|
Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum
Denna artikel avser att genomlysa språkbruket i Testimonium Flavianum, alltså Josefus ”Flavius’ vittnesbörd” (om Jesus). Det är alltså det längre omnämnandet av Jesus i bok 18 i Judiska fornminnen. I samband med denna genomlysning vill jag också passa på att avfärda en vanlig myt som inte sällan framförs på Internet, nämligen att de partier i Testimonium Flavianum som bär en kristen prägel samtidigt också avviker språkligt från det övriga däri, och att man därmed enbart med ledning av språket skulle kunna särskilja en äkta kärna från det som antas vara förfalskat. Så är inte fallet!
Under mer än 1200 år, från det att kyrkofader Eusebios av Caesarea (ca 263–ca 339) i början av 300-talet för första gången återgav Testimonium Flavianum (TF) fram till att Hubert van Giffen (1534–1616) proklamerade att TF är en förfalskning, var det ingen som ifrågasatte äktheten av detta stycke. Med ledning av TF var det tvärtom många som ansåg att Josefus måste ha varit kristen, och det gick så långt så att man till och med tog med Josefus’ skrifter i de kristna biblarna.[1] Och även om många insåg att Josefus egentligen inte var kristen, ansåg man att Gud genom den gudomliga kraften inspirerat Josefus att författa dessa lovord till Herren.
Men i och med att tanken genom den gryende vetenskapen lyckades frigöra sig från sina bojor, började alltmer tvivel sås i upplysta sinnen. Alltfler började öppet ifrågasätta om Josefus verkligen kunde ha skrivit detta. Så småningom ledde detta till att forskare började analysera stycket och alltfler av dessa kom att uppfatta det som ett verk av en kristen person, och således inte något som Josefus skrivit.
Att TF till åtminstone någon del är förfalskat, är väl något som i dag kan betraktas som närmast en sanning, universellt accepterat av i stort sett samtliga forskare. Under årens lopp har dock uppfattningarna om huruvida Josefus skrivit något av TF, eller inget alls, växlat. Just nu befinner vi oss i en period då relativt många forskare argumenterar för att TF inte är förfalskat i sin helhet, utan att Josefus ursprungligen skrev om Jesus och att kristna bara lagt till de utpräglat kristna delarna. Det är denna föreställning om det så kallade delvis förfalskade TF som ska undersökas i denna artikel, och då med avsikt på språkbruket. I detta vill jag avfärda en vanlig myt: Det påstås att språket skulle skilja sig mellan de delar som bär en tydlig kristen prägel och de som inte gör det. Exempelvis kan man läsa följande på svenska Wikipedia (2009-07-19):
”Vidare avviker den språkliga stil som används i fetstilspassagerna markant från resten av stycket, vilket däremot överensstämmer i stil med Josefus’ skrifter i övrigt.”
Detta är en myt, eller med andra ord, inte sant. Det finns inget direkt som skiljer de delar som är tydligt kristna från de som inte är tydligt kristna, om man enbart gör språkliga överväganden. Sett utifrån det språkliga enbart, skulle Josefus ha kunnat skriva alltsammans, eller annorlunda uttryckt: om den som förfalskat de innehållsmässigt typiskt kristna passagerna, så perfekt lyckats härma Josefus’ språkliga stil i dessa passager, finns ingen orsak betvivla att denne förfalskare skulle ha kunnat efterlikna Josefus språkligt också i de passager som inte är utpräglat kristna.
Jag gör en genomgång av TF, mening för mening med avseende på äkthet. Jag har satt de textpartier som allmänt anses inte vara skrivna av Josefus, då de bär en kristen prägel, i rött. De partier som inte direkt verkar kristna och som av vissa därför antas vara skrivna av Josefus, är satta i blått. Jag har i denna sammanfattning främst förlitat mig på Ken Olsons artikel Eusebius and the Testimonium Flavianum (Catholic Biblical Quarterly, 1999, s. 305–322) och Earl Dohertys artikel Josephus on the Rocks, där Doherty i sin tur också bygger på Olson.
Jag kommer också att visa på den nära samstämmigheten mellan Testimonium Flavianum och Eusebios, gällande såväl hans språkbruk som föreställningsvärld och därmed (åtminstone som en möjlighet) argumentera för att det var Eusebios som skrev TF i sin helhet. Men mitt huvudsakliga syfte med denna artikel är inte att slå fast att Eusebios är förfalskaren, utan att just visa att de passager som antas vara kristna tillägg i mycket liten omfattning utmönstras på språkliga grunder. I stället plockas de bort på innehållsmässiga grunder; därför att de innehåller sådant som Josefus inte gärna kan ha skrivit såvida han själv inte var kristen. Artikeln innehåller heller inget som visar att TF är en förfalskning. För detta finns andra argument och jag hänvisar då till min huvudartikel: Skrev Josefus något om Jesus? Däremot avser jag att påvisa det subjektiva i att tro sig om att kunna återskapa en äkta text genom att plocka bort allt som är typiskt kristet, och därmed hoppas jag också kunna avväpna det argumentet till stöd för att Josefus skrev kärnan i TF.
Analys av språket i TF
(Γίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ,) Γίνεται δὲ – och uppstår κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον – vid denna tid Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, – Jesus, en vis man Detta anses som typiskt för Josefus, men är typiskt även för Eusebios, även om han oftast använder uttrycket ”vis” (σοφὸς) om personer utan efterföljande ”man” (ἀνήρ). Eusebios är den förste vi känner som citerar TF och, som kommer att visas, finns det anledning tro att han också var den som skapade TF, då inte bara de kristna passagerna utan hela stycket. Uttrycket ”vis man” (grekiska: σοφὸς ἀνήρ) är typiskt för Josefus. Å andra sidan använder han epitet ”vis” uteslutande om gestalter som han beundrar, exempelvis kung Salomo och profeterna Elisha och Daniel (Judiska fornminnen 8:53–54, 9:182, 10:237). Såvida vi nu inte vill tro att Josefus var litet smygkristen, skulle han enligt denna standard knappast ha använt uttrycket ”vis man” (σοφὸς ἀνήρ) om Jesus. Det är dock ett sådant uttryck som en person som var förtrogen med Josefus (något Eusebios var) skulle ha uppmärksammat och använt om han ville låta som Josefus, och troligen också var vad Eusebios gjorde.
Vid alla de tre tillfällen i tre böcker där Eusebios citerar TF, gör han det för att bemöta de anklagelser som riktas mot Jesus från framför allt judiskt håll att han var en bedragare (grekiska: γόης). Josefus skiljer mellan den gudomlige mannen, till vilken endast Jesus räknas, den vise mannen (σοφὸς) och den falske bedragaren (γόης). I Mot Hierokles 5 argumenterar Eusebios för att Apollonios av Tyana visserligen skulle ha kunnat betraktas som en vis man (σοφὸς), såvida hans anhängare inte hade envisats med att hävda att han ägde paranormala förmågor, varför han måste vara en bedragare (γόης). Genom att Josefus kallar Jesus en vis man, gör han enligt Eusebios’ tankemönster klart att Jesus inte är en γόης, alltså bedragare. Uttrycket ”vis man” hos Josefus stämmer alltså väl med Eusebios’ föreställningar.
Det argument som brukar framföras till stöd för att Josefus har skrivit detta är också något märkligt. Det heter att Eusebios eller någon annan kristen inte skulle ha nöjt sig med att benämna Jesus ”vis man”, utan att denna person skulle ha gett Jesus en mer gudomlig ställning om han hade förfalskat denna mening. Men att en förfalskare (som exempelvis Eusebios) nödvändigtvis måste ha benämnt Jesus gudomlig och inte bara sagt att han var vis, är att underskatta förfalskarens förmåga. Ska man låta som Josefus måste man rimligen använda uttryck som också Josefus använder, och huvudsaken måste ha varit att visa att Josefus såg på Jesus i paritet med exempelvis den vise Salomo.
Notera också att inledningen ”vid denna tid”, är ”övertypisk” för Josefus. Det är det första man tänker på om man vill härma Josefus. Betrakta bara inledningen på nästkommande stycke: ”Och ungefär vid denna tid var det ytterligare något förskräckligt som upprörde judarna …” Josefus inleder ofta sina stycken med uttryck som ”vid denna tid …” och en eventuell förfalskare behövde bara snegla på det nästkommande stycket för att veta hur han skulle inleda sin förfalskning. Exempel där stycken inleds med denna fras i böckerna 17–19 i Judiska fornminnen är 17:19; 18:39, 65, 80 och 19:278 – då TF oräknat.
(εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή:) εἴγε – om alls ἄνδρα – man αὐτὸν – honom λέγειν χρή – man skall kalla Detta anses vara en typisk kristen föreställning – att Jesus var förmer än en människa, det vill säga en gud. Bisatsen går alltså bort som en kristen interpolation. Men notera att det rent språkligt inte finns någon direkt invändning mot konstruktionen, och att om Josefus skulle ha valt att betrakta Jesus som en Gud, skulle han ha kunnat skriva detta. Överhuvudtaget är även de utpräglat kristna passagerna skrivna i en stil som stämmer väl med hur Josefus uttryckte sig, undantagen är enbart de specifikt kristna ord som Josefus aldrig använder annars, då ”kristna” (Χριστιανῶν) och rimligen också Kristus (ὁ χριστὸς) eftersom den enda övriga användningen av det ordet är i Jakobpassagen (där det sannolikt också är ett kristet tillägg). Den som förfalskade Josefus var under alla omständigheter (oavsett om förfalskaren lade till en del eller alltihop) väl förtrogen med hur Josefus uttryckte sig.
(ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής,) ἦν γὰρ – ty [han] var παραδόξων ἔργων ποιητής – underbara verks görare, Här har vi att göra med uttrycket ”en som utförde underbara verk”. Josefus använder frasen ”underbara verk” eller ”otroliga gärningar” (παραδόξων ἔργων) vid två tillfällen, om profeten Elisha och Ptolemaios (Judiska fornminnen 9:182, 12:63), och det kan därför sägas vara ett uttryck som Josefus mycket väl skulle ha kunnat använda i TF. Ken Olson skriver dock i artikeln Eusebius and the Testimonium Flavianum att hela frasen ”παραδόξων ἔργων ποιητής”, alltså ”utförde underbara verk” (eller: ”skapare av mirakulösa gärningar”), är typisk för Eusebios. Olson noterar att hos Josefus förekommer ποιητής aldrig i betydelsen av någon som ”utför”, en ”skapare”, utan bara i betydelsen ”diktare”, ”poet”. Den enda gång Josefus kombinerar varianter av orden παραδόξων med ποιητής (Judiska fornminnen 12:87) är i betydelsen att agera emot det som är brukligt. Däremot är kombinationen av de två orden i betydelsen av att ”åstadkomma mirakler” ytterst vanlig hos Eusebios och kombinationen av alla tre orden, παραδόξων, ποιητής, och ἔργων, används hos Eusebios tillsynes uteslutande i beskrivningen av Jesus (Exempelvis i Demonstratio Evangelica 114–5, 123, 125; Kyrkohistoria 1:2:23).
Earl Doherty styrker detta ytterligare genom att hänvisa till dels Robert Eisler, som säger att ποιητής alltid betyder poet, diktare hos Josefus, medan ordet i betydelsen verkställare, gärningsman är vanligt hos kristna författare, dels Steve Mason som likaså hävdar att Josefus konsekvent använder ποιητής i betydelsen poet, diktare. Enligt Mason använder Josefus uttrycket nio gånger utöver förekomsten i TF och avser alltid poeter.[2] Exempelvis talar han om poeter i allmänhet (Judiska fornminnen 1:16) samt poeterna Theodektes (Judiska fornminnen 12:113), Cherilus (Mot Apion 1:22) och Homeros (Mot Apion 2.2).
John P. Meier argumenterar däremot för att Josefus, trots att ordet ποιητής hos honom i övrigt enbart förekommer i betydelsen av poet, likväl skulle ha kunnat skriva denna mening. Till försvar anför Meier två möjliga förklaringar. För det första att Josefus använder” närbesläktade ord som poieteos, “det som ska göras”, poiesis, ”göra, orsaka” (likaväl som ”poesi, dikt”), och poietikos, det som orsakar något” (likaväl som ”poetisk”). Han menar väl då rimligen att det bara är en tillfällighet att Josefus inte använt ποιητής i den form som det har i TF. För det andra hävdar Meier att ”Josefus har en förkärlek att dela upp ett osammansatt verb i två ord: ett substantiv som anspelar på agenten och hjälpverbet (t.ex., krites einai för det enkla krinein).”[3]
Och det är riktigt att man inte kan avfärda att Josefus skrivit detta med motiveringen att han inte använder samma konstruktion någon annan gång. Som regel förekommer många ord och sammansättningar av ord endast en gång i en författares hela verk. Josefus brukade dessutom använda uttrycket ”otroliga gärningar” som därmed är typiskt för honom. Emellertid kvarstår faktum att Eusebios faktiskt kombinerar alla tre orden i samband med att han beskriver Jesus och detta vid flera tillfällen.
Alice Whealey har ett märkligt förslag på vad det kan bero på att Eusebios använder samma uttryck som förekommer i TF, då exempelvis ποιητής. Det uppenbara svaret, säger hon, är att han influerades av TF (s. 84). Men är det sannolikt att ett enda uttryck hos Josefus (förekommer som sagt aldrig hos Josefus, förutom i TF) skulle ha haft en sådan stor inverkan på Eusebios’ språkbruk?
Since there is relatively little use of the term ποιητής meaning performer in general in the patristic literature before Eusebius, or for Jesus being a ποιητής or performer of something in such literature, the Testimonium itself may be thought of as the only obvious source of Eusebius’ assertion several times in his works that Jesus was a performer of remarkable or miraculous works, unless of course one believes that Eusebius simply forged this part of the Testimonium. But the fact that Eusebius does not commonly use ποιητής to mean performer or doer except in connection with Jesus, or, in later works, with God, is some indication that ποιητής meaning performer was not Eusebius’ typical mode of expression.” (Josephus, Eusebius of Caesarea and the Testimonium Flavianum, s. 83, i boken: Josephus und das Neue Testament)
Detta anser jag vara att verkligen söka stöd för en förutfattad åsikt. Visar inte detta faktum på precis det motsatta? Eusebios använder ποιητής sparsamt i betydelsen av någon som gör något, förutom i samband med Jesus, då han ofta använder denna konstruktion. Just att han använder den ofta när han skriver om Jesus tyder väl rimligen på att det är troligt att han skulle ha använt just denna konstruktion när han skrev TF eftersom ποιητής i TF åsyftar just Jesus’ gärning. Whealey anser däremot att den omständighet att Josefus vid endast ett tillfälle skulle ha använt ποιητής i en betydelse som han annars aldrig använde ordet och detta just i TF, i stället tyder på att denna enda användning av ποιητής skulle ha en sådan påverkan på Eusebios, att han själv kom att anamma uttrycket, men då enbart i samband med att han skrev om Jesus (såvida man inte tror att Eusebios förfalskade detta). Märkligt, då dessa omständigheter just tyder på att han förfalskade detta.
… en lärare för människor som mottog det sanna med lust, (διδάσκαλος ἀνθρώπων τῶν ἡδονῇ τἀληθῆ δεχομένων,) διδάσκαλος ἀνθρώπων – lärare av människor τῶν ἡδονῇ τἀληθῆ δεχομένων – med lust det sanna mottagande Detta skulle språkligt sett kunna vara skrivet av Josefus, men är också typiskt för Eusebios’ sätt att uttrycka sig. Dessutom är det ett av de stycken som brukar utmönstras ur TF med motiveringen att Josefus näppeligen skulle ha kallat den kristna läran för den sanna (τἀληθῆ), ej heller att han skulle ha använt ordet ”ἡδονῇ” (njutning) som att det skulle vara ”lustfyllt” att emottaga den kristna förkunnelsen, även om Josefus vid flera tillfällen använder uttrycket ”ἡδονῇ ... δεχομένων” (mottog med lust). Meningen bär tydliga kristna drag men är språkligt i linje med vad Josefus skulle kunna ha skrivit.
(καὶ πολλοὺς μὲν Ἰουδαίους, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο·) καὶ πολλοὺς μὲν Ἰουδαίους – och många judar πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ – och många även av det grekiska ἐπηγάγετο – vann [han] till sig· Detta är en mening som förespråkarna för en partiell förfalskning hävdar tillhörde det som Josefus skrev. Det är språkligt i linje med hans sätt att uttrycka sig, men det är å andra sidan i stort sett allt i TF. Ett ytterligare argument som förs fram till stöd för att Josefus skrev detta, är att kristna inte skulle skriva att Jesus drog till sig greker, då de visste att han verkade bland judar. Detta anser jag vara ett något märkligt argument och jag ska förklara varför.
För det första kan man notera att Jesus enligt Joh 12:20ff faktiskt även hade greker i sin åhörarskara: ”Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos ... och sade: ’Herre, vi vill gärna se Jesus.’ ...” För det andra vore det kanske än märkligare om Josefus, vilken var uppväxt i Jerusalem på 30- och 40-talen, inte skulle veta att den åhörargrupp en galileisk och judeisk predikant skulle ha, i huvudsak vore judar och inte greker. För det tredje var det faktiskt en rådande föreställning bland senare tiders kristna att Jesus vänt sig till greker, då alltså grekisktalande eller om man så önskar icke-judar. Eusebios, som först bevittnar TF och är misstänkt för att ha gjort denna förfalskning, skriver själv att Jesus undervisade greker:
”Han uppenbarade sin gudsnaturs kraft genom undervisning och mirakler likvärdigt till alla, vare sig de var greker eller judar” (Demonstratio Evangelica 400).
Ken Olson anser att meningen dessutom är rätt typisk för Eusebios, eftersom han vid flera tillfällen i Demonstratio Evangelica (Bevis för evangeliet) hävdar att kristendomen är vare sig hellenistisk eller judisk, utan medelvägen mellan dessa båda.
(ὁ Χριστὸς οὗτος ἦν.) ὁ Χριστὸς – den Smorde οὗτος – denne ἦν – var. Detta kan omöjligt vara skrivet av Josefus. Josefus, som den jude han var, skulle aldrig hävda att Jesus var Kristus, alltså på grekiska χριστὸς (Christos), vilket på hebreiska åsyftar den smorde judiske befriaren Messias. Man försöker rädda denna passage genom att föreslå att Josefus i stället skrev ”Han troddes vara Messias” – såsom Hieronymus ca år 400 återger TF. Det är nämligen viktigt att just identifieringen av Jesus som Messias finns med. Inte bara av teologiska skäl, utan för att den i grund och botten är en förutsättning för att det omnämnande av Jesus som förekommer i tjugonde boken av Josefus’ Judiska fornminnen, ska kunna antas vara äkta.
Men jag har tidigare återgivit vad Josefus ansåg om de personer som uppträdde som om de vore Messias. Han kallar dem galningar och hävdar att de bedrog folket genom att påstå sig ledas av gudomlig inspiration. Av de tio män som hos Josefus finns beskrivna som om de möjligen eller till och med sannolikt sågs som en Messiasgestalt, har Josefus en mycket negativ inställning till nio. För ytterligare information, se min artikel: Skrev Josefus något om Jesus? och specifikt avsnittet Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus. Den tionde är Jesus och Josefus ser på honom inte bara med välvilja, utan öser lovord över honom. Såvida vi inte nu ska tro att Josefus var kristen, något som inte alls framgår på annat sätt i hans verk, är det inte rimligt anta att Josefus skulle ha kallat Jesus för Messias. Inte ens en omskrivning av typen att ”han troddes vara Messias” kan rimligen ha kommit från Josefus’ hand. I så fall skulle han hellre ha skrivit något i stil med att ”hans galna anhängare utropade honom till Messias, ett löjets påstående!” Ordet Messias förekommer som sagt inte alls i något av Josefus’ verk, förutom då de två gånger då Jesus omtalas, något som även det talar emot de båda passagernas äkthet.
Det kan påpekas att ”Han var Kristus” är samma uttryck som förekommer i Luk 23:35, Joh 7:26 och Apg 9:22 med den skillnaden att i TF används imperfektum, förgången tid, medan de tre NT-passagerna skrivs i presens, nutid. Han ”är” och inte ”var” Kristus.
(καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν πρώτων ἀνδρῶν παρ᾽ ἡμῖν σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου) καὶ αὐτὸν – och honom ἐνδείξει – på anklagelse/angivelse τῶν πρώτων ἀνδρῶν – av de främsta männen παρ’ ἡμῖν – hos oss σταυρῷ – till påle ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου – Pilatus havande dömt Här är då ytterligare en mening som äkthetsförespråkarna antar är skriven av Josefus. Om så verkligen vore fallet, synes det dock underligt att Josefus skulle ha valt att skylla Jesu avrättning på ”judarnas ledare”, några han med ledning av sitt normala synsätt borde ha hållit om ryggen. Men visst, det är inte omöjligt att han skulle ha kunnat uttrycka sig så.
Vidare så finns som vanligt inget direkt språkligt i form av stil som går att anmärka på. Detta är typiskt för Josefus’ sätt att uttrycka sig. Och dessutom stämmer just detta dåligt med Eusebios’ uttryckssätt. Uttrycket ”πρώτων ἀνδρῶν”, alltså ”de främsta männen” i betydelsen ”ledarna” förekommer ett otal gånger hos Josefus. För att ge några exempel ur Josefus’ alla fyra verk, skriver han om om folkets, hebreernas, syriernas, judarnas, (den) stadens, senatens och familjens främsta män. Han skriver också om de främsta männen bland folket, judarna och araberna. Vid två tillfällen skriver han till och med om ”deras [samariernas] främsta män” (Om det judiska kriget 2:12:3, 2:14:1). Men som Peter Kirby noterar, när Josefus talar om de judiska ledarna är det alltid på något sätt i kombination med Jerusalem, alltså ”de främsta männen i Jerusalem” eller ”i staden”.[4] Följaktligen förekommer hos Josefus uttrycket ”πρώτων ἀνδρῶν”, alltså ”de främsta männen”, aldrig tillsammans med ”παρ᾽ ἡμῖν”, ”hos oss” (”de främsta männen hos oss”). I alla övriga fall när han åsyftar Jerusalems ledarskap beskriver han dem inte som sitt eget ledarskap utan i en position utifrån. Vid ett tillfälle, då i samband med de olyckor som Judas från Galileen åsamkade judarna och för övrigt i samma bok där TF förekommer (Judiska fornminnen 18:1:1), talar han om ”morden på våra främsta män”. Även om detta inte åsyftar Jerusalems ledarskap och heller inte är samma uttryck som ”hos oss” (παρ᾽ ἡμῖν), är det dock ett inifrånperspektiv, där Josefus identifierar sig med dem. Han använder emellertid mycket sällan uttrycket ”hos oss”, medan däremot Eusebios använder det ofta. Noterbart är att Eusebios dock aldrig verkar ha använt uttrycket ”πρώτων ἀνδρῶν” (de främsta männen), medan det som sagt är mycket vanligt hos Josefus.
Oavsett om det rör sig om textställen med eller utan kristen prägel är språket ändå ungefär likvärdigt. Som jag tidigare skrev förekommer alla ord som finns i TF på andra ställen hos Josefus, med undantag för ordet ”kristna” och rimligen också ”Kristus”. Alla ord i TF förekommer också hos Eusebios. Men det går inte att avgöra vem som har skrivit TF genom sådana jämförelser, då TF är för kort för att en statistisk beräkning över förekomst av ord ska vara utslagsgivande. Däremot kan man undersöka kombinationer av ord som bildar uttryck. Man finner då att de tre uttrycken “παραδόξων ἔργων ποιητής” (utförde otroliga verk), “εἰς ἔτι τε νῦν” (och ända till nu), och “τῶν Χριστιανῶν ... τὸ φῦλον” (den kristna [folk]stammen) förekommer endast hos Eusebios och aldrig annars hos Josefus. De två uttrycken “ἡδονῇ δεχομένων” (mottog med lust) och “πρώτων ἀνδρῶν” (de främsta männen) förekommer endast hos Josefus och aldrig hos Eusebios.
Men här finns en annan ledtråd som är nog så intressant. Eusebios citerar faktiskt TF vid tre tillfällen och detta i tre olika böcker. I den första versionen, i Demonstratio Evangelica (Bevis för evangeliet) bok 3, kapitel 5, avviker texten i TF på några punkter från den som förekommer vid de övriga två tillfällena i hans verk och som också är densamma som återfinns hos Josefus. Eftersom detta knappast kan ha att göra med att han tog passagen ur minnet (då den inte tillhörde den bibliska litteraturen, vilken Eusebios kunde tänkas komma ihåg nästan ordagrant, och det dessutom är ett relativt långt stycke) är det rimligast anta att han citerade två olika varianter av TF. Eftersom ingen annan har återgivit TF såsom Eusebios gör i Demonstratio Evangelica är det sannolika att han faktiskt komponerade passagen vid detta första tillfälle, och att de små förändringar han gjorde till nästa tillfälle tillkom för att bättre anpassa texten till Josefus’ språkbruk.
Noterbart är därför att båda de uttryck som är unika för Josefus, är två av de uttryck som skiljer Eusebios’ första återgivning av TF från hans senare. I den första version som Eusebios återger skriver han inte ”πρώτων ἀνδρῶν” (de främsta männen) utan i stället ”ἀρχοντῶν”, vilket betyder ungefär detsamma, genom våra ledare eller härskare. När Eusebios nästa gång återgav TF, valde han uppenbarligen att byta ut ἀρχοντῶν mot det för Josefus typiska uttrycket ”πρώτων ἀνδρῶν”, och denna version av TF kom i så fall att införas i alla handskrifter av Judiska fornminnen och har därefter gällt som Josefus Flavius’ vittnesbörd.
Uttrycket: ”En lärare för människor som mottog det sanna med lust” (ἡδονῇ δεχομένων = mottog med lust) löd i Demonstratio Evangelica ”En lärare var han för människor som vördar sanningen”. Som tidigare påpekats förekommer uttrycket ”med lust” vid flera tillfällen hos Josefus och den lilla ändringen gjorde i så fall att stycket mer gick i Josefus’ stil.
Dock finns också en tredje framträdande förändring mellan Eusebios’ första och andra återgivning av TF. Uttrycket ”och ända till nu” (εἰς ἔτι τε νῦν) som inte förekommer hos Josefus men väl hos Eusebios, förekom inte i den första fattningen av TF och var alltså, under förutsättning att Eusebios skapade TF, något Eusebios ändrade till; således en förändring som gjorde att stycket gick mindre i Josefus’ stil.
(οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες·) οὐκ ἐπαύσαντο – slutade inte οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες – de som först hade älskat Detta är fortsättningen på den förra meningen och brukar antas vara äkta. Språkligt och innehållsmässigt stämmer den rätt väl med hur Josefus brukade uttrycka sig. Men Ken Olson noterar att detta är Eusebios’ huvudargument i Demonstratio Evangelica 3:5; alltså teologiskt är detta i linje med Eusebios’ resonemang.
Eusebios resonerar på följande vis: Om Jesus verkligen var en bedragare skulle då inte hans anhängare ha övergett honom efter hans död och inte fortsatt att vara hans förkunnelse trogen? Ett citat plockat ur ett längre resonemang lyder:
Först och främst, vem skulle fästa avseende vid en trollkarl som lär och befaller sådant? Kanske vill du påstå att de övriga inte var sämre trollkarlar än deras ledare. Ja – men helt visst hade de alla sett sin ledares slut och den död han drabbades av. Varför då, efter att ha sett hans bedrövliga slut, höll de stånd? Varför skapade de en teologi om honom när han var död? Önskade de dela hans öde? Ingen skulle förvisso med vett och vilja på förnuftig grund välja en sådan bestraffning. (Demonstratio Evangelica 111)
Och även Josefus hävdar här detsamma, nämligen att trots att Jesus dog fortsatte hans anhängare att vara honom trogen. Ett märkligt sammanträffande kan tyckas! Josefus borde rimligen heller inte ha lovprisat Jesus och kristna på detta sätt.
Så, trots att hela denna långa mening (även den förra inräknad) anses gå i Josefus’ stil, är orden använda på ett för Josefus ovanligt sätt och deras användning, likaväl som meningens innehåll, stämmer bättre med Eusebios’ sätt att uttrycka sig och hans sätt att resonera.
(ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἔχων ἡμέραν πάλιν ζῶν) ἐφάνη γὰρ – ty [han] visade sig αὐτοῖς – för dem τρίτην ἔχων ἡμέραν – tredje dag havande πάλιν ζῶν – åter levande Typiskt kristet – ej Josefus. Man försöker rädda detta genom att föreslå att Josefus skrev ”Han ansågs på tredje dagen ha visat sig åter för dem såsom levande” – men det är enbart spekulation och saknar helt textstöd. För övrigt skulle Josefus knappast ha skrivit ens en sådan kommentar utan att själv ha uttryckt vad han ansåg om saken.
Denna typ av resonemang, där man bara förutsätter en annan ordalydelse som mer speglar Josefus’ föreställningsvärld, är inte helt ovanligt och är naturligtvis förkastligt. Inom vetenskapen beskrivs det som att anta en viss förklaring och sedan söka efter sådant som stöder antagandet. Då får man också lätt det resultat man eftersöker. Med metoden att på innehållsmässiga grunder utmönstra allt som inte kan vara skrivet av Josefus, och sedan förutsätta att resten, såvida inget språkligt finns att invända emot, därmed är skrivet av Josefus, är verkligen att skapa det man eftersöker. Ty med den metoden kan man skapa en äkta text ur nästan vilken text som helst, eftersom metoden går ut på att plocka bort allt som uppenbarligen inte är äkta till dess inget sådant längre återstår. Därmed blir ju återstoden tillsynes i linje med vad vi kan förvänta oss av en äkta text.
Låt säga att man skulle finna en mening som utges vara skriven av mig och den skulle låta på följande vis:
”Alldenstund jag håller med om detta är jag ändå tveksam, ty även jag har mina dubier. Jesus är dock vår frälsare och Gud, även om det historiska underlaget är svagt. Det underbara med Jesus är ju trots allt hans välkomnande – ej minst hans förlåtande sinnelag.”
Frågan är om det då är rimligt anta att jag har skrivit detta? I just det här fallet är det klart att jag har skrivit stycket eftersom jag säger det, men ponera att någon mig ovetande skulle åberopa detta såsom skrivet av mig. Vad man då kan konstatera är att i stycket förekommer ord och uttryck som är typiska för mig, alltså ”alldenstund”, ”ty”, ”ej”, ”ju”, ”dock” etc. Samtidigt finns uttryck som ”Jesus är dock vår frälsare” och ”Det underbara med Jesus” – uttryck som språkligt inte alls avviker från mitt normala sätt att skriva med användande av exempelvis ”dock”, men där innehållet inte bara är av den typ som jag aldrig annars har framfört, utan dessutom av en typ som motsägs av annat jag har skrivit. Det rimliga är då att just dessa passager inte har skrivits av mig – inte då genom språkliga överväganden utan enbart genom innehållsmässiga.
Men den första meningen ”Alldenstund jag håller med om detta är jag ändå tveksam, ty även jag har mina dubier” är ändå typisk för mig, såväl språkligt som innehållsmässigt. Detsamma kan sägas om andra delen av den andra meningen: ”även om det historiska underlaget är svagt”. Man kan därför, på samma sätt som förespråkarna för att TF innehåller en kärna skriven av Josefus, argumentera för att jag har skrivit de delar som inte avviker innehållsmässigt från mina avsikter, och att endast de övriga partierna är tillagda i efterhand av någon annan. Alternativet är att anta att den som härmat min stil i exempelvis ”Jesus är dock vår frälsare” också lyckats härma min stil i ”Alldenstund jag håller med om detta är jag ändå tveksam, ty även jag har mina dubier” och i ”även om det historiska underlaget är svagt”. Och kan någon härma stilen i det ena fallet, vore det väl rimligt anta att denna kan det också i det andra.
Testimonium Flavianum är inget långt stycke och Josefus’ stil är inte svår att efterhärma för någon som är bekant med den. Eusebios vet vi hade läst mycket av Josefus, vars stil bland annat består av ett antal väl inarbetade fasta uttryck. Exempelvis skriver Charles Guignebert följande på sidan 17 i sin bok Jesus:
Det kan antas att Josefus’ stil har efterliknats på ett begåvat sätt, en inte speciellt svår uppgift.
(τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ θαυμάσια εἰρηκότων.) τῶν θείων προφητῶν – de gudomliga profeterna ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία – både dessa och andra tiotusenden περὶ αὐτοῦ θαυμάσια – om honom underbara ting εἰρηκότων – havande sagt. Fortsättning på föregående mening. Typiskt kristet i sitt innehåll – ej Josefus. Det är dessutom helt i linje med Eusebios’ sätt att argumentera, där han hävdar att de gamla judiska profetiorna förutsagt vem Jesus skulle vara och vad han skulle göra. Å andra sidan var det många kristna utöver Eusebios som hävdade just detta.
(εἰς ἔτι τε νῦν τῶν Χριστιανῶν ἀπὸ τοῦδε ὠνομασμένον οὐκ ἐπέλιπε τὸ φῦλον.) εἰς ἔτι τε νῦν – och ända till nu τῶν Χριστιανῶν – kristianernas ἀπὸ τοῦδε – efter honom ὠνομασμένον οὐκ ἐπέλιπε τὸ φῦλον – uppkallade stam har inte upphört. Detta är då den sista passage som delvisförfalskningsförespråkarna åberopar som skriven av Josefus. Och språkligt skulle detta kunna vara skrivet av Josefus. Dessutom är det innehållsmässigt inte direkt kristet. Men återigen är dessa tankegångar mer i linje med Eusebios’ och jag bygger på nytt på Olson.
Om vi börjar med uttrycket ”ända till nu” (εἰς ἔτι τε νῦν) så finns det uttrycket ingen annanstans hos Josefus men förekommer hos Eusebios (Kyrkohistoria 2:1:7). Och ”εἰςἔτι νῦν” (fram till i dag), är mycket vanligt hos Eusebios, inte minst i hans Kyrkohistoria. Eusebios hävdar också i Mot Hierokles (en skrift riktad mot en nyplatoniker som hävdade att evangelierna var plagiat av Apollonios av Tyanas liv) att Jesus, i motsats till Apollonios, hade påverkan som varat ”ända till nu”.
Alice Whealey invänder mot detta genom att påpeka att i några av de äldsta återgivningarna av TF saknas ordet ἔτι, och uttrycket εἰς τε νῦν förekommer hos Josefus och skulle därför mycket väl ha kunnat skrivas av honom. Vidare säger hon att med tanke på att det rör sig om bara ett enda litet ord och att vi endast har avskrifter av avskrifter av de flesta författares verk, går det inte dra några säkra slutsatser av detta.[5] Den invändningen synes vara rimlig.
Vidare har vi uttrycket ”de kristnas [folk]stam” avseende samfundet av kristna. Hos Josefus används uttrycket ”stam” (grekiska: φῦλον) som regel om grupper av folk, judar, taurier, partier (Om det judiska kriget, 2:366, 2:379, 3:354; 7:327), och då i betydelsen folk, inte religiös tillhörighet. Josefus använder ordet ”φῦλον” (stam) 11 gånger (TF borträknat). En gång avser han kön och en gång en svärm gräshoppor, men som regel betecknas alltså etnicitet.[6] Ingen enda gång använder han φῦλον för att beteckna religiös gemenskap. Vid ett av dessa tillfällen används ordet visserligen på så sätt att betydelsen är något osäker, då när han i Judiska Fornminnen 14:115 talar om alla judar som en stam eller nation (φῦλον). Men han betraktar dem då utifrån sammanhanget rimligen som folk och inte som religiös gemenskap. Och även om också Eusebios som regel använder ordet om folkslag så använder han det också om kristna (den förste att göra så), vilka betecknas som en nation (φῦλον; Kyrkohistoria 3:33:2, 3:33:3). Kristna betecknade ibland sig själva som ett folk. Att däremot Josefus, som påstås ha kallat Jesus för en jude dömd av judiska ledare, skulle ha betecknat kristna som en etnisk grupp förefaller otroligt.
De kristna tilläggen skulle således bestå av detta:
Men som har visats är även det som är satt i blått högst tvivelaktigt. Notera också det lustiga, att i den rekonstruktion som föreslås skulle hela stycket bestå av en följd av äkta, förfalskning, äkta, förfalskning, äkta, förfalskning, äkta, förfalskning, äkta. Styckena ovanför ska alltså läsas så att man börjar med en blå mening, sedan en röd, så en blå igen och så på nytt en röd, osv. Någon sådan kristen förfalskning känner då i varje fall inte jag till. Tvärtom handlar alla tillägg jag har hört talas om av sammanhållna, korta eller långa partier, som i sin helhet infogats i materialet. Det må gälla Markusevangeliets slut (Mark 16:9–20) eller berättelsen om kvinnan som anklagas för äktenskapsbrott och som Jesus räddar genom att utbrista: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:2-11) Någon annan saxningsförfalskning à la den föreslagna för TF, finns mig veterligt inte dokumenterad.
Ytterligare tecken på att Eusebios skrev TF
Eusebios ansåg sig ca år 310 vara tvungen att skriva verket Mot Hierokles, riktat mot en nyplatoniker som hävdade att evangelierna var plagiat av framför allt anteckningar gjorda av en lärjunge till Apollonios av Tyana, vid namn Damis. I detta verk av Eusebios, som han skrev före såväl Demonstratio Evangelica som Kyrkohistorien och Theofania (de tre verk av Eusebios där TF återfinns) är Eusebios starkt involverad i att försvara Jesus och visa att han var mycket förmer än Apollonios. För detta åberopar Eusebios många omständigheter och källor och Ken Olson frågar sig varför Eusebios inte också i denna bok, där han verkligen skulle ha haft nytta av att åberopa TF, ändå inte gör det.
Earl Doherty anser att Olson ändå inte fokuserar tillräckligt på denna omständighet. Doherty skriver i min översättning:
Den fråga Olson inte ställer är denna: Varför åberopade sig Eusebios inte på Testimonium i detta äldsta verk, där han var angelägen om att framställa Jesus fördelaktigt, på samma sätt som han kom att göra under liknande omständigheter i två senare verk? Vi kan inte gärna förutsätta att han upptäckte Josefus först i tiden däremellan. Det finns ingen anledning att Testimonium inte skulle ha kunnat tjäna hans syfte i Adversus Hieroclem. Vad vi däremot gott kan förmoda är att Eusebios i tiden däremellan bestämde sig för att det vore en bra idé att dikta samman något av Josefus som kunde tjäna detta syfte.
Neil Godfrey uppmärksammade mig på att i inledningen (stycke 4) av Mot Hierokles börjar Eusebios med att göra en jämförelse mellan Apollonios och Jesus, där Eusebios tillsynes beskriver Jesus på ett sätt som i stort sett omfattar allt som ingår i TF.[7] Den vänstra kolumnen är min översättning från engelskan av ett sammanhängande stycke ur Mot Hierokles 4 och den högra består av motsvarande föreställningar i TF, där hela TF återges men inte i exakt kronologisk ordning. Eusebios hävdar att Hierokles i sin bok Sanningsälskaren använder sanningen vårdslöst och naivt och att han nu avser att kontrastera detta med korrekta och väl underbyggda bedömningar i jämförelsen mellan Jesus och Apollonios:
Av detta stycke i Mot Hierokles 4 kan man utläsa att Jesus var en gudomlig man som utförde underbara gärningar och om vem det hade profeterats av de hebreiska profeterna, de visa männen. Han omvände många (som älskade sanningen, alltså den gudomliga läran), som var uppriktiga och som var honom trogna också efter hans död och har fortsatt så till denna dag. De kom från hela den bebodda världen, var av alla folk, då rimligen också judar och greker. Jesus fördömdes av härskarna men dessa har han besegrat genom sin makt och anhängarnas hängivenhet och uthållighet.
Eusebios borde med andra ord ha citerat TF i Mot Hierokles ifall han känt till TF, eftersom TF innehåller alla de element Eusebios betonar i sin beskrivning av Jesus. Och att citera TF borde därför mycket väl ha tjänat Eusebios’ syften då han ville visa hur mycket förmer än Apollonios Jesus var. Eusebios skrev troligen Demonstratio Evangelica, där han för första gången citerar TF, ganska snart efter att han skrivit Mot Hierokles och med tanke på hans omfattande bekantskap med Josefus, förefaller det mycket osannolikt att han skulle ha upptäckt TF först efter han avslutat Mot Hierokles. Samtidigt verkar det osannolikt att han inte skulle ha använt TF i Mot Hierokles om han känt till ”vittnesbördet”. Således blir den rimligaste slutsatsen att Eusebios konstruerade TF till Demonstratio Evangelica och att detta är orsaken till att han inte återgav TF redan i Mot Hierokles. Däremot fanns alla element som förekommer i TF redan i Eusebios’ föreställningsvärld, och dessa element kom i så fall att utgöra stommen i TF när han så småningom konstruerade stycket. Men fortfarande utgör detta inte något bevis för att Eusebios förfalskade TF.
Men ca hälften av Testimonium Flavianum består av uttryck som bär en så klar kristen prägel att Josefus därför (och enbart därför) rimligen inte kan ha skrivit det. Återstoden är liksom det bortplockade i linje med det som Josefus språkligt skulle kunna ha skrivit. Däremot innehåller även dessa passager uttryck som det är mycket tveksamt att Josefus skulle ha använt om Jesus, ifall han skulle vara konsekvent i sin behandling av gestalter som Jesus. Detta innefattar att kalla Jesus en ”vis man” och inte en ”galning”; att tillstå att han skulle ”utföra otroliga gärningar” och inte att han ”bedrog folket”; att hävda att han skulle dra till sig ”greker” trots att Josefus måste ha varit väl medveten om vilka som kunde tänkas ha åhört en galileisk predikant; att han skulle skylla Jesu död på ”de främsta männen bland oss”, alltså de anklagelser som kristenheten riktat mot judarna för att ha dödat Jesus; samt att använda ett så positivt omdöme som att anhängarna älskade honom och att de ännu fortsatte att göra det.
Alltså, även de delar som inte är uttryckligt kristna är osannolika att stamma från en jude som Josefus. Just att även de kristna passagerna är så bra förfalskade att språket låter som Josefus, gör att vi rimligen kan anta att den som förfalskat dessa avsnitt också har lyckats rätt bra med förfalskningen av resten av TF. Och att hela TF språkligt stämmer minst lika bra med Eusebios’ sätt att uttrycka sig och innehållsmässigt betydligt bättre med Eusebios’ föreställningar, gör att det känns rimligare tro att han har förfalskat alltsammans.
Vad vi ser är alltså en text som i sitt språkliga uttryck påminner om det Josefus skulle ha kunnat skriva, men som i sitt innehåll inte alls är förenligt med Josefus’ föreställningar. Faktum är att Josefus har en rätt utpräglad stil med många fasta uttryck och hans stil är inte speciellt svår att efterlikna för en person som var förtrogen med Josefus’ sätt att skriva. Samtidigt måste man minnas att bara för att ett ord eller uttryck inte förekommer någon annanstans i en författares verk, det inte betyder att författaren inte kan ha skrivit det. Alla kan vi ”oändligt” många fler ord och uttryck än de vi oftast använder.
Det rimliga, med tanke på omständigheterna, är dock att anta att TF – i sin helhet – är ett verk av en kristen som velat rätta till den besvärande omständigheten att den främsta judiska historieskrivaren inte ens nämnde Jesus. Detta stöds också av många fler omständigheter, som att texten i övrigt i Judiska fornminnen blir fullt logisk ifall hela TF plockas bort, eftersom meningen direkt efter TF som inleds med ”ytterligare något förskräckligt” då kommer att syfta på stycket före TF, där verkligen något för judarna förskräckligt återges. Likaså får vi en förklaring på hur alla kristna kyrkofäder fram till 300-talet, varav många var förtrogna med Josefus, lyckades undgå att omnämna TF. Svaret är i så fall att TF vid den tiden inte fanns i Josefus’ verk. Jag föreslår att denna förfalskning utfördes i Eusebios’ skrivarhov, troligen av Eusebios själv. Men jag utesluter inte att förfalskningen har gjorts av någon annan och då före Eusebios’ tid.
Copyright © 2009 Roger Viklund 2009-07-19
Uppdaterad 2010-05-20 [1] Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus' recently rediscovered 'Capture of Jerusalem' and other Jewish and Christian sources. kap 3. [2] Steve Mason, Josephus and the New Testament, s. 169. [3] John P Meier. A Marginal Jew, Volume 1, s. 81. [4] http://www.earlychristianwritings.com/testimonium.html [5] Alice Whealey, Josephus, Eusebius of Caesarea and the Testimonium Flavianum, s. 101-105, i Böttrich & Herzer, Eds., Josephus und das Neue Testament (Tübingen: Mohr Siebeck, 2007). [6] Steve Mason, Josephus and the New Testament, s. 169-170. [7] Neil Godfrey, The Testimonium Flavianum: more clues from Eusebius.
|
