Suetonius’ Chrestus

(andra utgåvan 2009)

av Roger Viklund   

Den romerske författaren Gaius Suetonius Tranquillus är mest känd för sin kejsarbiografi De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Varken tiden för Suetonius’ födelse eller död är känd. Han tros ha fötts ca år 70 och han levde till efter år 126, kanske långt efter, då det finns tecken som tyder på att han blev rätt gammal. Det är heller inte känt exakt när Suetonius skrev sin kejsarbiografi, men den bör vara ungefär samtida med Plinius’ och Tacitus’ ”vittnesbörd”; skriven kanske år 120 vt. Suetonius var ansvarig för de kejserliga arkiven under åtminstone en del av kejsar Hadrianus’ regeringstid (117–138 vt), men han tros inte ha haft tillgång till de romerska statsarkiven.[1] Suetonius verkar också ha varit god vän med Plinius.

Suetonius omnämner en viss Chrestus och detta omnämnande anses ibland ge stöd åt att Jesus har funnits. Men Suetonius’ enradare tillhör den typ av bevis som skulle kunna anspela på Jesus, men som bara stannar vid en möjlighet och därmed inte går att åberopa. Ty, att en sak är möjlig går inte att använda som grund för att bevisa något. Suetonius’ referens till Chrestus är en icke-referens till Christus. I sin bok om kejsar Claudius, vilken regerade åren 41-54, räknar han upp ett antal saker Claudius gjorde. I denna uppräkning nämner han en viss Chrestus och i ett försök till ordagrann översättning lyder meningen:

Han [Claudius] fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna." (Suetonius, Claudius 25:4) 

Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantes Roma expulit. (den latinska originaltexten)

Det finns tre faktorer att ta hänsyn till i detta fall. Suetonius skriver Chrestus och inte Christus, han talar om judar och inte kristna och han säger att judarna uppeggades av Chrestus ca år 50 och inte att de följde en ledare som avled ca år 30.

Judar och inte kristna. Om Suetonius hänvisar till Jesus, måste vi förutsätta att han blandar samman judar med kristna. Finns det skäl att anta att så är fallet? Först kan sägas att det inte var ovanligt att man blandade dem samman. Kristendomen var trots allt en ny rörelse med starka likheter med judendomen och troligen fanns ganska många judar bland anhängarna. Så Suetonius kan mycket väl ha blandat samman de båda rörelserna. Men mot detta går att göra en kraftfull invändning. I sin bok om kejsar Nero, som efterträdde Claudius år 54 och regerade till år 68, skriver Suetonius:

[Nero] straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse. (Suetonius, Nero 16:2)[2]

afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae (den latinska originaltexten)

Detta måste vara samma händelse som Tacitus anför i sin behandling av Nero. Noteras kan att Suetonius inte nämner något om att Nero för att själv undkomma anklagelserna om att ha startat branden skulle ha anklagat och straffat de kristna för att vara de skyldiga. I stället skriver han om branden först långt senare (kapitel 38), och han skyller den då på Nero utan att nämna de kristna. Ej heller säger Suetonius hur de kristna straffades. Han nämner inget uttryckligt om att de dödades. Men latinets suppliciis betyder ”med straff”[3] och vanligen avses då dödsstraff.

För vårt resonemang här, är det emellertid intressant notera att Suetonius säger att det var kristna och inte judar som straffades. Han synes alltså veta att det finns både judar och kristna. Detta gör det mindre sannolikt att skulle ha misstagit sig på att det var judarna som fördrevs från Rom. Man kan också notera att det i Apostlagärningarna finns en uppgift om judarnas fördrivning från Rom, en uppgift som mycket väl kan vara densamma som den Suetonius omtalar:

Sedan lämnade han [Paulus] Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem, och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare. (Apg 18:1-3)

Man bör vara försiktig med att lita på uppgifter i Apostlagärningarna. Men författaren av denna skrift (Lukas?) har tillsynes ofta hämtat historiska uppgifter från Josefus’ historieverk och även om ”Lukas” inte förlitar sig på Josefus denna gång är det ändå troligt att uppgifterna är riktiga, då de så perfekt matchar Suetonius’. Och det råder väl knappast något tvivel om att man i de kristna skrifterna kunde skilja på kristna och judar, detta alldeles osökt det faktum att det säkert fanns kristna i Rom ca år 50. Det finns därför inga rimliga skäl anta att Suetonius avsåg kristna, utan att han som texten säger avsåg just judar.

Chrestus och inte Christus. Suetonius skriver Chresto, alltså Krestus och inte Christo svarande mot vårt Kristus. Kristus är inget egentligt namn, utan en titel på den frälsargestalt judarna förväntade sig skulle komma och befria dem från deras ok. Christos är grekiska och betyder ”den smorde” och avsåg en kung som med olja smordes till sitt ämbete. Men Suetonius använder latinets Chresto, vilket är en korrekt latinsk form av ett vanligt grekiskt namn som bars av framför allt slavar och frigivna. I Rom har namnet Chrestus påträffats fler än 80 gånger i latinska inskriptioner.[4]

De som åberopar Suetonius som Jesus-vittne måste kunna visa att Suetonius avsåg Kristus, fast han skrev Chrestus. De gör därför följande antaganden. Suetonius tyckte att namnet Christus (den smorde) lät konstigt. För hans icke-judiska läsare måste namnet ha låtit ännu märkligare, och Suetonius antog därför att personen måste ha hetat Chrestus, ett namn som betyder ungefär ”den gode”. Vi vet från Gudomliga läror skriven ca år 300 av den kristne latinske författaren Lucius Caecilius Firmianus Lactantius, att man åtminstone vid hans tid blandade samman Christus och Chrestus.[5] Dessutom var uttalsskillnaden mellan Chrestus och Christos inte så stor. Vidare vet vi att Tertullianus noterar (i Apologeticus 3) att icke-kristna redan på hans tid, ca år 200, kallade de kristna för krestna, uppenbarligen för att uttalsskillnaden mellan christianus och chrestianus var försumbar.

Men samtidigt måste vi minnas att Chrestus var ett vanligt namn och att Suetonius var bekant med kristna och därför bara utifrån stavningen av kristna borde ha insett att ledaren hetat Christus (kristna) och inte Chrestus (krestna).

Mot detta brukar invändas att ledaren för de fördrivna judarna rimligen också borde ha varit en jude, och fastän Chrestus var ett vanligt namn har ingen jude påträffats bära detta namn. Men denna invändning har knappast någon bäring för vårt resonemang. För det första går det näppeligen utesluta att det bland de Chrestus-inskriptioner som påträffats i Rom inte skulle dölja sig judar. För det andra har vi faktiskt ett bevis för att judinnor kunde heta Chreste; då i en grekisk inskription gjord av en judisk kvinna vid namn Chreste (grekiska: ΧΡΗΣΤΗ , inskriptionens 5:e rad), tidigare hustru till Drusus.  Hon omtalar att hon år 377 (svarar mot år 81 vt) under kung Tiberius Julius Rheskuporis, enligt ett tidigare löfte frisläppte en slav vid namn Heraklas i synagogan. Tiberius Julius Rheskuporis I var romersk lydkonung av det bosporanska riket, vilket var en grekisk statsbildning på norra sidan om Svarta havet. Han regerade fram till ca år 90 vt. Om en svensk kvinna kan heta Bengta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta Bengt. Om en svensk kvinna kan heta Augusta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta August. Om en judisk kvinna kan heta Chreste (femininumformen av Chrestus), vad finns då för goda skäl att hävda att en judisk man inte skulle kunna heta Chrestus? Som jag ser det, knappast något. Eftersom judiska kvinnor uppenbarligen hette Chreste, kan vi nog utgå ifrån att det fanns judiska män som hette Chrestus.

Även om Suetonius verkligen misstog Christus för Chrestus, behöver han alls inte ha avsett Jesus Kristus. Det finns starka skäl att tro att det verkligen var judarna och inte de kristna som fördrevs från Rom. Och Christus är inget annat än den latinska formen för det grekiska Christos vilket motsvaras av hebreiskans Messias. Judar i Rom väntade säkert på messias i lika hög grad som judar i Palestina väntade på messias. Skillnaden var endast den att de grekisktalande judarna väntade på Kristus (messias på grekiska) medan de arameisktalande judarna och de som kunde hebreiska väntade på Messias. Detta leder oss över till den tredje faktorn om när denna Chrestus var aktiv.

Judarna uppeggades. Claudius’ fördrivning av ”judarna” antas ha inträffat ca år 50, kanske år 49 vt. Suetonius talar om de ”av Chrestus uppeggade judarna”. Jag kan inte latin, men jag har lärt mig att konstruktionen Chresto impulsore är en så kallad ablativus absolutus, en konstruktion som latinet mycket ofta använder såsom vi använder kausala och temporala bisatser. En ablativus absolutus innehåller inget finit verb, alltså inget verb som anger tid. Det går därför inte säkert att avgöra när denne Chrestus ska ha levat. Men den mest självklara läsningen av stycket är att Chrestus på plats uppeggade judarna och att Claudius på grund av judarnas bråk förvisade dem från Rom. I så fall har det ingen betydelse om det rörde sig om en (frigiven) slav som var judarnas ledare eller om det var en av dessa många judiska messiasgestalter som på grekiska då betecknades Christos. I båda fallen var det en karismatisk ledare på plats i Rom som stod bakom upploppen.

Slutsats. Suetonius talar om att judarna, uppeggade av en viss Chrestus, fördrevs från Rom ca år 50. För att Suetonius ska ha åsyftat Christus, måste antas att han blandat samman Christus och Chrestus, att han blandat samman judarna och kristna och att han menat att Christus ska ha uppviglat judarna trots att han varit död i bortåt två årtionden. I alla tre fall finns starkare skäl anta att Suetonius menade just det han skrev. Att det är möjligt att han åsyftade Bibelns Jesus går inte att anföra som bevis för att Jesus har funnits. Och även om han verkligen avsåg Bibelns Kristus, blir detta inte något stöd för att Jesus levt som fysisk person i Palestina fram till ca år 30. Suetonius behöver bara ha lagt till informationen om Chrestus/Christus från hörsägen, på samma sätt som kan antas vara fallet med Tacitus.

Åter till startsidan