(Arthur Schopenhauer)
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788–1860) myntade uttrycket: ”Varje problem genomgår fram till sitt erkännande tre stadier: På det första förlöjligas det, på det andra bekämpas det, på det tredje gäller det som självklart.”
Kritiken kan sägas förekomma i tre stadier: 1) Det är omöjligt. 2) Det är förvisso sant, men det saknar betydelse. 3) Det är sant och dessutom mycket betydelsefullt, men det har vi alltid vetat.
Tanken är alltså att när en ny idé dyker upp avfärdas den omedelbart som omöjlig. Men då den inte går att vederlägga måste den till slut accepteras som sann; dock med det tillägget att denna nya föreställning är av underordnad betydelse. Sedan inser man att den visst inte är oviktig utan att den tvärtom innebär genomgripande förändringar i vår syn på tillvaron. I detta skede har man inget val och tvingas retirera från sin tidigare ståndpunkt. Men för att rädda sitt eget skinn påstår man att detta är gammal skåpmat som man har känt till hela tiden.
Varför kommer jag nu att tänka på just detta? Jo, det föranleds av Britta Stenbergs artikel i Skellefteåtidningen Norra Västerbotten, ”Myterna är till för att förstärka tron”, där Britt-Marie Näsström, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, intervjuas. Britt-Marie Näsström tillfrågades om min bok och hennes synpunkter redovisades tillsammans med artikeln ”Bibelns Jesus är en saga”, där också jag intervjuats av Britta Stenberg. Mina reflektioner gäller det som står i artikeln ”Myterna är till för att förstärka tron” vilken inte nödvändigtvis återger det Britt-Marie Näsström har sagt. Om Britt-Marie Näsström anser sig vara felciterad, går det bra att i så fall meddela mig detta, så ska jag korrigera denna artikel.
Artikeln ”Myterna är till för att förstärka tron” inleds med påståendet:
Måhända är detta sant, men jag betvivlar att Britt-Marie Näsström har vetenskapligt undersökt den saken. Ifall hon inte har tillfrågat majoriteten av ”lärda” inom universitetsvärlden kan hon knappast ha en åsikt om detta. Då uttrycker hon endast sin personliga syn på saken, nämligen att hon inte imponeras.
Näsström säger:
Näsström hävdar alltså att det jag har presenterat i min bok är detsamma som lärts ut till våra präster allt sedan 1900-talets början. Bara det faktum att mycket av det jag presenterar, inte ens var känt för hundra år sedan motbevisar Näsströms påstående. Och man har då sannerligen heller inte varit speciellt duktig på att förmedla sin kunskap till våra präster. När hörde man senast från predikstolen: ”Vår Herre Jesus Kristus, som vi inte vet om han ens har funnits, påstås en gång ha sagt ...”? Nej, i ställer lyder budskapet: ”Jesus sade ...”!
Vidare säger Britt-Marie Näsström:
Om det nu sedan länge är konstaterat att det inte finns några historievetenskapliga bevis på Jesu existens (vilket jag givetvis hävdar), hur kan det då komma sig att det i alla uppslagsverk står att man vet att Jesus har funnits? Varför påstår då nästan alla teologer att han med säkerhet har funnits? Eller, kan det vara så att det är en tvistefråga om hur man ska tolka materialet? Och om det är en tvistefråga, är då inte min bok ett välkommet bidrag i den debatten? Eftersom allt det jag skriver uppenbarligen redan är känt, finns det då någon anledning för någon att skriva en bok i detta ämne och beröra Jesu historicitet? ”Det är väl ingen mening, då allt redan är känt!”
Britt-Marie Näsström:
Jag har inte undersökt källorna för Shakespeare. Sokrates’ historicitet vilar däremot på så mycket säkrare grund än Jesus’ och det finns inga rimliga skäl betvivla att Sokrates har funnits som verklig historisk person. Sokrates’ (470 eller 469-399 fvt) liv i Aten finns grundligt beskrivet av både Platon (427–347 fvt) och Xenofon (ca 428-354 fvt). Dessa var personliga vänner till Sokrates och de var båda närmare 30 år gamla när Sokrates tvingades tömma giftbägaren år 399 fvt. De har på var sitt sätt skildrat Sokrates’ liv. Även den samtide atenske komediförfattaren Aristofanes (ca 445–ca 385 fvt) tecknar en bild av Sokrates i ”Molnen”, då en rätt satirisk sådan. Det finns ytterligare samtida källor som styrker Sokrates’ existens. [Korrigering 2007-05-05] Gabriele Giannantoni (1932–1998) har i sitt verk Socratis et Socraticorum Reliquiae samlat alla fragment från antiken där uttalanden görs om Sokrates. Dessa fragment innefattar ett antal personer som mött Sokrates och dessa vittnesbörd räcker gott för att styrka att Sokrates har funnits [slut korrigering]. Bland de författare Giannantoni återger finns Aeschines Socraticus (ca 425-ca 350 fvt) och grundaren av den kyniska skolan, Antisthenes (ca 455-360 fvt). Det finns alltså många samtida vittnen som i skrift berättat om Sokrates. Utöver dessa “vittnen” finns också de något senare författarna, såsom atenaren Aristoteles (384–322 fvt), vilken föddes 15 år efter Sokrates’ död. I fallet Jesus finns till synes inga sådana källor. Bevisläget skiljer sig högst väsentligt.
Vad gäller Homeros är det möjligt att inte heller han har funnits, men vore det då inte bra att ta reda på hur det förhåller sig? Jag kan på intet sätt förstå Näsströms inställning, när hon undrar vad vi vinner på att ifrågasätta om vissa gestalter har funnits. Menar hon att det inte finns något vinst i att avslöja sanningen? Menar hon verkligen att det är bättre att leva i en villfarelse, framför att få en riktigare bild av verkligheten? Menar hon att mänskligheten skulle vinna på att fortsätta tro att Wilhelm Tell i slutet av tolvhundratalet i Schweiz tvingades skjuta en pil genom ett äpple placerat på sin sons huvud? Menar hon att vi skulle vinna på att förvägras veta att Wilhelm Tell aldrig har funnits?
Britt-Marie Näsström:
Jag häpnar! Har Britt-Marie Näsström verkligen yttrat dessa ord? Skulle det vara meningslöst att lägga ner tid på att utforska Jesusgestalten? Varför har i så fall Näsström och hennes kolleger vigt sina liv till att utforska något som uppenbarligen redan är utforskat och därmed meningslöst att ytterligare utforska?
Näsström säger vidare:
Här blir jag nyfiken på vilka personer hon avser. Menar hon personer bosatta i Sverige? Vilka utöver mig själv har påstått det jag gör? Senast det i Sverige utgavs en bok där Jesu historicitet ifrågasattes är mig veterligt Bengt Lidforss’ ”Kristendomen förr och nu” vilken utkom 1911. Men denna bok innehöll inte tillnärmelsevis det material som min bok innehåller. Där emellan har Alvar Ellegård i ”Myten om Jesus” (1992) argumenterat för att Jesus var esseernas Rättfärdighetens lärare. Men Ellegårds och min bok är bara delvis besläktade. Vilka övriga böcker åsyftar Näsström? Och avser hon den engelskspråkiga världen så utkommer det många böcker varje år som argumenterar mot Jesu historicitet.
Britt-Marie Näsström:
Jag kan trösta Näsström med att hon inte behöver tycka synd om mig för att
jag har skrivit ”Den Jesus som aldrig funnits”. Jag sörjer inte över den
saken, utan har uppskattat arbetet med boken. Jag undrar också på vilket
sätt det skulle ha varit en bättre investering att jag hade ägnat min tid åt
”teologiska studier eller historievetenskapliga sådana”? För det första har
jag bedrivit teologiska och historievetenskapliga studier, jag har bara inte
gjort det på universitet. För det andra, varför skulle det ha varit en
bättre investering att bedriva dessa studier på universitet? Och bättre
investering för vem?
Har då Britt-Marie Näsström alls läst min bok? Jag har utmanat historieskrivningen i Gamla Testamentet och dess etiska budskap. Innebär enligt Britt-Marie Näsström ”tron”, att man ska tro på historiska händelser som inte har inträffat? Innebär den att man har vattentäta skott mellan religiös och profan sanning? Och innebär ”tron” att man inte ska kritisera felaktig historieskrivning och inhumana lärosatser bara för att de elementen är del av en dogmatik som råkar omfattas av en stor grupp människor? Om jag har felat i sakfrågan skulle Britt-Marie Näsström kunna hävda att jag är ute och cyklar. Men i detta fall är det inte jag som har äntrat tvåhjulingen.
Britt-Marie Näsström påstår att jag också har begått grundläggande fel:
Sedan när blev det ett fel att gå in i detaljer? Vetenskaplig forskning handlar nästan uteslutande om att gå in i detaljer. Själv anser jag mig i för liten omfattning ha gått i in i detaljer, allt för att begränsa bokens omfång. Britt-Marie Näsströms kritik är i detta fall substanslös. Jag tar ingen hänsyn till om myterna är till för att stärka tron eller ej. Det är ovidkommande och skjuter helt förbi målet. Man måste använda myterna som historiska argument, något annat är omöjligt då vi har nästan bara myter att arbeta med.
Resonemanget är helt ologiskt, då vi för att utröna om Jesus har funnits eller ej, i princip är hänvisade till evangelieskildringen. Näsström anser att man inte kan använda myter som historiska instrument, men detta är att resonera i cirklar. Ty vi kan ju inte veta vad som är en myt och vad som inte är en myt förrän vi har prövat utsagorna. Och finner vi då att det är en myt, skulle vi därmed inte kunna använda den erfarenheten, då myter är diskvalificerade. Därmed diskvalificeras omedelbart alla tecken på att evangelierna är uppdiktade. Kvar står vi med några osammanhängande rester som inte har kunnat visas vara myter. Menar Britt-Marie Näsström att det är dessa fragment som vi ska använda för att skapa historia? Menar hon att vi får använda endast de delar som skulle styrka det hon och andra hävdar, nämligen att Jesus har funnits? Vilken märklig retorik!
Roger Viklund 2006-03-10
|
