Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?

Papyrus 52. Handskrift nr 𝔓52, också känd som ”Papyrus Rylands 457”, är ett kreditkortsstort fragment som finns på John Rylands University Library of Manchester i England. Det ca 9 x 6 cm stora papyrusfragmentet hittades i Egypten år 1920 och tros härröra från den berömda utgrävningsplatsen Oxyrhynchos. 𝔓52s berömmelse kommer av att det anses vara den äldsta lämningen av någon nytestamentlig skrift. Fragmentet innehåller några ofullständiga meningar från Johannesevangeliet, då på framsidan 18:31–33 och på baksidan 18:37–38.

År 1934 identifierade och översatte Colin H. Roberts fragmentet, och år 1935 publicerade han en studie, där han daterade 𝔓52 till första halvan av 100-talet, alltså cirka åren 100 till 150 vt.[1] Roberts’ datering har i mycket liten omfattning ifrågasatts och 𝔓52 har inom den nytestamentliga forskningen av i stort sett alla använts som en markör för den absolut yttersta gränsen för Johannesevangeliets tillkomst, alltså ca år 125 vt. Vidare resonerar man så att fragmentet knappast är originalet utan en avskrift av Johannesevangeliet och då fyndet gjordes i Egypten och det finns skäl till att anta att Johannesevangeliet inte skrevs i Egypten,[2] själva originalet borde vara betydligt äldre. Då Johannesevangeliet dessutom antas vara det yngsta av de fyra kanoniska evangelierna, flyttar fyndet de synoptiska evangelierna ännu längre bakåt i tiden. Men som vanligt är de faktiska förhållandena inte så enkla som de i förstone kan synas vara.

Dateringsmetoder. Det finns flera metoder som används för att datera texter. Bäst är naturligtvis om man finner dokumenten i en arkeologisk utgrävning där de ligger i ett orört daterbart skikt. Men så är sällan fallet. Texten kan också vara daterad, exempelvis om skriften är invirad i annat daterbart material; material den i så fall måste vara äldre än. Så var fallet med ”Nag Hammadi”-fynden. Det finns också möjlighet att datera dokument med radioaktiva metoder som går ut på att mäta sönderfallet i vissa partiklar och av detta kunna sluta sig till hur lång tid som har gått sedan exempelvis papyrusen växte. Den mest kända av dessa mätmetoder kallas kol-14-metoden, där man mäter sönderfallet av C14-isotopen. Metoderna är dock sällan lämpliga för att datera texter, då man måste förstöra en del av texterna för att få material till undersökningen och i fallet 𝔓52 skulle sannolikt hela fragmentet åtgå i undersökningen. En annan nackdel är att man bara kan mäta materialets ålder och inte veta när texten skrevs. Den kan rent teoretiskt ha skrivits långt efter att papperet tillverkats. Men viktigast av allt är den stora felmarginal som råder vid kol-14-dateringar. Även om man lyckas eliminera felkällor, såsom nedsmutsning av materialet, råder en osäkerhet på minst +/– 50 år och troligare upp emot +/– 100 år eller mer.

Därför används som regel en annan metod som anses ge ett säkrare resultat; handskriftsanalys eller med ett finare ord paleografi. Metoden bygger på vetskapen om att handstilen och formandet av bokstäverna följer vissa mönster som ser olika ut i olika områden och att handstilen förändras över tiden. Experterna på området kallas paleografer. De ägnar ofta sina liv åt att förfärdiga sina kunskaper i att identifiera handstilar och kunna förlägga dem till en viss tid i historien. Men det finns alltid felkällor, som att den som skrev dokumentet medvetet eller omedvetet har härmat sin föregångares stil. En annan osäkerhetskälla är att avgöra om den som höll i pennan var en ung eller gammal människa. Ofta behåller man sin handstil livet igenom och man brukar därför inom paleografin räkna med en felmarginal på minst +/– 25 år. Men detta gäller då större textmassor. Små fragment med endast några få bokstäver är givetvis mycket svårare att datera.

Paleografer. Oftast ser man att 𝔓52 dateras så snävt som till mellan åren 125 och 150 vt. Och inte sällan fixeras tiden till år 125 med möjlighet att fragmentet är ännu äldre. Internet översvämmas av sidor där 𝔓52 ges en mer eller mindre absolut datering, och även andra fragment påstås vara orimligt gamla. Men nästan alla inom Jesus-forskningen, inklusive den som skriver denna artikel, är amatörer inom ämnet paleografi och förlitar sig helt på paleografernas omdöme. Och paleograferna är sällan så kategoriska i sin bedömning som dem som brukar, eller hellre missbrukar, 𝔓52 för att fastställa Johannesevangeliets ålder.

Inte ens Colin Roberts var så absolut i sin datering som gärna framhålls.[3] Faktum är att inte många har undersökt 𝔓52 efter Roberts’ ursprungliga studie. Men på senare år har alltfler intresserat sig för det lilla fragmentet och även om de inte nödvändigtvis har kommit till en annan slutsats, synes dock deras osäkerhet vara betydande.

Codexar – bokrullar. Först kan sägas att fragmentet kommer från en codex, en sorts antik bok. Vad vi vet började codexar användas i Rom som först ca år 90 och fram till dess hade man limmat samman bladen till långa rullar.[4] Vi kan inte säga hur lång tid det tog för den nya bokformen att slå igenom men fram till 300-talet var bokrullen vanligare än codexen. Och om man vill förlägga 𝔓52 till första halvan av 100-talet står vi i så fall inför ett av de allra äldsta fynden av en codex, något som bör mana till försiktighet i bedömningen.

Jämförande analys. När paleograferna försöker fastställa ett dokuments ålder, gör de detta i jämförelse med andra texter från ungefär samma tid och ofta är inte heller de texterna daterade på annat sätt än i jämförelse med andra dokument. 𝔓52 liknar de fragment som härrör från det i övrigt okända Egertonevangeliet (Papyrus Egerton 2, fragm. 1). Det är en skrift i samma anda som de fyra kanoniska evangelierna men som i sitt innehåll mest påminner om Johannesevangeliet. Kanske har författarna av Egerton- och Johannesevangeliet byggt på samma tradition. Egertonevangeliet är dessutom tillsammans med 𝔓90, ett annat litet fragment som innehåller några rader ur Johannesevangeliet, det kanske näst äldsta textvittnet och normalt förlagt till andra halvan av 100-talet, så där ett halvt århundrade senare än 𝔓52. Vid jämförelse mellan 𝔓52 och Egerton drar paleograferna slutsatsen att 𝔓52 borde vara äldre. Skillnaderna är inte stora, men Egerton uppvisar fler bokstäver med kännetecken som anses typiska för en något senare tid.[5]

Andreas Schmidt. Frågan är då hur säker dateringen av 𝔓52 egentligen är. Andreas Schmidt har föreslagit en datering av 𝔓52 till ca år 170, +/– 25 år.[6] Och då ett ytterligare fragment från papyrus Egerton har påträffats (P. Köln VI 255); ett fragment som verkar vara från tidigast år 200 vt, måste därför sannolikt papyrus Egerton senaredateras.[7] Det lämnar fältet fritt för att även 𝔓52 är senare än vad som tidigare har antagits.

Brent Nongbri. I januari 2005 publicerade Brent Nongbri en artikel i “Harvard Theological Review”: The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel. Nongbri hävdar att en datering av 𝔓52 till ca år 125 är mycket osäker, inte minst för att 𝔓52 uppvisar likheter också med flera handskrifter från andra tidsperioder, även sådana som dateras till sent 100-tal och tidigt 200-tal.[8] Nongri skriver:

”För papyrologer, framträder ur denna översikt inget som förvånar: paleografi är inte den effektivaste metoden för att datera texter, särskilt inte de som är skrivna med en mer formell textad handstil [in a literary hand]. Roberts kommenterade själv denna omständighet i sin utgåva av 𝔓52. Det verkliga problemet är således det sätt på vilket nytestamentliga forskare har brukat och missbrukat papyrologiska belägg. Jag har inte på något radikalt sätt reviderat Roberts’ arbete. Jag har inte presenterat några papyrushandskrifter från 200-talet som är absoluta ”dubbelgångare” till 𝔓52:s handstil, och även om jag hade gjort det, skulle det inte tvinga oss till att datera 𝔓52 till någon exakt tidpunkt på 200-talet. Paleografiska bevis fungerar inte på det sättet. Det jag har gjort är att visa att varje seriöst övervägande av tidsluckan för 𝔓52:s möjliga tillkomsttider måste innefatta tider under de sena 100- och tidiga 200-talen. Alltså kan 𝔓52 inte användas som bevis för att tysta andra diskussioner om förekomsten (eller frånvaron) av Johannesevangeliet under första halvan av 100-talet. Endast en papyrushandskrift som innehåller en uttrycklig datering, eller en som påträffats i ett tydligt arkeologiskt stratigrafiskt sammanhang, skulle kunna åstadkomma det forskare vill att 𝔓52 ska göra. Som det nu ser ut bör de papyrologiska bevisen inta en andraplats i förhållande till andra sorters bevis när man tar sig för att avhandla frågan om dateringen av det fjärde evangeliet.”[9]

Nongbri förlänger den möjliga tiden för 𝔓52s tillkomst från ca år 90 till ca år 220, och han noterar att de snäva tidsintervallerna har varit ett problem i tidigare studier.[10] Han hävdar att dateringen är alltför osäker för att kunna gälla som enda bevis för när Johannesevangeliet skrevs. Vill det sig illa kan fragmentet faktiskt stamma från 200-talets början och en datering till 100-talets senare del är som visats inte orimlig. Utan ett tidigt 𝔓52 försvinner en tvingande faktor för en tillkomst av Johannesevangeliet senast i början av 100-talet.

Papyrus 90. Det finns också ytterligare en intressant iakttagelse att göra. Det äldsta kända nytestamentliga textfragmentet skall alltså vara 𝔓52, innehållande några rader ur Johannesevangeliets 18:e kapitel och utgöra en del av Johannes’ passionsberättelse. De övriga riktigt tidiga fynden är det okända Egertonevangeliet, med en text som ligger Johannes nära och 𝔓90 (Oxyrhynchus Papyrus 3523) med några få rader också det från Johannesevangeliets passionshistoria (delar av Joh 18:36–19:7). Är det bara en slump att de äldsta fynden kommer från just Johannesevangeliet? Och det känns onekligen som ett märkligt sammanträffande att 𝔓52 och 𝔓90 faktiskt överlappar varandra och delvis innehåller samma text, detta trots den mycket lilla mängden text.

En möjlig förklaring. Det finns en möjlig förklaring till allt detta och det är att texten faktiskt inte kommer från Johannesevangeliet, ett evangelium som inte finns citerat eller omvittnat förrän på 170-talet, alltså i så fall efter de äldsta textfynden.[11] Det skulle kunna röra sig om en separat passionshistoria som cirkulerade innan den infogades i Johannesevangeliet. En teori är att det förelåg en tidigare källa som Johannesevangeliets författare byggde på, en källa som går under det hypotetiska namnet Teckenevangeliet [The Signs Gospel]. Evangeliet antas ha innehållit de sju underverk Jesus i Johannesevangeliet sägs utföra och enligt vissa också en passionshistoria. 𝔓52 och 𝔓90 skulle alltså kunna tänkas härröra från Teckenevangeliet eller från en separat passionshistoria som senare har infogats i Johannesevangeliet. Därmed skulle 𝔓52 och 𝔓90 inte ge stöd åt ett tidigt Johannesevangelium även om textfynden vore så tidiga som normalt görs gällande. I vilket fall går 𝔓52 inte att använda som en absolut mur placerad i första halvan av 100-talet och bakom vilken Johannesevangeliet hålls inspärrat.

[1] Colin H. Roberts: An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: The University Press, 1935).

[2] Traditionen säger att aposteln Johannes skrev evangeliet och Johannes tros ha levt i Efesos vid den tiden.

[3] Colin Roberts skriver:

“On the whole, we may accept with some confidence the first half of the second century as the period in which P.Ryl. Gk. 457 was most probably written.”

“But all we can safely say is that this fragment tends to support those critics who favor an early date (late first to early second century) for the composition of the Gospel [of John] rather than those who would still regard it as a work of the middle decades of the second century.”

“Any exact dating of book hands is, of course, out of the question.”

(An Unpublished Fragment, 16, 26, 13; citerat av Brent Nongbri i The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel, Harvard Theological Review, Volume 98, Issue 01, Jan. 2005, s. 30, ftn 20, 21 och s. 46, ftn 50)

[4] Marcus Valerius Martialis skriver att codexen började användas i Rom mot slutet av nollhundratalet.

[5] Stephen C. Carlson, Brent Nongbri on P52.

[6] Andreas Schmidt, Zwei Anmerkungen zu P. Ryl. III 457, APF 35, 1989 (L.W. Hurtado, ∏52 (P. RYLANDS GK. 457) AND THE NOMINA SACRA: METHOD AND PROBABILITY, fotnot 2).

Men Brent Nongbri invänder mot, enligt honom, Schmidts allt för exakta datering:

“Schmidt’s argument falters on this ground just as much as the arguments of those who want an overly specific early date for the papyrus. Schmidt claims (“Zwei Anmerkungen,” 11) that paleographic similarity between Π52 and P. Chester Beatty X and III (each paleographically dated to the third century) would exclude a date of 125 C.E. for Π52. This claim is untrue. Nor would paleographic similarities to documents from 40 C.E. in any way rule out a third-century date for Π52. Such examples would simply increase the range of possible dates for Π52 and confirm my thesis that we should avoid building arguments on unrealistically specific dates proposed for papyri.”

(Brent Nongbri: The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,

Harvard Theological Review, Volume 98, Issue 01, Jan. 2005, s. 46, fotnot 51)

[7] L.W. Hurtado och Michael Gronewald skriver:

“However, in light of the more recently published Köln fragment (P. Köln VI 255), which appears to be part of the same manuscript as the P. Egerton 2, its date may have to be adjusted downward to ca. 200 CE. See Michael Gronewald, ‘Unbekanntes Evangelium oder Evangelienharmonie (Fragment aus dem “Evangelium Egerton”)’, in Kölner Papyri (P. Köln), Vol. VI, (Cologne: Rheinisch-Westfälischen Akademischer Wissenschaften unter Universität Köln, 1987) 136–45. In a letter to me dated 02 January 2003, J.D. Thomas indicated that he too ‘should certainly want to date the papyrus c. AD 200, not earlier’. As the dating of ∏52 has been linked with the putative date of the Egerton manuscript, re-mooring the latter downstream chronologically may well mean that ∏52 should be moved a bit later as well.” (L.W. Hurtado, ∏52 (P. RYLANDS GK. 457) AND THE NOMINA SACRA: METHOD AND PROBABILITY, fotnot 20).

“This can now be supplemented by the discovery that, as in P. Bodmer II, in the Cologne fragments also there is an apostrophe between consonants ( aneneg'kon ), which according to E.G. Turner, Greek Manuscripts 13, 3 points rather to the third century. But even with a possible dating around 200, P.Egerton 2 would still rank among the earliest Christian papyri.” (Michael Gronewald. Papyrus Cologne 255).

[8] Ken Olson skriver på Crosstalk:

“Now Nongbri is arguing that the 125 CE base date is very uncertain because P52 has various similarities to various MSS, including some of the late second and early third centuries. P52 might be a good bit later.”

[9] Brent Nongbri skriver i The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel (Harvard Theological Review, Volume 98, Issue 01, Jan. 2005, s. 46):

“What emerges from this survey is nothing surprising to papyrologists: palaeography is not the most effective method for dating texts, particularly those written in a literary hand. Roberts himself noted this point in his edition of 𝔓52. The real problem is thus in the way scholars of the New Testament have used and abused papyrological evidence. I have not radically revised Roberts’s work. I have not provided any third-century documentary papyri that are absolute “dead ringers” for the handwriting of 𝔓52, and even if I had done so, that would not force us to date 𝔓52 at some exact point in the third century. Paleographic evidence does not work that way. What I have done is to show that any serious consideration of the window of possible dates for 𝔓52 must include dates in the later second and early third centuries. Thus, 𝔓52 cannot be used as evidence to silence other debates about the existence (or non-existence) of the Gospel of John in the first half of the second century. Only a papyrus containing an explicit date or one found in a clear archaeological stratigraphic context could do the work scholars want 𝔓52 to do. As it stands now, the papyrological evidence should take a second place to other forms of evidence in addressing debates about the dating of the Fourth Gospel.” (Citatet på svenska i artikeln är min översättning av denna engelska text).

[10] Stephen C. Carlson, Brent Nongbri on P52.

[11] Irenaeus, Tatianos och Herakleon.