|
Debattinlägg på Östgötacorrespondenten
På denna sida har jag samlat de inlägg jag har skrivit på Östgötacorren. På grund av copyrightreglerna kan jag inte återge bemötandena, utan måste nöja mig med att hänvisa till texterna. Huvudinlägget ”Jesus – en fiktiv gestalt” publicerades i Corren 23/12 2005.
Jesus – en fiktiv gestalt
I dagens sekulariserade Sverige hävdas inte sällan att Jesus från Nasaret skulle ha varit en vis man, oförmögen att utföra mirakler. Mer sällan uppmärksammas att det inte ens finns bevis för att han existerat, skriver författaren ROGER VIKLUND i Umeå.
Det mesta tyder på att han, i likhet med de grekiska gudssönerna Dionysos och Herakles, är en rent mytologisk gestalt och att evangelierna är att likna vid romaner.
Jesus finns inte bevittnad i någon utomkristen källa från den nära samtiden. Det enda omvittnandet från nollhundratalet, hos historikern Josefus, är uppenbart en förfalskning. De få omnämnandena från 100-talet har tillkommit efter att evangelierna skrivits och den kristna föreställningen om att Pilatus korsfäst Kristus spridits.
Då ingenting tyder på att dessa få Jesus-omnämnanden är oberoende av kristna föreställningar, återstår att de bygger på hörsägen och därmed inte är några vittnesbörd. Men att Jesus inte finns bevittnad av de många författare som var aktiva på nollhundratalet, behöver inte betyda att han är en myt. Han kanske inte gjorde ett tillräckligt starkt avtryck i historien för att de skulle uppmärksamma honom.
Besvärligare att avfärda är att inte heller de äldsta "kristna" vittnena, med Paulus i spetsen, verkar ha vetat av någon i tiden närstående jordisk Jesus som levde sitt liv ungefär som evangelierna berättar. Jesus sägs i de sena evangelierna ha haft tre lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, som hade en särställning. Paulus, som säger sig redan på 30-talet ha varit i Jerusalem, och där vid flera tillfällen ha träffat dessa tre män, är inte bara ovetande om allt som påstås i evangelierna. Han hävdar ofta rakt motsatt uppfattning.
Hur kunde Paulus vara ovetande om Jesu liv, när han kände de lärjungar som stod Jesus närmast?
Således återstår endast de fyra evangelierna, vilka inte är fyra oberoende källor då de bygger på varandra. Även om många hävdar att evangelierna skrivits tidigt finns inga bevis för det. Tvärtom är de kända först sent i historien och citeras inte förrän bortåt år 135. Eftersom alla evangelier visar kännedom om händelser som inträffade år 70, bör evangelierna ha tillkommit någon gång i tiden från år 70 till år 135. Med tanke på att ingen verkar veta något om personen Jesus förrän vid sekelskiftet år 100, är det troligt att det var då också evangelierna tillkom. De skrevs på grekiska, långt från Palestina. De första bevarade uppgifterna om vilka som skrev dem är så sena som från 180-talet, och följaktligen känner vi inte författarna.
Trots att Paulus och andra tidiga "kristna" inte skriver något om Jesu liv och gärning, trots att ingen samtida historiker känns vid att Jesus funnits, ger evangelierna några generationer efter att han ska ha levat en gripande skildring av hans liv.
Men evangelierna är inga historiska dokument. De bygger tydligt på mytiska föreställningar. Evangelieförfattarna satte ihop Jesusgestalten av de judiska föreställningarna i Gamla Testamentet om hur en kommande messias liv skulle framstå.
Därmed fick de läsaren att tro att messias redan kommit i Jesu gestalt. Jesu liv är dessutom skildrat så att det överensstämmer med äldre och samtida gudssöners. I princip allt som Jesus sägs ha gjort och sagt går att finna paralleller till i äldre eller samtida litteratur, där gärningarna och uttalandena tillskrivs andra gestalter.
Det enda bevis som återstår för att Jesus skall ha funnits är alltså de sena evangelierna, där tre bygger på det fjärde; evangelier som inte kan visas innehålla något som sagts om Jesusgestalten och kan antas ha inträffat.
Evangelieberättelsen blir faktisk begriplig först när den läses symboliskt och inte historiskt.
ROGER VIKLUND
På denna artikel svarade 28/12 både Alf Lindgren, ”Det finns bevis för Jesus existens” och Liliana Driankova, "Olämplig debattartikel på julafton".
Mitt svar, "Bevis för Jesus är skenbevis" riktade sig till Alf Lindgren. Jag blev lovad att få komplettera den kortare artikeln i den tryckta tidningen med ett något längre bemötande på nätutgåvan. Det visade sig emellertid att endast den kortare texten publicerades på båda ställena, varför jag här återger båda texterna och börjar med den längre:
Bevis för Jesus är skenbevis (tidigare opublicerad längre artikel)
Till svar på mitt huvudinlägg att Bibel-Jesus är en fiktiv gestalt skriver Alf Lindgren den 28/12 att det visst finns bevis för Jesu existens. Alf Lindgren åberopar Josefus, Tacitus och Talmud till stöd för att Jesus har funnits och därutöver evangelierna – vilka han betraktar som ögonvittnesskildringar, nedskrivna mellan åren 60 och 90. Men vore det som han säger, funnes givetvis stöd för Jesu existens. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Frånsett kristna skribenter är under nollhundratalet Josefus den ende som nämner Jesus. I bok 18 av ”Judiska fornminnen” finns ett stycke kallat ”Testimonium Flavianum” (hädanefter TF). TF bär en så klart kristen prägel – exempelvis sägs Jesus vara förmer än en människa och Messias – att en jude som Josefus aldrig skulle ha kunnat skriva detta.
Inte heller är TF känt i historien förrän på 300-talet, då Eusebios från Caesarea påstår att han citerar passagen. Alla tidigare kyrkofäder har underlåtit att hänvisa till TF. På 800-talet synes patriarken Fotios ha ägt en handskrift av ”Judiska fornminnen” som heller inte innehöll TF.
Dessutom identifieras Jesus genom att han kallas Kristus (alltså Messias). När Josefus skrev på 90-talet kan namnet Jesus Kristus inte ha varit känt i de breda folklagren och Josefus, som skrev för grekisktalande i hela Romarriket, lyckades därmed inte identifiera Jesus för läsaren. Det är just för att rädda denna senare passage som de troende måste rädda också TF. I TF förklarar nämligen Josefus vem Jesus var, att han var messias, alltså kristus. Men att Josefus skulle ha skrivit att Jesus var messias är just det minst troliga. Allt detta tyder på att Josefus aldrig nämnde Jesus, utan att omnämnandena är senare tillägg och Jesus därför inte finns bevittnad av någon historiker under nollhundratalet.
Tacitus skrev ca år 115 att de kristna benämnts efter Kristus som avrättades av prokurator Pilatus. Men eftersom Tacitus ger Pilatus fel ämbetstitel och skriver titeln Messias (den smorde) i stället för namnet Jesus, kan han knappast ha hämtat uppgiften från något romerskt officiellt dokument. Därför bygger han troligen på hörsägen från kristna, som vid denna tid trodde detta.
Talmud är en sen skrift, tillkommen mellan åren 200 och 600. Där finns egentligen inget som stöder något av det Bibeln säger om Jesus. I stället sägs Jesus ha varit aktiv ca år 80 före den kristna tidräkningens början.
Kristen tradition har kopplat samman Nya testamentets skrifter med kända personer i den kristna historien. Men vi kan någorlunda säkert veta författaren till endast sju brev, nämligen Paulus. Alla övriga böcker i NT är skrivna av för oss okända personer. Det Markusevangelium vi nu äger är knappast samma skrift som Papias skall ha omtalat på 130-talet. Skulle Markus ha erhållit information från Petrus, en personlig lärjunge till Jesus, hade han inte begått sådana fel rörande judiska seder och palestinsk geografi som han faktiskt begår.
Markusevangeliet, som anses vara äldst, bör ha skrivits efter år 70, inte bara därför att templets förstörelse år 70 förutsätts utan också därför att de ca tvåtusen legionärerna i den romerska tionde legionen (som i krigsslutet år 70 intog Jerusalem) symboliskt fördrivs in i en svinhjord som dränks (Mark 5:1ff). Grisen var den tionde legionens emblem. Och Markusevangeliet är säkert ännu yngre, då författaren synes ha hämtat uppslaget till Passionshistorien från Josefus’ ”Om det judiska kriget” som utkom år 78. Där beskrivs nämligen hur en annan Jesus i samband med en stor högtid kommer till Jerusalem och vållar irritation och bråk i templet genom sina profetiska proklamationer. Först tillfångatas Jesus av de äldste bland folket. Därefter är det de ledande judarna som överlämnar honom till den romerske prokuratorn som låter prygla honom in på bara benen utan att han ber om nåd. Prokuratorn förhör sedan Jesus, vilken inte besvarar frågorna (Joh 19:9). Han beslutar då att släppa Jesus (Luk 23:22). Det är tydligt att också Lukas bygger på Josefus’ ”Judiska fornminnen” som utkom år 93.
Sammanfattning och slutsats: evangelierna är sena skapelser som knappast skrivits av de män som anges och inga av de ”vittnen” Alf Lindgren åberopar är vittnen. Jag vill också säga att visst kan så många människor ha fel. Det har hänt förr!
ROGER VIKLUND
Bevis för Jesus är skenbevis (den publicerade kortade artikeln)
Till svar på mitt påstående på debattsidan den 23/12, att Bibelns Jesus är en fiktiv gestalt, skriver Alf Lindgren den 28/12 att det visst finns bevis för Jesu existens. Enligt bibelforskare är evangelierna sena skapelser. De vittnen Lindgren åberopar är således inga vittnen, menar ROGER VIKLUND, som startade debatten om Jesus existens.
Alf Lindgren åberopar Josefus, Tacitus och Talmud till stöd för att Jesus har funnits och därutöver evangelierna -- vilka han betraktar som ögonvittnesskildringar, nedskrivna mellan åren 60 och 90. Vore det som han säger, funnes givetvis stöd för Jesu existens.
Frånsett kristna skribenter är under nollhundratalet Josefus den ende som nämner Jesus. Men de två omnämnandena hos Josefus är med all sannolikhet senare tillägg. Det första, längre omnämnandet, bär en kristen prägel -- exempelvis sägs Jesus vara Messias -- att en jude som Josefus aldrig skulle ha kunnat skriva det. Jesus-omnämnandet förekommer också i ett tematiskt felaktigt sammanhang och är heller inte känt i historien förrän på 300-talet.
Senare i texten nämns "Jesus som kallas Kristus". Äktheten av det andra stycket bygger emellertid på att det första stycket är äkta, eftersom Jesus endast där identifieras som Kristus. En jude som Josefus skulle knappast ha tillstått att Jesus var Messias (Kristus), varför den andra passagen faller med den första. Jesus finns därför inte bevittnad av någon historiker under nollhundratalet.
Tacitus nämnde cirka år 115 att Kristus avrättades av prokurator Pilatus. Men eftersom Tacitus ger Pilatus fel ämbetstitel och skriver titeln Messias (den smorde) i stället för namnet Jesus, kan han knappast ha hämtat uppgiften från något romerskt officiellt dokument. Han bygger därför troligen på hörsägen från kristna och är inget vittne. Den mycket sena Talmud ger inget stöd för något av det som Bibeln säger om Jesus.
Frånsett sju brev avfattade av Paulus är alla böcker i Nya Testamentet skrivna av för oss okända personer. Det Markusevangelium vi nu äger är knappast samma skrift som Papias skall ha omtalat på 130-talet.
Markusevangeliet som anses vara äldst bör ha skrivits efter år 70, inte bara därför att templets förstörelse år 70 förutsätts utan också därför att de cirka tvåtusen legionärerna i den romerska tionde legionen (som i krigsslutet år 70 intog Jerusalem) symboliskt fördrivs in i en svinhjord som dränks (Mark 5:1ff). Grisen var den tionde legionens emblem.
Det är tydligt att också Lukas bygger på Josefus "Judiska fornminnen" som utkom år 93. Det finns inga bevis för att något evangelium skrivits före år 100.
Evangelierna måste alltså vara sena skapelser och inga av de "vittnen" Alf Lindgren åberopar är vittnen.
ROGER VIKLUND
Alf Lindgren replikerade på nytt 12/1 2006 med ett debattinlägg som hade rubriken "Jesus - för omskriven för att vara fiktiv". Detta inlägg fanns tyvärr med bara i den tryckta utgåvan av tidningen, varför jag inte kan länka till texten. Jag skickade ett svar på detta inlägg, ett svar som aldrig publicerades, men som jag nu återger härunder.
Bevisvärdering om Jesus
Jag har tagit fasta på Alf Lindgrens påstående i hans debattartikel från 12/1, att ”ingen seriös forskare” kan förneka att ”Josefus bekräftar Jesu martyrdöd och att han korsfästes under Pilatus”. Jag anmäler mig därmed till de ”oseriösas” skara. Vi vet tämligen säkert att kristna i Josefus’ verk infogat stycken om Jesus. Det längre omnämnandet av Jesus bär en sådan kristen prägel att det är näst intill omöjligt att Josefus skulle ha kunnat skriva det. På tvåhundratalet omtalar Origenes att Josefus inte erkände Jesus som Messias, vilket är just vad Josefus gör i vår bevarade text. Origenes kände också till ett annat Jesusomnämnande som inte finns bevarat hos Josefus och tydligen var ett tillägg till den handskrift Origenes hade tillgång till.
Detta visar att man tidigt varit inne och förfalskat Josefus. Man kan ställa sig frågan: varför? Om vi vet att man har lagt till Jesus Kristus hos Josefus, varför ska vi då tro att Josefus alls skrev något om Jesus? En seriös forskare inser givetvis att man bör vara mycket försiktig att tro att något i en bok är sant om man kan visa att merparten däri bara är sagor.
Vidare säger Alf Lindgren oriktigt att Plinius på 110-talet skriver att ”Jesus tillbads som en Gud”. Plinius skrev att Kristus tillbads som en gud. Detta styrker inte att Jesus har varit en historisk person som dog ca år 30, endast att kristna på 110-talet, i likhet med Paulus, betraktade Kristus som ett gudsväsen.
Talmud är sen och de få Jesusomnämnandena däri är inte några självständiga historiska vittnesbörd utan har tillkommit i polemik med de kristna.
Alf Lindgren undrar också vilka som har skrivit evangelierna om inte ögonvittnen. Svaret är att vi inte vet. Men låt säga att Matteus varit en personlig lärjunge till Jesus, varför kopierade han i så fall rakt av Markusevangeliet, som inte utges för att vara skrivet av ett ögonvittne, framför att berätta om det han själv upplevt?
Jag kan ge Alf Lindgren rätt i att bevisläget för andra påstådda religionsgrundares existenser är svagt. Faktum är att nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som troligen inte har funnits som historisk person. Vi har Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa mytiska gestalter uppstod varaktiga religioner. Enda undantagen skulle i så fall vara Jesus och möjligen Muhammed – men denne var ju profet.
ROGER VIKLUND
|
