Paulus’ vittnesmål mot en historisk Jesus –

Ett bemötande av Paul Persson och hans artikel

Bibelkritikern Roger Viklund kritiskt granskad

som återfinns på Linnékyrkans hemsida.

av Roger Viklund  

Allmänna bemötanden

Korrigeringar

I sin artikel skriver Paul Persson följande:

”Roger Viklund (RV) är en amatörhistoriker som har lagt ned ett omfattande arbete för att styrka sina teorier om att evangeliernas Jesus aldrig har levt. Han lyfter fram en stor mängd bevis, utifrån texterna skulle ex. vis. Paulus, Petrus med flera inte känna Jesus utan de skriver om en påhittad person. Han menar att dateringen av grundtexterna är osäker så därför blir de inte trovärdiga, vem författarna till texterna är är osäkert etc etc. Det skulle leda väldigt långt att gå igenom och bemöta alla hans argument. Han presenterar sig alltså som amatörhistoriker och själv är jag också amatör på området.” (Paul Persson, Bibelkritikern Roger Viklund kritiskt granskad )

Jag vill först göra några små korrigeringar av det Paul Persson skriver:

1. Jag har aldrig presenterat mig som ”amatörhistoriker”. Det epitetet är myntat av någon annan. Jag är inte historiker utan forskar om kristendomen och Jesusgestalten.

2. Jag påstår inte att Petrus med flera skulle skriva om en påhittad person. Jag hävdar att inget av Petrusbreven skrevs av någon Petrus och att den Kefas (möjligen Petrus?) som Paulus skriver om inte kände evangeliernas Jesus. För frågan om Petrus var densamme som Kefas, se: Var Kefas och Petrus samme man?

3. Jag hävdar inte att grunden till att evangelierna saknar trovärdighet, i någon större omfattning skulle ha att göra med att dateringen av grundtexterna är osäker. Detta är en vanlig missuppfattning bland mina opponenter. Däremot hävdar jag att vi inte med någon större noggrannhet kan avgöra när evangelierna skrevs, men att det troligtvis är senare än vad som allmänt antas. Jag hävdar också att evangeliernas skildring av Jesus inte är trovärdig – men att detta i första hand inte har att göra med när de skrevs.

Lee Strobel

Paul Persson hänvisar till Lee Strobels bok Fallet Jesus och rekommenderar den boken om man på ett enkelt sätt vill få information om tillförlitligheten av Nya Testamentet. Jag kan hålla med Paul Persson om att Lee Strobel på ett ”enkelt sätt” framställer sin ”rättegång”, men frånsett att den är enkelt framställd, saknas underlaget. Boken är i stort ett redovisande av andras åsikter och utgör inget övertygande fall som skulle klara en kritisk domstolsprövning. Åtal utan teknisk bevisning gillas som regel inte i domstol.

Sedvänjor och kyrkans framväxt

Paul Persson skriver också att nya sedvänjor inte uppstår utan orsak och han hävdar att seden ”med att fira nattvard och att låta döpa sig … måste ha ett ursprung”. Detta påstående är lätt att bemöta:

1. Det fanns en orsak till att de nya sedvänjorna uppstod, men denna orsak var inte Jesus, utan redan existerande föreställningar inom bland annat mithraismen. För ytterligare information hänvisar jag till min artikel Jesusparallellerna, Mitra, Mithra och Mithras. Där går att läsa att man inom den romerskas mithraskulten hade flera sakrament, och åtminstone ”ett dop med vatten, genom vilket anhängarna ansåg sig befrias från sina synder, en konfirmation och en nattvard, där man som en rituell handling åt bröd och drack vatten ur en kopp.” Detta bekräftas av de kristna kyrkofäderna Tertullianus och Justinus Martyren.

2. Om dessa ritualer måste ha ett ursprung och endast kan uppstå om en gudomlig gestalt i en människas skepnad instiftar dem, borde det rimligtvis betyda att Mithras var Guds son som tog mänsklig skepnad så att han kunde instifta den mithraiska nattvarden och det mithraiska dopet.

Vidare skriver Paul Persson:

”Om man hade betraktat den nya kyrkan som växte fram omedelbart efter Jesu uppståndelse, med alla möjliga udda människor som medlemmar, hade man då trott att den skulle överleva det starka Romarriket? Knappast. Hade man trott att den skulle konkurrera ut andra religioner i Romarriket och bli en världsreligion? Knappast. Likväl har detta skett. Om nu hela storyn om Jesus bygger på myter och legender borde det vara tämligen svårt för RV och hans trosfränder att förklara kraften i den framväxande rörelsen som överlevde både Romarriket (trots svåra förföljelser) och övriga samtida religioner.”

Till detta uttalande vill jag göra följande kommentarer:

1. Att kyrkan växte fram omedelbart efter Jesu uppståndelse är ett obevisat påstående. Det bygger naturligtvis på föreställningen att Jesu död var startskottet för religionen och dess spridning. Men fanns ingen Jesus kan rörelsen ha startat långt före Paulus’ tid. Och jag finner det mycket mer sannolikt att kyrkan (om man nu vill använda den benämningen på de tidiga anhängarna) leder sin tillkomst till tiden innan Jesus tros ha verkat. Kristendomen var säkert en judisk messiansk mysteriekult långt tidigare, och det skulle lättare förklara varför församlingarna så tidigt fanns spridda över ett så stort område, till och med borta i Spanien.

2. Det finns inget direkt samband mellan att en religion blir framgångsrik och att den har grundats av en viss person. Det finns heller inget samband mellan att en religion blir framgångsrik och att den är sann. Många religioner genom historien har varit oerhört framgångsrika och långlivade, utan att vi för den skull har någon anledning tro att deras frontalgestalter i form av gudssöner har funnits i verkligheten. Vi kan bara se på kulterna kring Herakles och Dionysos. Med andra ord kan religioner uppstå både med och utan grundare och ibland blir de framgångsrika, ibland blir de det inte. Det handlar mer om att läran har något som attraherar massorna och att den uppkommer i en tid då just detta behov finns.

3. Det finns inget samband mellan att folk är villiga att gå i döden för sin tro och att deras trosuppfattning i sak är riktig. Allt som behövs är att man är övertygad om att man har rätt, inte nödvändigtvis att man också har rätt. För övrigt, vad säger att någon enda kristen under nollhundratalet gick i döden för tron på att den fysiske Jesus uppstod från det döda? Vi har inga belägg för något sådant. Folk gick i döden. Huruvida man under den första tiden gjorde detta ”frivilligt” eller helt enkelt inte undkom de förföljelser som förekom, är svårt att veta. Dessutom vet vi ju att judarna kunde gå i döden för sin övertygelses skull, varför skulle då inte också de med judarna ”besläktade” kristna ha kunnat göra detsamma, utan att någon fysisk människa varit inblandad i deras överväganden?

Jesusberättelserna i omlopp?

Paul Persson anser min utläggning om att Paulus inte ger oss några upplysningar om Jesus, som ”minst sagt märklig”. Han resonerar i traditionell kristen anda och anser att Paulus inte behövde skriva något om Jesus, då berättelserna om honom redan var i omlopp och hans lärjungar redan kände till dem. Jag kan ge Paul Persson rätt när han säger att det faktum att Paulus inte skriver om något, givetvis inte är detsamma som att han är ovetande om detta något. Självklart är det så! Men nu är det som bekant inte precis vad som helst som han inte skriver om; det är själva kärnan i hans budskap, det som tros ha förändrat världen, som han undviker att nämna. Och dessutom är det inte bara det att han underlåter att skriva om Jesu liv, han underlåter att göra det också vid de tillfällen då han hade all anledning att verkligen hänvisa till Jesu liv och gärning.

Grunden för mitt och Paul Perssons resonemang gäller frågan om evangeliernas Jesus alls har funnits. Och om han inte har funnits, kan han heller inte ha haft några lärjungar som kände till berättelserna om honom, berättelser som därför heller knappast var i omlopp. Det går då inte, som Paul Persson gör, att använda detta obevisade påstående som just ifrågasätts – nämligen att lärjungarna kände till berättelserna om Jesus – för att hävda att Paulus skulle ha känt till Jesu existens. Paul Persson resonerar här i cirklar.

Den ovetande Paulus 

Men jag tänker begagna det tillfälle som öppnar sig genom Paul Perssons inlägg, till att påvisa Paulus’ häpnadsväckande tystnad om personen Jesus – detta då givetvis under förutsättning att Jesus funnits och varit den som evangelierna säger. Har Jesus inte funnits eller möjligen funnits men varit en annan person som levt långt tidigare än vad som sägs i evangelierna, blir Paulus’ ointresse för hans liv mer förståeligt.

De källor jag bygger mitt resonemang på

Notera att jag i behandlingen av Paulus undersöker endast hans egna brev och inte tar hänsyn till de påståenden som görs om Paulus, eller de ord som läggs i hans mun, i den genuint otillförlitliga äventyrsromanen Apostlagärningarna (För ytterligare information, se mitt inlägg Apostlagärningarna skrivna år 62?); en skrift som troligen tillkom först i början av 100-talet. Jag använder mig också bara av de sju brev som allmänt anses ha skrivits av Paulus, då Första Thessalonikerbrevet, Första och Andra Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet.

Kolosserbrevet liknar de sju autentiska breven men är troligen skrivet något senare av en lärjunge till Paulus. Efesierbrevet och Andra Thessalonikerbrevet har okända författare. Alla dessa tre brev uppvisar dock en med Paulus mycket snarlik teologi och inte heller de ger något stöd för en historisk Jesus.

De Pastorala breven, alltså Första och Andra Timotheosbreven och Titusbrevet, ger däremot stöd för en historisk Jesus, detta då Pilatus omnämns i Första Timotheosbrevet 6:13. Men dessa tre brev är bland de yngsta skrifterna i Nya Testamentet och skrevs kanske på 110-talet. (För ytterligare information, se mitt inlägg: De förfalskade Pastoralbreven)

Sedan finns en passage, då i Första Thessalonikerbrevet 2:15, som visserligen ger stöd åt att Jesus har funnits eftersom judarna sägs ha dödat honom, men där det är uppenbart att det rör sig om ett senare tillägg och alltså inte är något som Paulus har skrivit. (För ytterligare information, se mitt inlägg: 1 Thess 2:14-16 – källkritik eller hjälphypotes?)

I behandlingen av Paulus’ ovetskap om Jesus, har jag flitigt nyttjat de uppslag som Earl Doherty ger på sin webbplats The Jesus Puzzle och då under rubriken ”THE SOUND OF SILENCE: 200 Missing References to the Gospel Jesus in the New Testament Epistles” Min genomgång är långt ifrån fullständig, vare sig när det gäller att ge exempel på Paulus’ ovetskap eller när det gäller att bemöta alla de invändningar som görs av de som anser att Paulus kände till Evangelie-Jesus.

Paulus’ ovetskap om Pilatus

Låt mig ge några ytterligare exempel ur Pauli brev utöver dem som Paul Persson citerar. Vi kan börja med att betrakta Romarbrevets trettonde kapitel, där Paulus skriver:

”Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.” (Rom 13:5–7)

Men vad säger evangelierna egentligen? Var det inte så att Pontius Pilatus lät avrätta Jesus? Och var inte Pilatus prefekt över Judeen och därmed en av de styrande? Enligt Romarbrevet skulle alltså Paulus hävda att de styrande är Guds tjänare. Såvida Paulus nu kände till att Pilatus avrättat Jesus – och det kan vi utgå ifrån att han gjorde ifall evangelieberättelsen är sann, då Paulus enligt egen utsaga flera gånger träffat de ”pelare” i Jerusalem som i evangelierna sägs ha varit Jesu främsta lärjungar – måste han mena att Pilatus som styrande var Guds tjänare; detta trots att denne Pilatus lät avrätta Jesus.

Och om Paulus inte tyckte att just Pilatus var Guds tjänare, att just han och hans medansvariga var ett undantag bland de styrande, eftersom de så förgripit sig på Jesus, hur kunde han då undgå att nämna det i just detta sammanhang? Han borde rimligtvis ha förstått hur konstigt det skulle ha låtit för församlingsmedlemmarna när hans brev lästes upp. Kanske andra ”styrande” som också var delaktiga i domen mot Jesus ännu var i livet, och här uppmanar Paulus sina bröder och systrar att se dessa styrande som Guds tjänare. Märkligt!

Paulus’ ovetskap om Jesus’ civilstånd

Vi kan vidare betrakta Första Korinthierbrevets 7:e kapitel, där Paulus uttrycker sin syn på äktenskapet. Paulus framhåller att han helst skulle se att alla levde som han (1 Kor 7:7) men att alla inte har den möjligheten och att det då är bättre att man gifter sig än att brinna av åtrå (1 Kor 7:9). Paulus försvarar alltså avhållsamheten och tar sig själv som exempel på en människa som lever i celibat, men han undviker som vanligt det främsta exemplet, Jesus själv. Vad vore naturligare för Paulus än att påpeka att Jesus levde i avhållsamhet och att vi därför skulle följa hans exempel? Detta är ytterligare ett prov på en ologisk tystnad från Paulus’ sida angående Jesusgestalten.

Tilläggas kan att i detta kapitel finns ett yttrande av Paulus om en föreskrift från Herren; nämligen att ”en hustru får inte lämna sin man” (1 Kor 7:10). Men i Jesus’ Palestina fick kvinnor enligt judisk lag ändå inte lämna sina män, varför uttalandet inte gärna kan ha myntats av en judisk Jesus bosatt i Palestina. Däremot var det en giltig uppmaning till den hellenistiska befolkningen i andra delar av Romarriket, där kvinnor fick skilja sig.

Paulus’ ovetskap om Jesu underverk

Paul Persson hävdar att det alls inte är underligt att Paulus inte upplyser oss om att Jesus utförde mirakler (gjorde tecken), då han enligt Matteusevangeliet avvisade fariseernas krav på tecken med orden: ”Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt 12:38–40) Paul Persson menar att Paulus med ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet” avser de judar som begärde extra tecken för att tro. Paulus skulle alltså åsyfta det Jesus sade i nämnda vers hos Matteus.

Det är vid tillfällen som dessa som det är uppenbart att man inte läser vad Paulus skriver. Observera att vid den tid Paulus skriver, finns inga evangelier. Man bör därför akta sig för att tolka Paulus i ljuset av vad som senare påstås i evangelierna.

Jag ber därför läsaren att betrakta Paulus’ utsagor med ett öppet sinne, utan att tänka på evangelieberättelsen och då också se vad Paulus skriver. Han skriver att judarna begär tecken och uppenbarligen för att dessa tecken ska ge stöd åt deras föreställning om frälsningen som väg till Gud.

”Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.” (1 Kor 1:21–24)

Gud ska alltså rädda dem som tror, men judarna tror inte utan begär i stället tecken – eller som i vissa engelska översättningar ”mirakulösa tecken” – för att tro. Vad kräver de då för mirakler för att tro? Det givna svaret är naturligtvis att judarna söker efter mirakler som kan visa dem att den efterlängtade Messias äntligen anlänt. Vad vore då mer självklart än att Paulus skulle ha påpekat alla de underverk Jesus enligt evangelierna utförde; under av just de slag som judarna enligt sina skrifter förväntade att Messias skulle utföra?

 – Se här, Jesus botade sjuka, döva, blinda, lama, stumma, exakt det som påstås i Jesaja 35:5–6 att Messias ska göra! Här har ni er Messias!

Man kan riktigt höra Paulus ropa ut orden, men ändå icke. Som vanligt väljer han att inte skriva något om ”Jesu liv” utan i stället att förkunna en (kosmiskt) korsfäst Kristus som är Guds kraft och visdom.

Paulus’ ovetskap om vad Jesus lärde

Paulus verkar också ovetande om vad Jesus lärde. Beroende på hur generös man är, kan sägas att Paulus endast två, tre eller möjligen fyra gånger åberopar han sig på uttalanden av Jesus (egentligen Herren [grekiska: kyrios] som faktiskt lika gärna kan åsyfta Gud som Jesus).

Det ena av dessa påstådda uttalanden från Jesus (egentligen Herren) – och faktiskt den enda gång som Paulus hänvisar till ett etiskt uttalande såsom gjort av Jesus och detta också finns i evangelierna – är den tidigare nämnda meningen från Första Korinthierbrevet 7:10: ”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man”. Men detta kan som sagt inte gärna Evangelie-Jesus ha myntat, utan är en typisk föreskrift för dem bosatta utanför Palestina, där skilsmässor var tillåtna i lag även om de många gånger sågs som moraliskt förkastliga.

Det finns dessutom tecken på att den okända författaren av Markusevangeliet hade läst Paulus’ brev. Är det så, kanske han byggde sin utsaga på det Paulus skrev i detta stycke, eftersom felet letat sig in också i Markusevangeliet 10:12: ”och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska”. Det är i varje fall inte så att Paulus bygger på evangelierna.

Den andra uppmaningen som anses komma från Jesus härrör från Första Korinthierbrevet där Paulus skriver:

”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten [natt, sic!] då herren Jesus blev förrådd [överlämnades] tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker den, gör det till minne av mig’” (1 Kor 11:23–25)

Först kan noteras att där inte står att Jesus förråddes. I detta fall är den nya bibelöversättningen styrd av innehållet i de senare skrivna evangelierna. Det grekiska ord som används är paredideto (paredideto) som i första hand betyder ”överlämnades” eller ”utlämnades”. I både Romarbrevet 4:25 och 8:32 har bibelkommissionen översatt paredideto till att Jesus utlämnades. ”Förråddes” är endast en överförd betydelse av ordet.

Paulus har alltså inte fått berättat för sig att Judas förrådde Jesus, så som många vill tolka denna text. Tvärtom inleder han stycket med att skriva: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”. Tydligt är att det rör sig om ytterligare något som Paulus erhållit direkt från Herren (Gud eller Jesus) via uppenbarelser. Paulus åsyftar med ovanstående citat troligen en helig måltid i någon mysteriekult. Senare förvandlade evangelieförfattarna detta till att Judas (= judarna) förrådde Jesus.

G. A. Wells noterar också att frasen ”som offras för er” i ”Detta är min kropp som offras för er …” enligt professor Higgins inte går att översätta från grekiska till arameiska, det talade språket i Palestina vid Jesu tid.[1] Om Jesus ursprungligen hade yttrat dessa ord, skulle han ha yttrat dem på arameiska. Paulus och övriga nytestamentliga författare skrev på grekiska, varför dessa ord hos Paulus borde ha gått att översätta tillbaka till arameiska om de utgjorde en ursprunglig grekisk översättning från arameiskan. Eftersom detta inte verkar gå, kan det inte gärna röra sig om ord yttrade av Jesus.

Trots att Paulus alltså inte ger sken av att Jesus förmedlade någon undervisning, finns ändå mängder av moraliska påbud i Paulus’ brev som också Jesus enligt evangelierna skall ha framfört. Det intressanta med dessa är att Paulus oftast ger dem i egen auktoritet, utan hänvisning till att Jesus skulle ha fällt samma yttranden. Och i de fall han tillägnar påbuden någon, är det Gud (Se t.ex. 1 Thess 4:9 nedan). Paulus säger bland mycket annat: ”välsigna dem som förföljer er” (Rom 12:14) och ”du skall älska din nästa såsom dig själv” (Rom 13:9 och Gal 5:14).

Och det är inte enbart så att Paulus bara undviker att nämna något om det Jesus lärde, han undviker det också när han borde nämna det. Som exempel kan tas hans yttrande i Första Thessalonikerbrevet:

”Om broderskärleken behöver vi inte skriva till er; Gud har själv lärt er att älska varandra, och kärlek visar ni ju också alla bröderna i hela Makedonien. Men vi manar er, bröder, att göra ännu mer.” (1 Thess 4:9–10)

Var det nu inte Jesus som ska ha yttrat att man ska älska sin nästa såsom sig själv? Det är givetvis helt otänkbart att Paulus skulle vara ovetande om att Jesus lärt det dubbla kärleksbudskapet ifall evangelieberättelsen är sann. Det är därför mycket märkligt att han underlåter att nämna att Jesus lärt just detta och att han i stället tillskriver budet Gud; då rimligtvis med hänvisning till Skrifterna, alltså vårt nuvarande Gamla Testamente.

Och det går att spinna vidare på denna Paulus’ märkliga tystnad om vad Jesus lärde. Paulus ägnar hela trettonde kapitlet i sitt Första Korinthierbrev åt att diskutera kärlekens väsen, men röjer inte med ett enda ord att Jesus skulle ha undervisat om den. Det är heller inte bara här han försummar möjligheten att hänvisa till vad Jesus lärde. Det finns många sådana passager. Låt oss begrunda Romarbrevet:

”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Rom 13:8–10)

För att uppfylla lagen skall man älska sin medmänniska såsom sig själv. Varför påpekar Paulus inte att Jesus lärde detta? Varför missar han varje möjlighet att med eftertryck förkunna Jesu lära? Tänk vilken större tyngd Paulus’ ord skulle ha fått om han poängterade att det var Jesus som hade förmedlat undervisningen. Men Paulus verkar helt ovetande om att den undervisning han ger, ursprungligen skulle ha kommit från Jesus:

”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” (Gal 5:14)

Och, kunde man tillägga, var vad Jesus enligt evangelierna skall ha sagt. Det blir helt uppenbart för dem som förmår att läsa Paulus utan skygglappar och utan att snegla på de vid denna tid ännu icke existerande evangelierna, att Paulus inte citerar Jesus utan Guds lag i Tredje Mosebok:

”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18)

Paulus verkar heller inte veta av att Jesus enligt Matteus 6:9 lärt ut bönen fader vår: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat ...”. Paulus säger sig inte veta hur man egentligen ska be:

”På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord…” (Rom 8:26)

Faktum är att det hos Paulus inte ens går att utläsa att Jesus varit en lärare i etik som undervisade i liknelser.

Paulus’ ovetskap om Jesu dop och Johannes döparen

Paulus hänvisar heller aldrig till Jesu dop eller Johannes döparen. Detta må vara honom förlåtet, men märkligare blir hans uttalande i Första Korinthierbrevet där han skriver:

”Jag är tacksam för att det bara är Crispus och Gaius som jag har döpt bland er, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas och hans familj har jag också döpt, annars vet jag mig inte ha döpt någon. Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet …” (1 Kor 1:14–17)

Men enligt Matteusevangeliet har Jesus sänt sina lärjungar just för att döpa:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er …”. (Matt 28:18–20)

Visserligen kan Paulus ha ansett sig ha en annan uppgift än de andra apostlarna, men vore det då inte på sin plats att han här åtminstone nämnde att Jesus hade uppmanat sina efterföljare att döpa?

Paulus’ ovetskap om att Jesus valt ut lärjungar

För det första talar Paulus aldrig om lärjungar (grekiska: mathetes) utan bara om apost­lar (grekiska: apostolos) som hos Paulus, liksom hos övriga förevangeliska ”kristna” författare, betyder ungefär missionärer. Det rör sig alltså inte om personer som varit elever under en lärare, utan om personer som åtagit sig att sprida den kristna förkunnelsen. För det andra säger han sig själv ha erhållit uppdraget att predika evangeliet direkt av Gud, inte av Jesus.

”De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han [Gud][2] som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna.” (Gal 2:6–8).

Paulus röjer inte med ett enda ord att han hört talas om Judas Iskariot. Däremot nämner han Kefas (Kefas är arameiska, Petros är grekiska, och båda betyder klippa), Jakob (som han kallar ”Herrens broder” – inte ”Jesu broder” och det troliga är att han med Herren åsyftar Gud) och Johannes. Men dessa tre verkar lika litet som Paulus ha känt någon historisk Jesus. Tvärtom tyder exempelvis 1 Kor 9:1 ”Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår herre?” och 1 Kor 15 (se nedan) på att de alla har sett Jesus i något slags uppenbarelse eller vision.

Paulus diskuterar heller aldrig det faktum att han inte har varit en följeslagare till Jesus. Detta trots att han i flera av sina brev (exempelvis i 2 Kor 10–11) nämner att hans auktoritet ifrågasätts, vilket (om evangelieberättelsen var sann) rimligtvis borde ha berott på att han i motsats till de tolv inte varit en personlig lärjunge till Jesus. Om vissa apostlar fått sin auktoritet direkt från Jesus under dennes levnad, borde det ha funnit en auktoritetsskillnad mellan dessa och en person som exempelvis Paulus, som inte träffat Jesus. Och därför borde Paulus ha bemött anklagelsen med att säga att han visserligen inte, liksom Petrus, hade varit en personlig följeslagare till Jesus, men ... Något sådant erkännande kommer dock aldrig från Paulus.

Märkligt är också att Paulus tillåts att beskriva Jesus på det sätt han gör. Det finns i Paulus’ brev ingenting som ens antyder att Petrus och Jakob med flera skulle ha opponerat sig, något som också tyder på att de inte hade så stora invändningar och inte heller de hade erhållit sin auktoritet från en jordisk Jesus.

Paulus’ ovetskap om att Jesus uppväckte de döda

I min artikel Bibelns Jesus en sagogestalt och i min bok Den Jesus som aldrig funnits skriver jag följande:

”Paulus ger oss inga upplysningar om när och var Jesus föddes, eller vilka hans föräldrar var. Jesu jordeliv behandlas inte. Paulus är ovetande om nästan allt som evangelierna senare förtäljer. … Och om Paulus visste att Jesus uppväckt människor från de döda, varför berättar han då inte detta när han i 1 Kor 15ff försöker övertyga oss om att man verkligen kan återuppstå från de döda? Varför nämner han inte att Jesus (enligt Joh 11) uppväckte Lasaros?”

Paul Persson invänder mot mitt resonemang genom att säga:

”Det viktigaste i Paulus argumentation är att Jesus (inte Lasaros) uppstod, och detta understryker han i texten. Återigen är det berättelser som församlingen känner till som Paulus påminner dem om, berättelsen om Jesu uppståndelse. Möjligen kände de till att Lasaros hade blivit uppväckt från de döda, i vilket fall som helst var det viktigaste att Jesus hade blivit uppväckt, det var det som är avgörande för deras och vår frälsning, inte Lasaros uppståndelse.”

Det är naturligtvis sant att Kristus’ uppståndelse är det viktiga för Paulus, men stycket har mycket större implikationer än Paul Persson medger, eller möjligen är medveten om. Låt oss undersöka vad Paulus egentligen skriver i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel:

”Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.” (1 Kor 15:12–17)

Paulus brottas alltså med att vissa i församlingen påstår att ingen uppståndelse från de döda förekommer. Han försöker verkligen övertyga dem om att uppståndelsen är verklig, eftersom annars Kristus inte uppstått och tron är meningslös. Men vad ger han för exempel? Han nämner inget konkret ur evangelieberättelsen som exempelvis den tomma graven. Tidigare i femtonde kapitlet talar han dock om att Kristus uppstod och visade sig och jag återkommer till det stycket. För Paulus handlar uppståndelsen inte om en uppståndelse från en fysisk död i en fysisk kropp. Detta är den senare tolkningen som görs i evangelierna. För Paulus handlar hela resonemanget i femtonde kapitlet om en uppståndelse i anden. Det är en fråga för tron, inget historiskt faktum. Lyssna vidare till Paulus’ ord:

”Nu undrar någon: ’Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?’ Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör.” (1 Kor 15:35–36)

Vilken enfaldig fråga! Paulus säger att det finns både himmelska och jordiska kroppar (1 Kor 15:40) och att det rör sig om ett mysterium, då vi inte alla ska dö, men väl förvandlas (1 Kor 15:51). Paulus känner inte till att Jesus nyligen har levt på jorden, dött och uppstått från de döda genom att vakna i sin fysiska kropp, visa sig och sedan resa till himlen. Kristus Jesus har uppstått från de döda, det vill säga förvandlats, och det skall alla vi andra också göra.

Paulus visar heller inga tecken på att känna till att Jesus uppväckt någon person som Lasaros från en fysisk död så att denne kunnat stiga ur sin grav. Man kan se det så att om Jesus hade försvunnit från sin grav och endast några lärjungar kunde vittna om den saken, fanns stora skäl till tvivel. Kroppen kunde ha stulits ur graven och lärjungarna hittat på att Jesus visat sig efter sin död. Men om Jesus endast 20 år innan Paulus skriver återkallat Lasaros från dödsriket borde kännedom om denna händelse vara vida spridd. Kanske levde Lasaros ännu och det gjorde med all sannolikhet Jairos’ dotter (som Jesus enligt Mark 5:22ff uppväckte från de döda), vilken vid denna tid skulle ha varit en kvinna i trettioårsåldern. Ville Paulus verkligen argumentera för att man kunde återuppstå från de döda vore det ett mycket starkt argument att hänvisa till de spektakulära mirakler Jesus utförde med Lasaros, Jairos’ dotter och andra. Men det gör han inte!

Låt oss därefter betrakta det Paulus skriver i inledningen av Första Korinthierbrevets femtonde kapitel:

”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer [fler, sic!] än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” (1 Kor 15:1–9)

Paulus påstår följande:

1. Han inleder med att påminna församlingsmedlemmarna om det glada budskap (evangelium) som han förkunnat för dem och vilket är deras räddning baserad på tron.

2. Han säger att bland det första han förde vidare till dem var något han själv hade mottagit. Det handlar om att Jesus dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen, helt i enlighet med de då rådande föreställningarna om andra gudssöners liv och död. Paulus säger sig ha mottagit budskapet, då sannolikt genom visioner, och dessutom hämtat information från Skrifterna, alltså det vi dag kallar Gamla Testamentet. Textstället han åsyftar är Hosea 6:2: ”Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom.”

3. Paulus säger vidare att Kristus visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Enligt Johannesevangeliet 1:42 var Kefas densamme som Petrus och var Petrus en av de tolv lärjungarna, varför Kefas och de tolv är en tautologi. Vad orsaken till denna anomali kan vara går bara att gissa, men troligt är väl att ”de tolv” (som Paulus nämner endast vid detta tillfälle) är ett senare tillägg och något Paulus aldrig skrev.

4. Även nästa stycke är en misstänkt interpolation. Nu ska Kristus vid ett tillfälle ha visat sig för fler än femhundra bröder. Ponera att detta verkligen hände, hur kunde då alla evangelieförfattare samfällt ha kunnat undgå att redogöra för denna otroliga händelse? Liksom ”de tolv” luktar passagen om de femhundra bröderna förfalskning. Detta stöds också av nästa vers, där de flesta bröderna ännu sägs vara i livet. Om det skulle åsyfta Evangelie-Jesus’ uppenbarelse efter sin död skedde den för bara ca 20 år sedan och om man läser texten utan att snegla på evangelierna, synes uppenbarelsen ha inträffat för bara en kort tid sedan. Självklart borde de flesta vara i livet. Varför skulle Paulus behöva påpeka en sådan plattityd? Men om meningen är ett senare tillägg kan tänkas att ”förfalskaren” ville poängtera för sin samtid att vittnena fortfarande på Paulus’ tid var vid liv.

5. Vidare hävdas att Kristus därefter visade sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Märkligheterna fortsätter! Frånsett att Jakob inte sällan också han identifieras som en av de tolv lärjungarna (vilket ytterligare styrker att ”de tolv” är ett senare instopp i texten) hävdar Paulus nu att Kristus visat sig också för ”alla apostlarna”. Men apostlarna var Paulus’ namn på alla Kristus-förkunnare och då även namnet på pelarna, Jakob, Kefas och Johannes, vilka evangelierna påstår var lärjungar, alltså personliga följeslagare till Jesus. Hur ska Paulus nu ha det? Kristus visar sig för de tolv, för Kefas och Jakob som tillhör de tolv och apostlarna i vilka också de tolv ingår. Möjligt är att de tolv verkligen är en grupp, men inte utgörs av Jesu lärjungar och att varken Kefas eller Jakob ingår i gruppen. Kanske utgjorde de tolv ett styrande råd av tolv utvalda män på samma sätt som esseernas råd?

6. Allra sist sägs Kristus ha visat sig för Paulus. Notera att denna uppenbarelse inte kan ha skett så där 20 år tidigare när Jesus enligt evangelierna ska ha dött och därefter visat sig. Paulus hade då ännu inte omvänts till den kristna tron. Nej, allt tyder på att Kristus visat sig för Paulus i uppenbarelser och att dessa inte skett i samband med att Kristus uppstått efter att ha dött i det fysiska. För Paulus handlar det enbart om en andlig kontakt med Kristusväsendet och den uppenbara läsningen av hela stycket hos Paulus är att även Jakob och Kefas haft liknande syner som Paulus. Paulus avslutar med att nedvärdera sig själv som den minste av apostlarna, inte ens värdig att kallas apostel. Detta stämmer dåligt med hur Paulus framhäver sig själv på andra ställen. Som exempel kan tas det han skrivit tidigare i samma brev: ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.” (1 Kor 11:1)

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att Paulus påstår sig ha fått sin information om Kristus via direkta kontakter med Kristusväsendet och från Gud, då genom uttolkning av det profeterna siat om i Skrifterna. Han har inte fått uppgifterna förmedlade direkt från människan Jesus eller från någon följeslagare till Jesus. Kristus har tidigare uppenbarat sig på samma sätt också för Kefas och Jakob och kanske för många hundra andra bröder och möjligen också för en grupp av tolv ”utvalda”. Men Paulus känner inte till något konkret om Jesu öde så som det framställs i evangelierna. Paulus uttolkar Kristi uppståndelse som en förvandling vi alla ska genomgå. Enligt vad Paulus känner till kan Jesus ha levt många hundra år tidigare eller inte alls.

Paulus’ ovetskap om att Jesus verkade bland judar i Palestina

I Romarbrevets tionde kapitel resonerar Paulus kring judarnas möjlighet att räddas, genom att få dem att komma till tro på Kristus; alltså på den Messias som Paulus predikar. Efter att ha citerat Joel 2:32, där ”var och en som åkallar Herrens namn” sägs ska bli räddad, skriver han följande:

”Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. Men då frågar jag: kanske har de aldrig hört den? Visst har de! Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord. Då frågar jag: kanske Israel inte förstod? Nej, redan Mose säger: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är något folk; mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. Och Jesaja går så långt att han säger: Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig. Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk.” (Rom 10:14–21)

Paulus undrar alltså hur judarna ska kunna tro på förkunnelsen då de inte har hört talas om den. Förutsättningen enligt Paulus är att någon måste förkunna för dem det budskap som bygger på Kristi ord. Och sedan ställer han den retoriska frågan: ”kanske har de aldrig hört den [förkunnelsen]?” Han svarar själv: ”Visst har de!”

Och visst borde åtminstone de judar som var bosatta i Palestina ha hört Kristi förkunnelse, då Jesus enligt evangelierna sägs ha verkat där för bara ett par årtionden sedan. Men i stället för att påpeka det självklara i att judarna omöjligt kan ha undgått Jesu budskap, citerar han Psaltaren 19:5 ”Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord.” Återigen frågar Paulus: ”kanske Israel inte förstod?” Men inte heller nu ger han sken av att judarna kan ha hört förkunnelsen på något annat sätt än genom den förkunnelse Paulus och andra förmedlat och han fortsätter att citera ur Skrifterna, då 5 Mosebok 32:21 och Jesaja 65:1–2.

Ponera nu att evangeliernas skildring av Jesu liv i Palestina är riktig, hur kan då Paulus skriva som han gör? Vad Paulus än må ha missat om Jesu liv och gärning, kan han omöjligt ha varit ovetande om att Jesus verkade i Palestina bland judar – detta givetvis under förutsättning att han också verkat där. Ändå påstår Paulus att judarna inte har hört Kristi förkunnelse och röjer heller aldrig med ett enda ord att de kan ha hört den direkt av Kristus.

Paulus’ förhållande till Kristus Jesus

I Galaterbrevets inledning skriver Paulus:

”Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig [eg. ”i mig”], för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds” (Gal 1:11–16)

Paulus förkunnar ett evangelium, det vill säga ett glatt budskap. Detta glada budskap är inte ett mänskligt påfund och Paulus har inte fått det från någon människa – alltså, han har inte träffat Jesus som människa. Men inte nog med det, ingen annan människa har heller förmedlat förkunnelsen till honom. Paulus säger uttryckligen att han inte frågat någon människa (av kött och blod) till råds utan fått budskapet direkt av Jesus Kristus genom en uppenbarelse. Och det är Gud som har uppenbarat sin son i honom och syftet är att Paulus ska föra ut budskapet till icke-judarna. Detta måste betyda:

1. Paulus har inte träffat Jesus.

2. Paulus har inte hört något om Jesu förkunnelse som människa, inte ens av Kefas, Jakob eller någon annan av de apostlar han direkt efter detta stycke säger sig ha besökt.

3. Förkunnelsen är inget mänskligt påfund utan kommer från Gud.

4. Paulus har fått budskapet av Guds son, Jesus Kristus, genom uppenbarelser.

Paulus känner inte till Evangelie-Jesus

Som visats, är det inte så enkelt att man bara kan hävda att Paulus’ ointresse av att skriva om den historiske Jesus beror på att han inte behöver göra det, då dessa berättelser var allmänt kända och redan hade förmedlats av Jesu lärjungar. Vid otaliga tillfällen är Paulus’ tystnad oförklarlig när man betraktar vad han faktiskt skriver. Och som synes, motsäger han också flera av evangeliernas viktigaste lärosatser. Jag hävdar att den enklaste lösningen på dessa märkligheter är att inse att evangeliernas Jesus aldrig funnits, att de tidiga kristna utövade en mysteriereligion och att Paulus därför inte visste av någon annan Jesus än den Kristus Jesus som uppenbarat sig för honom och för många andra inom kulten.

Roger Viklund

2007-10-03