Tusen och en osanning: Vad är sant och inte sant hos Lee Strobel och Craig A. Evans?

I boken Vilken Jesus ska jag tro på?: en reporters kritiska granskning av de nya Jesusbilderna (i svensk översättning 2008) gör journalisten Lee Strobel ett nytt försök med en intervjubok. I likhet med den tidigare och bland traditionellt kristna så lovordade boken Fallet Jesus, använder sig Strobel även denna gång av den undersökande journalistens tillvägagångssätt, genom att intervjua utvalda experter och låta deras uppfattningar ligga till grund för boken. Ämnet är de alternativa Jesusbilderna och deras trovärdighet. Ämnet för denna artikel däremot är att granska de som granskar; att undersöka hur trovärdig Strobels utvärdering av de alternativa Jesusbilderna verkligen är. Jag har i denna genomgång valt att koncentrera mig på endast intervjun med filosofie doktor Craig A Evans angående det så kallade Hemliga Markusevangeliet; alltså sidorna 53–58 i boken.

Strobel säger sig sitta i Evans’ matsal och förvånat lyssna till ”en bisarr berättelse” om det Hemliga Markusevangeliet. Evans skall då ha sagt: ”Så här gick det till”!

”Under många år var Morton Smith professor i Judeo-Christian origins vid Colombia University.”

Även om det är en bagatell i sammanhanget, så var han professor i antikens historia vid Columbia University, alltså ett sakfel.

Vid ett möte med Society of Biblical Literature år 1960 tillkännagav han att han två år tidigare hade gjort en historisk upptäckt vid Mar Saba-klostret i Judeens ödemarker.

Det är sant att han offentliggjorde sitt fynd först 1960 men han hade långt tidigare, redan strax efter att han gjorde sitt fynd, visat det för kolleger och bett om deras omdömen. Redan 1958, samma år som han gjorde upptäckten, publicerade han också en handskriven anteckningsbok med en grekisk transkription av brevet och en engelsk översättning därav, dock utan fotografier. Syftet var att ”skaffa sig upphovsrättsligt skydd av materialet. Smith överlämnade i december 1958 detta alster till Library of Congress.”[1]

”Längst bak i en bok från 1646 fanns två och en halv sida av ett brev som påstods vara från Clemens från Alexandria, vilken levde under andra århundradet. Det var adresserat till någon som hette Theodore. Smith spekulerade i att en munk skrivit av brevet på de tomma sidorna i slutet av boken för att spara det, kanske för att originalet på papyrus hade börjat falla sönder.

”Brevet var på grekiska, och Smith sa att det var skrivet med en handstil från sjuttonhundratalet. Här kommer nu det som gjorde det hela så intressant. Brevet innehöll två citat från en hittills okänd mystisk eller hemlig version av Markusevangeliet. Det berättar om hur Jesus uppväckte en ung man från de döda, och senare kommer ynglingen till honom ’med ett linnetyg över sin nakna kropp’ och ’stannade hos honom den natten’ så att han skulle kunna få undervisning om ’mysteriet med Guds rike’. Det var helt enkelt svårt att missa den homoerotiska antydningen. Brevet slutar sedan mycket abrupt, precis efter en antydan om att något mycket viktigt ska uppenbaras.”

Detta är ett mycket ofta framfört påstående, nämligen att berättelsen i Hemliga Markusevangeliet skulle åsyfta att ynglingen och Jesus hade en homosexuell relation med varandra. För mig synes det oftast vara kristna som ”upptäcker” detta. Låt oss därför skärskåda texten ifråga:

Men ynglingen såg på honom och älskade honom och började bönfalla honom att vara med honom. Och de lämnade graven och gick till den unge mannens hus, ty han var rik. Och efter sex dagar talade Jesus om för honom vad han skulle göra. Och på kvällen kom den unge mannen till honom iklädd ett linneskynke över sin bara kropp och han stannade hos honom denna natt. Ty Jesus undervisade honom om Guds rikes mysterium. (Ur första stycket från Hemliga Markus)

En faktor som åberopas för den ”homoerotiska antydningen” är att ynglingen sägs älska Jesus, och i det andra stycke som Klemens citerar ur detta hemliga Markusevangelium omtalas sannolikt samma yngling och då som den som Jesus älskade.

”och där var systern till den yngling som Jesus älskade och hans moder och Salome, och Jesus tog inte emot dem.” (Andra stycket från Hemliga Markus)

Men att de älskade varandra kan väl knappast utgöra grund för att de skulle ha haft en sexuell relation? I så fall måste rimligen samma sak gälla den lärjunge som Jesus älskade (bl.a. Joh 21:20), syskonen Lasaros, Maria och Marta, vilka Jesus alla sägs älska (Joh 11:5) och den yngling som Jesus älskar och uppmanar att sälja allt han äger för att följa Jesus (Mark 10:21)?

Vidare omtalas att ynglingen var ”iklädd ett linneskynke över sin bara [nakna] kropp”. Men ynglingen hade uppenbarligen detta linneskynke på sig och var inte naken. Dessutom är parallellen med Mark 14:51–52 uppenbar:

Och en ung man, klädd i en linneskjorta på bara kroppen, följde efter Jesus. Honom grep de tag i. Men han lämnade linneskjortan kvar och flydde undan naken. (Mark 14:51–52)

Om man nu ska tro att texten åsyftar att ynglingen hade sex med Jesus, varför har man då inte tidigare misstänkt detta när – trots att lärjungarna flyr – denne unge man iklädd endast ”en linneskjorta på bara kroppen” följer efter Jesus, och sedan flyr naken därifrån? Tydligen umgicks också denne yngling med Jesus (det rör sig sannolikt samma gestalt) och var naken frånsett detta linnetyg. Men alla är vi nakna under kläderna.

Slutligen ser vissa en ”homoerotisk antydning” i att Jesus lärde ynglingen Guds rikes mysterium. Detta skulle då vara någon form av metafor för en himmelsk orgasm! Intressant blir då att veta vad man gör med det faktum att också övriga lärjungar sägs ha fått veta Guds rikes mysterium:

Han sade: ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet [mysterium], men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.” (Mark 4:11–12)

Vill man då tro att även de har deltagit i någon sorts grupporgie? Om det nu är så ”svårt att missa den homoerotiska antydningen”, kan det då inte vara så den iakttagelsen hellre ligger i betraktarens ögon och inte i själva texten? (”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå”). Uppfattningen att stycket har en homoerotisk antydning är spekulativ och har inget reellt stöd i texten.

”Därför”, svarade Evans med ett leende, ”att det var borta. Försvunnet. Smith sa att han lämnat kvar det i klostret, men i dag kan ingen hitta det, så det kan inte underkastas bläcktester och andra analyser. …

Detta yttrande är i sig inte fel, dock grovt missvisande. På det sätt som det framställs får läsaren lätt intrycket att Smith säger sig ha lämnat dokumentet kvar i klostret, och när andra skulle söka reda på det var det borta. Underförstått är då att det aldrig någonsin funnits där, eftersom vi bara har Smiths ord att förlita oss på.

Men år 1976, arton år efter Smiths upptäckt, reste den nuvarande professorn i jämfö-rande religionsvetenskap, Guy G. Stroumsa, tillsammans med Archimandrite Meliton från det grekiska patriarkatet i Jerusalem och professorerna vid det hebre-iska universitetet i Jerusalem, David Flusser och Shlomo Pines, till Mar Saba för att försöka hitta boken med det inskrivna brevet. Och de hittade den också. De ville ta den med sig för att undersöka bläcket och skulle också ha fått göra det om det bara funnits möjlighet att utföra de nödvändiga undersökningarna någon annanstans än hos den israeliska polisen.

We hoped to analyze the manuscript seriously and contemplated an ink analysis. At the National and University Library, however, we were told that only at the police headquarters were people equipped with the necessary knowledge and tools for such an analysis. Father Meliton made it clear that he had no intention of putting the Vossius book in the hands of Israeli police.[2]

Samtidigt förflyttades boken från biblioteket i Jerusalem till det grekiska patriarkatets bibliotek i Jerusalem och inte långt därefter togs bladen med brevet loss från boken av bibliotekarien Kallistos Dourvas, för att lagras tillsammans med den men separat. I samband med detta fotograferade han sidorna på nytt och då i färg (dessa foton publicerades år 2000),[3] och senare intygade han att bladen med brevet fortfarande fanns kvar i patriarkatets bibliotek när han gick i pension år 1990.[4] Brevet fotograferades också en tredje gång och då av Quentin Quesnell, som i början av 1980-talet tog de lösa bladen till en firma och där lät fotografera brevet. Dessa foton har ej publicerats.[5]

Så Smith gjorde det enda han kunde göra, fotografera sidorna och lämna boken kvar i munkarnas försorg. Han kunde inte gärna stjäla boken eller riva loss sidorna och ta dem med sig! När Morton Smith lämnade Mar Saba 1958 fanns boken kvar i biblioteket. Dessutom insåg han inte fullt ut betydelsen av sin upptäckt. Han fann dokumentet i slutet av sin vistelse i Mar Saba och insåg att det var ett brev av Klemens. Med vetskap om att inget enda av hans brev hade överlevt och med förhoppning om att kunna göra ytterligare spektakulära fynd, förslösade han ingen tid på det mödosamma arbetet med att översätta brevet. Han endast fotograferade sidorna och fortsatte sin undersökning av fler böcker. Först efter att han lämnat Mar Saba och i Jerusalem fått bilderna framkallade, översatte han också texten i sin helhet och insåg då att Klemens också citerade ur ett dittills okänt evangelium.[6]

Det är naturligtvis sant att trots flera försök på sista tiden har brevet inte gått att återfinna. Men att antyda att Smith skulle ha haft något med detta att göra är inte sant. Om Smith förfalskat brevet och hoppats på att detta inte skulle upptäckas, måste han ha varit så djärv att han räknat med att ingen skulle få tillgång till det för att undersöka det under de minst 32 år som det fanns kvar hos patriarkatet. Att skriva att ”Smith sa att han lämnat kvar det ...” trots att vi vet att han lämnade kvar det, är grovt missvisande och vinklat.

… Men han [Morton Smith] fotograferade det [brevet], och efter hans död 1991 studerades dessa stora färgfoton av Stephen Carlson.”

Faktum 1: Smith tog 1958 svartvita fotografier av boksidorna och inte färgfotografier. Dessa svartvita fotografier publicerades 1973 men cirkulerade redan i slutet av 1950-talet bland andra forskare. I den engelska förlagan förekommer inte ordet ”dessa”. Där sägs endast att Stephen Carlson studerade stora färgfoton. Men det är otydligt uttryckt och översättaren har tolkat det så att Smith fotograferade i färg.

Faktum 2: Färgfotografierna togs i slutet av 1970-talet av Kallistos Dourvas och dessa publicerades år 2000.[7]

Faktum 3: Stephen Carlson studerade inte ”stora färgfoton”. Han resonerar också kring färgfotona och gör vissa antaganden utifrån dem men han begärde aldrig att få använda färgfotooriginalen. I stället använde han de tryckta svartvita bilder som förekommer i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973) för sin handskriftsanalys. Dessa halvtonsavbildningar var tryckta i 100 linjer per tum och är snarast att betrakta som lågupplösta.

Alltså, Smith tog inga färgfoton och Stephen Carlson studerade inte färgfoton, ej heller några ”stora” foton. Det rör sig således om tre sakfel i en enda mening.

Han var själv homosexuell, något som var en väl bevarad hemlighet på 1950-talet. Och så hade han fått avslag när han sökte en tjänst vid Brown University och då velat demonstrera sin intellektuella överlägsenhet genom att dra till med någonting i den här stilen.

Visserligen säger Evans att “frågan om hans motiv är den svagaste delen i detta fall“ (helt felöversatt i den svenska utgåvan), något som givetvis är sant. Dock är denna hämndteori ren spekulation utan någon bevisning till stöd. Att påstå att Smith kan, eller till och med skulle, ha skapat och därefter planterat brevet som hämnd för att han inte fick den tjänst han sökte vid Brown University i delstaten Rhode Island år 1955, är att uppfinna det motiv man letar efter. Fakta säger faktiskt det motsatta.

Allan J. Pantuck har gått igenom Smiths kvarlämnade material och enligt Pantuck syntes Smith ha varit vid gott mod under de följande åren efter avslaget. Efter att inte ha fått tjänsten vid Brown University, undervisade han ändå där under ytterligare ett års tid och verkar ha trivts och uppskattats av kollegerna. Han fick dessutom tid över att studera det han intresserade sig för (något han mycket uppskattade) och hann göra klar sin doktorsavhandling och därmed bli också ”teologie doktor”.[8] Dessutom tilldelades han 1957 en tjänst vid Columbia University i New York, där han kom att trivas. Han till och med tackade nej till en anställning med högre lön och högre titel vid Cornell University. År 1962 utnämndes han till professor vid Columbia University, och senare, i samband med att han övervägde möjligheten att han skulle erbjudas posten som styrelseordförande vid Harvard University, skrev han: ”I am happy at Columbia and shall not like to leave NY…”[9] Inte precis tecken på bitterhet och begär efter hämnd.

Carlson, en väl ansedd upphovsrättsadvokat och tillika biblisk amatörforskare, undersökte noggrant fallet, kallade in handskriftsexperter och skrev år 2005 The Gospel Hoax: Morton Smith's Invention of Secret Mark. - - -

”När experter undersökte fotona med texten i stark förstoring så kunde de se vad de kallar ’förfalskardarr,’ sådant som blir när texten egentligen inte är skriven utan i stället mer ritats dit av en förfalskare i ett försök att luras. Man såg darriga linjer, pennlyft mitt i ett drag – alla sorters indikationer på att det här var förfalskat.

Vilka experter då kan man fråga sig? Den enda ”expert” som undersökt och funnit ”förfalskardarr” är Stephen C. Carlson, som inte har några meriter, ingen formell utbildning, eller ens tidigare erfarenhet av att granska dokument. Därutöver bad han en professionell kriminalteknisk förfalskningsexpert vid namn Julie C. Edison att granska hans arbete, dock inte texten i sig förutsättningslöst, och delar av hennes svar finns att läsa här och här. Men hennes omdöme förekom inte alls i Carlsons bok. För övrigt är det en våldsam överdrift att tala om ”alla sorters indikationer” på förfalskning.

Jag har undersökt alla Carlsons exempel och jämfört dem med övrig text i brevet. I motsats till de relativt lågupplösta reproduktionerna av Smiths svartvita foton som Carlson hade tillgång till, har jag till mitt förfogande haft bilder inskannade i 1200 dpi (punkter per tum) direkt från de färgfoton som Kallistos Dourvas tog på 1970-talet. Resultatet av min studie är publicerat i artikeln: Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis.

Stephen Carlson påstår att många bokstäver är ojämna och darriga, som om texten skrivits långsamt för att härma en grekisk 1700-talshandstil. Han hävdar vidare att tecknen på detta är tydligast i början och att förfalskaren Morton Smith blir skickligare allt efterhand. Men ingen sådan förändring går att upptäcka. Tvärtom är texten mycket konsekvent skriven och skribenten lyckas nästan alltid forma sina bokstäver på ett likartat sätt vid samma bokstavskombinationer. De exempel som Carlson åberopar på pennlyft på ställen där sådana inte borde förekomma, är i vissa fall uppenbart bokstavskombinationer där skribenten alltid skrev isär, och de övriga exemplen är så otydliga att inget säkert går att säga.

De övriga tecken på förfalskning som Carlson tycker sig se är bläckansamlingar i början och slutet av bokstäverna och därutöver skakningar, som om texten skrivits långsamt. Sådana skakningar och bläckplumpar finns förvisso, men kan enklare förklaras med att skribenten var äldre, att en gåspenna lätt efterlämnar bläckplumpar och att texten i sig är mycket liten. Vissa bokstäver har en diameter på mindre än 1 mm, och om dessa små bokstäver uppförstoras kraftigt, blir ojämnheterna också kraftigt uppförstorade.

Dessutom har vi ett exempel på en trolig 1700-talshandstil som är äkta i handskrift MS 22 (MS = Manuscript) från Mar Saba, där liknande bläckplumpar och darrningar förekommer. Det var denna

text Carlson felaktigt antog var skriven av Smith som en ledtråd om att han förfalskat Klemensbrevet. Mer om detta framöver! Bilden till höger visar exempel från MS 22 på minst lika stora bläckplumpar och darrningar som någonsin återfinns i MS 65 (Klemensbrevet). Det vänstra ordet är troligen τοῦ med ett ytterst skakigt tau (τ). Bokstaven till höger är ett lambda (λ) med uppenbara bläckplumpar. Det rör sig i detta fall alltså om både sakfel, vilseledande överdrift och spekulation.

Till råga på allt fann de, när de jämförde de grekiska bokstäverna med prov på Smiths egen handstil, att Clemenstexten hade samma ovanliga sätt att skriva de grekiska bokstäverna theta och lambda som han hade. Det är en stark länk.

Ja, om det vore sant vore det måhända en ”stark länk”. Men det är givetvis inte sant. Återigen är det inte några ”de” som jämfört och ansett sig finna likheter, utan endast Stephen Carlson, alltså ”han”. Likheterna mellan hur lambda skrivs i Klemensbrevet och Smiths sätt att forma bokstaven inskränker sig egentligen enbart till att bokstaven i båda fallen skrevs på två sätt, dels utan att lyfta pennan och därmed i en sammanhängande rörelse, dels i två rörelser, där pennan lyftes. Men sådana variationer är mycket vanliga och säger egentligen ingenting. I övrigt liknar de lambda som förekommer i Klemensbrevet inte alls de lambda som Smith skrev. Inte heller bokstaven theta i Klemensbrevet liknar Smiths sätt att skriva bokstaven. Den enda egentliga likheten som går att påvisa är att både den som kopierade Klemensbrevet och Morton Smith i normala fall använde ett skrivstils-theta som är ”öppet” och skrivet i en rörelse utan att lyfta pennan; ett mycket vanligt sätt att skriva theta och det som under många hundra år varit standardformen för grekisk handskrift.[10] För den som önskar se jämförande exempel, hänvisas till Scott G. Browns artikel Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith.

Dessutom tydde fotona på att det fanns mögel i boken – någonting som inte skulle finnas i en bok från det torra klimat där klostret låg. Det troliga var att boken kom någon annanstans ifrån – Europa eller Nordamerika. Inte heller fanns det något bevis för att den här boken funnits i Mar Saba-biblioteket innan Smith ’upptäckte’ den.

För att förtydliga detta påstående av Craig A. Evans, citerar jag direkt ur hans bok Fabricating Jesus:

The discolored blotch that is plainly visible in the lower left-hand corner of the final page of the printed text of the volume and in the lower left-hand corner of the second page of the handwritten text prove that the handwritten pages were originally part of the printed edition of the letters of Ignatius. These corresponding blotches, as well as many of the other blotches and discolorations that can be seen in the color photographs, are mildew. The presence of this mildew strongly suggests that the book in question was not originally a part of the library of Mar Saba, whose dry climate does not produce mold and mildew in books. The mildew in the printed edition of the letters of Ignatius suggests that the book in which the alleged Clementine letter was discovered spent most of its existence in Europe. We may speculate that in Europe, or perhaps in North America, the book was purchased and the Clementine letter was drawn onto the blank end papers. The book was then taken to the Mar Saba Monastery, where it was subsequently ”found” in the library. (Craig A. Evans, Fabricating Jesus, s. 96)

Detta är både spekulationer och överdrifter, åtminstone av Evans i hans bok, där han slår fast att det är mögel (”These corresponding blotches ... are mildew”). Vad det rör sig om är en fläck som uppträder i nedre yttre hörnet på varje fotograferad sida och som om bladen läggs samman sinsemellan överensstämmer i placering och utseende. Dessa fläckar har alltså uppstått genom att någon vätska eller dylikt trängt igenom bladen på den stängda boken och efterlämnat en missfärgning.

Fläckarna, vilkas största diameter är ca 4 mm, återges uppförstorade här till höger. För en större och mer högupplöst bild, klicka här. Den övre fläcken är den som uppträder på framsidan av det sista bladet innehållande sida tre av Klemensbrevet. Nästa fläck är från baksidan av det föregående bladet och bild tre framsidan av detsamma, innehållande sida ett av Klemensbrevet. Den fjärde bilden är baksidan av ytterligare nästa blad som också innehåller bokens sista tryckta sida; en bild som bara återfinns på Smiths svartvita foton. Helt klart är att fläcken har en annan färg och således att papperet är missfärgat. Däremot är det svårt att avgöra att detta är mögel. På vilket sätt går det att skilja en missfärgning från ett mögelangrepp på en bild som endast uppvisar färgförändring?

Vidare så trycktes boken redan år 1646 i Amsterdam i Holland.[11] Någon tid senare kom boken till Mar Saba. Det kan givetvis ha skett långt efter år 1646. Texten skrevs in i boken troligen på 1700-talet,[12] och vi vet inte ens säkert om det skedde i Mar Saba eller om den fanns inskriven när boken fördes dit. I vilket fall kan boken ha funnits i exempelvis Europa under säkert hundra år innan den kom till Mar Saba. Vad är det dessutom som säger att mögel omöjligt skulle kunna bildas också i den judeiska ödemarken? Man kan därför säga att eventuellt mögel inte på något sätt utesluter att texten skrivits in i boken av en munk från Mar Saba på 1700-talet.

Strobels och Evans’ påstående att det inte heller finns "något bevis för att den här boken funnits i Mar Saba-biblioteket innan Smith ’upptäckte’ den" är också det ett icke-argument, eftersom det heller inte finns något bevis för att den inte var där. Det är bara ett sätt att misstänkliggöra någon utan några egentliga fakta till stöd. Saken är som följer.

Det fanns en sjusidig lista i Mar Saba från 1910 där 191 boktitlar fanns upptagna och vari Vossius’ bok över Ignatios’ brev inte fanns upptagen.[13] Men vad visar detta egentligen? Att boken inte fanns i biblioteket 1910? Nej, det gör det inte. Eftersom Smith fann 489 böcker i endast ett av de två biblioteken,[14] är det uppenbart att de allra flesta böcker aldrig togs upp i listan från 1910.[15] Så, det faktum att den bok vari Klemensbrevet var inskrivet inte fanns med i listan säger ingenting, varken för eller emot.

”Här finns ytterligare något märkligt: Det stod ’Smith 65’ skrivet på boken. Om du vore gäst i någons bibliotek, skulle du då när du tittar på hans värdefulla böcker skriva ’Strobel 65’ på titelsidan? Jag tycker det är mycket underligt. Men om det är din bok skulle du nog inte tveka.

Av alla påståenden som Evans skall ha yttrat gällande Hemliga Markusevangeliet, måste nog detta anses vara det mest häpnadsväckande. Smith fann i Mar Saba totalt 96 böcker som innehöll äldre handskrivna texter och 76 av dessa (exkluderande de liturgiska texterna) katalogiserade han. Så vitt jag vet skrev han då också in sitt namn och det nummer texten erhållit i katalogen, diskret i alla böcker. Så skrev han ”Smith 22” i övre högra hörnet på insidan i MS 22,[16] en skrift vi får anledning

att återkomma till. Därmed är det väl uppenbart att han märkte alla böcker för att de i framtiden skulle gå att identifiera; allt enligt normalt förfarande. Föreställningen att Smith skulle ha skrivit in ”Smith 65” enbart i den bok han skrev in Klemensbrevet i, och detta eftersom den var hans egen, måste väl ändå anses vara mycket fantasifull.

Detta är spekulation som ignorerar det faktum att vi vet att Smith skrev in namn och nummer i andra böcker, alltså sakfel.

”Men en av de mest tankeväckande ledtrådarna handlar om ett annat Mar Sabra-dokument [sic! Mar Saba] som hade katalogiserats av Smith. Det är skrivet med samma handstil som Clementbrevet [sic! Clemensbrevet], men det finns två ovanliga saker när det gäller det. För det första daterade Smith själv det här exemplaret till nittonhundratalet, i stället för till sjuttonhundratalet, när Clemensbrevet antogs vara skrivet. För det andra är det undertecknat ’M. Madiotes.’”

Detta är helt enkelt fel! Till Evans’ försvar, och därmed också Strobels, kan sägas att det vid den tid intervjun gjordes och boken gick i tryck (det engelska originalet år 2007), inte var allmänt känt att Carlson hade misstagit sig. Å andra sidan gjorde Scott G. Brown redan år 2006 i två artiklar klart, att Carlson hade felaktigt antagit att två skilda skribenter var en och samma person och även ”felaktigt hänfört den översta handstilen till M. Madiotes”, och att Allan Pantuck skulle publicera bevis för detta så fort han erhållit tillstånd att publicera nya foton.[17] Så skedde också år 2008 då Scott Brown och Allan Pantuck publicerade dittills okänt material ur Smiths efterlämnade material i artikeln Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler. Bilderna nedan från MS 22 är hämtade från den artikeln.

För det första består MS 22 inte av en text skriven av en person, utan av flera korta texter skrivna av flera personer. För det andra är den text som Carlson hävdar är skriven med samma handstil som Klemensbrevet, inte skriven med samma handstil, utan i en markant avvikande, samtidigt tidstypisk, 1700-talshandstil. Detta visas i exemplen nedan. För det tredje har Smith inte daterat denna text till 1900-talet. Han har inte daterat den alls, ej heller kommenterat den. För det fjärde är texten inte undertecknad med M. Madiotes. Den är inte undertecknad alls. För det femte är den text som sägs vara M. Madiotes skriven i en annan stil och uppochner i förhållande till den text Carlson antog var skriven av M. Madiotes. Den som skrev detta skrev inget utöver namnet (sitt eget namn?). För det sjätte var det alltså endast namnet som Smith daterade till 1900-talet. Däremot är den text som Carlson felaktigt antog att Smith tillskrev M. Madiotes skriven i en typisk 1700-talshandstil. Allt som allt alltså 6 sakfel.

Jag kommer att ge endast några exempel på de olika handstilarna i MS 22 och Klemensbrevet (MS 65) och har inte för avsikt att göra en grundlig undersökning. Det enda fullt identifierbara ord från MS 22, som också förekommer i Klemensbrevet (MS 65), är (bortsett från en bestämd artikel) ordet “bok”. Ordet förekommer vid ett tillfälle på rad 20 på sidan 1 i MS 65. I MS 22 (till höger ovan) är stavningen βιβλειον och i MS 65 (nere till höger och konverterat från färg till gråskala) βιβλίον. Som framgår är β liksom ι, λ och ν skrivna i påtagligt olikartad stil.

Vidare ha vi ordet παρον, vilket förekommer i MS 22. Ordet förekommer inte i MS 65, men däremot figurerar παρ som del av andra ord vid sju tillfällen. I tabellen nedan visas παρ från ordet παρον i MS 22 till vänster, följt av de sju exemplen från MS 65 (Klemensbrevet).

Som synes är alla tre bokstäver skrivna på annorlunda sätt i MS 22, jämfört med hur de skrivs i MS 65. Den sista bokstaven rho (ρ) är skriven på ett markant annorlunda sätt och alla fyra förekomster av

denna bokstav i MS 22 presenteras i tabellen till vänster. Dessa fyra rho (ρ) liknar inte på något sätt de sju rho (ρ) i tabellen ovan (bortsett då från det första som är från MS 22). Dessutom skrivs inledande pi (π) på ett annat sätt. De tre pi (π) som förekommer i MS 22 återges i den lodräta bildserien till höger. Övergången till nästa bokstav görs i alla tre fall via en svepande kurva. I vart och ett av de sju exemplen ur Klemensbrevet (MS 65) däremot sker anslutning till nästa bokstav alltid via en 360-gradig ögla.

Det låter som ett grekiskt namn, men det visar sig vara pseudo-grekiska med ursprung i en rot som betyder ’klot,’ ’biljardboll’ eller ’skallig’. Intressant att notera är att Smith var markant skallig under hela sitt vuxna liv. Betyder kanske namnet ’Morton den skallige’? Det verkar inte alls orimligt.

Också detta är följaktligen fel. För det första är Madiotes ett regelrätt grekiskt namn och alltså inte pseudo-grekiska. Att Carlson inte fann det i den grekiska telefonkatalogen på Internet, berodde på att han sökte enbart på den exakta stavningen Μαδιότης medan namnet finns i en alternativ stavning Μαδιωτης.[18] För det andra ansåg Smith egentligen inte att namnet skulle vara Madiotes (Μαδιότης) utan i stället Madeotas (Μαδεότας). För det tredje hade Smith sannolikt fel även när han ansåg att namnet skulle vara Madeotas. Det

troliga är att det mycket svagt återgivna namnet är M. Modestos (Μ. Μοδέστος, som återges till höger). Modestos var ett vanligt namn i Mar Saba, och namnet bygger inte alls på verbet μαδω (mado), som skulle åsyfta den flintskallige bedragaren Smith (det grekiska verbet mado kan också betyda ”bedra”). För övrigt har detta ingen betydelse eftersom oavsett vad namnet är, har den personen inte skrivit den berörda texten. Alltså 3 sakfel.

För den intresserade som vill fördjupa sig i just denna problematik, hänvisar jag till min artikel: ”M. Madiotes”-argumentet.

Taktiken som Strobel genom Evans använder, består i att först framställa Smith ofördelaktigt och antyda att han hade anledning att förfalska skriften. Sättet han gör det på är att hävda att brevet var försvunnet, samtidigt som han undanhåller läsaren informationen att ett antal forskare utöver Smith har sett det; att texten skildrar en homosexuell handling; att Smith själv var homosexuell och därför hade motiv att förfalska en text som skulle göra Jesus homosexuell; att Smith ville hämnas för att han inte fått anställning på Brown genom att han bör ha antagit att detta hade med hans homosexuella läggning att göra. Alltsammans antingen felaktigt eller missvisande och spekulativt.

Därutöver har Evans och Strobel övertagit flera av de misstag som Stephen Carlson begått och okritiskt (och kan man förmoda beredvilligt) anammat dessa argument utan att grundligt undersöka sanningshalten i dem. Man har dessutom överdrivit Carlsons resultat och dragit förbehållslösa slutsatser utöver vad Carlson själv har dristat sig till. Man påstår dessutom felaktigt att Carlson och andra experter ska ha studerat stora färgfoton, medan det egentligen bara är Carlson som har gjort studien och då med hjälp av i huvudsak inte speciellt högupplösta svartvita reproduktioner.

Övertagandet av Carlsons slutsatser har lett till att man hävdar att det finns skakningar och pennlyft som skulle tyda på förfalskning, utan att man själva undersökt texten eller förvissat sig om att sådant inte förekommer i andra äkta 1700-talstexter (och det gör det som visats i åtminstone ett fall). För att förstärka intrycket hävdar man att experter funnit ”alla sorters indikationer på att det här var förfalskat”. Man hävdar felaktigt att Klemenstexten skulle uppvisa ”samma ovanliga sätt att skriva de grekiska bokstäverna theta och lambda” som det sätt på vilket Smith skrev dessa bokstäver. Man hävdar felaktigt, också förlitande sig på Carlson, att Smith förfalskat en annan text i samma stil, tillskrivit den Madiotes, en kryptisk beskrivning av honom själv som flintskallig bedragare, och att han därefter som en ledtråd med vilje daterat denna text till 1900-talet, Smiths egen tid. Alltsammans helt felaktigt.

I denna lilla text på bara drygt 5 sidor har jag plockat ut 12 påståenden. Bland dessa förekommer åtminstone 16 sakfel, 3 framställningar som är missvisande och 2 överdrifter. Vissa ”misstag” kan ses som mer bagatellartade, medan andra utgör själva grunden för att förkasta brevet som oäkta. Det övriga, som jag inte har kommenterat, består mestadels av spekulationer utan faktaunderlag och mer eller mindre bara tyckande. En del av felet ligger säkert i Strobels teknik att enkelt framställa svåra problem, men Evans har uppenbarligen förlett honom.

Om man skulle förutsätta att boken i övrigt innehåller lika många felaktigheter och man skulle extrapolera de rena sakfel som förekommer i denna del av boken till bokens alla 313 sidor text – då skulle man hamna på cirka 1000 sakfel.[19] Detta låter sig emellertid inte självklart göras. Det återstår i så fall att på motsvarande sätt undersöka fler avsnitt i boken.

Slutligen frågar Strobel vad det säger “om bibelvetenskapen ... att många [bibel]forskare accepterade Hemliga Markusevangeliet”? Evans svarar: “Jag tycker att det är mycket generande.” För en gångs skull håller jag med Evans. Det är generande. Men då inte det faktum att många har accepterat att Hemliga Markusevangeliet (troligen) är äkta, utan snarare att Evans lånat sig till att verka som en expert åt Strobel och då uttryckt sig nedlåtande inom ett område där han uppenbarligen är okunnig. Om något är generande för bibelvetenskapen är det när okunnighet paras med nedlåtenhet.

Noter

[1] Allan Pantuck har kommenterat detta på Timo S. Paananens blogg Master’s Thesis: Chapter 2.5 An analysis of Stephen Carlson’s handwriting analysis - Part IV 2077/3561 words. Pantuck skriver: “The sheets are handwritten, with a 1 page introduction explaining what it was and why it was being published this way. It was not really meant for distribution to the general public, but instead allowed Smith to submit the photos, text, etc to other scholars for their assessment and opinions without giving them permission to print or quote from the letter.”

[2] Gedaliahu A. G. Stroumsa, Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony (Journal of Early Christian Studies 11:2, Summer 2003: 147–53).

[3] Charles W Hedrick, Nikolaos Olympiou, Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R. 13:5 (September/October 2000) – tillgänglig online här.

[4] Guy G. Stroumsa, Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony, JECS 11 (2003): 147–53. Charles W. Hedrick, Nikolaos Olympiou, Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R 13/5 (September–October 2000): 3–16.

[5] “In the early 1980s, Quesnell was allowed to look at the two folios of the manuscript. He also obtained permission from the Patriarchate to have color photographs made of the folios by a firm in Jerusalem.” Fotnot: “Personal communication.” Adela Yarbro Collins, Mark: A Commentary. Hermeneia – A Critical and Historical Commentary on the Bible, (Fortress Press, 2007, s. 491).

[6] Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark, s. 13–14.

[7] Charles W Hedrick, Nikolaos Olympiou, Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R. 13:5 (September/October 2000) – tillgänglig online här.

[8] “I believe that these papers show that Smith remained on good terms with the people at Brown and stayed in Providence for three years after he was dismissed (still officially teaching there for one of those years), that he was still held in high esteem by his colleagues, and that he was enjoying a period of good health, peace of mind, and academic productivity doing research on topics of interest with grant support and completing his Th.D. rather than teaching introductory classes to undergraduates and sitting on university committees. Though I agree with Ehrman’s comment that motives can be hard to really get a hold on, the alternative picture painted from the archival papers is very different from the standard one people have promoted, namely that Smith was embittered by being denied tenure at Brown, that he attributed his dismissal as being related to his sexual orientation, and that he sought revenge by inventing and publishing Secret Mark.” (Allan J. Pantuck på Stephen Carlsons blogg Hypotyposeis)

[9] Allan J. Pantuck på Stephen Carlsons blogg Hypotyposeis.

[10] Scott G. Brown, Factualizing the folklore: Stephen Carlson’s case against Morton Smith, Harvard Theological Review (2006), 99:3, 291-327.

[11] Boken är en förstautgåva från 1646, Epistulae genuinae S. Ignatii Martyris, och innehåller de brev av Ignatios från Antiochia som anses vara äkta; en bok utgiven av Isaac Vossius.

[12] Morton Smith lät tio experter undersöka handstilen och deras koncensus “daterade handen till omkring 1750, plus eller minus ca 50 år”. Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973), s. 1.

[13] Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973), s. 290.

[14] Allan J. Pantuck; Scott G. Brown, Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008), 106–125.

[15] Allan J. Pantuck på Stephen Carlsons blogg Hypotyposeis.

[16] Allan J. Pantuck; Scott G. Brown, Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008), 106–125.

[17] Scott G. Brown, Reply to Stephen Carlson, The Expository Times, Vol. 117,. No. 4, 144–149, (2006); Factualizing the folklore: Stephen Carlson’s case against Morton Smith, Harvard Theological Review (2006), 99:3, 291-327.

[18] 5 februari, 2006, Textual Criticism, inlägg 1587.

[19] På ca 5 sidor förekommer 16 sakfel. 16/5 = 3,2 sakfel per sida. Boken har 313 sidor brödtext. Inledningen börjar på s. 7 och boken slutar på sidan 319, varefter appendix och noter följer. 313 x 3,2 = 1001,6.

Åter till startsidan