Mara Bar-Serapion som Jesusvittne

I radioprogrammet ”Människor och tro” den 27/1 2006 påstod journalisten och författaren Sören Wibeck att ett brev av Mara Bar-Serapion är det äldsta utomkristna vittnesbördet om Jesus. Mara Bar-Serapion skriver från en fängelsecell om de öden som drabbat visa personer och att folkens övergrepp på dem inte har medfört något gott för folken. Han tar som exempel, Pythagoras och Sokrates och säger också att judarna avrättade sin vise konung.

”Vad tjänade atenarna på att döda Sokrates? Svält och farsot kom över dem som en dom över deras brott. Vad tjänade Samos’ män på att bränna Pytagoras? På ett ögonblick täcktes deras land av sand. Vad tjänade judarna på att avrätta sin vise konung? Det var strax efter detta som deras rike utplånades. Gud hämnades dessa män rättvist: atenarna dog av hunger; samarierna begravdes av havet; judarna, ruinerade och fördrivna från sitt land, lever i total förskingring. Men Sokrates dog inte för gott; han levde vidare genom Platons läror. Pytagoras dog inte för gott; han levde vidare i Heras staty. Inte heller den vise konungen dog för gott; han levde vidare i den undervisning som han hade gett.” (A Letter of Mara, Son of Serapion)

Sören Wibeck: ”Året tros vara 73.” Men detta uttalande måste ses som en ren fadäs. Vi kan inte exakt fastställa när Mara skrev sitt brev. Låt oss därför se vad vi kan använda i texten för att datera brevet.

Mara ger exempel på vad som händer folken när de tar livet av sina stora ledare. Som första exempel tar han Sokrates, vilken föddes ca år 470 fvt. Han dömdes till döden av atenarna och år 399 fvt tvingades han tömma giftbägaren. Mara säger att atenarna som straff för denna handling drabbades av en epidemi och av svält. Vi känner inga händelser som direkt går att koppla till Maras påstående.

Mara vänder sig sedan till Pythagoras, som han säger brändes av männen på Samos och att Samos därför täcktes av sand. Vi känner inte till någon historisk händelse där Samos översköljts av sand. Den store grekiske filosofen och matematikern Pythagoras kom från ön Samos i Egeiska havet. Han skall ha flyttat till Kroton i Syditalien och där upprättat en filosofisk skola, och mot slutet av sitt liv ha tvingats i landsflykt. Han tros ha dött ca år 497 fvt.

Via omvägar har jag av Sören Wibeck blivit uppmärksammad på att Mara kanske inte avsåg denne Pythagoras. Det finns ytterligare nämligen minst en känd Pythagoras, en bildhuggare. Denne Pythagoras kom från Rhegion, nuvarande Reggio di Calabria i Syditalien och tros ha varit aktiv under 400-talet fvt. Även denne Pythagoras sägs ha kommit från Samos. Han var känd som en framstående skulptör som framför allt avbildade framstående atleter från de grekiska olympiska spelen, men han var känd även för sina gudastatyer.[1] Mara säger att Pythagoras ”levde vidare i Heras staty”. Och även om vi inte har någon uppgift på att någon av de båda Pythagoras har gjort en staty av Hera, låter det troligt att Mara avsåg den senare skulptören. Mara kan också ha blandat samman dem båda.

För att ytterligare komplicera saken, så påstår Plinius den äldre, att det utöver dessa två fanns ytterligare en Pythagoras som också han kom från Samos. Han ska ha varit en målare och skulptör. Plinius säger att denne Pythagoras var så lik den förre skulptören Pythagoras, att de nästan inte gick att skilja åt.[2] Men inte någon av dessa två eller tre personer som bar namnet Pythagoras har så vitt vi vet bränts till döds av männen på Samos.

Som tredje exempel på vad man skulle kunna kalla dåraktiga handlingar, tar Mara judarnas vise konung, som han säger att judarna avrättade. Strax efter denna gärning och till följd av den, skall judarnas rike enligt Mara ha utplånats. Den vise konungen skall då avse Jesus och judarnas rike skall då strax efter Jesu död, närmare bestämt drygt 40 år efteråt, ha utplånats i samband med det första stora kriget som utspelade sig mellan judar och romare åren 66 till 70 eller 73 om man räknar in motståndet på klippfästningen Masada.

Notera nu, att bara för att Mara Bar-Serapion kanske förutsätter judarnas nederlag i kriget 66-73 betyder det inte att han skrivit omedelbart efter år 73. Han skriver ju i övrigt om händelser som inträffat många hundra år tidigare. Sokrates dog år 399 fvt och oavsett vilken Pytagoras som avses, tros denne ha dött ännu tidigare. Detta är typiskt för det sätt på vilket många daterar skrifter. Markus har skrivits efter år 70, och då givetvis direkt efter år 70. Mara Bar-Serapion har skrivit efter år 73 och då givetvis direkt efter år 73. Men vi har ingen möjlighet att datera detta brev med större noggrannhet än tidigast till tiden efter år 73. Det finns inget som hindrar att brevet har skrivits på 200-talet och i varje fall är en datering till 100-talet mycket troligare än en datering till år 73.

Dessutom, hur ska vi veta att "vise konung" avser Jesus? Det kanske avsåg någon annan messiaspretendent från den tiden eller från en annan tid. Rimligt vore att det avsåg en händelse samtida med de andra händelserna. Uppgiften att judarnas kungadöme utplånades strax efter att de dödat sin vise konung stämmer inte med händelserna år 70, då judarna vid den tiden inte hade något kungadöme. Det sista riktiga kungadömet gick under när babylonierna intog Juda år 586 fvt. Visst kan man möjligen se det mackabeiska riket också som ett kungadöme (i stigande grad från år 165 fvt till år 63 fvt), men även detta rike gick under långt innan Jesus ska ha levat. Mara kan givetvis ha avsett någon konung från tiden strax före år 586 eller 63 fvt, och att deras död ledde till att judarnas dåvarande kungadöme gick under. Det finns dock ingen given kandidat som skulle passa in tidsmässigt.

Den troligaste kandidaten till att vara den vise konungen är därför Jesus, detta trots att judarna inte hade något kungadöme vare sig vid den tid Jesus tros ha levt eller någonsin efteråt. Mara behöver dock inte ha varit insatt i detaljerna och kan därför mycket väl avse Jerusalems förstörelse. Men i så fall är det troligare att han avser den totala förstörelsen av templet i Jerusalem år 135 vt, i samband med det andra judisk-romerska kriget åren 132-135 vt. Den händelsen passar mycket bättre in i Maras beskrivning av att judarna ruinerades och fördrevs från sitt land för att leva i total förskingring. Den fördrivning som skedde efter det första kriget var inte alls lika omfattande och den totala fördrivningen till diasporan skedde först år 135 vt. Man kan heller inte fästa någon större vikt vid att Mara skriver att judarnas rike utplånades ”strax efter” att de avrättat sin vise konung. Vare sig det har gått fyrtio eller ett hundra år, är begreppet ”strax efter” inte direkt tillämpligt.

Den vise konungen kanske därför avser Jesus, även om det inte är säkert. Ska man tro att "vise konung" avser Jesus uppkommer också fler problem. Varifrån har Mara fått uppgifterna att det var judarna som avrättade Jesus? Något sådant står inte i evangelierna och anses inom forskningen inte vara fallet (det var romarna som dödade honom), men var en föreställning som senare uppstod bland kristna och visar att Mara i så fall bygger på sena kristna uppgifter.

Slutsats. Mara Bar-Serapion kan mycket väl avse Jesus, fastän han inte nämner honom vid namn. Avser han Jesus skriver han tidigast efter år 73, men troligare efter år 135 vt. Det finns inget som säger hur långt efter år 135 han i så fall skriver, frånsett att det inte bör vara senare är en tid in på 200-talet. I och med att vi inte vet när brevet skrevs, har det inget bevisvärde alls och Mara Bar-Serapion går inte att åberopa som ett oberoende utomkristet vittnesbörd.

[1] “The statue was made by Pythagoras of Rhegium, an excellent sculptor if ever there was one. They say that he studied under Clearchus, who was likewise a native of Rhegium, and a pupil of Eucheirus. Eucheirus, it is said, was a Corinthian, and attended the school of Syadras and Chartas, men of Sparta.” (Pausanias, Description of Greece, 6:4:4)

[2] “There was also another Pythagoras, a Samian, who was originally a painter, seven of whose nude figures, in the Temple of Fortune of the passing day, and one of an aged man, are very much admired. He is said to have resembled the last-mentioned artist so much in his features, that they could not be distinguished. Sostratus, it is said, was the pupil of Pythagoras of Rhegium, and his sister's son.” (Plinius den äldre, Historia Naturalis, 34:19)