to the sage to get rid of him.’ So she mixed quite a little dough in a crock. But the dough swelled and swelled till it filled the whole crock, and grew to be a great big cake! ‘What a lot you must have used!’ exclaimed the Treasurer at the sight. And he himself with the tip of a spoon took a very little of the dough, and put that in the oven to bake. But that tiny piece of dough grew larger than the first lump; and, one after another, every piece of dough he took became ever so big! Then he lost heart and said to his wife, ‘You give him a cake, dear.’ But, as soon as she took one cake from the basket, at once all the other cakes stuck fast to it … ‘Lord High Treasurer,’ said the Elder, ‘the All-Wise Buddha with five hundred Brethren sits in the monastery waiting a meal of cakes. If such be your good pleasure, I would ask you to bring your wife and the cakes with you, and let us be going to the Master.’ … Then husband and wife came before the Master and said meal-time had come … Then the Lord High Treasurer poured the Water of Donation over the hands of the Brotherhood with the Buddha at its head, whilst his wife placed a cake in the alms-bowl of the Blessed One. Of this he took what sufficed to support life, as also did the five hundred Brethren. Next the Treasurer went round offering milk mixed with ghee and hooey and jagghery; and the Master and the Brotherhood brought their meal to a close. Lastly the Treasurer and his wife ate their fill, but still there seemed no end to the cakes. Even when all the Brethren and the scrap-eaters through-out the monastery had all had a share, still there was no sign of the end approaching. So they told the Master, saying, ‘Sir, the supply of cakes grows no smaller.’ ‘Then throw them down by the great gate of the monastery.’ So they threw them away in a cave not far from the gateway; and to this day a spot called ’The Crock-Cake,’ is shown at the extremity of that cave.” (Jâtaka 78). Också i The Dhammapada Commentary of Pupphavagga, verse 49, skriven av Buddhaghosa på 400-talet vt. [195] Lukianos vittnar om föreställningar om att folk gick på vattnet. “I saw him” soar through the air in broad daylight and walk on water …” (Lukianos, The Lover of Lies, 13; citerat i Pagan Origins of the Christ Myth). “… we came in sight of many men running over the sea, like us in every way, both in shape and in size, except only their feet, which were of cork: that is why they were called Corkfeet, if I am not mistaken.” (Lukianos, A true Story, 2:4). [196] “He walks upon the water without parting it, as if on solid ground.” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149 och i BUDDHIST FAITH; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23). Han går över floden Ganges (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528). “When he arrived at the city Sârathi, the citizens volunteered to be charioteers in his service; thence he came to the Ganges, and he bade the ferryman cross. ‘Good man, convey me across the Ganges, may the seven blessings be thine.’ ‘I carry no one across unless he pays the fee.’ ‘I have nothing, what shall I give?’ So saying he went through the sky like the king of birds; and from that time Bimbisara abolished the ferry-fee for all ascetics.” (Ashvaghosha, Buddhacharita, 15:98-100). [197] “He appears. He vanishes. He goes unimpeded through walls, ramparts, & mountains as if through space. He dives in and out of the earth as if it were water. He walks on water without sinking as if it were dry land. Sitting cross-legged he flies through the air like a winged bird. With his hand he touches and strokes even the sun & moon, so mighty & powerful. He exercises influence with his body even as far as the Brahma worlds.” (Anguttaranikâya, 3:60 [Sangaravasutta]. Also Dighanikâya, 11, Kevattasutta, Anguttaranikâya, 3:100 [“Pansadhovakasutta” and “Nimittasutta”], Majjhimanikâya 1:6:14 [Akankheyyasutta]).[198] “Now at that time a great rain fell, and a great flood resulted. Then the Lord (Buddha) made the water recede all around, and he paced up and down in the middle on dust-covered ground.” (Vinayapitaka, Mahavagga, 1:20:16; citerat i Borg, s. 151). Eller … “At that time a great rain fell out of season; and a great inundation arose. The place where the Blessed One lived was covered with water. Then the Blessed One thought: ‘What if I were to cause the water to recede round about, and if I were to walk up and down in the midst of the water on a dust-covered spot.’ And the Blessed One caused the water to recede round about, and he walked up and down in the midst of the water on a dust-covered spot.” (Vinayapitaka, Mahavagga, 1:20:16). [199] “This story the Master told whilst staying in Jetavana, about a believing layman. This was a faithful, pious soul, an elect disciple. One evening, on his way to Jetavana, he came to the hank of the river Aciravatī, when the ferrymen had pulled up their boat on the shore in order to attend service; as no boat could be seen at the landing-stage, and our friend’s mind being full of delightful thoughts of the Buddha, he walked into the river. His feet did not sink below the water. He got as far as mid-river walking as though he were on dry land; but there he noticed the waves. Then his ecstasy subsided, and his feet began to sink. Again he strung himself up to high tension, and walked on over the water. So he arrived at Jetavana, greeted the Master, and took a seat on one side.” (Sîlanisamsajâtaka, 190). [200] “But the Future Buddha in his splendid chariot entered the city with a pomp and magnificence of glory that enraptured all minds. At the same moment Kisâ Gotamî, a virgin of the warrior caste, ascended to the roof of her palace, and beheld tile beauty and majesty of the Future Buddha, as he circumambulated the city; and in her pleasure and satisfaction at the sight, she burst forth into this song of joy:-- ‘Full happy now that mother is, Full happy now that father is, Full happy now that woman is, Who owns this lord so glorious!’ On hearing this, the Future Buddha thought, ‘In beholding a handsome figure the heart of a mother attains Nirvana, the heart of a father attains Nirvana, the heart of a wife attains Nirvana. This is what she says. But wherein does Nirvana consist? ”And to him, whose mind was already averse to passion, the answer came: ”When the fire of lust is extinct, that is Nirvana; when the fires of hatred and infatuation are extinct, that is Nirvana; when pride, false belief, and all other passions and torments are extinct, that is Nirvana. She has taught me a good lesson. Certainly, Nirvana is what I am looking for. It behooves me this very day to quit the household life, and to retire from the world in quest of Nirvana. I will send this lady a teacher’s fee.” And loosening from his neck a pearl necklace worth a hundred thousand pieces of money, he sent it to Kisâ Gotamî. And great was her satisfaction at this, for she thought, ”Prince Siddhattha has fallen in love with me, and has sent me a present.” (Jâtaka, Nidânakathâ, 271). [201] Samuel Beal, Buddhist Literature in China, s. 170–2, refererar till Ashvaghosha, Ta-chwang-yan-king-lun, predikan 21, en kinesisk översättning av Mahalamkarasûtra Shastra (Book of Great Glory). “There was once a widow who was very destitute, and having gone to the mountain she beheld hermits holding a religious assembly. Then the woman was filled with joy, and uttering praises, said, ‘It is well, holy priests! but while others give precious things such as the ocean caves produce, I have nothing to offer.’ Having spoken thus and having searched herself in vain for something to give, she recollected that some time before she had found in a dungheap two coppers, so taking these she offered them forthwith as a gift to the priesthood in charity. The superior of the priests, a saint who could read the hearts of men, disregarding the rich gifts of others and beholding the deep faith dwelling in the heart of this poor widow, and wishing the priesthood to esteem rightly her religious merit, burst forth with full voice in a canto. He raised his right hand and said, ‘Reverend priests attend!’ and then he proceeded: ‘The coppers of this poor widow to all purpose are more worth than all the treasures of the oceans and the wealth of the broad earth. As an act of pure devotion she has done a pious deed; she has attained salvation, being free from selfish greed.’ The woman was mightily strengthened in her mind by this thought, and said, ‘It is even as the Teacher says: what I have done is as much as if a rich man were to give up all his wealth.’” (The Gospel of Buddha, Compiled from ancient records by Paul Carus, The Widow’s Two Mites). [202] “’And Kutadanta planned a great sacrifice: seven hundred bulls, seven hundred bullocks, seven hundred heifers, seven hundred he-goats and seven hundred rams were all tied up to the sacrificial posts. … Then Kutadanta thought: ‘I have heard that the ascetic Gotama understands how to conduct successfully the triple sacrifice with its sixteen requisites. … ‘In this sacrifice, Brahmin, no bulls were slain, no goats or sheep, no cocks and pigs, nor were various living beings subjected to slaughter, … The sacrifice was carried out with ghee, oil, butter, curds, honey and molasses. … ‘But, Reverend Gotama, is there any sacrifice that is more profitable than these four?’ ‘There is, Brahmin.’ ‘What is it, Reverend Gotama?’ ‘Brahmin, if anyone with a pure heart undertakes the precepts - to refrain from taking life, from taking what is not given, from sexual immorality, from lying speech and from taking strong drink and sloth-producing drugs - that constitutes a sacrifice more profitable than any of these four.’ … And, Reverend Gotama, I set free the seven hundred bulls, seven hundred bullocks, seven hundred heifers, seven hundred he-goats and seven hundred rams.” (Dîghanikâya 5, Kûtadantasutta). [203] Han hjälper de spetälska: “Then the Blessed One, having encompassed the awareness of the entire assembly with his awareness, asked himself, ‘Now who here is capable of understanding the Dhamma?’ He saw Suppabuddha the leper sitting in the assembly, and on seeing him the thought occurred to him, ‘This person here is capable of understanding the Dhamma.’” (Suttapitaka, Khuddakanikâya, Udâna, 5:3 [Kutthisutta]). Han hjälper de utstötta: “In a lowly family I was born, poor, with next to no food. … People found me disgusting, despised me, disparaged me. … Then I saw the One Self-awakened, arrayed with a squadron of monks … I approached him to do reverence. He — the supreme man — stood still out of sympathy just for me. … The compassionate Teacher, sympathetic to all the world, said: ‘Come, monk.’ That was my formal Acceptance.” (Suttapitaka, Khuddakanikâya, Theragatha, Thag 12:2, [Sunita the Outcaste]). [204] “Then the courtezan Ambapâlî, when she understood that the Blessed One had accepted her invitation, rose from her seat, respectfully saluted the Blessed One, and, passing round him with her right side towards him, went away. … Then the Likkhavis snapped their fingers (exclaiming), ‘We are outdone by this woman! we are out-reached by this woman!’ … ‘I have promised, O Likkhavis, to dine to-morrow with Ambapâlî the courtezan.’ … Sitting near him the courtezan Ambapâlî said to the Blessed One: ‘I give up this Ambapâlî grove, Lord, to the fraternity of Bhikkhus with the Buddha at its head.’ The Blessed One accepted the Ârâma. Then the Blessed One, after having taught, incited, animated, and gladdened the courtezan Ambapâlî by religious discourse, rose from his seat and went to the Mahâvana.” (Vinayapitaka, Mahavagga 6:30). “Then the Blessed One proceeded with a great number of brethren to Vesali, and he stayed at the grove of the courtesan Ambapali. … When the courtesan Ambapali heard that the Blessed One was staying in her mango grove, she was exceedingly glad and went in a carriage as far as the ground was passable for carriages. There she alighted and thence proceeding to the place where the Blessed One was, she took her seat respectfully at his feet on one side. … Then she rose and said to the Blessed One: “Will the Blessed One do me the honour of taking his meal, together with the brethren, at my house tomorrow?” And the Blessed One gave, by silence, his consent. … Then the Licchavi, expressing their approval of the words of the Blessed One, arose from their seats and bowed down before the Blessed One, and, keeping him on their right hand as they passed him, they departed thence; but when they came home, they cast up their hands, saying: ‘A worldly woman has outdone us; we have been left behind by a frivolous girl!’” (THE COURTESAN AMBAPALI; också Mahâparinibbânasutta 2:16ff). [205] Buddha betyder just ”den vakne”. Här kan jämföras med flera ställen i NT där det uppmanas till vakenhet och vaksamhet: Matt 24:42, 44, 25:13; Mark 13:33–37; Luk 12:35–40, 21:36; Ef 5:14; Rom 13:11; Kol 4:2; 1 Thess 5:6. [206] “And the Blessed One said: ‘Whosoever, Ananda, has developed, practiced, employed, strengthened, maintained, scrutinized, and brought to perfection the four constituents of psychic power could, if he so desired, remain throughout a world-period or until the end of it. The Tathagata, Ananda, has done so. Therefore the Tathagata could, if he so desired, remain throughout a world-period or until the end of it.’ But the Venerable Ananda was unable to grasp the plain suggestion, the significant prompting, given by the Blessed One. As though his mind was influenced by Mara, he did not beseech the Blessed One: ‘May the Blessed One remain, O Lord!. May the Happy One remain, O Lord, throughout the world-period, for the welfare and happiness of the multitude, out of compassion for the world, for the benefit, well being, and happiness of gods and men!’ And when for a second and a third time the Blessed One repeated his words, the Venerable Ananda remained silent. Then the Blessed One said to the Venerable Ananda: ‘Go now, Ananda, and do as seems fit to you.’ ... At these words the Venerable Ananda spoke to the Blessed One, saying: ‘May the Blessed One remain, O Lord! May the Happy One remain, O Lord, throughout the world-period, for the welfare and happiness of the multitude, out of compassion for the world, for the benefit, well being, and happiness of gods and men!’ And the Blessed One answered, saying: ‘Enough, Ananda. Do not entreat the Tathagata, for the time is past, Ananda, for such an entreaty.’ ... ‘But you, Ananda, were unable to grasp the plain suggestion, the significant prompting given you by the Tathagata, and you did not entreat the Tathagata to remain. For if you had done so, Ananda, twice the Tathagata might have declined, but the third time he would have consented. Therefore, Ananda, the fault is yours; herein you have failed.” (Dighanikâya, 16:3 [Mahâparinibbânasutta]). [207] Många Jâtakas talar om Devadattas avsky för Buddha och om hans ondskefullhet. Så också Vinayapitaka, Culavagga, 7:3 och 7:4. Också: “When Devadatta and his party reached the pond in the Jetavana monastery compound the carriers put down the couch on the bank of the pond and went to take a bath. Devadatta also rose from his couch and placed both his feet on the ground. Immediately, his feet sank into the earth and he was gradually swallowed up, Devadatta did not have the opportunity to see the Buddha because of the wicked deeds he had done to the Buddha. After his death, he was reborn in Avici Niraya, a place of intense and continuous torment.” (Dhammapada, [1 Yamakavagga], verse 17 [Devadatta Vatthu]). “But if the contemplative Gotama, thus asked, answers, ‘The Tathagata would not say words that are unendearing & disagreeable to others,’ then you should say, ‘Then how, lord, did you say of Devadatta that ‘Devadatta is headed for destitution, Devadatta is headed for hell, Devadatta will boil for an eon, Devadatta is incurable’?” (Majjhimanikâya, 58 [Abhayasutta]). “But Devadatta, mad with rage, because he was ensnared by his own wickedness, At first by power miraculous able to fly, now fallen, dwells in lowest hell”. (The Fo-Sho-Hing-Tsan-King, Varga 1733-34). [208] “The Buddha performed a feat of such supernormal power that the bandit addressed him thus: … ‘I will indeed renounce evil forever.’ So saying, the bandit took his swords and weapons and flung them in a gaping pit. Then the bandit worshipped at his feet and uttered this exclamation … ‘Who once did live in negligence and then is negligent no more, he illuminates the world like the moon freed from a cloud.’” (Majjhimanikâya, 86:5,6,18, [Angulimâlasutta] citerat i Borg, s. 109 och i BUDDHIST FAITH). eller … “Then the Blessed One willed a feat of psychic power such that Angulimala, though running with all his might, could not catch up with the Blessed One walking at normal pace. … So Angulimala the bandit addressed this verse to the Blessed One: … ‘I will go about having abandoned evil.’ So saying, the bandit hurled his sword & weapons over a cliff into a chasm, a pit. Then the bandit paid homage to the feet of the One Well-gone, and right there requested the Going-forth.” (Majjhimanikâya, 86). [209] “At this time a certain householder’s son whose name was Kunda, invited Buddha to his house, and there he gave him, as an offering, his very last repast.” (Ashvaghosha, Boddhisattva: The Fo-sho-hing-tsan-king: a life of Buddha, Varga 25, Parinirvâna, 1946-47). [210] “Leaving the state of Samâdhi, his soul without a resting-place (a house to lodge in), forthwith he reached Nirvâna. And then, as Buddha died, the great earth quaked throughout. In space, on every hand, was fire like rain (it rained fire), no fuel, self-consuming. And so from out the earth great flames arose on every side (the eight points of the earth), Thus up to the heavenly mansions flames burst forth; the crash of thunder shook the heavens and earth, rolling along the mountains and the valleys, Even as when the Devas and Asuras fight with sound of drums and mutual conflict. A wind tempestuous from the four bounds of earth arose--whilst from the crags and hills, dust and ashes fell like rain. The sun and moon withdrew their shining; the peaceful streams on every side were torrent-swollen; the sturdy forests shook like aspen leaves, whilst flowers and leaves untimely fell around, like scattered rain.” (Ashvaghosha, Boddhisattva: The Fo-sho-hing-tsan-king: a life of Buddha, Varga 26, Mahâparinirvâna, 2104-2108). [211] I Mahamâyâsûtra sägs att “Maya descended from the Heaven of the Thirty-three Gods. Wishing to view the body for the last time, she approached the coffin. At that moment it opened, a thousand luminous Buddhas, emanations of Shakyamuni, appeared, and mother and son were reunited.” (Soka Gakkai Dictionary of Buddhism). Skriften säger att medan “Maya was crying and clutching his bowl and cane to her breast, Sakyamuni, by his divine power, opened the coffin, rose up and told her of the transiency of life. Then he lay down again in the coffin and closed the cover over himself.” (Kyoto National Museum, Buddhist Paintings “Shaka (Sakyamuni) Rising from the Gold Coffin“). Målningen av Sakyamuni som reser sig ur den gyllene kistan är från tiohundratalet. Mahamayasûtra (eller Mayasûtra) översattes från sanskrit till kinesiska under Qi-dynastin (479-502 vt). Texten anspelar på händelser från ca år 200 vt och originalet bör därför ha skrivits någon gång i tiden mellan ca år 200 och 500. (Soka Gakkai Dictionary of Buddhism). [212] ”Berättelsen om Gautama, Ikshvâkus stamfader” återfinns i Sanghabhedavastu, som är den 17:e och sista delen av Mûlasarvâstivâdin-buddhisternas Vinaya. Översättning från sanskrit av Lars Adelskogh. “The Gilgit Manuscript of the Sanghabhedavastu, Being the 17th and Last Section of the Vinaya of the Mûlasarvâstivâdin, Part I, edited by Raniero Gnoli with the Assistance of T. Venkatacharya. Roma, Istituto italiano per il medio ed estremo oriente 1977.” (The Story of Gautama, the Progenitor of Ikshvâku) I ett e-brev från 4 augusti 2004 besvarar Dr. Burkhard Scherer (Department of Theology and Religious Studies, Canterbury Christ Church University, U.K.) min fråga angående Sanghabhedavastus ålder. Han skriver: “The Buddhist Gilgit manuscripts are 6/7th century copies of Buddhist texts mainly Buddhist Hybrid or Mixed Sanskrit. They contain among others the vinaya of the Mulasarvastivadins (Vin.Msv), containing a chronological Buddha biography. Sanghabhedavastu (SBV) is the second part of the Vin.Msv. The Msv-school is a relatively late attested sub-school (independent: Frauwallner) of the Sarvastivadins (Sv), a sect of the third century Before Common Era (BCE). The Vin.Msv is thought to be for the largest part identical to that of the Sv; however the Buddhabiography is most commonly dated as a later insertion into the first century Common Era (CE), see Lamotte, Revue d”Hist. des religions, 1948; Klimkeit passim). However, the hagiographical motifs within the Vin.Msv./SBV most certainly predate the first century CE. In some cases, iconographical material attests pre-Christian existence of motifs of the Buddha legend.
Summary Sanghabhedavastu återfinns alltså i Gilgit-handskriften, vilken är från 500- eller 600-talet. Men berättelserna om Gautama existerade med all säkerhet muntligt före vår tidräknings början, och de tros ha skrivits ner på nollhundratalet vt. [213] INRI, ”Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum” (Jesus från Nasaret, judarnas konung). ”Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska.” (Joh 19:19-20).
|