Korsade Julius Caesar Rubicon?

av Roger Viklund  

Redan i artikeln Har Jesus funnits?, som Stefan Gustavsson publicerade på Svenska Evangeliska Alliansens webbplats den 19 januari 2006, jämförde han bevisgraden för Julius Caesars marsch över Rubicon med de ”bevis” han anser finns för att Jesus har funnits. Sedan dess har hans artikel publicerats och återgivits på många fler webbplatser och även i tryckta tidningar. Hans artikel har åberopats i åtskilliga sammanhang och inte minst då hans Rubicon-jämförelse. Så här skrev Stefan Gustavsson när det begav sig:

”Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon.

Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?”

I mitt bemötande av Stefan Gustavsson avfärdade jag hans påstående litet lättvindigt, med att jag redan hade visat på det orimliga i jämförelsen med en Caesar, nämligen Tiberius. Jag ansåg jämförelsen halta betänkligt, eftersom grunden till att betvivla Jesu existens endast delvis har att göra med att Jesus är dåligt bevittnad. Som jag många gånger tidigare påpekat, är det alls inte ovanligt att gestalter i antiken är dåligt bevittnade i sin samtid. Ändå finns som regel inga goda skäl betvivla att de åtminstone har funnits. Det måste till särskilda skäl för att misstänka att den person som senare porträtteras inte ens har funnits. Ett sådant skäl kan vara – som i fallet Jesus – att de som lever i hans samtid eller omedelbara efterföljd, inte känns vid personen och direkt motsäger de senare uppgifterna.

Det är därför inget kraftfullt motargument att påpeka att även andra gestalter är minst lika dåligt bevittnade, ty detta är allmänt känt. Men om man då ska dra paralleller med andra gestalter eller händelser, borde man för sin egen självbevarelsedrifts skull, åtminstone bemöda sig om att finna relevanta paralleller. Stefan Gustavsson, likaväl som många andra apologeter, brukar gärna åberopa kejsare, och detta är dömt att misslyckas, då i varje sådant fall som jag har kontrollerat, dessa kejsare varit så oerhört mycket säkrare verifierade än vad Jesusgestalten är.

Stefan Gustavssons andra exempel i samma debattinlägg med endast tio vittnen till Tiberius’ liv inom 150 år efter hans död, visade sig vid en snabb kontroll vara åtminstone tretton vittnen. Och sedan dess har jag funnit ytterligare fyra (satirikern Juvenalis, Plinius den yngre och de med Tiberius samtida Horatius och Faedrus), så vittnena har nu stigit till 17 och vi kan utgå ifrån att där säkert finns många fler.

Jag borde därför när det begav sig, ha undersökt även detta med Rubiconpassagen. Dumt nog utgick jag ifrån att Stefan Gustavssons uppgifter i sak var riktiga. Men det var de inte och jag ska i denna artikel påvisa varför de inte var det.

Först kan påpekas att Stefan Gustavsson sannolikt byggt sitt resonemang på William Lane Craig som skriver följande:

“Historians of the Roman Empire often refer to ”Caesar's crossing the Rubicon” as an undisputed fact of historic significance, even though it is attested only by four ancient writers, two to three generations after the event, all dependent on one eyewitness account, and preserved in significantly different forms corresponding to the various authors' ideologies, including one which attributes Caesar's decision to enlarge his frontiers to divine guidance.” (William Lane Craig, Reasonable Faith, s. 211)

William Lane Craig jämför händelsen med Jesu uppståndelse, medan Stefan Gustavsson utökar jämförelsen till att gälla Jesu existens, allt för att kunna använda exemplet mot min tes. Men det är naturligtvis svårt att jämföra en specifik historisk händelse som innefattar hela armeers angrepp på en stat, med frågan om en person överhuvudtaget har funnits. Det är litet som att jämföra äpplen med päron.

Julius Caesar[1] måste ses som en av världshistoriens mest inflytelserika personer. Hans gärning hade avgörande betydelse för formandet av den Romerska riket. Den dåvarande Romerska republiken kom under Julius Caesars ledning att byta styrelseskick och bana väg för Stor-Rom. Den kanske mest avgörande händelsen var just korsandet av Rubicon. Den historiska bakgrunden för jämförelsen är följande.

Det pågick en maktkamp i Rom. Striden stod främst mellan å ena sidan Julius Ceasar, å andra sidan senaten och statsmannen och fältherren Gnaeus Pompejus. I januari år 49 fvt befinner sig Julius Caesar med sina trupper i Ravenna som ligger vid Italiens nordöstra kust. Han nås då av ett meddelande från senaten som kräver att han ska upplösa sin armé och ensam bege sig till Rom. Julius Caesar vägrar att gå med på senatens krav och bestämmer sig i stället att anfalla den Romerska republiken. Han startar det så kallade inbördeskriget genom att den 11 januari år 49 med sina kanske 1500 soldater passera floden Rubicon, som utgjorde dåvarande Romerska rikets (eller Italiens) norra gräns. Frågan är gjorde han då det, eller rättare sagt, har vi bevis för att han gjorde detta?

Varken Stefan Gustavsson eller William Lane Craig betvivlar att Julius Caesar verkligen gick över Rubicon. Deras exempel är bara tänkt att visa att Julius Caesars passage inte är bättre bevittnad än vad Jesu uppståndelse/liv är, och att vi ändå anser den vara ett faktum. Min följande redogörelse avser enbart visa att påståendet att Julius Caesars passerande över Rubicon skulle vila på endast fyra vittnesmål, som levde ”två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne”, inte är sant.

Det är heller knappast sant som Stefan Gustavsson påstår, att evangelierna skulle utgöra några vittnesmål och att Jesus därför skulle vara bättre och tidigare bevittnad och det av fler ögonvittnen. Men den föreställningen har jag behandlat i andra artiklar och tänker jag inte ta upp i just denna artikel. För de historiska detaljerna i den följande genomgången förlitar jag mig i hög grad på vad Richard Carrier skriver i The Rubicon Analogy.

Julius Caesars anfall på Rom var alltså en av de viktigaste händelserna i den antika historien. Följaktligen berättar i stort sett alla historiker från den tiden om hans korsande av Rubicon.

Bland de mer framstående historikerna kan nämnas Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) och Strabon (som föddes 63/64 fvt). Dessutom vet vi att andra samtida historiker, som Titus Livius, Sallustius och Pollios skrev om händelsen, eftersom de senare historikerna säger sig bygga på deras numera försvunna historieverk.

Även den samtide poeten Catullus och den något senare verksamme historikern Velleius Paterculus (ca 20 fvt–efter 30 vt) nämner händelsen. Velleius Paterculus skriver: ”Caesar drog slutsatsen att kriget var oundvikligt och korsade Rubicon” (Historiae Romanae, 2:49).

Och menar Stefan Gustavsson att man för att kvala in som vittne måste nämna Rubicon med namn? Detta vore jämförbart med att säga att ingen skrivit om att Jesus korsat Jordan när han sägs ha tagit sig från en ort på ena sidan till en ort på den andra, såvida Jordan inte uttryckligen nämns i texten.

Utöver de fyra historiker som Stefan Gustavsson åberopar och de övriga historikerna som han inte nämner, vilka i sin tur citerar ur andra historikers nu försvunna verk, har vi vittnesbörd också från Julius Caesar själv. I sin självbiografi, då i boken Inbördeskriget, skriver han att han hade slagit läger i Ravenna när Rom förklarade honom krig. Då marscherade han genast med sina trupper till Ariminum, dagens Rimini, som ligger ca 5 mil söderut. Och för att överhuvudtaget kunna ta sig dit måste man passera Rubicon som ju utgjorde gränsen till dåvarande Italien. Rubicon har sin upprinnelse i bergskedjan Apenninerna och rinner ut i Adriatiska havet mellan de båda orterna.

Man följde lättast den romerska vägen Via Popilia (på kartan brunmarkerad) som gick från Ravenna längs kusten och passerade Rubicon på sin väg till Ariminum. Men det gick också att ta en omväg och ansluta till Via Aemilia (på kartan rödmarkerad) som också gick till Ariminum och även den korsade Rubicon. Om man skulle undvika att passera Rubicon fick man antingen skeppa hela armén över Adriatiska havet, släpa armén över de apenninska bergen eller så gräva en tunnel under Rubicon. Givetvis vittnar Julius Caesar om att han och hans armé korsade Rubicon även om han inte nämner floden vid namn.

Dessutom har vi filosofen Cicero, som i ett brev till sin förtrogne slav Tiro (brevet daterat den 27 januari år 49 fvt, endast drygt två veckor efter att Julius Caesar passerade Rubicon) skriver att Caesar nu i tur och ordning intagit Ariminum, Pisaurum, Ancona och Arretium och att Cicero därför lämnar Rom. Och man behöver bara studera kartan för att inse att Julius Caesar började invasionen av Italien längst upp genom att passera Rubicon, som utgjorde gränsen mot Italien och invaderade Ariminum och därefter intog stad efter stad längs kusten.

Detta bekräftas ytterligare också i brev från både Pompejus och Julius Caesar till Cicero.

Sedan har vi förstås ett antal inskriptioner som indirekt bevisar att Julius Caesar korsade Rubicon, då hans marsch omtalas. Vi har också flera sorts mynt. Exempelvis präglades år 47 fvt, 2 år efter denna händelse, mynt med texten ”år 2 i Caesars tid”. Detta visar att Julius Caesar tillträdde som regent år 49 och styrker därigenom uppgiften att han då tillskansade sig makten genom att invadera Italien norrifrån och alltså passerade Rubicon.

Så parallellen haltar påtagligt. Julius Caesars korsande av Rubicon och därmed gränsen till dåvarande Italien är ett obestridligt faktum baserat på mängder av bevis. Dessutom är det en nödvändighet för att alls kunna förklara Roms äldre historia, där ju JC (Inte Jesus Christ) kan sägas ha format Romarriket. För Jesu existens har vi bara evangeliernas påståenden att tillgå och dessa kan inte betraktas som historieskildringar och var heller knappast ämnade att vara det.

Roger Viklund

2007-09-29