|
Talmud – en viskning, men inte en susning
Ett av de utomkristna vittnesbörd som brukar åberopas till stöd för att Jesus har funnits, är den judiska skriften Talmud. Visserligen omnämns Jesus i Talmud, men som ska visas sker det endast vid några få tillfällen, och dessa textpartier är sena och ger i vilket fall inget stöd för något av det som sägs i evangelierna. Talmuds Jesus placeras inte ens i samma tidsepok som evangeliernas Jesus. Följande artikel är en lätt omarbetad och något utökad utgåva av den text som förekommer i min bok Den Jesus som aldrig funnits.
Vad Talmud är Talmud (hebreiska: ”lära”) är ett gigantiskt verk; betydligt omfångsrikare än Bibeln. Talmud finns i två utgåvor, den palestinska (som också benämns jerusalemiska trots att den inte sammanställdes i Jerusalem) och den babyloniska. När man hänvisar till Talmud, avser man som regel den babyloniska, som också är den större och den yngre Talmud.[1] Talmud består av två grupper av material, den ena benämnd Mishna (hebreiska: ”upprepning” eller ”lära”), den andra Gemara (hebreiska: ”fullbordande”, ”memorering” eller ”tradition”). Mishna är den äldsta delen i Talmud, och både den palestinska och den babyloniska Talmud innehåller samma Mishna. Mishna består nästan uteslutande av uttolkningar och detaljreglering av lagarna i de fem Moseböckerna och i viss mån även annat i den hebreiska Bibeln.[2] Man kan se Mishna som bindande lagar för religiös tillämpning, vilka rabbiner utarbetade för att svara på den fariseiska judendomens krav på hur man skulle tolka Mose lag i en ny tid med nya problem.
Det fanns fler än en Mishna i omlopp. En annan talmudisk samling av laguttolkningar benämns Tosefta. Vissa delar av Tosefta synes vara lika gamla som Mishna, medan andra delar bygger på Mishna och således måste vara yngre. Tosefta är ca fyra gånger omfångsrikare än Mishna, och även om mycket ur Mishna också ingår i Tosefta, saknas samtidigt en del. Tosefta tros ha redigerats under 200–400-talen vt. Talmud består utöver Mishna också av Gemara. Om Mishna kan betraktas som uttolkningar av den gammaltestamentliga lagen, kan Gemara ses som kommentarer till Mishna. Medan Mishna är likadan (om än litet olika organiserad) i de två talmudarna, är Gemara helt olik. Varje sida i Talmud har en kärna i mitten bestående av Mishna och kommentarer av Gemara runt omkring med diskussioner rörande denna mishnatraktat. Gemara består till viss del av baraita (arameiska för ”utanförliggande”). Baraita är benämningen på sådana uttolkningar av lagarna som inte kom med i den auktoriserade mishnan. Det rör sig i första hand om bevarade uttalanden av rabbiner som ska ha levt under perioden ca 70 till ca 200 vt. Arbetet med att samla in detta material pågick under flera århundraden efter år 200. Dessa baraita – som kan vara lika gamla som materialet i Mishna – vävdes in i utläggningarna i Gemara, så kallade haggada (hebreiska: ”berättelse”). Utläggningarna är ofta uppbyggliga berättelser av varierande innehåll. Ibland rör det sig om anekdoter, i andra fall liknelser eller berättelser med moraliskt innehåll. Det kan röra sig om såväl verkliga som påhittade gestalter. Och även när det handlar om verkliga människor, kan det ändå röra sig om händelser man har hittat på för att åskådliggöra något. Den palestinska gemaran anses ha färdigställts i Palestina ca år 395 vt, varmed kan sägas att den palestinska Talmud stammar från den tiden. Den babyloniska gemaran skrevs av judar i nuvarande Irak och anses ha samlats ca 500 vt men slutredigerats först hundra år senare. Därmed kan man säga att den babyloniska Talmud härrör från denna tid. Man kan alltså hävda att den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Dock finns traditioner och enskilda personers uttalanden från tiden före Talmuds tillkomst bevarade i Talmud, varför Talmud kan kasta visst ljus över händelser från exempelvis kristendomens första tid.
I Mishna, Talmuds äldsta skikt, förekommer ordet Jesus (Jeshu, Jeshua) inte alls. Inte heller Ben Stada och Ben Pandira, vilka brukar framhållas som kodord för Bibel-Jesus, omnämns i Mishna. Dessa personer nämns som först i den något senare Tosefta. Ben Pandira sägs då heta Jeshu i förnamn medan Ben Stada förekommer utan förnamn. Ytterligare något senare (slutet av 300-talet) färdigställdes den palestinska Talmuds gemara. Också där omtalas Jeshu ben Pandira och Ben Stada, fortfarande dock utan tillnamnet Jeshu. Vissa stycken kan dock anspela på kristendomen och indirekt på Jesus. Ett stycke omtalar någon som utgav sig för att vara Guds son, Människosonen, och att ha farit till himlen, och detta torde avse Bibel-Jesus:
Rabbi Abahu sade: Om en man säger till dig, “Jag är Gud” då är han en lögnare; om [han säger, Jag är] människosonen, kommer människor till slut att skratta åt honom; om [han säger], ”Jag kommer att fara till himmelen” kommer han att ha sagt detta, men han kommer inte att göra det. (Palestinska Talmud, Taanith 65b)[3]
Den som sägs yttra detta är rabbi Abahu, som levde ca 300 vt, och stycket kan alltså inte vara äldre än från den tiden. Ett annat stycke talar om en korsfäst kung. Det rör sig dock om en vanlig liknelse i vilken en vanlig kung ingår. Visst skulle det kunna avse Jesus, men det skulle minst lika gärna kunna vara en vanlig liknelse som vi i vår tid har fått ögonen på när vi ”dammsuger” Talmud efter spår av Jesus och vill tolka varje litet tecken som ett bevis.[4] Först i babyloniska Gemara omtalas Jeshu ha-Notsri (Jesus nasarenen). Först där sägs Ben Stada heta Jeshu. Först där sägs att Ben Stada är densamme som Ben Pandira och att Ben Pandira är densamme som Jeshu ha-Notsri. Först där omtalas att Jeshus moder är hårfrisörskan Maria och att Jeshu hade fem lärjungar med namn som inte stämmer med Bibelns.
Den och den. När kristna lärde sig hebreiska för att kunna studera GT på originalspråket innebar det att de också kunde läsa Talmud. Även bland judar som konverterade till kristendomen fanns de som kunde hebreiska. Därigenom upptäcktes ett antal passager i Talmud som var mycket hätska mot kristna; något som resulterade i förföljelser av judar. För att skydda sig avlägsnade då rabbinerna dessa kristenfientliga passager ur Talmud eller skrev om dem för att dölja vem som avsågs. Men de ursprungliga ordalydelserna behölls ofta i hemlighet. Ett av kodorden för Jesus blev ”den och den”. I Mishna sägs att det i en stamtavla stod ”att den och den är en oäkting född av en äktenskapsbryterska”.[5] Eftersom det här sägs att personen var en oäkting – något tidig judisk tradition gjort gällande om Jesus – antas ibland detta åsyfta Jesus. Men stycket handlar om vem som egentligen är en oäkting och vilket straff som var lämpligt för modern till en oäkting, och då hade det oäkta barnets namn ingen betydelse för resonemanget. Omkring år 200, då detta infogades, hade kristna ingen maktposition och behövde judarna inte riskera förföljelser. Därför avses troligen med ”den och den” en person vilken som helst. Bara för att uttrycket senare användes som kodord för Jesus finns ingen anledning att anta att så var fallet här. Bileam. I senare skrifter synes Bileam några gånger möjligen ha fungerat som täckmantel för Jesus. Ett omnämnande av Bileam i Mishna (Sanhedrin 10:1–3) brukar anföras som exempel på när Bileam står som kodord för Jesus. Orsaken till att man tror detta verkar vara att berättelsen inte stämmer med den om Bileam i 4 Mos 22–24 och det därför bör avse någon annan – alltså Jesus:
Tre kungar och fyra ofrälse har ingen del i den kommande världen. De tre kungarna är Jerobeam, Achav, och Manasse. … De fyra ofrälse är Bileam, Doeg, Achitofel, och Gechasi. (Sanhedrin 10:2)[6]
Men stycket kan lika gärna åsyfta andra gamla traditioner om Bileam, eftersom berättelserna heller inte stämmer med något som berättas om Jesus. Och oftast menar rabbinerna Bileam, när de skriver Bileam. I babyloniska Talmud, i en gemara som stammar från tidigast mitten av 200-talet, berättas att Onkelos, systersonen till kejsar Titus (39–81 vt), i tur och ordning återkallar Titus, Bileam och Jesus från helvetet. Det visar att Bileam och Jesus betraktades som två olika personer. Titus sägs varje dag brännas och hans aska strös över haven för att därefter återsamlas så att han nästa dag kan brännas på nytt. Bileam tillbringar tiden i helvetet kokande i sädesvätska, medan Jesus kokas levande i avföring.
[Onkelos] frågade: ”Vad har denne man fått för straff [i helvetet]?” Han [Jesus] svarade: ”kokande avföring.” Ty en lärare har sagt: ”Alla som förlöjligar de vises ord straffas med kokande avföring”. Kom och se skillnaden mellan Israels syndare och profeterna till världens folk som tjänar en falsk religion.” (Babyloniska Talmud, Gemara, Gittin, 56b–57a.)[7]
Ben Stada i Tosefta Skurna märken i huden. Först i Tosefta förekommer ett resonemang som skulle kunna avse Bibel-Jesus. I Tosefta omtalas Ben Stada. Namnet betyder son till Stada, men ingenstans i Tosefta sägs att denne Stadas son hette Jeshu. Namnet Jeshu ben Stada förekommer inte förrän i babyloniska Gemara. Det finns i Tosefta två passager som nämner Ben Stada. I Shabbat 11:15 sägs att Ben Stada skar märken i sin hud och att han var en dåre.[8] Ingen ytterligare information lämnas. Men i en baraita (äldre del av Gemara) i babyloniska Talmud (Shabbat 104b) och alltså inte del av Tosefta, sägs att Ben Stada förde trolldom från Egypten (nedskriven på ett pergamentpapper) instoppad i ett sår i sin hud:
Så berättas det: Rabbi Elieser sade till de heliga männen, ”Förde inte ben Stada med sig trolldom från Egypten i ett jack i sin hud?” De sade till honom ”Han var en dåre och man kan inte basera bevis på en dåre” Ben Stada är ben Pantera. (Babyloniska Talmud, Shabbat 104b)[9]
Här förklaras att det omnämnda såret i Tosefta använts för att smussla trolldom ut ur Egypten. I palestinska Talmud ges i det närmaste samma information.
Den som river sin hud i syfte att skriva är skyldig, men den som gör märken på huden i form av skrift bör inte straffas. Rabbi Elieser sade till dem: “Men har inte ben Stada fört trollformler ut ur Egypten på detta sätt? De svarade honom: ”Vi tänker inte låta en dåre förstöra för en mängd förnuftiga män”. (Palestinska Talmud, Shabbat 13d)[10]
I smädeskriften Toledot Jeshu (Jesu historia) berättas hur Jesus smugglar ut gudsnamnet ur templet genom att skära upp sin hud och stoppa in en lapp med det skrivna namnet. Mer om Toledot Jeshu framöver! Steningen och hängningen i Lydda. I den andra toseftapassagen sägs att judiska ledningen stenade Ben Stada i Lydda:
I fråga om alla som enligt Toran förtjänar att dö, förtiger de ingenting för dem, förutom när det gäller bedragaren. Hur handskas de med honom? De sätter två av de visa männens lärjungar i det inre rummet, och han sitter i det yttre rummet, och de tänder lampan så att de skall se honom och höra hans röst. Sålunda gjorde de med ben Stada i Lod; två av de visa männens lärjungar utvaldes åt honom och de [förde honom till Beth Din (den judiska domstolen) och] stenade honom. (Tosefta, Sanhedrin 10:11)[11]
Detta repeteras i Sanhedrin 7:16 i palestinska Talmud, och dessutom sägs där att han fördes till domstolen.[12] Men i vissa ocensurerade manuskript av babyloniska Talmud förekommer ett tillägg till Sanhedrin 67a, i vilket det sägs att Ben Stada i Lydda hängdes på påskaftonen. ”Detta är vad de gjorde med ben Stada i Lod, och de hängde honom på påskaftonen.”[13] Från att ha stenats har Ben Stada nu hängts upp på en påle (vilket enligt judisk sed var brukligt att göra med kroppen efter en stening) och detta på påskaftonen. I båda fallen skedde det i Lydda (dagens Lod), en stad belägen ca 4 mil från Jerusalem. Frånsett uppgiften om påskaftonen finns ingen övrig likhet med Bibel-Jesus.
Jeshua ben Pandira i Tosefta
En annan möjlig förklaring är att Pantera är en ordlek med det grekiska ordet parthenos som betyder jungfru. I stället för att vara son till en jungfru var Jesus son till en panter. På svenska kanske vi skulle hitta på att han var son till en ”ung fru” eller ”son till (Martin) Ljung”? Namnet Panther (latin: Pantera) var dessutom vanligt vid denna tid, åtminstone i Syrien. Det finns exempelvis en bevarad inskription på en romersk gravsten som berättar att Tiberius Julius Abdes Pantera dog vid 62 års ålder. Denna Pantera kom från Sidon och hade tjänat vid det Första bågskyttekompaniet i 40 år.[15] Det råder alltså inget tvivel om att judarna kopplade samman Bibelns Jesus med Jeshu ben Pandira. Frågan är bara när detta gjordes. Kyrkofader Origenes (ca 185–254 vt) skriver i sin motskrift mot kristendomskritikern Kelsos att denne redan före år 178 av en jude fått berättat att Jesus hade tillkommit genom att Maria begått äktenskapsbrott med en soldat vid namn Pantera.[16] Bota i Jeshua ben Pandiras namn. I Tosefta Hullin 2:22–23 – troligen en rätt sen passage – berättas att en viss Jakob från byn Sama försökte bota en ormbiten rabbi vid namn Elasar ben Dama i ”Jeshua ben Pandiras namn”.
Berättelsen om rabbi Eleasar ben Dama som blev biten av en orm. Där kom en viss Jakob från Kfar [byn] Sama för att bota honom i Jeshu ben Pandiras namn. Men rabbi Ismael tillät det inte. Han sade: ”Du får inte ben Dama”. Han sade “Jag ska bevisa att han kan bota mig”. Men han hann inte få fram något bevis innan han dog. Rabbi Ismael sade, ”Lycklig är du ben Dama, ty du har lämnat i frid och har inte brutit mot de visa männens stadgar. Ty som det är skrivet; för alla som river de visa männens mur kommer straffet till sist: ”den som river en mur blir biten av en orm” [Pred 10:8]. (Tosefta, Hullin 2:22,23)[17]
Efterföljande stycke handlar om att rabbi Elieser anklagas för kätteri.[18] Denne Elieser är en annan än den Elasar (verksam ca 100 vt) som nämns i förra stycket. Troligen rör det sig om Elieser ben Hyrkanos (verksam ca 80–110) som var lärare till den rabbi Akiba ben Josef som också omnämns här och som levde från ca 50 till 135 vt. Elieser uppges ha gått längs Sipporis’ gator då Jakob från Kfar (byn) Sechanja kommit och undervisat honom om kätterska saker som härrörde från Jeshu ben Pandira. Det rör sig om Elieser och Elasar, och det kan möjligen också röra sig om två Jakob, en från Sama och en från Sechanja.
Jesus i babyloniska Gemara Ben Pandira blir Jesus nasarenen. Åtalet mot rabbi Elieser saknas i palestinska Talmud, medan berättelsen om den ormbitne rabbin som Jakob försöker bota faktiskt återges, men det är osäkert om texten från början innehöll att han skulle bota i Jeshua ben Pandiras namn.[19] I gemaran i den babyloniska Talmud tillkommer namnet Jeshu ha-Notsri, vilket med litet god vilja skulle gå att tolka som Jesus nasarenen. Och nu har berättelsen återigen ändrats så att denne Jakob var lärjunge till Jeshu nasarenen och lärde i dennes namn. Jeshu ben Pantiri har ersatts av Jeshu ha-Notsri. Jakob påstås nu vara lärjunge till Jesus vilken ska ha lärt vad man bör göra med horpengar. Och denna händelse skall ha utspelats ca år 100 vt.[20] Ben Stada blir Ben Pandira som blir Jesus nasarenen. I de tidigare återgivna verserna i babyloniska Talmud om Ben Stada och skärningen i huden och hängningen på påskaftonen förklaras också att Ben Stada och Ben Pandira är samme man.
Detta är vad de gjorde med ben Stada i Lod, och de hängde honom på påskaftonen. Ty denne ben Stada var ben Pantera. (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 67a)[21]
Och i Sanhedrin 43a har Ben Stada ersatts av Jeshu ha-Notsri.
Och så säger traditionen: På påskaftonen hängde de Jesus [nasarenen]. I fyrtio dagar före avrättningen vandrade en härold omkring och ropade ”Han kommer att stenas eftersom han har utövat trolldom och vållat avfall i Israel. Om någon kan säga något till hans fördel, låt honom komma fram”. Men eftersom inget framlades till hans fördel hängdes han på påskaftonen. Ulla [ca 300 vt] sade: "Kan man tro att något kan sägas till förmån för [Jesus nasarenen] en revolutionär? Han var en bedragare och den barmhärtige har sagt: ”Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte”. Men det var annorlunda med [Jesus nasarenen], ty han var nära dem som innehade makten.[22]
Detta stycke synes ju vara en klar anspelning på Bibel-Jesus, allra helst som ha-Notsri förekommer i vissa äldre handskrifter.[23] Jesus bedrar Israel och stenas först för att därefter hängas upp på en påle i enlighet med judisk tradition före romarnas maktövertagande år 67 fvt. Dödandet av denne Jesus sker liksom av Bibelns Jesus vid påskhögtiden. Detta stycke i den babyloniska Gemaran bygger på en baraitha, alltså sådant material som är nästan lika gammalt som det i Mishna och Tosefta. Men det står klart att det också bygger på den uppgift i Tosefta där Ben Stada stenas i Lydda (dagens Lod) och en annan passage i babyloniska Talmud där Ben Stada hängs upp i Lydda på påskaftonen.[24] Frånsett att namnet är Jesus nasarenen och att han avrättas vid påskhögtiden finns ingen likhet med Bibelns Jesus. Och här är ju tydligt att ursprungstexten gällt Ben Stada och inte Jesus nasarenen. Därmed återstår endast likheten att det skedde vid påsk, en tid då många genom åren måste ha dött. Lägg också märke till att denne Jesus sägs ha stått nära dem som innehade makten. Det är alltså långt ifrån självklart att textstycket ursprungligen avsåg Bibel-Jesus.
Efter att det i babyloniska Talmud sagts att Jesus hängdes upp på en påle vid påsken kommer omedelbart stycket om att Jesus hade fem lärjungar. Stycket har inget omedelbart samband med det förra annat än att det följer direkt på. Där sägs att Jeshu (dock inte vilken Jeshu) hade ”fem lärjungar som hette Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah.”[25] Återigen har detta litet historiskt värde. Jesus sägs ha haft fem lärjungar. Vilka var de fem lärjungarna? Försök har gjorts att koppla dem samman med kända lärjungar, men dessa försök har varit rätt fåfänga. Det enda namn som på allvar brukar framhållas är Matthai som är en lätt förvanskad form (kanske smeknamn) för Matteus. På ytan liknar Todah Taddaios, men ingen egentlig överensstämmelse föreligger. Det måste betvivlas om vissa av namnen ens är riktiga egennamn. Namnen är valda för att kunna användas i de olika bibelverser som åberopas i den helt igenom fiktiva framställningen av en rättegång. Och att ett namn liknar ett vanligt namn på en av Jesu lärjungar kan med lätthet hänföras till slumpen, med tanke på det relativt stora antalet lärjungar som namnges i evangelierna och hur vanligt namnet Matteus var. Det finns alltså inget klart bevis för att detta handlar om Bibel-Jesus.
Hårfrisörskan Maria I samband med att Ben Stada i Shabbat 104b och i Sanhedrin 67a sägs vara Ben Pandira, introduceras Maria. Rabbi Hisda (217–309 vt) påstår att modern hette Pandira medan faderns namn var Stada. Mot detta sägs att det inte kan vara rätt då fadern ska ha varit Pappos ben Judah (levde i början av 100-talet vt). Därför måste det ha varit modern som hette Stada. Men hur kan då det stämma då modern var Maria (Miriam), en hårfrisörska (m’gaddela nashaia)? Jo, det beror på att hon hette Maria och Stada var hennes öknamn.
Rabbi Hisda sade: Stada var maken, Pantera var älskaren. [Nej] det var Pappos ben Judah som var maken, Stada var modern. [Nej] det var Miriam [Maria] hårfrisörskan [hebreiska: m’gaddela nashaia] som var modern. Som vi säger i Pumbedita: Hon har vänt sig bort [Stat Da] från sin make. (Babyloniska Talmud, Shabbat 104b och Sanhedrin 67a)[26]
Miriam är den hebreiska förlagan till vårt Maria. Och M’gaddela är mycket snarlikt Magdala varvid det är troligt att Maria Magdalena (eller från Magdala) avses. Det hela synes vara en lek med ord där man gör om Magdala till en hårfrisörska. Och uppenbarligen har man blandat samma Maria Magdalena med Jesu mor Maria – såvida det inte är evangelierna som har rört ihop begreppen. I en annan vers i babyloniska Talmud berättas att när Maria hårfrisörskan ska överlämnas till dödsängeln förväxlar man henne med Maria läraren.[27] Detta ska ha inträffat i början av 300-talet vt.
Det är först i babyloniska Talmud vi möter namnet Jeshu ha-Notsri, och vi kan inte veta ens om namnet fanns med från början eller är tillagt i efterhand, då de äldsta någorlunda intakta handskrifterna av Talmud är från slutet av medeltiden. I babyloniska Talmud sägs att Jesus nasarenen bränner sin mat offentligt.[28] I Sanhedrin 107b har två berättelser om Jesus från Nasaret fogats samman. I det första stycket sägs att Jehoshua ben Perahjah med båda händerna stötte bort Jeshu nasarenen.[29] I det andra stycket berättas om hur samme rabbi under Alexander Janneus’ tid (103–76 fvt) flydde till Egypten undan Alexanders förföljelse. Med sig hade han Jesus. Jesus försöker upprepade gånger bli antagen som lärjunge till Jehoshua men avvisas på grund av bristande moral. När så slutligen tiden är inne och Jehoshua tänker anta honom uppstår ett missförstånd, Jesus går sin väg och tillber ett beläte. Därför sades om Jesus nasarenen[30] att han utövade trolldom och vållade avfall i Israel.
Rabbinerna lärde: Vänster ska alltid användas för att skjuta bort, och höger, å andra sida, för att dra närmare. Men man ska inte göra som Elisha som stötte bort Gechasi, ej heller som Jehoshua ben Perahjah, som stötte bort Jeshu med båda händerna. Vad var problemet med rabbi Jehoshua ben Perahjah? När kungen Jannaeus beordrade utrotningen av rabbinerna, flydde rabbi Jehoshua ben Perahjah [och Jeshu] till Alexandria [i Egypten]. När det blev fred, skickade Simeon ben Shetach [ett brev] till honom, ”Från mig [Jerusalem] den heliga staden, till dig, Alexandria i Egypten [min syster]. Min make befinner sig i din mitt och jag är övergiven.” [Rabbi Jehoshua] anlände, och kom till ett visst värdshus, och de visade honom stor vördnad. [Rabbi Jehoshua] sade: ”Så vackert detta Ascania [hebreiska: värdshus, men också värdshusvärd] är. [Jeshu] sade: ”Rabbi, hon har smala ögon [ev.: ’är närsynt’]”. [Rabbi Jehoshua] sade: ”Du gudlöse, är det med sådana ting du sysselsätter dig?” Så lät han 400 trumpeter ljuda och bannlyste honom. [Jeshu] gick ofta till [rabbi Jehoshua] och sade: ”tag mig åter!”. Men [rabbi Jehoshua] brydde sig inte om honom. En dag reciterade [rabbi Jehoshua] Sheman [en del av Toran som används i alla morgon- och kvällsböner, under vilka man inte får störas] och [Jeshu] gick fram till honom. [Rabbi Jehoshua] hade för avsikt att ta honom åter och gjorde ett tecken åt honom. [Jeshu missförstod och] trodde att han avvisade honom. Han gick därifrån och hängde upp ett beläte och tillbad det. [Rabbi Jehoshua] sade till honom, ”kom åter”. [Jeshu] svarade: ”Sålunda har jag lärt av dig, att åt alla de som syndar och får andra att synda, ges ingen möjlighet till bot”. Och läraren sade: ”Jeshu [nasarenen] utövade svartkonst, bedrog och vilseledde Israel”. (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 107b)[31]
Båda dessa stycken upprepas i Sotah 47a.[32] I palestinska Talmud omtalas samma händelse mindre utförligt. I palestinska Sanhedrin 6:9 uppges rabbinen ha varit, inte ovan nämnde Jehoshua ben Perahjah, utan en med honom samtida rabbin vid namn Jehuda ben Tabbai. Och i palestinska Hagigah 2:2 berättas om tvisten mellan rabbinen och en icke namngiven lärjunge.[33] Det är tydligt att berättelsen i babyloniska Talmud har utökats till att handla om Bibelns Jesus och att textstället är sent.
Legenden växer I stället för att som de flesta betrakta de senare textställena och överföra dem på de tidigare, har jag som brukligt inom forskningen betraktat de äldsta beläggen först och arbetat mig framåt i tiden. Jag upptäcker då detsamma som i fallet med de kristna skrifterna, nämligen att legenden växer med tiden. I Mishna finns Jesus inte omnämnd. I Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Kelsos skriver visserligen år 178 vt att en jude sagt till honom att Maria begått äktenskapsbrott med Pantera och att frukten av deras samvaro blev Jesus som skaffade sig magiska krafter i Egypten. Och då Jeshu ha-Notsri sägs ha verkat i Egypten (liksom Ben Stada) och därefter utövat trolldom finns en viss likhet. År 400 förlägger Epifanios Ben Panteras levnad till ca år 80 fvt, något också den judiska smädeskriften Toledot Jeshu gör.
Den heliga kyrkans prästerliga ämbete, är Davids tron och kungliga säte, ty Herren sammanfogade och gav till sin heliga kyrka både den kungliga och den översteprästerliga värdigheten, överlåtande till [kyrkan] Davids aldrig sviktande tron. Ty Davids tronföljd bestod utan något avbrott från Judas prinsar fram till Kristus’ egen tid, till dess han kom, för vilken ”det som samlats” tillhörde; han som själv är hedningarnas hopp. Med Kristus’ ankomst, upphörde tronföljden av prinsar från Judeen, vilka regerade fram till Kristus’ tid. Ty, följden bröts när han föddes i Betlehem i Judeen under Alexanders [Jannaios] tid, [Alexander] som var av både kunglig och prästerligt ätt. Efter Alexanders tid upphörde detta ämbete – från och med Alexander och Salina, som också kallas Alexandra, fram till kung Herodes’ och den romerske kejsaren Augustus’ dagar. Och denne Alexander, en av de smorda [kristusarna] och styrande prinsarna, placerade kronan på sitt eget huvud. … Efter detta kom en utländsk kung, Herodes, och de som inte längre var av Davids stam övertog kronan. (Epifanios, Panarion 29:3)
Helt klart är dock att man i Talmud bara har tagit de äldre textavsnitten som handlade om Ben Pandira och Ben Stada och bytt ut deras namn mot Jesus nasarenen. Vad finns det för skäl att tro att dessa textställen ursprungligen handlade om Bibel-Jesus? Enligt mitt förmenade knappast några alls. Jeshu ben Pandira var troligen verksam som lärjunge till Jehoshua ben Perahjah ca år 80 fvt och bör därför ha fötts omkring sekelskiftet år 100 före vår tidräkning. Som namnet visar hette hans far Pandira. Han flydde till Egypten undan Alexander Janneus och återvände som avgudadyrkare. Han var en revolutionär och bedragare som utövade trolldom och vållade avfall i Israel. Därför stenades han på påskaftonen och hängdes upp helt i enlighet med de judiska avrättningsförfarandena vid denna tid. Det sägs aldrig vilken av de båda Jesusarna (eller någon annan Jesus) som hade lärjungar, men de var i alla fall fem till antalet och sägs ha hetat Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah. [Jeshu] ben Stada sägs ha levt 200 år senare, vid sekelskiftet år 100 vt. Han var en dåre och han förde trolldom ut ur Egypten, nedskriven på ett pergamentpapper, instoppad i ett jack i sin hud. Hans moder som hette Maria (Miriam) var en hårfrisörska (M’gaddela = Magdala) och hon sägs antingen ha hetat Stada eller så har beteckningen Stada kommit från att hon har vänt sig bort [Stat Da] från sin make (alltså varit otrogen). Hon skall ha levt ca år 300. Fadern var Pappos ben Judah (början av 100-talet vt) eller Pandira. Jeshu ben Stada stenades i Lydda på påskaftonen och hängdes därefter upp, trots att judarna ca år 100 vt knappast tilläts att själva avrätta folk.[34]
Toledot Jeshu Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det rör sig om en litterär rörelse som sedan lång tid tillbaka fortgått i det fördolda och under flera namn. Toledot Jeshu förekommer i många olika skepnader och ett 60-tal skrifter har nått vår tid. Dessa brukar räknas till antingen den mindre Toledot som bygger på evangelieberättelsen och anses ha tillkommit på sex- eller sjuhundratalet och den riktiga Toledot som anses vara betydligt äldre. Den riktiga Toledot Jeshu berättar att Jesus föddes under Alexander Janneus’ regeringstid (103–76 fvt). En vacker rövare vid namn Josef Pandira fattar tycke för en viss Maria som är hårfrisörska. Denna flicka är trolovad med en sedesam man vid namn Jochanan. Josef Pandira tar sig in i Marias sovrum genom att utge sig för att vara Jochanan och våldtar Maria som blir med barn. Den skam Jochanan känner inför detta gör att han flyr till Babylon och barnet som kallas Jesus växer upp som son till en äktenskapsbryterska. På grund av att Jesus är en oäkting förvägras han inträde i den judiska församlingen och han flyr därför till Galileen. Senare kommer Jesus till templet i Jerusalem och lyckas med magi ta sig in i det allra heligaste och lära sig Guds namn. Eftersom man omedelbart glömmer namnet låter Jesus skriva det på en bit pergament, skära upp sin höft och stoppa in biten, för att därefter återsluta huden. Väl ute skär han på nytt upp huden och kan läsa namnet. Med hjälp av detta namn förmår Jesus utföra allehanda underverk, inklusive att uppväcka folk från de döda. Jesus förhäver sig, påstår att han är messias och att hans mor är en jungfru. Det judiska etablissemanget vill stoppa Jesus men förmår inget mot hans trollkonster. Men också en vis rabbi vid namn Judas Iskariot tillskansar sig Gudsnamnet och ger sig ut för att försöka frånta Jesus namnet. Han lyckas på natten skära upp Jesu hud och ta pergamentbiten. När Jesus ovetande om detta kommer till Jerusalem, överfalls han och arresteras. Jesus torteras varefter han stenas, hängs upp och sedan begravs. Judas fruktar dock att Jesu lärjungar ska stjäla kroppen, så han tar den och gömmer den hos sig. När lärjungarna kommer till graven, finner de att kroppen är försvunnen och antar att Jesus är uppstånden. Alexander Janneus’ hustru proklamerar att Jesus farit till sin fader i himlen. Men Judas tar fram Jesu kropp och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Tillkomst. Toledot Jeshu har säkert tjänat som underlag för rabbinerna i deras argumentation med messianska judar som anammat kristna föreställningar. Det är fullt möjligt att såväl Toledot Jeshu som de delar av Talmud som handlar om Jesus, bygger på en gemensam äldre muntlig tradition. Vi vet dock inte hur gammal Toledot egentligen är. Vi vet att ärkebiskoparna Agobard och Amulio använde Toledot på 800-talet. Ibland brukar Justinus (150-talet) och Tertullianus (ca 200 vt) framhållas såsom bevis för att Toledot Jeshu fanns vid deras tid. Men deras knapphändiga information går inte att säkert knyta till Toledot. Däremot synes Kelsos ha känt till åtminstone någon del av Toledot Jeshus tradition. Kelsos’ verk finns inte bevarat men skall ha skrivits ca 178 vt. Origenes återger i sin ”Mot Kelsos” långa stycken av vad Kelsos skrev. Bland annat uppgav Kelsos vad han hör av en jude. Juden anklagade Jesus för att ha hittat på att han var född av en jungfru men att han i stället var son till en fattig spinnerska. Denna kvinna hade förskjutits av sin man, en snickare, därför att hon begått äktenskapsbrott med en viss soldat vid namn Pantera. Därefter födde hon Jesus, en oäkting. Jesus reste till Egypten, där han skaffade sig magiska krafter, och återvände sedan hem. Triumferande kallade han sig Guds son:
Ty han [Kelsos] framställer honom [juden] grälande med Jesus och vederläggande honom, i vad han anser många avseenden. Först och främst anklagar han [juden] honom [Jesus] för att ha ”hittat på att han har fötts av en jungfru”, och tillrättavisar honom med att vara ”född i en viss by av en fattig bondkvinna som tjänade sitt uppehälle genom att spinna och som kastades ut av sin make, en snickare till yrket, eftersom hon dömdes för äktenskapsbrott. Efter att ha körts iväg av sin make och ha vandrat omkring ett tag, födde hon i skam Jesus, ett oäkta barn, som efter att han på grund av sitt armod arbetat som tjänare i Egypten, och där tillskansat sig vissa magiska förmågor, vilka egypterna så väldigt berömmer sig om att äga, återvände till sitt eget land. Triumferande på grund av dessa [förmågor], proklamerade han sig själv vara en Gud.” (Origenes, Mot Kelsos, 1:28)[35]
Men låt oss nu återvända till där juden introduceras och talar om Jesu moder och säger att ”när hon var gravid kastades hon ut av den snickare som hon trolovats med då hon befunnits skyldig till otrohet, och att hon födde ett barn åt en viss soldat vid namn Pantera;” och låt oss se om de som blint har diktat dessa fabler om jungfruns hor med Pantera och snickarens förkastande av henne, inte hittade på dessa berättelser i syfte att störta över ända hans mirakulösa avlelse av den heliga ande … (Origenes, Mot Kelsos, 1:32)[36]
Åtminstone vissa element av Toledot Jeshu verkar ha varit i omlopp i slutet av 100-talet. Och det är tydligt att kyrkofäderna brottades med de judiska föreställningarna, eftersom Epifanios år 403 påstod att Jesu mor var gift med Josef som var bror till Kleopas, sonen till Jakob med efternamnet Panter. Därmed skulle Josef heta Panter i efternamn. Epifanios hävdade likaså att Jesus föddes ca 100 fvt, men ologiskt nog på ett annat ställe att han föddes år 2 fvt.[37] Men det finns inte förrän tidigast på 300-talet judiska traditioner som beskriver något av det evangelierna säger. Och de övriga judiska traditionerna som hävdar att han hette Jeshu ben Pandira och levde ca 100 fvt daterar sig tidigast till 100-talet vt. Det troliga är att dessa inte är några självständiga historiska vittnesbörd utan, som Origenes hävdar, har tillkommit i polemik med de kristna. Kristendomen uppstod som ett kätteri inom judendomen och bemöttes därför från första början med stor aggressivitet från judiskt håll. En möjlighet är givetvis att de judiska uppgifterna är de korrekta och att evangelierna, som saknar stöd från andra håll, helt enkelt är felaktiga.
Om man nu tror att Bibel-Jesus har funnits och varit en framstående lärare, måste det anses märkligt att han inte omnämns av de rabbiner som var aktiva under perioden 30–70 vt och vilkas uttalanden finns bevarade i Mishna. Jag tänker på Gamaliel den äldre (aktiv ca 30-50 vt), Johanan ben Sakkaj (aktiv ca 50-80 vt), Nehonia ben HaQana (aktiv kanske 60-100 vt), Hanina ben Dosa (aktiv ca 40-70 vt), Elieser ben Jakob (aktiv ca 50-80 vt) och Sadok (aktiv ca 50-80 vt).[38] Inte heller de äldsta bevarade uttalandena från rabbinerna som levde i tiden närmast efter den andra tempelperioden (upphörde år 70), har efterlämnat något vittnesbörd om Jesus. Talmud har egentligen ingen information att ge om Bibel-Jesus. Vissa spår från de trosmässiga strider som härjade mellan judar och kristna finns bevarade i texter som tros stamma från tidigast 100-talet. Vi kan se detta inte minst genom de parafraseringar som Origenes gjorde av stora delar av Kelsos’ verk mot kristendomen, som han skrev i slutet av 100-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna. Med tiden tillkommer ytterligare textpartier som handlar om Jesus. Dessa är oftast framförda i polemik med kristna för att bemöta deras påståenden. Ben Stada och Ben Pantera synes ha varit verkliga personer, den ene verksam ca år 100 vt och den andre ca år 100 fvt. Dessa båda, som troligen också bar det vanliga namnet Jeshu, kom efterhand att förknippas med de kristnas Jesus. Kanske skedde detta eftersom de båda sades ha dött vid påskhögtiden – en orolig tid då många genom åren bragts om livet. Kanske förknippade judarna de kristnas Jesus med Ben Stada och Ben Pandira, för att de inte fann någon annan Jesus i sin historia att förknippa honom med. Men faktum kvarstår: Det finns inget skäl till att tro att någon av dessa båda var verklighetens Jesus. Hans eventuella liv har inte lämnat ett enda spår i Talmud. Det enda vi där kan känna doften av är det os som dröjt sig kvar efter de drabbningar som skedde mellan judar och kristna när kristendomen väl vuxit sig stark. Vi hör att det viskas om de kristnas föreställningar om Jesus, men om den Jesus som porträtteras i evangelierna hade man inte en susning.
Roger Viklund 2007-02-11
[1] Jag bygger denna artikel om Talmud på bland annat Frank R. Zindlers bok The Jesus the Jews Never Knew, Sepher Toldoth Yeshu and the Quest of the historical Jesus in Jewish Sources (AAP), 2003 och Robert Travers Herfords bok Christianity in Talmud and Midrash (1903) plus sammandraget Christianity in Talmud and Midrash ur nämnda bok. Dessutom har jag tagit källmaterial från Gil Students, The Jesus Narrative In The Talmud och G. R. S. Meads, Did Jesus Live 100 B.C.? Alla citat på svenska i denna artikel, är översatta av mig från engelskan. Det betyder att jag har översatt från översättningar och inte från grundtexterna, vilka i de flesta fall är på hebreiska, ett språk jag inte kan. Jag har som regel konsulterat flera engelska översättningar, allt för att kunna fånga den rätta andemeningen och göra en så korrekt översättning som det är möjligt utan att ha tillgång till grundtexten. [2] Dessa laguttolkningar kallas halakha (hebreiska: ”praxis”). [3] R. Abahu said: If a man says to you, “I am God”, he is a liar; if [he says, “I am] the son of man”, in the end people will laugh at him; if [he says], “I will go up to heaven,”, he says, but he shall not perform it. (Palestinska Talmud, Taanith 65b). [4] Rabbi Meir used to say, what is the meaning of [Deut 21:23]: “For a curse of God is he that is hung?” [It is like the case of] two brothers, twins, who resembled each other. One ruled over the whole world, the other took to robbery. After a time the one who took to robbery was caught, and they crucified him on a cross. And everyone who passed to and fro said, “It seems that the king is crucified.” Therefore it is said, A curse of God is he that is hung.” (Tosefta, Sanhedrin 9:7) [5] Rabbi Shimon ben Azai said, ‘I have found a roll of pedigrees in Jerusalem, and therin is written, A certain person is of spurious birth; to confirm the words of Rabbi Yehoshua.’ (Mishnah Yebamot 4:13; detsamma i Yebamot 49b) [6] Three kings and four commoners have no portion in the world to come: The three kings are Jeroboam, Ahab, and Manasseh. Rabbi Judah says: “Manasseh has a portion in the world to come, for it says, “He prayed to him, and He granted his prayer, and heard his plea and he restored him to Jerusalem, to his kingdom”. They [the sages] said to him: “They restored him to his kingdom, but not to [his portion in] the world to come.” The four commoners are: Bilaam, Doeg, Ahitophel, and Gehazi. (Mishna, Sanhedrin 10:2) [7] Namnet Jesus har återförts i tryckta utgåvor från ocensurerade manuskript. Frank R. Zindler, The Jesus the Jews Never Knew, s. 125. [8] “He that cuts marks on his flesh.” R. Eliezer condemns, the wise permit. He said to them, “And did not Ben Stada learn only in this way?” They said to him, “Because of one fool are we to destroy all discerning people?” (Tosefta, Shabbat 11:15) [9] “He who cuts upon his flesh.” It is tradition that Rabbi Eliezer said to the sages, ‘Did not Ben Stada bring spells from Egypt in a cut which was upon his flesh?’ They said to him, ‘He was a fool, and they do not bring proof from a fool.’ (Babyloniska Talmud, Shabbath 104b) [10] "He who scratches on the skin in the fashion of writing is guilty, but he who makes marks on the skin in the fashion of writing, is exempt from punishment. Rabbi Eliezer said to them: But has not Ben Stada brought (magic) spells out of Egypt just in this way? They answered him: On account of one fool we do not ruin a multitude of reasonable men.” (Palestinska Talmud, Shabbat 13d; citerat av G. R. S. Mead, i Did Jesus Live 100 B.C.?) [11] In regard to all who are worthy of death according to the Torah, they do not use concealment against them, except in the case of the deciever. How do they deal with him? They put two disciples of the sages in the inner chamber, and he sits in the outer chamber, and they light the lamp so that they shall see him and hear his voice. And thus they did to Ben Stada in Lud; two disciples of the sages were chosen for him, and they [brought him to the Beth Din] and stoned him. (Tosefta, Sanhedrin 10:11) [12] “The deceiver; this denotes a private man. Not a sage? [i.e., not a Rabbi?] No. From the time he deceives he is no longer a sage. And from the time he is deceived his is no longer a sage. How do they deal with him to work craftily against him? They conceal (in his case) two witnesses in the inner chamber and make him sit in the outer chamber, and they light a lamp over him that they may see him and may hear his voice. Thus they did to Ben Stada in Lud, and they concealed in his case two disciples of the sages, and they brought him to the Beth Din and stoned him.” (Palestinska Talmud, Sanhedrin 7:16 [25c,d]) [13] “For it is tradition that in regard to the rest of all who are worthy of death according to the Torah, they do not use concealment except in this case [i.e, of the deceiver]. How do they deal with him? They light a lamp for him in the inner chamber and set witnesses in the outer chamber, so that they may see him and hear his voice, but he does not see them. And one says to him, “Say to me what you said to me in private,” and he says it to him. And another says to him, “How shall we forsake our God, who is in heaven, and practice false worship?” If he repents, it is well. If he says, “Such is our duty and thus it becomes us to do”, the witnesses, who hear from the outside, bring him to the Beth Din and stone him. And thus they did to Ben Stada in Lud, and they hung him on the eve of Pesach (Passover).” (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 67a) [14] Epifanios, Panarion 78:7:5. [15] Wikipedia, Tiberius Iulius Abdes Pantera. [16] Origenes, Mot Kelsos, 1:28, 32. [17] The case of Rabbi Elazar ben Dama, whom a serpent bit. There came in Jacob, a man of Kfar Sama, to cure him in the name of Yeshu ben Pandira, but R. Ishmael did not allow it. He said, “You are not permitted, Ben Dama”. He said, “I will bring you a proof that he may heal me.” But he had not finished bringing a proof when he died. R. Ishmael said, “Happy are you, Ben Dama, for you have departed in peace, and have not broken through the ordinances of the sages; for upon everyone who breaks through the fence of the sages, punishment comes at last, as it is written (Eccl. 10:8), “Whoever breaks a fence a serpent shall bite him.” (Tosefta, Hullin 2:22,23). Stycket finns nästan ordagrant återgivet också i den palestinska Talmuds gemara. I Shabbat 14d följer “The serpent only bit him in order that a serpent might not take him in the future. And what could he [Ben Dama] have said? ‘Which, if a man do, he shall live in them’.” I Avodah Zarah 40d, 41a följer efter “came in to cure him” … “He said, We will speak to you in the name of Yeshu ben Pandira.” [18] “The case of Rabbi Eleizer, who was arrested for Minuth”, and they brought him to the tribunal for judgement. The governor said to him, “Does an old man like you occupy himself with such things?” He said to him, “Faithful is the judge concerning me.” The governor supposed that he only said this of him, but he was not thinking of any but his Father who is in heaven. He [the governor] said to him, “Since I am trusted concerning you, thus also will I be. I said, perhaps societies err concerning these things. Dimissus. Behold, you are released.” And when he had been released from the tribunal, he was troubled because he had been arrested for Minuth. His disciples came to console him, but he would not take comfort. R. Akiva came in and said to him, shall I say to you why you are perhaps grieving? He said to him, “Say on.” He said to him, “Perhaps one of the Minim has said to you a word of Minuth and it has pleased you.” He said, “By heaven, you have reminded me! Once I was walking along the street of Sephoris, and I met Jacob of Kfar Sichnin, and he said to me a word of Minuth in the name of Yeshu ben Pantiri, and it pleased me. And I was arrested for words of Minuth because I transgressed the words of Torah (Prov. 5:8), ‘Keep your way far from her, and come not near the door of her house (7:26), for she has cast down many wounded.’” And R. Eliezer used to say, “Ever let a man flee from what is hateful, and from that which resembles what is hateful.” (Tosefta, Hullin 2:24) [19] The grandson [of R. Yehoshua ben Levi] had something stuck in his throat. There came a man and whispered to him in the name of Yeshu Pandera, and he recovered. When he [the doctor] came out, he [R. Yehoshua] said to him, “What did you whisper to him?” He said to him, “A certain word.” He said, “it had been better for him that he had died than thus.” And it happened to him, “as it were an error that proceeded from the ruler”. (Palestinska Talmud, Shabbat 14d; också liknande i Abodah Zarah 40d, 41a). [20] Our rabbis teach, When R. Eliezer was arrested for Minuth they took him up to the tribunal to be judged. The governor said to him, “Will an old man such as you busy himself about these vain things?” He said , “Faithful is the judge concerning me.” The governor supposed that he said this in reference to him; but he only said it in regard to his Father in heaven. He [the governor] said, “Since I am trusted regarding you, Dimissus, you are released.” When he came to his house his disciples came in to comfort him, but he would not take comfort. R. Akiva said to him, “Rabbi, suffer me to say something of what you have taught me.” He said to him, “Say on.” He said to him, “Rabbi, perhaps there has come Minuth into your hand and it has pleased you, and on account of that you have been arrested for Minuth.” He said to him, “Akiva, you have reminded me. Once I was walking in the upper street of Sephoris, and I found a man of the disciples of Yeshu the Nazarene, and Jacob of Kfar Sechanya was his name. He said to me, “It is written in your Torah, ‘You shall not bring the hire of a harlot’, etc. [Deut. 23:18]. What may be done with it? Latrines for the high priest [may be built with it].” And I answered him nothing. He said to me, “Thus has Yeshu the Nazarene taught me, ‘For of the hire of the harlot has she gathered them, and unto the hire of a harlot shall they return. [Micah 1:7] From the place of filth they come, and unto the place of filth they shall go.’ And the saying pleased me, and because of this I was arrested for Minuth; and I transgressed against what is written in Torah [Prov. 5:8], ‘Keep your way far from her’, this is Minuth,’and come not near the door of her house’, this is the government. (Babyloniska Talmud, Aboda Zara 16b–17a). [21] “He who cuts upon his flesh.” It is tradition that Rabbi Eliezer said to the sages, ‘Did not Ben Stada bring spells from Egypt in a cut which was upon his flesh?’ They said to him, ‘He was a fool, and they do not bring proof from a fool.’ [Ben Stada is Ben Pandira. Rab Hisda said, ‘The husband was Stada, the paramour was Pandira.’ The husband was Pappos ben Yehudah, the mother was Stada. The mother was Miriam the dresser of women’s hair, as we say in Pumbeditha, ‘Such a one has been false to her husband.’] (Babyloniska Talmud Shabbat 104b; texten inom [ ] förekommer också i Sanhedrin 67a.) [22] And it is tradition: On the eve of Pesach (Passover) they hung Yeshu [the Nazarene]. And the crier went forth before him forty days, (saying), “[Yeshu the Nazarene] goes forth to be stoned, because he has practiced magic and deceived and led astray Israel. Anyone who knows anything in his favor, let him come and declare concerning him.” And they found nothing in his favor. And they hung him on the eve of Pesach. Ulla says, “Would it be supposed that [Yeshu the Nazarene], a revolutionary, had anything in his favor?” He was a deceiver, and the Merciful has said (Deut. 13:8), “You shall not spare, neither shall you conceal him.” But it was different with [Yeshu the Nazarene], for he was near to the kingdom. (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 43a) “The whole of this passage is expunged from the later editions. It is given here on the authority of the MSS. and early editions set forth by Rabbinowicz. The words in [ ] are from MSS.” (R. Travers Herford Christianity in Talmud and Midrash). [23] Endast München-manuskriptet lägger till ”ha-Notsri”. [24] Tosefta Sanhedrin 10:11, babyloniska Talmud, Sanhedrin 67b. [25] Our Rabbis have taught, Jesus had five disciples--Matthai, Nekai, Netzer, Buni, and Thodah. They brought Matthai [before the judges]. He said, “Must Matthai be killed? For it is written (Psalm 42:2), ‘Mathai [i.e., “when”] shall [I] come and appear before God.’” They said to him, “Yes, Matthai must be killed, for it is written (Psalm 41:5), ‘Mathai [i.e., “when”] shall [he] die and his name perish.’” They brought Nekai. He said to them, “Must Nekai be killed? For it is written (Exodus 23:7), ‘The Naki [i.e., “innocent”] and the righteous you shall not slay.’” They said to him, “Yes, Nekai must be killed, for it is written (Psalm 10:8), ‘In secret places does he slay Naki [i.e., “the innocent”].’” They brought Netzer. He said, “Must Netzer be killed? For it is written (Isaiah 11:1), ‘Netzer [i.e., “a branch”] shall spring up from his roots.’” They said to him, “Yes, Nezter must be killed. For it is written (Isaiah 14:19), ‘You are cast forth out of your grave like an abominable Netzer [i.e., “branch”].’” They brought Buni. He said to them, “Must Buni be killed? For it is written (Exodus 4:22), ‘Bni [i.e., “my son”], my firstborn, Israel.’” They said to him, “Yes, Buni must be killed. For it is written (Exodus 4:23), ‘Behold, I slay Bincha [i.e., “your son”], your first born.’” They brought Thodah. He said to them, “Must Thodah be killed? For it is written (Psalm 100:1), ‘A Psalm for Thodah [i.e., “thanksgiving”].’” They said to him, “Yes, Thodah must be killed, for it is written (Psalm 1:23), ‘Whoever sacrifices Thodah [i.e., “thanksgiving”] honors me.’ “ (Babyloniska Talmud, Gemara, Sanhedrin 43a). [26] ”In the uncensored editions of the Talmud there follows this important passage (supplied from D.S. on the authority of the Munich and Oxford Mss. and the older editions)” “And this they did to Ben Stada in Lydda ([H]), and they hung him on the eve of Passover. Ben Stada was Ben Padira. R. Hisda said: 'The husband was Stada, the paramour Pandira. But was nor the husband Pappos b. Judah? — His mother's name was Stada. But his mother was Miriam, a dresser of woman's hair? ([H] megaddela neshayia): — As they say in Pumbaditha, This woman has turned away ([H]) from her husband, (i.e., committed adultery).'” (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 67a, Gemara, även Shabbat 104b). Se också Gil Student, The Jesus Narrative In The Talmud. [27] When Rab Joseph came to this verse (Exodus 23:17) he wept, ‘There is that which is destroyed without justice’ (Proverbs 13:23). He said, Is there any who has departed before his time? None but this [said] of Rab Bibi bar Abaji. The Angel of Death was with him. The Angel said to his messenger, ‘Go, bring me Miriam the dresser of women’s hair.’ He brought them Miriam the teacher of children. He [the Angel] said, ‘I told you Miriam the dresser of women’s hair.’ He said, ‘If so, I will take this one back.’ He [the Angel] said, ‘Since you have brought this one, let her be among the number [of the dead].’ (Babyloniska Talmud, Hagigah 4b). [28] 'There shall no evil befall thee' - though wilt not be affrighted by nightmares and dread thoughts; 'neither shall any plague come nigh thy dwelling' - thou will not have a son or a disciple who publicly burns his food [like Yeshu ha-Notzri]." (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 103a; också Berakhot 17b) Att bränna sin mat anses betyda att man öppet accepterar kättersk undervisning. ”Jesus nasarenen” är ett tillägg från ocensurerade handskrifter. [29] “Our Rabbis teach, Always let the left hand repel and the right hand invite, not like Elisha who repulsed Gehazi with both hands, and not like R. Yehoshua ben Perahyah, who repulsed Yeshu (the Nazarene) with both hands.” (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 107b) Slutet har återställts från ocensurerade manuskript. [30] Endast en bevarad text ger nasarenen. [31] What of R. Yehoshua ben Perahyah? When Yannai the king killed our Rabbis, R. Yehoshua ben Perahyah [and Jesus] fled to Alexandria of Egypt. When there was peace, Shimon ben Shetach said to him, “From me [Jerusalem], the city of holiness, to you, Alexandria of Egypt [my sister]. My husband stays in your midst and I am forsaken.” He [ R. Yehoshua] came, and found himself at a certain inn; they showed him great honor. He said, “How beautiful is this Ascania! (“inn”, but also, “innkeeper”). Jesus said to him, “Rabbi, she has narrow eyes.” He said, “Wretch, do you employ yourself thus?” He sent out four hundred trumpets and excommunicated him. He [Jesus] came before him many times and said to him, “Receive me.” But he would not notice him. One day he [R. Yehoshua] was reciting the Shema, [and] he [Jesus] came before him. He was minded to receive him, and made a sign to him. He [Jesus] thought that he repelled him. He went and hung up a tile and worshipped it. He [R. Yehoshua] said to him, “Return”. He replied, “Thus I have received [i.e, learned] from you, that everyone who sins and causes the multitude to sin, they give him not the chance to repent.” And a teacher has said, “Jesus the Nazarene practiced magic and led astray and deceived Israel.” (Babyloniska Talmud, Sanhedrin 107b) Hela stycket har återställts från ocensurerade manuskript. [32] Passagen om Jehoshua ben Perahjah kommer i både Sanhedrin 107b och Sotah 47a från ocensurerade manuskript. [33] R. Travers Herford, Christianity in Talmud and Midrash. [34] Gil Student, The Jesus Narrative In The Talmud. [35] “For he represents him [the Jew] disputing with Jesus, and confuting Him, as he thinks, on many points; and in the first place, he accuses Him of having "invented his birth from a virgin," and upbraids Him with being "born in a certain Jewish village, of a poor woman of the country, who gained her subsistence by spinning, and who was turned out of doors by her husband, a carpenter by trade, because she was convicted of adultery; that after being driven away by her husband, and wandering about for a time, she disgracefully gave birth to Jesus, an illegitimate child, who having hired himself out as a servant in Egypt on account of his poverty, and having there acquired some miraculous powers, on which the Egyptians greatly pride themselves, returned to his own country, highly elated on account of them, and by means of these proclaimed himself a God." (Origenes, Mot Kelsos, 1:28) [36] “But let us now return to where the Jew is introduced, speaking of the mother of Jesus, and saying that ‘when she was pregnant she was turned out of doors by the carpenter to whom she had been betrothed, as having been guilty of adultery, and that she bore a child to a certain soldier named Panthera;’ and let us see whether those who have blindly concocted these fables about the adultery of the Virgin with Panthera, and her rejection by the carpenter, did not invent these stories to overturn His miraculous conception by the Holy Ghost…” (Origenes, Mot Kelsos, 1:32) [37] Epifanios Skriver i Panarion 78:7:5 att Josef heter Panter. Och i Panarion 29:3 förlägger han Jesu verksamhet till ca år 80 fvt. Men i Panarion 51:22 skriver Epifanios följande: ”Frälsaren föddes i den romerske kejsaren Augustus’ 42a regeringsår … åtta dagar före mitten av januari och 13 dagar efter vintersolståndet.” Då Epifanios räknar Augustus första regeringsår från och med det år Julius Caesar dör, alltså år 44 fvt, förlägger han denna gång Jesus födelse faktiskt till gryningen, den 6 januari år 2 fvt.
|
Mycket av lagarnas uttolkning
skedde muntligt. Först senare skrevs detta ner och samlades i Mishna av ett
antal berömda rabbiner. Jehuda ha-Nasi anses ha sammanställt den Mishna vi nu
äger ca 200 vt eller strax därefter. Fram till dess hade det mesta av
materialet varit ”flytande”. Mishna kan alltså sägas stamma från ca 200 vt men
innehålla material från äldre tider (några hundra år).
Pantera.