Bibelns Jesus en sagogestalt

av Roger Viklund  

(Artikeln ursprungligen publicerad i Sökaren, nr 1, 2006)

Har Bibelns Jesus funnits? En sådan fråga ter sig säkert märklig för de allra flesta. Ty även om man kan betvivla mycket av det som står i evangelierna är det väl ändå ställt bortom varje rimligt tvivel att Jesus åtminstone levde på jorden och avrättades av Pilatus? Under historiens gång har Jesu existens aldrig på allvar varit ifrågasatt. Det hänger naturligtvis samman med kristendomens allenarådande position. Men även i dag, när den mer sekulariserade forskningen raserat merparten av det mytologiska evangeliebygget, synes tanken på att Jesus inte levat alls allt för djärv för att kunna slå rot i människors medvetande.

Jag avser i denna artikel, så mycket utrymmet tillåter, visa på det osannolika i att evangeliernas Jesus har funnits. Folk i allmänhet är omedvetna om hur otroligt litet substans det finns i påståendet att Jesus har existerat som historisk person. Jesu existens vilar på några få antaganden, som vid en närmare undersökning visar sig vara byggda på lösan sand. Man hävdar att Jesus finns bevittnad av utomkristna historiker, att Paulus redan tidigt intygat att Jesus var en historisk person och att evangelierna skrivits inte långt efter Jesu död och bygger på en levande muntlig tradition som går tillbaka på Jesus själv. Alla dessa antaganden är i dag på goda grunder ifrågasatta av den växande grupp forskare som i brist på bättre ord kan betecknas mytiker (engelskans: mythicists).

Utomkristna vittnesbörd

Det finns några få omnämnanden av Jesus i de historiska källorna, men inga av dessa kan egentligen åberopas som stöd för att Jesus har funnits. För att ett omnämnande av Bibel-Jesus ska styrka att han har funnits, måste man kunna visa att uttalandet inte bygger på hörsägen från kristna. Därför måste utsagan vara relativt nära i tiden eller bygga på icke-kristna källor som är nära i tiden. Inte ett enda av de åberopade ”vittnena” uppfyller något av dessa krav.

Plinius den yngre, Suetonius och Tacitus är tre romerska författare som brukar anföras som bevis. De skrev alla på 110-talet, men ingen av dem styrker att Jesus har funnits. Plinius talar enbart om att kristna vid hans tid brukade sjunga sånger ”till Kristus såsom till Gud” och Suetonius omtalar att en viss Chrestus – som var ett vanligt namn bland slavar och frigivna – uppeggade judarna i Rom ca år 50, således långt efter att Jesus ska ha levat. Tacitus hävdar att de kristna fått sitt namn av Kristus som avrättades av Pilatus. Men vid den tid han skrev var detta vad kristna själva trodde och Tacitus synes bygga på just kristna föreställningar. Två omständigheter visar att han knappast byggde på romerska källor. Dels kallar han Pilatus prokurator och inte prefekt, vilket var vad Pilatus benämndes på sin tid och vad som borde ha stått i romerska protokoll. Dels påstår han att det var Kristus och inte Jesus som avrättades. Det är naturligtvis uteslutet att Tacitus i ett romerskt officiellt protokoll skulle ha läst att judarnas smorde konung – vilket är betydelsen av ordet kristus, en översättning av hebreiskans messias – avrättades av Pilatus. Tacitus bygger med all säkerhet på uppgifter som stammar från kristna och hans vittnesmål blir därmed inget vittnesmål utan hörsägen.

När det gäller de ibland framförda vittnena Tallus, Flegon, Mara bar Serapion och Lukianos går det inte visa att de skrivit tillräckligt tidigt för att vara av intresse. Jesusomnämnandena i Talmud är ännu senare och visar ingen likhet med evangelieskildringarna. Jesus sägs i stället ha varit aktiv ca 80 år före vår tidräkning.

Josefus Flavius

Den som återstår är då den judiske historikern Josefus Flavius, vars verk ”Judiska fornminnen” utkom år 93. Man kan säga att Jesu historicitet står och faller med om Josefus nämnt eller inte nämnt Jesus. Och i stort sett alla forskare är överens om att åtminstone delar av Jesusomnämnandena hos Josefus är förfalskningar. Vi måste alltså förlita oss på ett vittnesbörd som vi vet är förfalskat men som ändå många vill tro ska innehålla en liten kärna av sanning och därmed det enda utomkristna vittnesmålet på att Jesus har funnits. Det finns mycket som talar emot att Josefus verkligen skrev om Jesus.

I bok 18 av ”Judiska fornminnen” förekommer det första, längre omnämnandet av Jesus, benämnt ”Testimonium Flavianum” (hädanefter TF). Här sägs att Jesus var förmer än en människa, att han var Messias, att det var judarna som låg bakom hans död och att han återuppstod på den tredje dagen. Detta skulle förstås en jude som Josefus aldrig ha skrivit, varför många religionsforskare försöker rädda passagen genom att hänvisa till en arabisk version av TF från 900-talet och en slavisk från 1200-talet. Dessa versioner av TF är mer avkristnade och skulle därför bättre kunna spegla vad Josefus kan ha skrivit. Men de är samtidigt sena, innehåller också de sådant som Josefus inte kan ha skrivit och avviker markant ifrån varandra. Vilken ska man tro på? Man försöker sig på mer eller mindre omöjliga rekonstruktioner, vilka alla avviker från varandra då de inte är grundade på fakta utan på förhoppningar.

Hela stycket om Jesus i ”Judiska fornminnen” är dessutom felplacerat då det förekommer i ett sammanhang som handlar om olyckor som drabbat judarna. Även om Jesu avrättning av de kristna sågs som en katastrof, kan händelsen knappast ha upplevts som en stor olycka för judarna. Josefus skriver direkt efter TF att ytterligare en stor olycka orsakade tumult bland judarna. Om TF plockas bort skulle detta syfta på den händelse före TF där Pilatus genomförde en masslakt av judar och skulle texten löpa smärtfritt.

TF är heller inte känd i historien förrän på 300-talet, då Eusebios från Caesarea påstår att han citerar passagen. Alla tidigare kyrkofäder har alltså underlåtit att hänvisa till TF, trots den ständiga kamp de fört mot gnostikerna, vilka hävdade att Kristus var ett andligt väsen som aldrig tagit jordisk form. Origenes säger i början av 200-talet rakt ut att Josefus inte erkände Jesus som messias (vilket enligt TF Jesus sägs vara) och passar på att säga att Josefus berättade om Johannes döparen, något han gör i samma bok där TF i dag förekommer. Detta visar att TF knappast förelåg i den text Origenes hade tillgång till.

På 800-talet synes patriarken Fotios ha ägt en handskrift av ”Judiska fornminnen” som heller inte innehöll TF. Den slutsatsen går att dra eftersom han undersöker vad historiker skrivit om Jesus och rapporterar även han om Josefus’ beskrivning av Johannes döparen. Men TF är Fotios ovetande om. Allt detta gör det mycket osannolikt att TF ens till någon del skulle vara någonting annat än en förfalskning – i så fall troligen gjord av Eusebios.

Jesus omnämns ytterligare en gång i Josefus’ ”Judiska fornminnen”. I den tjugonde och sista boken omtalas att översteprästen Ananias avsattes från sitt ämbete för att han avrättade ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus”. Denna passage brukar betraktas som äkta. Men även här stöter vi på problem. Jesus kallas också denna gång för Kristus, alltså messias. Josefus använder ordet messias endast vid de två tillfällen då Jesus omtalas. Judarna har som bekant aldrig erkänt att Jesus var messias, varför skulle då Josefus påstå det? Detta allra helst som han bara hyste förakt för alla de övriga nio män han beskriver, vilka uppträdde som om vore de messias.

Att Jakob sägs vara broder till Jesus som kallas Kristus måste ses som ett sätt att identifiera Jakob. Vilken Jakob avsåg Josefus? Jo, den Jakob som var bror till Jesus. Vilken Jesus avsåg han då? Josefus berättar i sina böcker om ytterligare 20 män som bar namnet Jesus. Jo, det var den Jesus som kallades Kristus. Läsaren måste då rimligtvis ha ställt sig frågan, vilken då Kristus? När Josefus skrev på 90-talet kan namnet Jesus Kristus inte ha varit känt i de breda folklagren och Josefus, som skrev för grekisktalande i hela Romarriket, lyckades därmed inte informera läsaren om vem han avsåg. Josefus var normalt noga med att förklara vem som var vem. Det är just för att rädda denna senare passage som man måste rädda också TF. I TF förklarar nämligen Josefus vem Jesus var, att han var messias, alltså kristus. Och TF måste innehålla benämningen att Jesus var messias, eftersom det är det som identifierar Jesus i den senare passagen. Men just att Jesus var messias är det som synes mest otroligt att Josefus skulle ha skrivit.

Vi kan se att man också tidigt manipulerat Josefus’ skrifter, genom att Origenes omtalar att Josefus skrivit att Jerusalems fall och templets förstörelse var judarnas straff för ”mordet på Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallas Kristus”. Enligt Origenes återfanns alltså detta omnämnde av Jesus i ett för oss okänt sammanhang och således på ett för oss okänt ställe hos Josefus. Detta finns inte återgivet i någon nu känd avskrift av ”Judiska fornminnen”, varför vi kan anta att även det var ett tillägg till den Josefus-text som Origenes hade tillgång till på 200-talet. Hade det varit äkta skulle naturligtvis de kristna sett till att bevara det under den långa epok de var vid makten.

Tyst som i graven

Även om alla bevarade handskrifter av Judiska fornminnen innehåller de två passagerna om Jesus, kan vi utgå ifrån att de ursprungligen inte gjorde det. Därmed har vi inget utomkristet vittnesbörd som kan styrka att Jesus har funnits. Om Jesus antas ha funnits är det onekligen mycket märkligt att vissa personer kunde undgå att berätta om honom. Varför skrev Justus från Tiberias, som var samtida med Josefus, ingenting om Jesus i sin Palestinska historia? Justus bodde i närheten av Kafarnaum, en plats där Jesus enligt evangelierna var särskilt aktiv. Och varför nämner inte heller Filon från Alexandria Jesus? Filon dog ca år 50 och i de drygt femtio kvarvarande skrifterna finns inte ett ord om Jesus eller om de kristna. Filon behandlade såväl religiösa som filosofiska spörsmål, inte minst vad gällde judarna. Han berättar bland andra om esseerna och Pilatus och besökte även Palestina. Dessutom blev Filons ene brorson, Tiberius Alexander, prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och hans andre brorson Markus gifte sig med den Berenike som var syster till Kung Agrippa II. Det var samma Berenike som umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea (Apg 24–26).

Det finns på nollhundratalet ytterligare många författare som man kunde förvänta sig skulle ha skrivit om Jesus. Vi har exempelvis de båda romerska stoikerna och filosoferna Seneca d.y. (ca 4 fvt–65 vt) och Musonius (ca 30–108 vt). En annan som kunde ha nämnt Jesus var historikern och filosofen Plutarchos (ca 45–120 vt). Vi har Dion Chrysostomos (också ca 45–120 vt), som var en romare med kyniska och stoiska ideer, och Epiktetos (ca 55–135 vt), vilken var en moralfilosof med inriktning på religion. Men ingen av dessa eller någon annan under nollhundratalet verksam nämner Jesus eller kristendomen.

Paulus

Detta innebär att vi måste förlita oss på enbart kristna källor i sökandet efter Jesus. I detta sökande ska vi först skärskåda Paulus. Apostlagärningarna beskriver Paulus som en i början våldsam och fanatisk motståndare till de kristna (Apg 7:54ff). I samband med en resa till Damaskus (Apg 9:1ff) uppenbarar sig Kristus för honom i en vision. Han genomgår då en dramatisk förvandling, varefter han blir kristendomens främste missionär.

Informationen om vad Paulus uträttade står att läsa främst i Apostlagärningarna. Paulus’ egna brev innehåller enbart fragmentariska uppgifter om vad han gjorde och vilka framtidsplaner han hade. Uppgifterna i Apostlagärningarna måste dock betraktas med skepsis. I flera fall motsägs de direkt av Paulus’ brev. Dessutom tillkom Apostlagärningarna troligen först ett halvt århundrade efter att Paulus nedtecknat sina brev.

Blott sju av Paulus’ brev, ställda till olika församlingar, finns bevarade i NT. Det är första Thessalonikerbrevet, första Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet, andra Korinthierbrevet och Romarbrevet – sannolikt skrivna på 50-talet och i den ordningen. Av allt att döma är alla övriga brev i Nya Testamentet (NT) som tillägnas Paulus skrivna senare av för oss okända personer. Dåtidens skribenter såg inte på upphovsmannarätt så som vi gör i dag. Ofta tillskrev man sitt verk en känd person för att det skulle vinna i auktoritet. Det innebär att många av Bibelns böcker inte är skrivna av de personer som påstås. Faktum är att det av Nya Testamentets 27 böcker, och kanske Bibelns alla 66 böcker, endast är dessa sju brev av Paulus som vi med relativt stor säkerhet kan veta författaren till.

Paulus’ brev är antagligen mycket äldre än evangelierna. Därför ska vi beakta Paulus’ uppfattning sådan den var när han skrev och inte låta de senare mytologiserade evangelierna styra vår uttolkning av breven.

Vad visste då Paulus om den historiske Jesus? Uppenbarligen inte mycket, eftersom han inte berättar något om vare sig Jesu liv eller undervisning, när han predikar sitt evangelium. Paulus ger oss inga upplysningar om när och var Jesus föddes eller vilka hans föräldrar var. Jesu jordeliv behandlas inte. Paulus är ovetande om nästan allt som evangelierna senare förtäljer. Om en person konsekvent underlåter att nämna en viss omständighet, trots att situationen är sådan att personen har allt att vinna på att nämna denna omständighet, är detta ett starkt indicium för att personen verkligen är ovetande.

Enligt evangelierna gör Jesus mäktiga underverk, vilka för det mesta kallas tecken. Paulus är inte bara omedveten om detta, han förnekar det: ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst” (1 Kor 1:22). Och om Paulus visste att Jesus uppväckt människor från de döda, varför berättar han då inte detta när han i 1 Kor 15ff försöker övertyga oss om att man verkligen kan återuppstå från de döda?

Paulus intresserar sig visserligen för Jesu korsfästelse och uppståndelse, men ger märkligt nog inte denna korsfästelse någon historisk inramning. Paulus säger att judarna dödade Jesus (1 Thess 2:15) men detta brukar ofta ses som ett senare tillägg, och vi får inte veta att det var både judar och romare som dömde Jesus till döden, inte heller att han korsfästes av Pilatus i Jerusalem.

Paulus talar aldrig om lärjungarna utan bara om apostlarna (som hos Paulus betyder ungefär missionärer), och han och de har fått uppdraget att predika evangeliet direkt av Gud, inte av Jesus (Gal 2:8). Paulus röjer inte med ett enda ord att han hört talas om Judas Iskariot. Däremot nämner han Kefas (Petrus), Jakob och Johannes. Men dessa tre verkar lika litet som Paulus ha känt någon historisk Jesus. Tvärtom tyder exempelvis 1 Kor 9:1 och 15:8 på att de alla har sett Jesus i något slags uppenbarelse eller vision.

Paulus hänvisar heller aldrig till Jesu dop eller Johannes döparen. Och helt följdriktigt är han okunnig om Jesu uppmaning till sina lärjungar i Matt 28:19 att gå ut och döpa alla folk: ”Kristus har inte sänt mig för att döpa” (1 Kor 1:17).

Det är heller inte troligt att Paulus hyste uppfattningen att Jesus förråddes. Uppgiften härom i 1 Kor 11:23 i den nya bibelöversättningen är styrd av innehållet i de senare skrivna evangelierna. Det grekiska ord som används är paredideto som i första hand betyder ”överlämnades” eller ”utlämnades”. Jesus har överlämnats, och det är underförstått att det är Gud som har överlämnat honom. Det är på grund av evangeliernas berättelse och val av ord vid översättningen av 1 Kor 11:23 som man får intrycket av att Jesus förråddes.

Paulus verkar också ovetande om vad Jesus lärde. I Första Korinthierbrevet 7:10 hänvisar Paulus till en föreskrift som är ”Herrens: en hustru får inte lämna sin man”. Detta är den enda gång som Paulus hänvisar till ett etiskt uttalande såsom gjort av Jesus (om nu Herren avser Jesus) och detta också finns i evangelierna. Men då kvinnor i Palestina inte tilläts att skilja sig, kan denna uppgift inte gärna härröra från någon bosatt i Palestina.

Om nu Paulus inte hänvisar till vad Jesus lärde, finns i hans brev ändå mängder av moraliska påbud som också Jesus enligt evangelierna skall ha framfört. Det intressanta med dessa är att Paulus oftast ger dem i egen auktoritet, utan hänvisning till att Jesus skulle ha fällt samma yttranden. Och i de fall han tillägnar påbuden någon, är det Gud (Se t.ex. 1 Thess 4:9). Likväl verkar Paulus uppriktigt ovetande om vad Jesus enligt evangelierna lärde. Paulus säger: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara” (Rom 8:26), ett problem som emellertid Jesus enligt Matt 6:9 redan avgjort med: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat ...”. Faktum är att det hos Paulus inte ens går att utläsa att Jesus varit en lärare i etik som undervisade i liknelser.

Men det kanske mest anmärkningsvärda av allt är att Paulus är osäker om judarna verkligen hört Kristi ord och förkunnelse: ”Kanske har de aldrig hört den?” (Rom 10:18) Sedan inser han dock att eftersom förkunnelsen nått ut över hela världen, måste även judarna ha hört den. Men evangelierna säger ju att Jesus verkade bland judarna under hela sin aktiva tid. Hur ovetande Paulus än må ha varit om allt annat, kan han inte gärna ha varit ovetande om detta, då naturligtvis under förutsättning att Jesus verkligen har funnits och levt det liv som evangelierna beskriver. När så Paulus försäkrar oss att Gud inte har förskjutit judarna trots att de har dödat sina profeter i det förgångna (Rom 11:1f), är det fullt logiskt att han inte nämner att de också skulle ha dödat Jesus. Ty de har helt enkelt inte gjort det.

Finns det då inget som tyder på att Paulus visste att Jesus nyligen levat på jorden? Svaret måste bli: nej! Det finns endast ett fåtal indirekta hänvisningar och nästan alla dessa sägs vara i enlighet med skrifterna, alltså det vi i dag kallar Gamla Testamentet. Paulus var grundligt beläst i ”skrifterna” och ansåg dem vara alltigenom profetiska. Enligt Paulus hade Jesus kommit till jorden i ett obestämt men avlägset förflutet, lidit, dött och återuppstått såsom skrifterna förutsagt.

Visserligen finns det inget som talar för att Paulus upplevt Kristus Jesus som något annat än ett andeväsen. Men Paulus hade trots allt varit i Jerusalem vid flera tillfällen, och det endast några år efter att Jesus skall ha avrättats där. I Jerusalem umgicks han med de personer som i evangelierna sägs ha varit Jesu närmaste lärjungar. Varför frågade han inte om allt som hade hänt, varför besökte han inte de speciella platser där allt ägde rum och varför berättade han inte om allt detta i sina brev?

Paulus’ tystnad är obegriplig om man ska tro att Jesus levt det liv evangelierna säger. Och inte blir det bättre av att alla övriga tidiga författare är lika ovetande som Paulus om Jesu liv, gärning och undervisning. Det är först med evangelierna, biskop Ignatios och det förfalskade Första Timotheosbrevet som vi får en skildring av Jesu liv och då är vi framme vid sekelskiftet år 100 och tiden strax därefter.

Evangeliernas tillkomst

De fyra evangelierna är inte fyra berättelser om Jesu liv, utan endast en, då Matteus och Lukas kopierat Markus rakt av och Johannes bygger på Markus i åtminstone passionshistorien och kanske i hela evangeliet. Även om många hävdar att evangelierna skrivits tidigt finns inga bevis för det. Tvärtom är de kända först sent i historien. Eftersom alla evangelier visar kännedom om händelser som inträffade år 70, bör de alla ha skrivits efter detta år. I Markus 13:1–2 påstår Jesus att templets ska raseras, något som också skedde år 70 och på just det sätt som sägs, sten för sten. Dessutom anspelar Markus på den romerska tionde legionen som efter krigsslutet år 70 lämnades kvar att vakta Jerusalem. Han gör det genom att låta Jesus driva ut de orena andar vars namn är Legion ur en man och skicka dem in i 2000 grisar som störtar ner i sjön och drunknar (Mark 5:1ff). Grisen var den tionde legionens emblem och det är ett rimligt antagande att legionen i krigsslutet uppgick till 2000 man. Därför bör evangelierna ha skrivit efter år 70. Vi vet dock inte hur långt efter år 70.

Den förste som citerar ur evangelierna, dock utan att namnge dem, är Justinus Martyren på 150-talet. Men troligen kände även Polykarpos till evangelierna då han vid några tillfällen uttrycker sig nästan likadant, och Polykarpos skrev allra senast år 135. Det finns också ett litet textfragment ur Johannesevangeliet som brukar dateras till år 125, och med den felmarginal som råder till senast år 150. Evangelierna bör därför ha funnits en tid in på 100-talet. Det finns också tydliga tecken på att Lukasevangeliets och Apostlagärningarnas författare lånat mängder av material till sina två alster från historikern Josefus, vars senare verk utkom år 93 och bör ha funnits tillgängligt några år senare. Med tanke på att ingen verkar veta något om personen Jesus förrän vid sekelskiftet år 100, är det troligt att evangelierna skrevs vid den tiden.

Evangelierna skrevs dessutom inte i Palestina. De skrevs på grekiska och av för oss okända personer. Inget av de fyra evangelierna namnges heller förrän på 180-talet. Eusebios från Caesarea skrev på 300-talet att en viss Papias berättat om Markus’ och Matteus’ evangelier. Papias tros ha skrivit detta på 130-talet, men inga av hans texter finns bevarade varför vi inte vet vad, eller ens om, Papias skrivit. Enligt Eusebios skriver Papias att Markus erhållit informationen till evangeliet direkt från Jesu lärjunge Petrus. Men författaren av vårt Markusevangelium är så okunnig om judiska seder och bruk i Palestina och om Palestinas geografi att han näppeligen kan ha erhållit informationen från en personlig lärjunge till Jesus. Papias skall också ha påstått att Matteus skrev sitt evangelium på hebreiska. Men vårt Matteusevangelium skrevs direkt på grekiska. Det kan vi veta bland annat därför att det rör sig om en avskrift av Markusevangeliets grekiska text. Därmed inser vi att Papias inte kan avse det evangelium som nu bär namnet Matteus och att han knappast heller avsåg vårt nuvarande Markusevangelium.

Evangeliernas mytologiska innehåll

Vi är alltså förvisade till de troligen rätt sena evangelierna för vår vetskap om den historiske Jesus. Och evangelierna är inga historiska skildringar av Jesu liv, utan ett hopplock från en mängd mytologiska källor, där en gudsson vid namn Jesus fått förkroppsliga dåtidens högsta ideal. Trots att Paulus och andra tidiga ”kristna” inte skriver något om Jesu liv och gärning, trots att ingen historiker känns vid att Jesus funnits, ger evangelierna några generationer efter att Jesus ska ha levat en gripande skildring av hans liv.

Evangelierna består först och främst av material från GT. Markus är i hög grad midrash ur GT. Midrash är benämningen på bibeluttolkningar gjorda av lärda judar. Metoden gick ut på att ta ofta sinsemellan obesläktade brottstycken ur skrifterna och väva samman dem till nya berättelser. Markus’ 13:e kapitel, ofta benämnt den lilla apokalypsen, är en grundligt sammanställd midrash ur framför allt Daniels profetbok. Och nästan hela passionshistorien går att rekonstruera ur GT.

Evangelieförfattarna hämtade mycket stoff till sina berättelser ur texter de ansåg innehålla profetior om en kommande messias (på grekiska: christos). Dessa omnämnanden av messias i det som vi nu kallar Gamla Testamentet var aldrig tänkta att uppfattas som profetior utan handlade om bestämda händelser i den tid då de skrevs. Det var först senare generationer som tolkade dem som profetior. När ”Kristus” (den smorde) blev ansett vara ett egennamn och inte en titel, blev sådana passager i Septuaginta (GT på grekiska) som omnämnde Kristus uppfattade som profetiska utsagor om Jesus.

Jesu liv är också i mycket nära samstämmighet med de mytiska biografierna om Asklepios, Apollonios, Mithras, Herakles, Dionysos och Buddha med flera. Andra gudssöner sägs redan ha utfört i stort sett alla de mirakler som i evangelierna tillskrivs Jesus.

Flera av underverken har kopierats från berättelser i GT. Berättelsen i Luk 7:11–17 om hur Jesus uppväcker sonen till en änka från de döda verkar tagen från 1 Kung 17:9–24 där också Elia uppväcker sonen till en änka från de döda. Berättelsen i Markus 4:35–41 om hur Jesus stillar stormen är ett rent plagiat av berättelsen om stormen i Jona 1:4–15. Vissa (om inte alla) berättelser var avsedda att visa på dolda samband. I exempelvis Johannesevangeliet 21 uppenbarar sig Jesus efter sin död för några lärjungar som har varit och fiskat utan att få någon fångst. Jesus säger åt dem att kasta ut nätet på höger sida om båten och de får då exakt 153 fiskar. Denna berättelse finns i en likartad variant där det är Pytagoras som tillskrivs underverket. Pytagoreerna ansåg nämligen 153 vara ett heligt tal eftersom det användes till att beräkna ”fiskens mått”. Genom att låta två lika stora cirklar korsa varandras centra, åstadkommer man en geometrisk figur som liknar en fisk. Denna ”fisk” är √3 gånger längre än den är hög. Och 265 delat med just 153 utgör ett mycket exakt närmevärde på √3. Det är samma värde som Arkimedes använde när han beräknade talet pi.

Vissa av dessa berättelser är helt klart uppdiktade, så exempelvis uppväckandet av Jairos’ dotter (Mark 5:22ff). Jairos betyder nämligen ”han kommer att väckas” och är ett namn som är valt för att det stämmer med funktionen (att väckas upp). Det finns många liknande exempel i NT. Det klassiska är Jesus Barabbas som ju betyder ”Jesus, son till sin Fader” eller Petrus som betyder klippa och är den klippa kyrkan ska byggas på. Vi har den trognaste lärjungen Josef från Arimataia som har modet att begära att få Jesu kropp. Arimataia betyder just ”bästa lärjunge”. Detsamma gäller Nikodemos, ett namn som betyder ”folkets härskare”. I Johannes 3:1 sägs att Nikodemos var ”judarnas härskare”. Och så vidare.

Och även om ”Jesu undervisning” är högtstående är den inte på något sätt unik. Det går att finna äldre och samtida paralleller till i stort sett allt som Jesus sägs ha lärt ut. Både i judisk och i hellenistisk litteratur finns många liknelser som till innehållet är mycket snarlika det Jesus påstås ha sagt.

Enligt judisk tro skulle den kommande messias vara antingen av Davids stam eller av Josefs stam eller annorlunda uttryckt Davids son eller Josefs son. Enligt en annan föreställning skulle messias stamma från Moses efterföljare Josua, vilken på grekiska bar namnet Iesous, alltså Jesus. Bibelns Jesus uppfyllde mycket lämpligt alla dessa tre kriterier.

Berättelserna hos Matteus och Lukas om vad som tilldrog sig före Jesu födelse, om hans barndom och uppväxt, är rena legender och saknar all trovärdighet. Herodes genomförde ingen masslakt på de judiska gossebarnen som Matteus omtalar, då skulle historikern Josefus ha rapporterat om den händelsen. Berättelsen är i stället ett välkänt sagomotiv. Folk bosatta i Galileen omfattades inte av den skattskrivning som Lukas säger var orsaken till att Josef och Maria reste till Betlehem. Skattskrivningen ägde heller inte rum förrän år 6 vt och detta är nio år efter Herodes’ död år 4 fvt.

Enligt evangelierna verkade Jesus huvudsakligen i Galileen, där han sägs ha predikat i överfyllda synagogor, diskuterat och argumenterat med fariseer om Mose lag och benämnts rabbin. Men inga synagogor från tiden före det judisk-romerska kriget åren 66-70 har påträffats i Galileen, bruket av titeln rabbi förekom på allvar först efter kriget och det fanns knappt någon from fariseism i Galileen före år 70 vt.

Jesus fördrev heller inga månglare från templet. Berättelsen är historiskt helt omöjlig. En person kan inte fördriva penningväxlarna från ett område stort som 20 fotbollsplaner, med många tiotusentals pilgrimer på plats och hundratals romerska soldater som höll vakt.

Inte ens Passionshistorien kan visas innehålla någon sanning. Egentligen är hela berättelsen hos Markus en grundlig midrash sammanställd ur GT. Och i just Jesu lidandehistoria bygger alla de tre övriga evangelierna på Markus’ komposition. Berättelsen är en enda lång skildring av orimligheter. Judas förråder Jesus, trots att inget behövde förrådas. Alla visste vem Jesus var och var han befann sig.

Jesu vandring upp på Olivberget avser att jämföra honom med kung David. I Andra Samuelsboken, kapitel 15–17, berättas hur David måste fly från Jerusalem uppför Olivberget undan Absalom och Markus har plockat de flesta beståndsdelarna i sin berättelse därifrån. Han har till och med hämtat motivet för att Judas hängde sig från 2 Sam 15-17, då Achitofel försöker förråda David och senare hänger sig. Uppslaget till Jesu vånda i Getsemane verkar Markus ha fått från berättelsen om Elias flykt undan Achav som finns återgiven i Första Kungaboken 19, där Elia gör och säger likartade saker som Jesus.

Jesus grips och ställs inför judiska Stora rådet dagen före påsk, eller påskhögtidens första dag, helt i strid med Talmuds föreskrifter och med allt vi vet om judiska seder. Och sedan förs Jesus till Pilatus och ett ännu osannolikare scenario målas upp. Pilatus låter judarna välja att frisläppa en judisk frihetskämpe vid namn Jesus Barabbas. Och ovanpå detta sägs Pilatus inte ha mod nog att frige Jesus utan ger efter för judarnas krav på att låta avrätta honom. Detta är helt i strid med allt vad vi vet om Pilatus och dåtida förhållanden.

När Jesus korsfästs inträffar såväl en jordbävning som en solförmörkelse, detta trots att solförmörkelser inte kan inträffa under den judiska påsken som alltid sammanfaller med fullmåne. Det berättades ofta i antiken att dylika järtecken inträffade när framstående personer dog. Jesus tas sedan ner före mörkrets inbrott, i enlighet med judiska föreskrifter och i strid med normalt romerskt förfarande, där kropparna fick hänga kvar tills rovdjuren gjort slut på dem.

Uppståndelsescenen är som hämtad ur en vid den tiden populär genre, nämligen kärleksromanerna. Huvuddragen i dessa berättelser är ungefär desamma. En hjältinna faller i koma, tros vara död och läggs i en grav. När gravplundrare bryter sig in i graven vaknar kvinnan och plundrarna finner sig tvingade att ta henne med för att hon inte skall avslöja dem. När hennes älskare kommer till graven för att sörja finner han stenen bortrullad och graven tom och tror först att hon tagits upp till himlen. Så småningom förstår han vad som verkligen hänt och ger sig ut för att leta efter henne men blir i stället korsfäst. Han lyckas överleva korsfästelsen och återförenas slutligen med sin älskade. Först tror han/hon (olika i olika berättelser) att den kära återvänt som en vålnad för att trösta honom/henne, men inser snart att han/hon är kroppsligen återkommen.

Himlafärden saknades ursprungligen i Markus som slutar med vers 16:8. Det som tilldrar sig efter vers 16:8 saknas i de äldsta och mest tillförlitliga handskrifterna. Nuvarande avslutning, där Jesus visar sig för Maria från Magdala och lärjungarna och sedan far till himlen, är ett tillägg från omkring år 400 vt och utgörs av en sammanfattning av det som diktats samman i Apostlagärningarna och de andra evangelierna.

Jesus obekräftad

Jesus således är inte bekräftad i historien. De tidiga författarna verkar helt ovetande om det som senare nedtecknas i evangelierna. Och evangelieskildringen är sammanställd ur en mängd källor och består av händelser som av logiska skäl inte kan ha inträffat. Först ska Jesus alltså ha levat, sedan glömde alla detta för att flera årtionden senare plötsligt komma ihåg det.

Copyright © 2006 Roger Viklund

Åter till startsidan