|
”M. Madiotes”-argumentet
Ett av Stephen C. Carlsons allra starkaste argument för att Smith förfalskade
Klemensbrevet är Carlsons koppling av Smith till namnet Madiotes. Carlsons tes
är att Smith utöver att förfalska
Låt oss då undersöka vad i detta som är sant. Allan J. Pantuck och Scott G. Brown har undersökt Morton Smiths efterlämnade material i hans arkiv i Jewish Theological Seminary i New York; material i form av anteckningar, negativ, foton och annat. De har publicerat sina resultat av denna undersökning i artikeln Morton Smith as M. Madiotes.[1] Mina uppgifter i detta inlägg bygger huvudsakligen på information ur den artikeln.
Till att börja med finns det verkligen personer som bär namnet Madiotes, tvärt emot vad Carlson antog. Däremot stavar de inte namnet exakt såsom det finns återgivet i den tidskrift som publicerade Smiths fynd, den grekiska Nea Siōn. Namnet stavas då Μαδιωτης och inte Μαδιότης. Skillnaden är endast ett omega utbytt mot ett omikron. Omega (ω) uttalas i modern grekiska som kort vokal (o), medan omikron (o) uttalas som kort å-ljud (å). Skillnad är knappast större än Råger och Roger. Det är ändå samma namn.
Orsakerna till att Smith alls publicerade fyndet av just MS22, där Madiotes finns inskrivet på en tom sida tillsammans med andra anteckningar, var tvåfaldiga. Det visade sig att boken i vilken han fann dessa anteckningar hade bundits om, troligen i början av 1700-talet, och man hade då använt papper från äldre manuskript, de äldsta så gamla som från 900-talet. Smith ville med detta fynd visa två saker: 1) att på 1700-talet, vid den tid som Klemensbrevet skall ha skrivits in i Isaac Vossius’ första utgåva av Epistolae genuinae S. Ignatii martyris publicerad i Amsterdam 1646 (MS nr. 65), fanns lösa blad av äldre skrifter i cirkulation; 2) att papper var så pass sällsynt på 1700-talet att man använde till och med tomma boksidor för att skriva in texter. Båda dessa omständigheter stöder att Klemensbrevet är äkta, då man kan tänka sig att brevet fanns bevarat på endast några lösa och illa medfarna blad och det enda papper som fanns att tillgå för att kopiera och därmed bevara brevet var tomma sidor i böcker.
Delar av Smiths katalogisering av skrifterna, inklusive då MS22, publicerades i Mar Saba-patriarkatets egen tidskrift, den grekiska Nea Siōn. Själva fotografiet av den sida i MS nr. 22, vari både den text Carlson säger är identisk med den i MS65 (Klemensbrevet) och namnet Madiotes förekom, publicerades av Smith i både hans bok The Secret Gospel (1973) och i tidskriften Archaeology (1960). Bilden av MS22 var dock beskuren så att bland annat namnet Madiotes saknades. Nedan är den bild som publicerades och som också Carlson återgav lätt beskuren i sin bok, The Gospel Hoax, figure 5A.
Det Smith avsåg att visa var inbindningarna på vänster sida och den inskrivna texten på den högra. Carlson skriver på sidorna 42-43 i sin bok:
“Three different handwriting styles are found on the page facing the pasted end-papers and shown on the right side of the photograph of manuscript no. 22. The first of the hands is the top of the first recto page (detailed in figure 5B) and, in its shaping of the letters tau, pi, rho, and the omicron-upsilon ligature, resembles the hand of Theodore. ... In addition, the first hand also shows the blunt ends and the ‘forger’s tremor’ indicative of the person who penned Theodore. For these reasons, whoever wrote Theodore was also the first hand of manuscript no. 22.”
“... is particularly rich in notes by previous owners or users: f. 1 r., M Madiotes (handwriting of the 20th cen.) The monk Dionysios, Archimandrite, (handwriting of the 19th cen.):... Anobos monk of the Holy Sepulcher (18th cen.?)...”
Den högra sidan är kraftigt beskuren och något namn M. Madiotes finns inte med på den bild som Carlson återger och som han hade tillgång till. Han förlitade sig därför enbart på Smiths uppgift i Nea Siōn som på grekiska gav namnet Madiotes på den första ägaren eller användaren. Carlson förutsatte därför att de två översta raderna, där bara inledningen finns återgiven, var skrivna av M. Madiotes men att namnet låg utanför bilden. Smith skrev ju att den förste ägaren var M. Matiotes och att handstilen var från 1900-talet.
Intressant nog var sannolikt även detta en feltolkning av vad som egentligen står där. Pantuck och Brown har i Smiths arkiv i Jewish Theological Seminary funnit ytterligare en bild av MS22 på tidigare oframkallade negativ och denna bild finns återgiven härunder.
Först kan konstateras att det inte bara är tre handstilar utan faktiskt fem.
Smith valde att nämna endast tre och det var rimligen de tre där namn förekom.
Carlson, som inte hade sett mer än
Men Carlson har som sagt inte fel bara här. Han har helt missförstått vad som står på uppslaget, eftersom han bygger på ofullständigt material och ett beskuret foto. Den text som Carlson identifierade som skriven av Madiotes och identisk med den i MS 65 (Klemensbrevet och Hemliga Markus), är i verkligheten skriven av en annan person. Den är rättvänd i förhållande till boken i övrigt (men felvänd i förhållande till det upp-och-ned-vända M. Modestos) och består av tre rader och inte, som Carlson antog, två. På uppslaget finns text skriven av sammanlagt fem olika personer där Madiotes/Modestos inte skrivit något övrigt utöver sitt namn. Den text som Carlson bygger sitt ”case” på är alltså inte skriven av Modestos och definitivt inte av någon Madiotes och den återges härunder:
Bilden (som är ett skalenligt montage av två bilder) återger den översta och
därmed första handskriften bestående av tre rader, där det är ett större
avstånd mellan raderna 2 och 3. Det är mycket svårt att avgöra vad där står.
Men inledningen av den första raden lyder i varje fall
το παρο͂ν
βιβλειον ... (Den
föreliggande boken ...) och den tredje raden inleds sannolikt med
det grekiska alfabetets
tre begynnelsebokstäver,
alfa, beta och gamma
(α
β γ).
D
Med ett större jämförelsematerial går att visa att mängder av enskilda bokstäver från den översta högra handskriften i MS 22 konsekvent är skrivna på ett annat sätt än vad som är fallet i Klemensbrevet. Jag avser inte att göra någon fullständig genomgång, då det näppeligen behövs för att påvisa skillnaderna. Det enda identifierbara ord från MS 22 som också förekommer i MS 65 (Klemensbrevet) är ordet ”bok”, Det uppträder vid ett tillfälle på rad 20 på sidan 1 i MS 65. I MS 22 (överst) är ordet skrivet βιβλειον och i MS 65 (nederst och omvandlat från färg till gråskala) skrivs det βιβλίον. Som synes skrivs såväl β som ι, λ och ν på klart olika sätt.
Vidare från MS 22 ordet παρο͂ν; ett ord som inte förekommer i MS 65. Däremot förekommer παρ som del i andra ord vid sju tillfällen. I tabellen under finns παρ från ordet παρο͂ν i MS 22 till vänster följt av de sju exemplen från MS 65 (Klemensbrevet).
Som synes är alla tre bokstäver annorlunda skrivna i MS 22 jämfört med
hur de skrevs i MS 65. Den sista bokstaven rho (ρ)
skrivs på ett helt annat sätt och alla de fyra exempel på den bokstaven
Såväl tau, som rho, beta, lambda och pi, formas alltså helt annorlunda i Klemensbrevet jämfört med MS22. Det kan vara på sin plats att upprepa citatet från The Gospel Hoax, där Carlson skrev följande.
”The first of the hands ..., in its shaping of the letters tau, pi, rho, and the omicron-upsilon ligature, ... resembles the hand of Theodore. The first hand also resembles Theodore in its choice of a narrow nib, while the other hands on the page use the wider pen nib more favored at Mar Saba in the eighteenth century. In addition, the first hand also shows the blunt ends and the ‘forger’s tremor’ indicative of the person who penned Theodore. For these reasons, whoever wrote Theodore was also the first hand of manuscript no. 22.” (The Gospel Hoax s. 42-43)
Carlson hävdar att Klemensbrevet är en 1900-talsförfalskning gjord av Smith. Han påstår att texten i MS 22, som Smith ska ha daterat till 1900-talet, är ”identisk” med den i Klemensbrevet. Bokstäverna tau, pi och rho, liknar varandra; båda texterna har skrivits med en likartad spetsig penna; båda texterna uppvisar bokstäver som är ”darriga” och där de såväl börjar som avslutar abrupt som om texten skrivits medvetet långsamt. Carlson ger inget utrymme för tolkningar när han slår fast att vem det än var som skrev Klemens’ brev till Theodoros, var det samma person som också skrev den översta raden i MS22.
Den första handskriften i MS22 är inte skriven av någon Madiotes, ej heller Modestos utan är anonym. Den är dessutom skriven av en annan person än den som kopierade Klemensbrevet. Bokstäverna tau, pi och rho, kanske liknar varandra men är långt ifrån identiska. Detta uttalande av Carlson är därför mycket upplysande vad gäller hans förmåga att skilja en äkta text från en förfalskad. Smith ansåg endast att namnet Madeotas/Modestos var skrivet på 1900-talet, inte den text som Carlson antog var skriven av denne och som han därför antog var från 1900-talet. I verkligheten torde den texten också vara från 1700-talet, då det är en typisk 1700-talshandskrift. I denna äkta 1700-talshandskrift fann Carlson bokstäver som liknade dem i Klemensbrevet, att texten var skriven med en likartad penna som texten i Klemensbrevet, att bokstäverna, liksom i Klemensbrevet, uppvisade spår efter både abrupta slut och skakningar. Så lustigt nog har Carlson genom att hävda att denna text är identisk med den i Klemensbrevet faktiskt styrkt att även skribenten av Klemensbrevet var från 1700-talet.
Roger Viklund 2009-07-19
[1] Allan J. Pantuck; Scott G. Brown, Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008) 106-125.
|
själva brevet också
efterlämnade ett antal sinnrikt konstruerade ledtrådar som skulle visa att det
var han som förfalskade brevet. Detta skulle han ha gjort genom att förfalska
ytterligare en annan text i ett annat manuskript; en text som Smith också
publicerade (MS nr. 22); en text med identisk handstil som den i Klemensbrevet.
I stället för att datera denna andra text också till 1700-talet valde Smith
att i stället datera den till 1900-talet, hans egen tid. Sedan lämnade han
ännu en ledtråd i form av namnet på den som skrivit denna text, M. Madiotes (
Alltså skulle det finnas
tre handstilar på bladet till höger och den första av dessa, alltså den
översta, var samma handstil som den som förekommer i Klemensbrevet. Den
som skrev detta brev skrev enligt Carlson också den översta texten på den
högra sidan i MS22 och han återger den texten i bild
Intressant nog hade Smith
korrigerat på ett antal ställen i texten i sitt eget exemplar av Nea Siōn.
Han hade bland annat strukit över två av bokstäverna i namnet Madiotes och
ersatt dem med två andra. Uppenbarligen ansåg Smith att namnet alls inte
skulle vara Madiotes, utan i stället Madeotas. (
översättning (”Retranslation
to Gk. of my Eng. translation!”). Smith hade tydligen skickat till Nea Siōn
en engelsk översättning av delar av den handskrivna texten på det högra
uppslaget till MS nr. 22 och redaktören för Nea Siōn hade i sin tur,
utan Smiths kännedom, översatt den tillbaka till grekiska, då modern grekiska.
I denna process hade tydligen också namnet, liksom andra namn och andra
uttryck, förvanskats. Smith hade rimligen alltså ursprungligen tolkat namnet
som Madeotas och inte Madiotes och den grekiske redaktören för Nea Siōn
hade feltranskriberat namnet.
innerkanten av sidan,
kunde inte uppfatta alla fem. Det namn som i Nea Siōn återgavs som M.
Madiotes och som Smith tydligen hade tolkat som M. Madeotas är handskrift
nummer 2, till höger om 2{. Den är skriven med en helt annan handstil och
dessutom upp och ner i förhållande till skrift nummer 1. Till höger är namnet
reproducerat och då vänt 180 grader. Pantuck och Brown anser att namnet varken
är Madiotes eller Madeotas utan sannolikt M. Modestos (
från
MS 22 återges
här
till vänster. De liknar inte på något sätt de sju rhon i den övre
tabellen till höger. Vidare är den inledande bokstaven pi utformad på ett
annat sätt. De tre pin (