|
Tacitus och Plinius – Jesusvittnen eller kristnavittnen? (2a utgåvan)
I denna uppsats kommer jag att avhandla den passage i den romerske historikern Tacitus’ historieverk Annalerna där det sägs att Kristus avrättades av Pilatus. Detta är det egentligen enda utomkristna vittnesbörd om Jesus, förutom Josefus’, som kan sägas äga någon tyngd. I sammanhanget kommer också Tacitus’ vän Plinius, och dennes kännedom om de kristna, att diskuteras. Texterna ifråga är till viss del beroende av varandra och för resonemangets skull är det mest praktiskt att kunna arbeta med dem samtidigt. Både Tacitus och Plinius skrev de texter vi ska undersöka på 110-talet vt; Plinius kanske år 112 och Tacitus 3–8 år senare. Ca år 112, då Plinius redan var ståthållare i provinsen Bithynia et Pontus, blev Tacitus ståthållare i den angränsande provinsen Asia.
Nero antogs ha bränt staden för att skaffa mark till ytterligare palatsbyggen (en i så fall dyrköpt mark då flera av hans anläggningar och även många tempel brann ner). Många människor dog och många skadades. Nero upplät ett av sina privata områden och dessutom byggnader åt folket och han anskaffade mat och andra förnödenheter från de närliggande städerna. Men inget kunde stoppa ryktena:
För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. (Tacitus Annales 15:44)[1]
Äktheten. Det man först måste fråga sig är om Tacitus alls har skrivit det av mig citerade stycket, eller om texten är tillagd i efterhand. Normalt anses Jesusomnämnandet hos Tacitus vara äkta. Det som misstänkliggör passagen är att ingen av de äldre kyrkofäderna, eller för övrigt någon, hänvisar till den. Den förste att visa kännedom om stycket är en gallisk författare vid namn Sulpicius Severus, (ca 363–ca 420 vt) som bör ha skrivit ca år 400 vt.[3] I hans Krönika repeterar han väsentliga delar av det Tacitus skrev, och även om han inte anger att han bygger på Tacitus, är samstämmigheten så stor att den inte går att tillskriva slumpen.[4] Intressant är dock att just den del som jag har citerat; att Pilatus avrättade Kristus etc., inte återges av Severus. Egentligen hade han ingen anledning att göra det, men det betyder att vi inte säkert kan veta om just den delen skrevs av Tacitus, eller om den är ett senare tillägg. Det äldsta bevarade dokument som innehåller Tacitus’ kristusomnämnande, härrör så sent som från tiohundratalet. Alla övriga handskrifter är kopierade från detta dokument, som i sin tur är en avskrift av ett ännu äldre dokument.[5] Noteras bör också att det finns två stora luckor i Tacitus’ historieverk. Berättelsen slutar exempelvis år 29 och fortsätter år 32.[6] Den ena luckan omfattar alltså den tid då Jesus tros ha varit offentligt verksam. Möjligen skrev Tacitus mer om de kristna, då ett stycke hos ovan nämnde Sulpicius Severus[7] kan ha sitt ursprung hos Tacitus. Där beskrivs de kristna att tillsammans med judarna ha varit romarnas huvudmotståndare under kriget mellan åren 66 och 70 vt[8] – ett inte alltför smickrande omdöme. Å andra sidan kan beteckningen Christiani ha avsett vilken fanatiskt messiastroende sekt som helst. Hela stycket hos Tacitus om Kristus är skrivet i en tydlig tacitusk stil. Det finns därför inga riktigt bra argument till att betvivla dess äkthet. Det enda egentliga argumentet är att stycket inte är styrkt i form av hänvisningar under många århundraden efter dess tillkomst. Hörsägen? Jag utgår således från att omvittnandet av Kristus hos Tacitus också skrevs av Tacitus. Frågan som då måste ställas blir: varifrån fick Tacitus sin information? Tacitus skrev bortemot 90 år efter att Jesus enligt evangelierna tros ha bragts om livet (ca år 30 vt). Det rör sig således om åtminstone tre generationer och knappast någon som vid Jesu förmodade död var tillräckligt gammal för att minnas händelsen, skulle då vara vid liv. Tacitus, en romare utan förankring i Palestina, kan heller knappast åberopa lokala muntliga traditioner. Vi måste också inse att en tid in på 100-talet fanns med all säkerhet evangelierna (enligt mitt förmenade tillkom Markus kanske på 90-talet), och deras föreställningar fanns i åtminstone någon mån spridda; även Ignatios (ca 110 vt) och Första Timotheosbrevet (ca 110 vt) vittnar om uppfattningen att Pilatus avrättat Jesus. Vi kan därför utgå ifrån att åtminstone vissa grupper av kristna levde i den föreställningen. Om då Tacitus, direkt eller indirekt, har hämtat sin information från kristna, blir hans ”vittnesbörd” inget vittnesbörd utan bara hörsägen. Egentligen tillför Tacitus i så fall inget nytt, då vi redan från andra källor vet att kristna trodde detta på 110-talet. Varifrån fick då Tacitus sin information? Romerska källor? Vi vet att Tacitus i stor omfattning byggde sin historierapportering på källmaterial. Det vi måste fråga oss är om det är rimligt anta att Tacitus byggde på romerska dokument, när han skrev om Kristus’ avrättning. Åtminstone två omständigheter talar emot detta:
1) Tacitus säger att Pilatus var prokurator, trots att han egentligen var prefekt. Vi vet att Pilatus var prefekt, inte minst genom den berömda Pilatusinskriptionen som påträffades i Caesarea år 1961 och där det uttryckligen står att Pilatus var prefekt i Judeen. Fram till år 44 skall alla ståthållare i Palestina ha kallats för prefekter. Därefter bytte ämbetet namn till prokurator, en titel som alltså var gällande när Tacitus levde. Att han därför gav Pilatus titeln prokurator är fullt förståeligt om han inte hade konsulterat romerska källor. Om han däremot hade tillgång till exempelvis ett romerskt protokoll över avrättningen av Jesus, borde Pilatus i detta ha angivits med sin rätta titel prefekt, och borde Tacitus också ha använt ordet prefekt. Men detta visar sig inte vara fullt tillförlitliga uppgifter och, som vi skall se, kanske inte går att åberopa som argument för att Tacitus inte byggde på romerska källor. 2) Tacitus säger att det var Kristus och inte Jesus som avrättades. Återigen, hade Tacitus hämtat sina uppgifter från ett romerskt officiellt protokoll, skulle detta protokoll alldeles otvetydigt ha givit namnet Jesus och inte Kristus. Det får anses som uteslutet att romarna skulle ha uppgett att de hade avrättat judarnas smorde konung; deras gudomliga, och av Gud anbefallde ledare, för judarnas befrielsekrig mot romarna. Kristus är ju inget namn, utan den grekiska motsvarigheten till det hebreiska ordet ”ha-mashiah”, alltså messias, och avsåg de ledare som med olja smordes till ett ämbete såsom exempelvis kung. Hade Tacitus läst om Jesu avrättning i ett romerskt protokoll, hade där stått just att det var Jesus som hade avrättats.
Prokurator var en civil tjänst som tillsattes av Rom. Prokuratorn hade till uppgift att driva in skatten från Roms undersåtar, en skatt som till stora delar användes för att upprätthålla armén. Prefekt var däremot huvudsakligen en militär befattning för en befälhavare över en provins med en eller några kohorter (om ca 500-600 man var). Prefekten var underställd befälhavaren för en hel legion på tio kohorter. En sådan kunde tänkas vara legaten och ståthållaren i Syrien, Quirinius. Prefekten skötte dock även vissa civila uppgifter. Enligt allt jag tidigare har läst, innehade Pilatus endast ämbetet prefekt och i Judeen tillsattes den förste prokuratorn av Claudius först år 44. Men Richard Carrier hävdar att detta troligen är fel. Hans (vad jag vet) ännu inte offentliggjorda undersökning ger vid handen att en ledare som Pilatus borde ha innehaft båda ämbetena samtidigt, alltså varit både prefekt och prokurator. Carrier anser att källmaterialet ger vid handen att redan från det att Rom tillsatte egna styresmän i Judeen år 6 vt, gavs dessa styresmän båda ämbetena samtidigt. (Richard Carrier, Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity). Förmodligen var Judeen ett alldeles för litet område för att det skulle behövas två personer för att sköta båda ämbetena. Frågan är dock om Pilatus verkligen benämndes prokurator eller om han bara skötte de uppgifter en prokurator skulle ha skött i en större provins? Om Pilatus på sin tid verkligen också benämndes prokurator, så är Tacitus’ omnämnande av Pilatus som prokurator givetvis inte felaktigt och då faller också det ena argumentet mot att Tacitus skulle ha konsulterat romerska källor för uppgiften att Pilatus lät avrätta Kristus. Och även om Pilatus verkligen kallades bara prefekt, går det att finna nöjaktiga förklaringar till varför Tacitus skulle tänkas kunna ha skrivit som han gjorde – alltså detta även om han hade tillgång till ett romerskt protokoll där det stod att Jesus hade avrättats att prefekt Pontius Pilatus. Exempelvis kunde Tacitus ha tänkt att det var bättre att använda ett ord som prokurator, som i den tid Tacitus levde var mer bekant för hans läsare. Plinius den yngre. Den romerske ämbetsmannen Gajus Plinius Caecilius Secundus, i Sverige mer känd som Plinius den yngre, föddes i början av 60-talet och dog bara omkring 50 år gammal, troligen år 113 vt. Efter att år 100 (samtidigt som Tacitus) ha blivit konsul, utnämndes han år 111 till ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet. Som kejsarens utsände (legatus Augusti) skrev han ca år 112 ett brev till kejsar Trajanus för att rådfråga honom hur han skulle förfara med de kristna. Plinius säger sig aldrig tidigare ha deltagit i rättegångar mot kristna och därför inte veta vilka brott som bör bestraffas. Ska folk bestraffas även om de har gjort bot och frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna. Ifall de har erkänt att de är kristna, har han genomfört ytterligare två förhör, där han hotat att straffa dem såvida de vidhöll sin tro. Och om de framhärdade i tron, lät han avrätta dem. De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria. Vissa angavs av ”tjallare” och såvida de sade sig ha lämnat tron, gick de fria. Några sade sig ha lämnat kristendomen redan för 25 år sedan (alltså ca år 87) och de tog alla avstånd från den kristna läran:
Men de påstod att deras förseelse eller villfarelse huvudsakligen bestod i att de hade för vana att på en utsatt dag samlas före soluppgången och att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och att med en helig ed binda varandra till att inte begå något brott, vare sig bedrägerier, röverier eller äktenskapsbrott, att inte svika ett förtroende eller att förneka anförtrott gods, om de avkrävdes redovisning. Efter att ha utfört detta hade de till sed att skiljas åt men åter komma samman för att intaga föda, dock vanlig och oskyldig sådan. (Plinius, Christo quasi deo, i Epistulae, 10:96)
Affirmabant autem hanc fuisse summam vel culpae suae vel erroris, quod essent soliti stato die ante lucem convenire, carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem seque sacramento non in scelus aliquod obstringere, sed ne furta ne latrocinia ne adulteria committerent, ne fidem fallerent, ne depositum appellati abnegarent. Quibus peractis morem sibi discedendi fuisse rursusque coeundi ad capiendum cibum, promiscuum tamen et innoxium; (Den latinska originaltexten)
Plinius säger sig ha torterat två kvinnliga slavar i hopp om att kunna utröna sanningen. Men han sade sig inte kunna ”upptäcka något annat än en fördärvad och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna. Kejsar Trajanus svarar Plinius att han har gjort alldeles rätt, men att det inte har utarbetats några generella regler. Kejsaren säger att de kristna inte ska förföljas. Om de anmäls och befinns var skyldiga, ska de straffas, men om de avsäger sig läran ska de gå fria. Han säger alltså indirekt att man kan se mellan fingrarna med att folk bekänner sig till den kristna tron om de inte ställer till besvär, och han påpekar också att inga anonyma anklagelser får förekomma.[9] Inget Jesusvittne. Först måste påpekas att Plinius givetvis inte ger stöd för att Bibelns Jesus har funnits. Plinius ger ett intressant vittnesbörd om kristna i Bithynia et Pontus, och han beskriver hur de dyrkar Kristus som en gud. Detta är inget som går att åberopa för dem som vill hävda att det har funnits en Jesus som levt sitt liv ungefär så som evangelierna säger och har avrättats i Palestina år 30 vt. De kristna tillbad guden Kristus på samma sätt som Paulus gjorde redan i slutet av 40-talet. Ingenting i det Plinius skriver styrker den historiske fysiske mannen Jesus. Tacitus och Plinius. Varifrån har då Tacitus fått sin information? Vissa hävdar att han troligen fick den från Plinius, som ju borde ha haft en viss kännedom om kristnas föreställningar, då han under tortyr hade förhört kristna. Och det är möjligt att så var fallet. Tacitus’ provins Asia, belägen i västra Mindre Asien, gränsade i norr mot Plinius’ provins och Tacitus och Plinius var vänner. Men vi bör veta att Plinius sannolikt hade varit död ett antal år när Tacitus skrev sin Kristus-passage. Faktum är att allt naturligtvis är möjligt, men att inget går att bevisa. Det vi kan säga är att Tacitus skriver att Kristus avrättades av Pilatus. Han ger sin information som upplysning, så att läsaren ska veta vilka de kristna är och att de har sitt namn efter Kristus. Hans eventuellt felaktiga titel på Pilatus och hans användande av titeln Kristus i stället för namnet Jesus (Tacitus kanske inte ens var medveten om att Kristus inte var ett namn), gör det troligt att han inte hämtade sina uppgifter från oberoende romerska källor. Möjligheten att han kan ha gjort det duger inte som argument, då möjlighetsargument per definition underkänns. Det finns heller ingen rimlig anledning tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att söka reda på uppgifterna om Kristus, om han på annat sätt hade hört att Kristus hade avrättats av Pilatus. Vad skulle Tacitus i så fall ha haft för skäl till att betvivla att påståendena var riktiga? Vad spelade det för roll för Tacitus om de var felaktiga? Det rörde sig ändå bara om en passus i hans historieverk, och knappast något han skulle finna vara mödan värt att leta reda på i arkiven (om där alls fanns något bevarat från avrättningarna i Judeen under Pilatus’ tid där). Betänk också att Rom hade brunnit ner flera gånger under tiden från det att Jesus skall ha levt fram till dess att Tacitus skrev sitt verk. Sannolikheten är därför stor att de protokoll som eventuellt kan ha funnits hade förstörts. Och hur skulle det se ut om kommunens ordförande, tillika historiker, skulle sitta i stadens arkiv och läsa igenom tusen och åter tusen protokoll för att om möjligt kunna bekräfta att uppgifterna om en viss obskyr religiös ledare var riktiga. Har Tacitus inte byggt på uppgifter i de romerska arkiven, återstår att han har hört berättas om Kristus på annat håll. Han kan ha hört det av kristna, eller av andra som har hört det av kristna, däribland Plinius eller kejsar Trajanus. En person som Tacitus, som högst ansvarig för en hel provins, hade säkert ett stort kontaktnät med många informatörer om vad som hände i riket. Och då evangelieberättelsen var i omlopp på 110-talet, och kristna uppenbarligen sågs som ett problem, låter det osannolikt att Tacitus skulle ha undgått att höra om Kristus. Så frågan vem som informerade Tacitus är egentligen betydelselös. Dels för att vi inte kan veta det, dels för att han troligen hade hört det från flera håll. I vilket fall blir hans rapport därmed bara hörsägen. Slutsats. Plinius vittnar om att kristna på 110-talet var en liten men växande grupp som man inte visste riktigt hur man skulle hantera, och hans vän Tacitus fyller på med att Pilatus avrättade Kristus. Det finns inget substantiellt som tyder på att de hade annan information än den som sipprat ut från kristna.
Roger Viklund 2007-02-17
[1] Orden inom [ ] saknas i den latinska texten, men måste läggas till i den svenska översättningen för att göra texten begriplig. Latinets urbs betyder staden och för en romare var det självklart att Rom avsågs. [2] “But all human efforts, all the lavish gifts of the emperor, and the propitiations of the gods, did not banish the sinister belief that the conflagration was the result of an order. Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, called Christians by the populace. Christus, from whom the name had its origin, suffered the extreme penalty during the reign of Tiberius at the hands of one of our procurators, Pontius Pilatus, and a most mischievous superstition, thus checked for the moment, again broke out not only in Judea, the first source of the evil, but even in Rome, where all things hideous and shameful from every part of the world find their centre and become popular. Accordingly, an arrest was first made of all who pleaded guilty; then, upon their information, an immense multitude was convicted, not so much of the crime of firing the city as of hatred against mankind. Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished, or were nailed to crosses, or were doomed to the flames and burnt, to serve as a nightly illumination when daylight had expired. Nero offered his gardens for the spectacle, and was exhibiting a show in the circus while he mingled with the people in the dress of a charioteer or stood aloft on a car. Hence, even for criminals who deserved extreme and exemplary punishment, there arose a feeling of compassion; for it was not, as it seemed, for the public good but rather to glut the cruelty of one man that they were being destroyed.” (Tacitus, ANNALS 15:44; citerat i Tacitus on Nero and the Christians). [3] Sulpicius Severus säger sig skriva 331 år efter templets förstörelse (år 70): ”Thus, according to the divine will, the minds of all being inflamed, the temple was destroyed, three hundred and thirty-one years ago.” (Sulpicius Severus, Chronicle 2:30). [4] “In the meantime, the number of the Christians being now very large, it happened that Rome was destroyed by fire while Nero was stationed at Antium. But the opinion of all cast the odium of causing the fire upon the emperor, and the emperor was believed in this way to have sought for the glory of building a new city. And in fact, Nero could not by any means that he tried escape from the charge that the fire had been caused by his orders. He therefore turned the accusation against the Christians, and the most cruel tortures were accordingly inflicted upon the innocent. Nay, even new kinds of death were invented, so that, being covered in the skins of wild beasts, they perished by being devoured by dogs, while many were crucified or slain by fire, and not a few were set apart for this purpose, that, when the day came to a close, they should be consumed to serve for light during the night. It was in this way that cruelty first began to be manifested against the Christians. Afterward, too, their religion was prohibited by laws which were given, and by edicts openly set forth it was proclaimed unlawful to be a Christian. At that time Paul and Peter were condemned to capital punishment, of whom the one was beheaded with a sword, while Peter suffered crucifixion.” (Sulpicius Severus, CHRONICLE 2:29:1-4a; citerat i Tacitus on Nero and the Christians). Annan översättning; Sulpicius Severus, Chronicle 2:29. [5] Roger Pearse, Tacitus and his manuscripts. [6] Från Livia Drusillas död 29 vt fram till avrättningen av Sejanus 32 vt saknas. [7] Sulpicius Severus (ca 363– ca 420 vt), Chronicle 2.30:6–7. [8] Eric Laupot argumenterar för att Severus bygger på Tacitus; Tacitus' Fragment 2: The Anti-Roman Movement of the Christiani and the Nazoreans. Richard Carrier hävdar att Lapout har fel och att de “kristna” som Severus beskriver inte är desamma som Kristusrörelsen och han hävdar att Severus inte bygger på Tacitus; Severus Is Not Quoting Tacitus: A Rebuttal to Eric Laupot. Så här skriver Severus i Carriers översättning: “It is reported that Titus had first deliberated, in a council called up for the purpose, whether he should destroy a Temple of such workmanship. For it seemed improper to some that a sacred shrine, famous beyond everything mortal, should be destroyed, a shrine which could serve as a testimony to Roman moderation, but if torn down would provide a continual evidence of their cruelty. But, on the other hand, others, even Titus himself, argued the Temple had to be torn down above all things, so the religion of the Jews and Christians could be swept away even more completely. For these religions, although hostile to each other, nevertheless arose from the very same authors. The Christians appeared from among the Jews, so with the foundation torn away, the offspring will easily pass away. And so by the will of God, once everyone's mind was inspired to the task, the Temple was destroyed.” [9] Plinius, Christo quasi deo, i Epistulae, 10:97.
|
Cornelius
Tacitus