Där skriver han på arameiska Om det judiska kriget (klar ca 75 vt), en skildring av framför allt det krig han medverkat i, och med bistånd av andra översätter han också verket till grekiska. Arbetet ligger klart tidigast år 78. Därefter påbörjar han nästa stora historieverk, Judiska fornminnen. I detta verk, som han skriver direkt på grekiska, behandlar han judarnas historia från forntiden fram till år 73 vt. Judiska fornminnen publiceras 93 eller 94 vt.[1] Här upprepar Josefus mycket av det han tidigare skrivit, så även beskrivningen av de religiösa rörelserna och profeterna i Palestina. Det är i detta verk vi finner två omnämnanden av Jesus.

 

 

Testimonium Flavianum

 

I bok 18 av Judiska fornminnen förekommer det första, längre omnämnandet av Jesus. Detta stycke innehåller uppenbara kristna förfalskning, men många forskare menar att en del av texten ändå kan härröra från Josefus’ hand och att de kristna lagt till endast vissa stycken, som exempelvis att ”han var messias”. Det andra, kortare omnämnandet av Jesus återfinns i bok 20 som också är den sista boken, och detta anser de flesta forskare vara äkta. Den långa passagen, som benämns ”Testimonium Flavianum” (TF), lyder i sin helhet:

 

Vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu går att kalla honom en människa. Ty han utförde otroliga gärningar. En lärare var han för människor som tog emot det sanna med lust. Han drog många, både judar och greker, till sig. Han var Messias [Kristus]. Och då Pilatus genom våra ledares angivelse hade dömt honom att korsfästas, upphörde inte de som först älskat honom att fortsätta därmed. Ty på tredje dagen visade han sig åter för dem såsom levande, vilket jämte tio tusen andra ting förutsagts av de gudomliga profeterna. Intill nuvarande tidpunkt är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 18:63–64)

 

Förfalskning i sin nuvarande form. Jag avser att visa att Josefus inte kan ha skrivit detta. Den första invändningen mot att stycket i sin nuvarande form skulle vara äkta är att Josefus kallar Jesus för messias. Jesus har som bekant av det judiska folket aldrig erkänts vara messias. Och Josefus, som kallade sig farisé, var en rättrogen jude och skulle aldrig ha erkänt Jesus som judarnas smorde konung.

 

Josefus hyllar verkligen Jesus på ett sätt som knappast någon annan och tvivlar på att han ens är en människa. Hans uppståndelse och uppenbarelse sägs vara förutsagd av profeterna; ett indirekt erkännande av Jesus som messias. Dessutom lägger Josefus skulden för avrättningen av Jesus på sitt eget folk, något han näppeligen skulle ha gjort. Tvärtom strävar han efter att framställa judarna i en så god dager som möjligt.

 

Hela TF förfalskat. Man kan på goda grunder se hela TF som en förfalskning. Låt oss betrakta TF i sitt sammanhang. Hela avdelningen består av fem stycken. Första stycket handlar om hur judarna protesterar våldsamt mot att Pilatus satt upp byster av kejsaren i Jerusalem. Pilatus beordrar sina styrkor att fördriva och döda de protesterande, som då slänger sig till marken och blottar sina strupar. Tumultet slutar med att bysterna tas bort.

 

Andra stycket handlar återigen om judarnas protester, denna gång mot att Pilatus låtit finansiera akveduktbyggen i Jerusalem med pengar från templet. Pilatus fördriver folkhopen, varvid många dödas och skadas.

 

Tredje stycket handlar om Jesus, som var en vis undergörare som lockade många anhängare. Han var messias och de främsta bland judarna lät övertala Pilatus att korsfästa honom. Men på den tredje dagen återuppstod han, och hans anhängare som kallas kristna är fortfarande aktiva vid denna tid.

 

Fjärde stycket handlar om Paulina, en vacker och sedesam gift judinna, som luras av en viss Mundus att tillbringa en natt tillsammans med honom i Isis-templet genom att han utger sig för att vara schakalguden Anubis. Paulinas förnedring leder till att kejsar Tiberius låter korsfästa Isis-prästerna och förstöra Isis-templet.

 

Stycke fem handlar om hur några judar i Rom förskingrar pengar avsedda för templet i Jerusalem. Kejsar Tiberius blir underrättad om detta, och som straff förvisar han alla judar från Rom.

 

För att sammanfatta: Stycke ett handlar om ett övergrepp på judarna som inte leder till blodspillan. Stycke två behandlar ett likvärdigt ämne och det leder till stor blodspillan. Stycke fyra handlar om en judinnas vanära och förstörelsen av Isistemplet. Och stycke fem handlar om hur alla judar i Rom förvisas. Sammantaget kan man säga att hela textavsnittet handlar om olyckor som drabbar judar.

 

Mitt i detta textavsnitt förekommer en beskrivning av Jesu avrättning. Även om Jesus var en jude, kan hans död knappast ha betraktats som en olycka sedd ur judarnas synvinkel. Ur ett kristet perspektiv måste detta naturligtvis ses som den största olycka judarna drabbats av, men så skulle inte en jude som Josefus se det. Och det verkligt prekära i situationen är den första mening som följer direkt på TF i stycke fyra. Där står: "Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna.”

 

Kai hupo tous autous chronous heteron ti deinon ethorubei tous Ioudaious kai peri to hieron tês Isidos to en Rhômêi praxeis aischunôn ouk apêllagmenai suntunchanousin. kai proteron tou tôn Isiakôn tolmêmatos mnêmên poiêsamenos houtô metabibô ton logon epi ta en tois Ioudaiois gegonota.

 

Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna, och det skedde outplånliga skamliga gärningar i samband med [ordagrant: omkring] Isistemplet i Rom. Men [eg.: och] innan jag omnämner isisprästernas vågstycke, skall jag så låta framställningen övergå [ordagrant: flytta om talet] till det som hade hänt bland judarna. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:65)[2]

 

Josefus säger alltså att innan han berättar om den olyckan (stycke fem) ska han berätta om Isis-templet. Och sedan berättar han om olyckan med fördrivningen av judarna från Rom.

 

Detta innebär att om TF åtminstone till någon del är äkta, måste Josefus åsyfta TF när han direkt efter skriver att också ytterligare en olycka drabbade judarna. Då måste han anse att Jesu död var en olycka för judarna – något nästan otänkbart. Om man däremot plockar bort hela TF kommer ”ytterligare en stor olycka” att syfta på stycke två, som handlar om att Pilatus genomförde en masslakt av judar och texten löper smärtfritt.

 

Mot detta brukar invändas att fotnoten inte fanns vid Josefus’ tid. Ville man stoppa in något i en text, var man tvungen att ge plats för det mitt i texten. Och man brukar ge exempel på att Josefus har gjort så på andra ställen. Men jag har aldrig sett något ställe där Josefus så klart skulle felsyfta. Om man läser stycke fyra, som egentligen också är ett instopp, så säger ju Josefus att han med den nya olyckan syftar på stycke fem, men ska först bara behandla detta med Isis-templet. En sådan förklaring förekommer inte i TF – som verkar helt felplacerat i sammanhanget men däremot tidsmässigt rätt placerat.

 

Passagen om Jesus och hans tragiska öde finns alltså i ett sammanhang, där olyckor som drabbat judarna avhandlas. Skulle Josefus mot alla odds ändå ha hyllat Jesus som messias och ansett sitt folk skyldigt till hans död, måste det framstå som en mycket central händelse i judarnas historia. Att Josefus i så fall skrev endast några få rader om en så viktig händelse torde böra anses uppseendeväckande. Han skrev exempelvis dubbelt så mycket om Johannes döparen.[3] Se också Tillägg A

 

En innehållsförteckning till Judiska fornminnen. I den grekiska texten av Judiska fornminnen inleds varje bok med en innehållsförteckning. Men de två omnämnandena av Jesus och även passagen om Johannes döparen förekommer ej i förteckningen. I listan till bok 18 – där TF ingår – omtalas stycke ett om det judiska upproret mot att byster av kejsaren placerades i Jerusalem och stycke fem om fördrivningen av judar från Rom. Såväl TF som andra stycken omnämns alltså inte i listan. Om innehållsförteckning är skriven under den kristna epoken (början av 300-talet och framåt), är detta ett tydligt tecken på att TF vid den tiden inte förekom i Judiska fornminnen, ty då skulle TF ha omnämnts. Detsamma kan sägas om Jesusomnämnandet i samband med Jakob och stycket om Johannes döparen.

 

Frågan är hur gammal denna förteckning är. Den förelåg redan på 400- eller 500-talet, eftersom den ingår i en latinsk översättning av Judiska fornminnen som tros stamma från den tiden. Och går originalet tillbaka till 200-talet eller 100-talet, så kan listan vara skriven av någon som inte var kristen och givetvis inte kände sig tvingad att nämna TF. Men är listan från 300-talet, är det ett osvikligt tecken på att TF saknades i den handskrift som den som sammanställde innehållsförteckningen hade tillgång till.

 

Kyrkofädernas kännedom om TF. TF citeras inte heller av Justinus, Irenaeus, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Cyprianus eller någon av de övriga tidiga kyrkofäderna, av vilka flera citerade annat ur Josefus’ skrifter.[4] En hänvisning till en historisk källa borde ha varit ett mäktigt vapen i deras ständiga strider med gnostikerna, som hävdade att Kristus var en himmelsk och egentligen inte jordisk gestalt.

 

Origenes’ kännedom om TF. Inte ens Origenes (ca 185–254 vt) känner till detta stycke om Jesus hos Josefus, eftersom han underlåter att citera det, trots att det många gånger skulle ha tjänat hans syfte väl. I polemiken mot Kelsos, som uppgår till en kvarts miljon ord, försöker han visa att Jesus varit en undergörare. Varför hänvisar han då inte till historikern Josefus som sa att Jesus ”utförde otroliga gärningar”? Origenes hade uppenbarligen läst hela Josefus’ verk, eftersom han uttryckligen säger att Josefus inte erkände Jesus som messias men att han skrev om Johannes döparen i bok 18 – samma bok som nu innehåller TF.[5] Slutsatsen måste bli att Josefus inte skrev Testimonium Flavianum.

 

Eusebios var författaren. Avsnittet citeras (eller skapas) först i början av 300-talet, nämligen av kyrkofadern Eusebios från Caesarea (det filter genom vilket det mesta av den äldre kyrkohistorien passerat på sin väg till oss), som därefter självbelåtet tillägger:

 

När också en judisk författare [Josefus] skrivit detta i sin bok om Johannes döparen och om Frälsaren återstår det bara att vederlägga dem som inte skämts för att hopdikta akterna mot de kristna.[6]

 

Mycket tyder på att hela Testimonium Flavianum är skrivet av Eusebios. Första gången Eusebios (påstår att han) citerar passagen är i Demonstratio Evangelica. Men detta citat skiljer sig något från den version som nu återfinns i Josefus’ Judiska fornminnen. Den andra gång Eusebios återger passagen överensstämmer den med texten i Judiska fornminnen. Ken Olson har undersökt såväl språket som innehållet i Demonstratio Evangelica och jämfört med språk och innehåll i Testimonium Flavianum.[7] Han kommer till slutsatsen att Testimonium Flavianum inte kan ha skrivits av någon annan än Eusebios.

 

… Testimonium följer så nära Eusebios’ sätt att argumentera i Demonstratio att det inte bara är mycket osannolikt att det kan ha skrivits av Josefus, utan att det är osannolikt att det kan ha skrivits av någon annan kristen, eller ens av Eusebios för ett annat verk. Det finns ingenting i språket eller innehållet i Testimonium, som det föreligger i Demonstratio Evangelica, som antyder att det är något annat än en fullständig eusebisk komposition. [8]

 

Men det var den senare varianten, vilken återfinns i Eusebios’ kyrkohistoria, som i så fall interpolerades in i Josefus’ verk. För en analys av språket i TF och påvisande av likheterna med Eusebios’ sätt att uttrycka sig och hans teologi, hänvisas till Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum.

 

Fotios’ kännedom om TF. Alla handskrifter av Judiska fornminnen som vi äger innehåller TF. Men på 800-talet synes Fotios ha haft tillgång till en upplaga som inte innehöll TF. I Bibliotheca, där han summerar ett stort antal verk av skilda författare och har tre korta uppsatser om Josefus,[9] omtalar han såväl stycket om Jakob[10] i bok 20 som stycket om Johannes döparen,[11] vilket förekommer i bok 18 strax efter TF. Men han berör inte TF med ett enda ord trots att han förvånas så över att Justus från Tiberias inte skriver om Jesus och därför synes leta efter vad man skrivit om just Jesus.[12] Detta är ett starkt indicium för att TF inte förekom i den utgåva av Judiska fornminnen som Fotios hade tillgång till. Samtidigt är det ett tungt vägande argument för att TF är en förfalskning, då det är lättare att föreställa sig att Fotios hade tillgång till en texttradition, som inte interpolerats med TF, än att han under den kristna glansperioden ägde en text, där någon plockat bort en historikers redogörelse och glorifiering av kristendomens frälsare.

 

 

Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus

 

Den andra gång Josefus nämner Jesus är i Judiska fornminnen 20:200 i samband med att han berättar om den judiske översteprästen Ananias. Denne blev avsatt från sin tjänst, därför att han avrättade ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus”[13] (egentligen ”brodern till Jesus som kallas Kristus och vars namn var Jakob”).[14]

 

Josefus förtäljer att den romerske prokuratorn över Judeen, Festus, avlider (62 vt) och kejsaren (Nero) skickar Albinus till Judeen för att efterträda Festus. I det vakuum som uppstår tar översteprästen Ananias tillfället i akt att anklaga ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus tillsammans med några andra” för att ha brutit mot lagen och därefter att avrätta Jakob genom stening. Detta leder till att folket (eller åtminstone vissa grupper) upprörs. Man skickar en delegation att möta Albinus och klagar hos kung Agrippa mot detta lagbrott. Albinus skickar ett brev, där han fördömer Ananias’ handling. Agrippa fråntar då Ananias ämbetet och utser Jesus son till Damneus till ny överstepräst.

 

Stycket handlar således inte i första hand om Jakobs död utan om att Ananias avskedas som överstepräst för att han överskridit sina befogenheter genom att döda Jakob.

 

Beteckningen messias. Den första indikationen på att Josefus inte har skrivit ”brodern till Jesus som kallas Kristus och vars namn var Jakob” är att Jakob står sist och inte, som brukligt är, först i meningen.[15]

 

Dessutom kallas Jesus även denna gång messias (Kristus). Det är intressant att studera vad Josefus ansåg om personer som gjorde anspråk på eller kan ha uppfattats som messias. Josefus beskriver 16 sådana personer i sina verk. En av dem är Josefus’ beskyddare, kejsar Vespasianus. Josefus’ positiva omdöme om Vespasianus färgas naturligtvis av hans beroendeställning till honom, och jag har därför uteslutit honom ur undersökningen. Fem av dessa återstående 15 sågs troligen inte som messias och Josefus hade en negativ inställning till tre av dem, neutral till en och positiv till en, nämligen Johannes döparen.[16] Fyra av de 15 kan ha betraktats som messias, även om det är osäkert. Josefus hade en kritisk inställning till alla fyra.[17]

 

De återstående sex såg sannolikt sig själva som messias och i flera fall vet vi att även folket betraktade dem som messias. De sex är Judas från Galileen, Teudas, egyptern, en icke namngiven profet, Menahem[18] och Jesus Kristus. Josefus är mycket negativ, ja rent av hatisk, till alla förutom Jesus, som han i stället bara strör lovord över. Josefus säger att det fanns många galningar som bedrog folket genom att påstå sig ledas av gudomlig inspiration och som tog folket med sig ut i ödemarken för att låtsas få en signal från Gud och genomföra en befrielse.[19]

 

Josefus har alltså en mycket negativ inställning till nio av de tio män som sannolikt eller möjligen sågs som messias.[20] De enda han ser på med välvilja är Jesus (som han beskriver som messias) och Johannes döparen, som inte gjorde anspråk på att vara messias. Detta är ett indicium för att Josefus inte har skrivit något av de två stycken som omtalar Jesus. Hans positiva inställning till Johannes döparen gör att man kan ifrågasätta äktheten av även detta stycke.

 

Ytterligare en faktor, som talar emot att Jesuspassagerna är äkta, är att Jesus på båda ställena kallas messias (kristus). Ordet ”kristus” (grekiska motsvarigheten till det hebreiska ”messias”) förekommer aldrig hos Josefus annat än vid just de två tillfällen då Jesus omnämns. Detta faktum talar för att dessa textavsnitt är senare instopp av en kristen hand.

 

Identifiering i tidigare omnämnande. Mot äktheten talar dessutom att det inte är likt Josefus att endast en gång i förbigående nämna en individ, utan att förklara vem denna var. Så brukade Josefus normalt sett inte skriva – även om det förekommer. Han var tvärtom grundlig i sitt framställningssätt och noga med det logiska sammanhanget mellan sina utsagor.

 

Den korta passagen innehåller dubbla identifieringar. Det är inte bara Jakob som identifieras som Jesu broder, även Jesus identifieras som Kristus. Syftet skulle i så fall vara att förtydliga för läsaren vilken Jesus som Josefus avsåg av de cirka 20 olika Jesusar som han nämner. Men Josefus skrev i första hand för icke-judar utanför Palestina och för det stora flertalet av dessa var termen kristus (messias) säkerligen intetsägande. Att förklara vem Jesus var genom att skriva att det var den Jesus som kallades Kristus kan ha varit relevant på 200-talet, eller till och med i senare delen av 100-talet, då Jesus Kristus blev mer allmänt känd. Men på 90-talet var han okänd i de breda lagren och var det således meningslöst att identifiera honom som den Jesus som kallas Kristus. Om vi leker med tanken att TF, som förekommer tidigare i Josefus’ verk, vore äkta och att Josefus velat referera till det stycket i bok 20, vore det långt mer logiskt att han hade identifierat Jesus som ”den som korsfästes av Pilatus” än den som kallas Kristus.[21]

 

Passagen om Jakob förutsätter ett tidigare omnämnande av Jesus. Försvaret för den kortare utsagans äkthet har också varit just att den längre passagen förekommit tidigare i Josefus’ verk. Endast där förklaras vem Jesus var och där sägs också att han var Kristus. För att omnämnandet av ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus” ska kunna anses äkta borde också hela Testimonium Flavianum vara äkta. Det vill säga inklusive beskrivningen ”han var kristus [messias]”, ett uttryck som nästan alla, även de som försvarar TF, anser vara ett senare tillägg.

 

Origenes’ kännedom om Jakobpassagen. Saken kompliceras emellertid av att ovan nämnde Origenes (ca 185–254 vt) har känt till en snarlik passage om Jakob och Jesus i Josefus’ Judiska fornminnen. Men enligt Origenes återfanns Josefus’ yttrande i ett annat sammanhang och således på ett för oss okänt ställe. Origenes säger att Josefus skall ha skrivit att Jerusalems fall och templets förstörelse var judarnas straff för ”mordet på Jakob den rättfärdige, som var en broder till Jesus som kallas Kristus”.[22] Han skriver också:

 

Och denne Jakob nådde hos folket ett sådant anseende för sin rättfärdighet, att när Flavius Josefus, som skrev ”Judiska fornminnen” i tjugo böcker, ville framlägga orsaken till att folket drabbades av så stora missöden att till och med templet jämnades med marken, sade att dessa händelser drabbade dem i enlighet med Guds vrede till följd av vad de gjorde med Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus. Och det underbara är, att fastän han inte erkände Jesus som Kristus [Messias] gav han ändå vittnesbörd om att Jakobs rättfärdighet var så stor; och han säger att människorna trodde att de hade lidit allt detta på grund av Jakob. (Origenes, Om Matteus, 10:17; likartat i Mot Kelsos 2:13)

 

Denna Jesus-passage finns inte återgiven i någon av oss nu känd avskrift av Judiska fornminnen. Vi kan därför anta att även detta omnämnande var ett tillägg till den Josefus-text som Origenes hade tillgång till på 200-talet. Ty hade det varit äkta skulle naturligtvis de kristna sett till att bevara det under den långa epok de var vid makten.

 

En annan möjlighet är att Origenes tagit informationen ur minnet och helt enkelt missminde sig. På 300-talet omtalar även Eusebios från Caesarea att Josefus skyllde Jerusalems förstörelse på att judarna dödat Jakob.[23] Men han anger inte var Josefus skulle ha skrivit detta och det är tydligt att han inte vet det, då han förefaller bygga på Origenes’ uppgifter. Att det inte var på det ställe i Judiska fornminnen (20:200) där Jakob nu finns omnämnd är relativt säkert, då Eusebios strax efteråt citerar även detta stycke.

 

Enligt samme Eusebios beskrev kyrkofader Hegesippos omkring år 170 vt Jakobs död. I det långa citat som Eusebios återger sägs att Jakob störtades ner från templets takspets och därefter stenades men överlevde båda händelserna varpå en valkare[24] slog ihjäl honom med en klubba.[25] Och citatet visar klart att Hegesippos ansåg det vara av den anledningen som romarna belägrade Jerusalem.[26] Även Klemens från Alexandria skall ha ansett att Jakobs död gått till på det sättet.[27] Denna beskrivning avviker som synes från Josefus’ skildring, och händelsen skall ha skett år 67 vt och inte 62 vt, då Festus dog.

 

 

Möjliga scenarier

 

Hur skall man då förstå omnämnandena av Jakob hos Josefus, Origenes och Eusebios?

1. Man måste ha i åtanke att Josefus berättar om Ananias’ öde och inte Jakobs. Josefus behövde inte förklara vem Jakob var, det saknade betydelse för berättelsen. Kanske nämnde Josefus inte alls Jakob på detta ställe. I sitt tidigare verk beskriver han Ananias på ett helt annat och mycket fördelaktigare sätt. Han nämner inte avrättningen av Jakob men väl att Ananias mördas och skyller Jerusalems förstörelse på just denna händelse i stället för som Origenes säger på avrättningen av Jakob.[28]

2. Det förefaller uteslutet att Josefus skulle ha kunnat använda beteckningen Kristus, framför allt för att identifiera Jesus. Men det var heller inte nödvändigt att nämna vem Jakobs bror var. Tar man bort uttrycket ”brodern till Jesus som kallas Kristus” blir historien fullt logisk. Översteprästen Ananias avsattes från sitt ämbete för att han på ett olagligt sätt avrättade ”en vars namn var Jakob, tillsammans med några andra”. Senare har någon läsare – troligen en kristen – förmodat att Jakob måste vara Herrens broder Jakob, vilken enligt kristen tradition var ledare för den kristna församlingen i Jerusalem. Läsaren har då i kanten noterat ”brodern till Jesus som kallas Kristus”. När sedan handskriften kopierats, har kopisten trott att noten tillhörde den ursprungliga texten och tagit med den. Det var nämligen inte ovanligt att man vid kopierandet av bibelhandskrifter infogade dylika randanmärkningar (s.k. glossor) i texten. Orden ”Jesus som kallas Kristus” är för övrigt identiska med dem som står i Matt 1:16.[29]

3. En annan möjlighet är att endast orden ”som kallas Kristus” är tillagda. Då skulle Josefus ha skrivit ”Jakob, brodern till Jesus”. Detta är en trolig förklaring och den Jesus som i så fall avsågs var den Jesus Damneus’ son, om vilken Josefus bara några rader senare säger att han tillsattes som ny överstepräst efter Ananias. Det skulle göra Jesus Damneus’ son och Jakob till bröder. Det klargör också varför Josefus inte förklarade vem Jesus var (såvida inte stycket ursprungligen löd ”Jakob, brodern till Jesus son till Damneus”). Det framgår i stället några meningar senare. I så fall förklarar det varför Jakob dödas. Han och hans bror Jesus, båda söner till Damneus, tillhörde en rivaliserande falang vilken Ananias-falangen passade på att decimera när ingen prokurator fanns på plats. Jesus ben Damneus upprörs naturligtvis över att hans bror dödas, och han uppviglar massorna. Det folkliga uppror som följer tvingar Agrippa att avsätta Ananias och utse Jesus ben Damneus till ny överstepräst. Något senare i Judiska fornminnen får vi veta att kung Agrippa avsätter också Jesus ben Damneus och tillsätter Jesus ben Gamaliel, en man som i Om det judiska kriget sätts i förbindelse med Ananias-falangen.[30]

4. En fjärde möjlighet är att stycket ursprungligen löd: ”Jakob, broder till Herren”. Fotios uppger nämligen på 800-talet i sitt citat av passagen att Ananias ”anklagade Herrens broder Jakob tillsammans med några andra för att överträda lagarna”.[31] Det skulle då stämma med Paulus’ benämning av Jakob som Herrens bror. Detta uttryck behöver inte ha avsett en biologisk bror till Jakob men kan ha uppfattats så av kristna som därför ändrade texten.[32]

 

Senare uppfattningar

 

Origenes skriver i det tidigare återgivna citatet att Josefus ”inte erkände Jesus som Kristus”. Vad kan han rimligtvis ha avsett med det uttalandet? Ett scenario är att han helt enkelt åsyftar det stycke han citerar och där det enligt honom står att Jesus ”kallas Kristus” och således inte ”är Kristus”. Eftersom Testimonium Flavianum uttryckligen säger att Jesus var Kristus, kan det avsnittet följaktligen inte ha förekommit i den kopia av Judiska fornminnen som Origenes hade tillgång till.

 

Det är möjligt att Origenes hade en avskrift av Judiska fornminnen som sade att Jerusalems fall berodde på att judarna dödat Jakob. Men troligare är att Origenes tog detta ur minnet och blandade samman Josefus’ vittnesbörd kanske med Hegesippos’ skildring, som gör gällande just detta, eller med vad han hört berättas. Eusebios läste i sin tur Origenes och förutsatte att stycket fanns hos Josefus. Han citerade det utan att ange var någonstans det stod.

 

Vi vet heller inte om det nu existerande omnämnandet i Judiska fornminnen 20:200 av ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus” förekom i Eusebios’ avskrift av boken. Kanske innehöll den redan detta stycke. En notering som någon gjort i marginalen hade uppfattats som om den tillhörde texten och infogats i denna. En annan möjlighet är att den fortfarande innehöll endast ”Jakob, brodern till Jesus”. Med hänvisning till Origenes förmodade Eusebios att detta måste avse Jesus Kristus, varför han lade till ”som kallas Kristus” i sitt citat. När Judiska fornminnen kopierades, antog man att Eusebios’ citat var det korrekta, varvid man tillfogade ”som kallas Kristus”. På samma sätt infogade man TF, med hänvisning till att detta ursprungligen måste ha stått där eftersom Eusebios citerat det.[33]

 

 

Äkta eller ej?

 

De som försvarar äktheten av Jesus-omnämnandena hos Josefus måste återupprätta Testimonium Flavianum, och de vill därför tro att stycket såg annorlunda ut i originalutgåvan. Med hänvisning till en slavisk version av Testimonium Flavianum från 1200-talet och en arabisk från 900-talet har man gjort försök att rekonstruera passagen. Men den slaviska och den arabiska versionen är givetvis alldeles för sena för att kunna användas i detta syfte. De innehåller en mer avkristnad text men avviker samtidigt påtagligt från varandra.[34]

 

Försvararna tänker sig att delar av TF är äkta medan andra delar av den är senare kristna tillägg, som exempelvis att Jesus identifieras med messias, att judarnas ledare angivit honom och att han återuppstod på den tredje dagen. Men uppgiften om att Jesus var messias måste rimligtvis ha funnits med för att hela den korta passagen om Jakob ska kunna anses äkta. I den arabiska versionen sägs att Jesus ”kanske var messias” och ca år 400 återgav Hieronymus TF och skrev då att Jesus ”ansågs ha varit messias”.[35]

 

Låt oss därför leka med tanken att den korta passagen är äkta, trots allt som talar emot detta. Då måste rimligtvis även TF vara äkta, eftersom endast där förklaras vem Jesus var. Denna förklaring förefaller dock mycket osannolik, eftersom ingen känt till TF förrän Eusebios återger stycket på 300-talet.

 

Och frågan är om man från kristet håll är villig att acceptera konsekvenserna av ett sådant resonemang. Ty det måste innebära att passagen handlar om en olycka som drabbade judarna. Om man spar enbart en icke-kristen kärna av Jesuspassagen, handlar det fortfarande inte om en olycka som drabbade judarna. Vi måste därför förutsätta att Josefus ursprungligen skrivit mer om en händelse som var så besvärande för den unga kyrkan att ingen ville citera passagen och att innehållet sedermera redigerades bort. Ett dylikt händelseförlopp är tänkbart, om Josefus beskrivit Jesus som en judisk nationalist, ledande ett uppror mot romarna, vilket krossades till stor olycka för judarna.

 

I detta sammanhang kan nämnas ytterligare en märklig omständighet. Enligt Matteus 27:17 hade en judisk revolutionär och uppviglare gripits samtidigt som Jesus tillfångatogs. Också hans namn var Jesus, nämligen Jesus Barabbas. Då Barabbas ordagrant betyder ”son till Fader” och då Jesus påstås vara son till sin Fader i himlen förefaller Jesus Barabbas och Jesus Kristus vara samma person. En möjlighet är att Josefus på detta ställe berättade om ett uppror under en Jesus vid namn Barabbas, ett uppror som slutade med blodspillan.[36]

 

Alltså: antingen berättar Josefus om en Jesus som är någon helt annan än den evangelierna beskriver eller, vilket måste anses klart rimligast, har han inte nämnt något om Bibel-Jesus.

 

Tillägg A

 

Jag har skrivit detta tillägg för att styrka min argumentation i att just TF:s knapphet utgör ett indicium för att stycket är ett senare tillägg till Josefus’ ursprungliga text. Richard Carrier gör en intressant iakttagelse i sin artikel Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002). I Appendix 1: Problems, punkt 10 (iii), noterar han att antikens skriftrulle hade en bestämd längd. På grund av detta, lät antikens författare rullens längd bestämma också längden på boken. I Josefus’ fall innebar det att varje avdelning, eller bok, i hans historieverk upptog en hel skriftrulle. Fick inte allt material plats, fick man helt enkelt fortsätta berättelsen genom att börja på en ny rulle, eller rättare sagt bok. Detta gällde givetvis också bok 18 av Judiska fornminnen.

Med tanke på den inverkan Jesus borde ha haft, förefaller Testimonium Flavianum rätt futtigt. Hade Josefus verkligen känt till Jesus och bestämt sig för att skriva om honom, borde han ha gett en mer fullödig beskrivning av hans gärning. Detta skulle för hans del endast ha inneburit att det övriga materialet hade förskjutits längre ut mot yttre delen av rullen, och att slutet av bok 18 i stället skulle ha fått utgöra början av bok 19.

Men låt säga att en senare förfalskare beslutat sig för att utöka bok 18 med just en berättelse om Jesus. Denna förfalskare kunde då inte gärna göra något större tillägg till texten, då detta skulle ha inneburit att texten totalt skulle ha blivit för lång för att få plats i en rulle. Och hur skulle man kunna kopiera texten framöver? Man kunde inte gärna flytta text från rulle 18 till 19 och därigenom bryta mot tidigare indelning, och grovt försvåra för läsaren att hitta i verket. Ett tillägg måste därför hållas kort, och Testimonium är kort, oväntat kort för att handla om en så viktig person som Jesus. Styckets litenhet talar alltså för att det är ett senare tillägg och inte något som Josefus skrev.

 

 

Copyright © 2006 Roger Viklund