Jesus - Hur myten uppstod

Del 1 (av 2)

av Roger Viklund  

Har Jesus funnits? Har den person, vilkens livsöde så gripande skildras i evangelierna, verkligen trampat Jerusalems gator? För många människor ter sig sådana frågor som absurda. "Naturligtvis har Jesus funnits! Hur skulle han annars ha kunnat utöva en sådan påverkan och dessutom under så lång tid?" I uppslagsverk och läroböcker i religion påstås, att man med säkerhet vet att Jesus har funnits. Dagens teologer är lika tvärsäkra på den saken som gårdagens var att solen kretsar runt jorden.

Visserligen är det sant att Jesusgestalten har haft större inflytande på västerlandets utveckling än någon annan individ. Men detta gör frågan om Jesu historicitet bara än märkligare. Ty hur kan det komma sig att det helt saknas bevis för att han har funnits? Tvärtom talar det mesta faktiskt för motsatsen, något människor i allmänhet inte är medvetna om.

Ingen annan världsreligion är heller lika starkt som kristendomen förknippad med en viss gestalt. Faktum är att denna religions hela fundament vilar på idén att Jesus var utsänd av Gud för att frälsa världen. Därav nödvändigheten att med säkerhet fastslå, att Jesus varit en historisk person. Ty skulle det visa sig att han bara är en sagogestalt och aldrig funnits i verkligheten, är risken stor att hela konstruktionen störtar samman.

I de båda delarna av denna artikel skall jag kortfattat framlägga de fakta som ligger till grund för min uppfattning att Bibel-Jesus endast är en litterär skapelse. Artiklarna utgör ett sammandrag av ett längre kapitel i en kommande bok om kristendomen som jag själv håller på att skriva [Tillägg: Boken Den Jesus som aldrig funnits utkom hösten 2005]. För att från början undanröja alla missförstånd vill jag klarlägga en sak: Jag anser att gudomliga väsen mycket väl kan inkarnera på jorden och upplysa oss människor. Jag föreställer mig att så har skett många gånger tidigare och att så kommer att ske även framöver. Jag vill alltså inte bekämpa religionen som sådan, endast avslöja lögnen i religionen.

De skriftliga källor som omtalar Jesus kan enklast indelas i kristna och icke-kristna. Som snart ska framgå är det endast kristna källor som kan åberopas, eftersom tystnaden hos övriga samtida skriftställare är skriande. Och av kristna källor är det i princip endast evangelierna man kan anföra för att söka styrka att Jesus varit en historisk person. Men evangelierna är troligen rätt sent tillkomna och består alltigenom av legender. De skärskådas i del 2 av denna artikel.

Det som först slår en med häpnad, när man undersöker Jesu liv, är att inga samtida historiker har känt till hans existens. Att så är fallet tvingas också allt fler teologer inse. Avsaknaden av historiska referenser är dock inte liktydig med att personen inte har funnits. Därför är det viktigt att inte enbart säga att ingen historiker nämner honom, utan också undersöka vilka som kunde ha nämnt honom men underlät, vad dessa i övrigt skrev om, vilken tidsepok och geografi de behandlade.

SAMTIDA JUDISKA KÄLLOR

Av judiska författare kan nämnas Filon, en filosof från Alexandria (c:a 25 fvt-45 vt). Som den gnostiker han var, intresserade han sig för religiösa spörsmål, inte minst vad gällde judarna. Han berättar bland andra om esseerna1 och Pilatus2 och besökte också troligen Palestina. Men han nämner varken Jesus eller någon kristen rörelse.

Inte heller den judiske historikern Justus av Tiberias omtalar Jesus i sitt verk. Justus Palestinska Historia, skriven omkring år 80 vt, är i dag tyvärr förlorad. På 800-talet fanns den dock alltjämt i behåll, och då genomläste Fotios, patriark av Konstantinopel, verket för att se vad Justus skrev om Jesus. Till sin förvåning fann han att Justus inte nämnde honom.3 Kanske hade Justus i detta verk, som behandlade judiska konungar från Moses till Herodes Agrippa II, inte anledning att berätta om Jesus. Justus bodde dock i närheten av Kafarnaum, en plats där Jesus enligt evangelierna var särskilt aktiv.

Den mest kände av de judiska historieskrivarna vid denna tid är Flavius Josefus (c:a 37-105 vt). Han skrev sina verk mot slutet av nollhundratalet (det första århundradet) och behandlade tiden fram till år 73 vt. Religiösa rörelser och profeter i Palestina beskriver han utförligt, och hos Josefus finner vi också två passager om Jesus. De förekommer båda i Josefus sista verk, Judarnas gamla historia, som utkom 93/94 vt.

Det första, längre omnämnandet anses i dag allmänt vara en senare kristen förfalskning, medan det andra, kortare omnämnandet av Jesus av många tas för äkta. Den långa passagen lyder i sin helhet:

"Vid denna tid framträdde en vis man, om det nu går att kalla honom en människa. Ty han utförde otroliga gärningar. En lärare var han för människor som tog emot det sanna med lust. Han drog många, både judar och greker, till sig. Han var Messias. Och då Pilatus genom våra ledares angivelse hade dömt honom att korsfästas, upphörde inte de som först älskat honom att fortsätta därmed. Ty på tredje dagen visade han sig åter för dem såsom levande, vilket jämte tio tusen andra ting förutsagts av de gudomliga profeterna. Intill nuvarande tidpunkt är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet."4

Som vi skall se kan Josefus helt enkelt inte ha skrivit detta, utan stycket måste i efterhand ha blivit instoppat i texten av en kristen som tyckte att Josefus borde nämna Jesus. Först och främst kallar Josefus Jesus för Messias. Jesus har som bekant av det judiska folket aldrig erkänts vara Messias. Och Josefus, som kallade sig farisé, var en typisk rättrogen jude. Som jude skulle han dessutom aldrig lägga skulden för avrättningen av Jesus på sitt eget folk.

Alldeles före passagen om Jesus berättar Josefus om hur romarna förövade en massaker på ett stort antal judar. Och omedelbart därefter skriver han; "Och vid denna tid upprördes judarna av något annat hemskt." Visserligen hade man vid denna tid ingen möjlighet till utvikningar inne i texten eftersom fotnoten ännu inte var uppfunnen. Men skulle Josefus verkligen kunnat skriva att ytterligare något hemskt drabbade judarna, när han just avslutat en beskrivning av Jesu avrättning? Passagen om Jesus och hans tragiska öde finns alltså i ett sammanhang, där olyckor som drabbat judarna avhandlas. För ett kristet tänkande var Jesu avrättning den största olycka judarna dragit på sig. En jude skulle knappast ha sett saken så. Skulle Josefus ändå ha hyllat Jesus som Messias och ansett sitt folk skyldigt till hans död, förefaller det otroligt att han skrev endast några få rader om denna oerhört viktiga händelse.

Denna passage hos Josefus citeras inte heller av Justinus, Irenaeus, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Cyprianus eller någon av de övriga tidiga kyrkofäderna, av vilka flera citerade annat ur Josefus skrifter. En hänvisning till en historisk källa borde ha varit ett mäktigt vapen i deras ständiga strider med gnostikerna, som hävdade att Kristus var en himmelsk och egentligen inte jordisk gestalt.

Inte ens Origenes (c:a 180-254 vt) känner till denna passage, eftersom han underlåter att citera den trots att det många gånger skulle ha tjänat hans syfte väl. I polemiken mot Celsus som uppgår till en kvarts miljon ord, försöker han visa att Jesus varit en undergörare. Varför hänvisar han då inte till historikern Josefus som sa att "Jesus utförde otroliga gärningar"? Origenes hade uppenbarligen läst hela Josefus verk, eftersom han uttryckligen säger att Josefus inte erkände Jesus som Messias, men att han skrev om Johannes Döparen i bok 18.5 Slutsatsen om detta tillägg blir att det verkar ha gjorts på 300-talet, ty först då citeras det (skapas det?), nämligen av kyrkofadern Eusebios från Caesarea.

Andra gången Josefus nämner Jesus, är i samband med att han berättar om den judiske översteprästen Ananus. Denne blir avsatt från sin tjänst, därför att han avrättar "Jakob, broder till Jesus som kallas Kristus" (egentligen "brodern till Jesus som kallas Kristus och vars namn var Jakob").6 Den första indikationen på att detta är tillagt i efterhand är att Jakob står sist, och inte som brukligt är först, i meningen. Dessutom kallas Jesus även denna gång Messias (Kristus). Josefus beskriver åtminstone tre personer, som folket kan ha betraktat som Messias. Josefus har (i motsats till hans hyllning av Jesus) bara elakheter att säga om dem, och naturligtvis kallar han ingen av dem för Messias (Kristus). Ordet "messias" (hebreiska) eller "kristus" (grekiska) förekommer aldrig hos Josefus annat än vid just de två tillfällen då Jesus omnämns. Också detta faktum talar för att dessa textavsnitt är senare instopp av en kristen hand.

Mot äktheten talar dessutom att det inte är likt Josefus att endast en gång, i förbigående, nämna Jesus, utan att förklara vem han var. Så brukade Josefus verkligen inte skriva. Han var tvärtom grundlig i sitt framställningssätt och noga med det logiska sammanhanget mellan sina utsagor. Passagen om Jakob förutsätter givetvis ett tidigare omnämnande av Jesus. Försvaret för den kortare utsagans äkthet har också varit just att den längre passagen förekommit tidigare i Josefus verk. Detta var förr den officiella ståndpunkten, som man nu tydligen övergivit, då man allmänt accepterat att den längre passagen är en förfalskning.

Som vi sett innehåller den korta passagen dubbla identifieringar. Det är inte bara Jakob som identifieras som Jesu broder, även Jesus identifieras som Kristus. Syftet skulle i så fall vara att förtydliga för läsaren vilken Jesus som Josefus avsåg. Men Josefus skrev i första hand för icke-judar för vilka termen Kristus (Messias) var intetsägande. Om Josefus velat referera till den tidigare i sitt verk förekommande längre passagen, vore det långt mer logiskt att identifiera Jesus som "den som korsfästes av Pilatus".

Man måste också ha i åtanke att Josefus här berättar om Ananus’ öde och inte Jakobs’. Josefus behövde inte förklara vem Jakob var, det saknade betydelse för berättelsen. Tar man bort Jesus-omnämnandet blir historien fullt logisk. Översteprästen Ananus avsattes från sitt ämbete för att han avrättade "en vars namn var Jakob tillsammans med några andra". Senare har någon kristen läsare förmodat att Jakob måste vara Herrens broder Jakob, som enligt kristen tradition var ledare för den kristna församlingen i Jerusalem. Läsaren har då noterat i kanten, "broder till Jesus som kallas Kristus". När sedan manuskriptet kopierats har kopisten trott att noten tillhörde den ursprungliga texten och tagit med den. Det var nämligen inte ovanligt att man vid kopierandet av bibelhandskrifter infogade dylika randanmärkningar (s.k. glossor) i texten. Orden: "Jesus som kallas Kristus," är för övrigt desamma som i Matt 1:16.

Saken kompliceras emellertid av att ovan nämnde Origenes (c:a 180-254 vt) har känt till en snarlik passage om Jesus i Josefus verk. Men enligt Origenes återfanns Josefus yttrande om Jakob på ett annat ställe i texten. Josefus skall ha skrivit att Jerusalems fall och templets förstörelse var judarnas straff för att de mördat "Jakob den rättfärdige, broder till Jesus som kallas Kristus".7 Den passagen finns inte återgiven i någon av oss nu känd avskrift av Judarnas gamla historia. Vi får därför anta att även detta omnämnande var ett tillägg till den Josefus-text som Origenes hade tillgång till på 200-talet. Ty hade det varit äkta, skulle naturligtvis de kristna sett till att bevara det under den långa epok de var vid makten. För övrigt hade den holländske teologen Gerhard Johann Vossius så sent som på 1600-talet en handskrift av Josefus verk, i vilken inte ett ord om Jesus fanns med.

Låt oss ändå leka med tanken att den korta passagen är äkta, trots allt som talar emot detta. Då måste rimligtvis även den långa passagen vara äkta, eftersom endast där förklaras vem Jesus var. Denna möjlighet hävdas ofta av konservativa teologer. Man tänker sig då att delar av den långa passagen är äkta, medan andra delar av den är senare kristna tillägg, som exempelvis att Jesus identifieras med Messias, att judarnas ledare angivit honom, att han återuppstod på tredje dagen. Men eftersom ingen känt till detta stycke förrän på 300-talet, förefaller denna förklaring mycket osannolikt.

Och frågan är om man från kristet håll är villig att acceptera konsekvenserna av ett sådant resonemang. Ty det måste innebära att passagen handlar om en olycka som drabbade judarna. Om man spar enbart en icke-kristen kärna av Jesuspassagen, förefaller den ofullständig och måste vi därför förutsätta att Josefus ursprungligen skrivit mycket mer om en händelse, som var så besvärande för den unga kyrkan att ingen ville citera passagen och att innehållet sedermera redigerades bort. Ett dylikt händelseförlopp är tänkbart, om Josefus beskrivit Jesus som en judisk nationalist, ledande ett uppror mot romarna, som krossades till stor olycka för judarna. Alltså: antingen berättar Josefus om en Jesus som är någon helt annan än den evangelierna beskriver eller, vilket måste anses rimligast, har han inte nämnt något om Bibel-Jesus.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att inga judiska källor från nollhundratalet (1:a århundradet) nämner Jesus. De fåtal uppgifter om honom i övrig judisk litteratur, exempelvis Talmud, daterar sig tidigast till 100-talet, och är inga självständiga historiska vittnesbörd, utan har tillkommit i polemik med de kristna. Kristendomen uppstod ju som ett kätteri inom judendomen och bemöttes därför från första början med stor aggressivitet från judiskt håll. I Talmuds framställning är Jesus en trollkarl som förledde Israel, en horunge som levde 100 år före vår tideräkning.8 Ändå måste det anses märkligt, om man nu tror att Jesus funnits, att han inte omnämns av de många rabbiner vilka var samtida med honom och vilkas uttalanden finns bevarade i Mishna (den äldsta delen av Talmud).

ROMERSKA KÄLLOR

De äldsta romerska källor som nämner Kristus dateras till början av 100-talet vt. I ett brev till kejsar Trajanus (c:a 112 vt) skriver ståthållaren Plinius d.y. om de kristna "att de brukar på en bestämd dag före soluppgången samlas och sjunga med varandra en sång till Christus såsom till Gud".9 Plinius tillfogar att han inte kunde "upptäcka något annat än en fördärvad och omåttlig vidskepelse". Denna notis styrker givetvis inte åsikten att Jesus varit en levande människa i Palestina i början av nollhundratalet. Det är också märkligt att benämningen Christus (försvenskat Kristus), som ju inte är ett namn utan en titel, används så regelbundet.

Namnet Chrestus var däremot vid denna tidpunkt ett vanligt namn på slavar och frigivna. Den romerske författaren Suetonius berättar ungefär samtidigt som Plinius d.y. om kejsar Claudius (regerade åren 41-54 vt) att denne "fördrev judarna från Rom, emedan de ständigt orsakade oroligheter, därtill uppeggade av Chrestus."10

Eftersom detta skall ha skett c:a år 50 vt på anstiftan av Chrestus och inte Christus och det var judarna och inte de kristna som fördrevs, är givetvis notisen värdelös såsom bevis. Även om man byter ut Chrestus mot Christus kvarstår att Christus endast är den grekiska översättningen av den israelitiska kungatiteln Messias (hebreiska: Mashiah, som betyder "smord, inoljad", dvs rituellt gjord till konung).

Den sista romerska källa vi har att ta ställning till är vad Plinius vän, historikern Tacitus skrev c:a år 115 vt i sitt försök att teckna Roms historia från år 14 till år 68 vt. Nämligen att kejsar Nero i samband med att Rom eldhärjades ...

"utpekade som skyldiga en grupp personer, avskydda för sina lasters skull, vilka folket kallade kristna. Christus, upphovsmannen till namnet hade lidit dödsstraffet under Tiberius regering genom dom av prokuratorn Pontius Pilatus".11

När detta skrevs, nästan ett sekel efter den påstådda avrättningen av Jesus, fanns ingen människa i livet som själv hade kunnat vittna om händelsen. För att Tacitus beskrivning av en händelse, som ägt rum så långt före hans egen tid, skall kunna anses tillförlitlig, måste med någon trovärdighet visas att han hade tillgång till historiska källor från den tiden, t.ex. ett romerskt protokoll från avrättningen. Men med tanke på att Tacitus använder titeln Christus och inte namnet Jesus kan han knappast ha fått informationen om avrättningen från romerska källor. Det är onekligen en aning svårt att föreställa sig ett romerskt officiellt dokument i vilket det står: "I dag på eftermiddagen avrättades judarnas smorde konung."

Emot möjligheten att Tacitus använt officiella urkunder talar också en annan omständighet. År 1961 hittades nämligen en inskription från kejsar Tiberius tid med uppgiften att Pilatus var prefekt över Judeen och inte prokurator som Tacitus felaktigt uppger. Det är uppenbart att man efter Pilatus ämbetstid ändrat titeln på ämbetet till prokurator och att Tacitus inte känt till detta, vilket han skulle ha gjort, om han hämtat uppgiften ur något officiellt dokument från den tiden. Detta visar att Tacitus bara redogjorde för vad de kristna själva trodde vid denna tid, nämligen att Jesus blivit korsfäst av Pilatus. Noteras bör också att det är en stor lucka i Tacitus historieverk. Berättelsen slutar år 29 och fortsätter år 32. Luckan omfattar alltså – redan det verkar misstänkt – den tid då Jesus enligt de flesta experter tros ha haft sin offentliga verksamhet.

Då och då anförs även Thallus, Phlegon och Mara Bar-Serapion som vittnen om Jesus. Men det går ej att fastställa när de skrev. Det kan ha varit först mot slutet av 100-talet eller ännu senare. Dessutom är det osäkert om något av det de skrev verkligen avsåg Jesus.

Det finns således inga samtida historiska källor som nämner Jesus. De tre nämnda notiserna i romersk litteratur talar enbart om Kristus (Messias), och om de överhuvudtaget anspelar på Jesus, återger de bara vad de kristna själva trodde vid den tiden.

Att romarna inte var intresserade av en bland många judiska förkunnare kan kanske förstås, men att varken Justus eller Josefus nämner Jesus måste mycket förvåna dem som vill sätta någon tilltro till det evangelierna säger. Båda skrev ju just om händelser som utspelade sig under Jesu tid. Josefus beskriver åtminstone tre personer, som uppträdde såsom vore de Messias och samlade anhängare. Dessa personer var dock inte tillnärmelsevis så framstående som Jesus påstås ha varit. Varför nämner Josefus inte Jesus, då han ju berättar om de andras öden? Vi tvingas till sist konstatera att all vår information om Jesus kommer från kristna källor. Låt oss då skärskåda den tidigaste källan, nämligen Paulus.

PAULUS

Paulus anses av många, och med rätta, vara kristendomens upphovsman. Hans lära finns delvis bevarad i några av de brev han skrev, och hans gärning skildrades 50 år senare i Apostlagärningarna (Apg). Apg skrevs, tror man, av samma person som skrev Lukasevangeliet. Apg är nära nog den enda existerande källan till vår kunskap om kyrkan i apostolisk tid, den tid då apostlarna skall ha påbörjat uppbyggnaden av kyrkan, en epok som avslutades med Jerusalems förstörelse år 70 vt. Den första delen av Apg handlar om hur Jesu lära förs vidare av hans lärjungar och kretsar huvudsakligen kring Petrus. Om detta skede i kyrkans historia finns ingen annan information än den Apg ger att tillgå. Den senare delen handlar nästan enbart om Paulus och hans arbete med att sprida förkunnelsen till framför allt hedningarna.

Enligt Apostlagärningarna (Apg 9:11) kom Paulus från Tarsos, en liten stad i nuvarande sydöstra Turkiet. Apg 7:54f beskriver Paulus som en i början våldsam och fanatisk motståndare till de kristna. I samband med en resa till Damaskus (Apg 9:1f) uppenbarade sig Kristus för honom i en vision (något även Paulus omtalar i Gal 1:15f). Paulus genomgick då en dramatisk omvändelse, varefter han kom att bli kristendomens främste missionär. Hans sinnelag verkar dock inte ha förändrats. Fanatismen kvarstod, den bara riktades åt ett annat håll.

Många av kristendomens dogmer har sitt upphov i denna oerhört tendentiösa skrift. Den nyss nämnda uppenbarelsen är bara ett av många exempel på de lögner som framförs i Apg. Paulus har aldrig träffat den historiske Jesus. Det står fullt klart efter läsningen av hans brev. Den Jesus han grundar sin förkunnelse på är en gestalt som har uppenbarat sig för honom i en vision. Detta skedde som sagt då Paulus var på resa till Damaskus i sitt ständiga sökande efter kristna att förfölja. Vi kan i Apg läsa vad Paulus själv förtäljer för kung Agrippa om sin omvändelse:

"När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ‘Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot [udden].’12 Jag sade: ‘Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ‘Jag är Jesus, den som du förföljer" (Apg 26:12-15).

Denna uppenbarelse framstår som helt avgörande för Paulus fortsatta liv. Dessutom är den kanske den mest betydelsefulla händelsen i den tidiga kyrkohistorien. Det är därför särskilt viktigt att förstå att det budskap Paulus sägs ha mottagit är en litterär fiktion. Röstens ord till Paulus: "Det går dig illa om du spjärnar emot udden" återfinns i Backanterna, ett drama som Euripides skrev nästan ett halvt årtusende tidigare och som uruppfördes i Aten år 406 fvt. Inte nog med detta. Apostlagärningarnas författare har stulit även själva berättelsen ur Backanterna. Ty där berättas hur Pentheus förföljer guden Dionysos liksom Paulus senare förföljer Jesus. Dionysos varnar Pentheus och säger: "Om jag vore du, skulle jag hellre ge ett offer än spjärna emot udden" (Backanterna, raderna 794-5). Och liksom Jesus straffade Paulus genom att slå honom med tillfällig blindhet, straffade Dionysos Pentheus med döden.

Paulus var en flitig brevskrivare. Min bedömning av Paulus grundar sig på åtta brev. Det råder allmän samstämmighet om att sju av dessa är skrivna av Paulus; nämligen Romarbrevet, första och andra Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, första Thessalonikerbrevet och Filemonbrevet. Dessutom finns Kolosserbrevet, som går i samma stil som de övriga sju men som möjligen är författat något senare av en lärjunge till Paulus. De resterande brev I Nya Testamentet (NT) som tillagts Paulus är troligen alla skrivna senare av för oss okända personer. Paulus äkta brev, skrivna på 50-talet, är till sin karaktär mer teologiska uppbyggelseskrifter än regelrätta brev. Om man gör som man gjort i alla tider och läser Paulus brev som komplement till evangelierna, förefaller allt att vara i sin ordning. Men eftersom Paulus brev är de äldsta skrifterna i NT och alltså den tidigaste källan till vår förståelse av jesusrörelsens uppkomst, måste vi förutsättningslöst granska vad där verkligen står.

Vi får inte göra misstaget att läsa in sådant hos Paulus som han aldrig har skrivit eller menat. Det fel många gör är att läsa breven i ljuset av evangelierna. Men evangelierna är betydligt yngre än Paulus brev och består, som vi skall se i del 2 av denna artikel, alltigenom av legendariskt material. Paulus vittnesmål om Jesus är vårt äldsta och mest trovärdiga och förmodligen det enda som skulle äga någon relevans, ifall frågan huruvida Jesus har funnits eller ej skulle avgöras i en domstol i dag.

Vad visste då Paulus om den historiske Jesus? Uppenbarligen ingenting, eftersom han inte berättar något om vare sig Jesu liv eller undervisning, när han predikar sitt evangelium.

Paulus ger oss inga upplysningar om när och var Jesus föddes, eller vilka hans föräldrar var. Jesu jordeliv behandlas inte. Paulus är ovetande om nästan allt som evangelierna senare förtäljer. Enligt dessa gör Jesus mäktiga underverk, vilka för det mesta kallas tecken. Paulus är inte bara omedveten om detta, han förnekar det: "Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst" (1 Kor 1:22). Ifall nu Jesus ansåg det motiverat att visa Guds storhet genom att göra tecken, varför vill då Paulus inte ge judarna tecken, utan bara förkunna en korsfäst Messias?

Och om Paulus visste att Jesus uppväckt folk från de döda, varför berättar han då inte detta när han i 1 Kor 15f försöker övertyga oss om att man verkligen kan återuppstå från de döda? Varför nämner han inte att Jesus (enligt Joh 11) uppväckte Lasaros?

Jesu korsfästelse och uppståndelse är däremot något Paulus intresserar sig för. Konstigt nog ger han inte denna korsfästelse någon historisk inramning. Paulus säger visserligen att judarna dödade Jesus (1 Thess 2:15), men vi får inte veta att Jesus dömdes till döden av både judar och romare, inte heller att han korsfästes av Pilatus i Jerusalem. Paulus tror i stället att det var "härskarna över denna tidsålder" ("denna eons arkonter", gnostikernas beteckning på de icke-gudomliga andeväsen som är jordens verkliga härskare) som hängde upp Jesus på en påle (1 Kor 2:8).

Ej heller finns hos Paulus något enda ord om Judas Iskariot. Det är heller inte troligt att Paulus hyste uppfattningen att Jesus förråddes. Uppgiften härom i 1 Kor 11:23 i den nya bibel¨översättningen är styrd av innehållet i de senare skrivna evangelierna. Det grekiska ord som används är paredideto (paredideto) som i första hand betyder ”överlämnades” eller ”utlämnades”. I både Rom 4:25 och 8:32 har bibelkommissionen översatt att Jesus utlämnades. ”Förråddes” är endast en överförd betydelse av ordet.13

Däremot skriver Paulus om Kefas (Petrus), Jakob (Jesu broder enligt evangelierna) och Johannes. Men dessa verkar lika litet som Paulus ha känt någon historisk Jesus. Tvärtom tyder exempelvis 1 Kor 9:1 och 15:8 på att de alla sett Jesus i något slags uppenbarelse eller vision. Paulus diskuterar heller aldrig det faktum att han inte varit en följeslagare till Jesus. Detta trots att han i flera av sina brev nämner att han anklagas för att inte vara en äkta apostel.

I Galaterbrevet 2:11f berättar Paulus om hur han offentligt läxade upp Kefas (Petrus) för dennes vägran att äta med ickejudar. Det naturliga för Paulus hade då varit att hänvisa till att Jesus flera gånger åt i sällskap med de mest föraktade: skökor och tulltjänstemän; allrahelst som Petrus, om han verkligen varit Jesu lärjunge, måste ha varit klart medveten om detta. Men Paulus säger i stället: "Om du som är jude kan leva på hedningarnas vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?"

Märkligt är också att Paulus tillåts beskriva Jesus på det sätt han gör. Det finns ingenting i Paulus brev som ens antyder att Petrus och hans vänner skulle ha opponerat sig. Slutsatsen är given: varken Petrus, Paulus eller någon annan då levande auktoritet har träffat Jesus som en verklig människa.

Paulus hänvisar heller aldrig till Jesu dop eller Johannes Döparen. Och helt följdriktigt är han okunnig om Jesu uppmaning till sina lärjungar i Matt 28:19 att gå ut och döpa alla folk: "Kristus har inte sänt mig för att döpa" (1 Kor 1:17).

Paulus verkar också totalt ovetande om vad Jesus lärde. Endast två gånger (vissa anser tre, några fyra) åberopar han sig på uttalanden av Jesus. Ett av dessa påstådda uttalanden som anses syfta på nattvarden – "Detta är min kropp som offras för er…" (1 Kor 11:24) – går enligt språkexperter inte att översätta från grekiska tillbaka till arameiska, som var det talade språket i Palestina vid Jesu tid, och kan Jesus följaktligen inte ha sagt. I 1:a Korinthierbrevet 7:10 hänvisar Paulus till en föreskrift som är "Herrens: en hustru får inte lämna sin man". Detta är den enda gång som Paulus hänvisar till ett etiskt uttalande såsom gjort av Jesus och detta också finns i evangelierna. Såvida Paulus här verkligen avser Jesus. Det är nämligen inte alltid självklart vem Paulus avser när han skriver "Herren".

Som exempel må anföras de två breven till Timotheos. Kritiska bibelteologer anser dessa visserligen inte tillhöra de äkta paulusbreven, men eftersom fackböcker fortfarande utges, i vilka breven uppges vara äkta, tar jag mig friheten. "Smeden Alexandros har gjort mig mycket ont. Herren skall vedergälla honom efter hans gärningar." (2 Tim 4:14) Här förefaller Herren vara en synonym för Gud eller Jesus. I parallellhänvisningen till denna vers anges 1 Tim 1:20, i vilken sägs: "... bland dem Hymenaios och Alexandros, som jag har överlämnat åt Satan, för att de skall lära sig att inte häda." Den "Herre", som i detta fall skulle vedergälla Alexandros, var alltså Satan!

Om nu Paulus inte hänvisar till vad Jesus lärde, finns ändå mängder av moraliska påbud i hans brev som också Jesus enligt evangelierna skall ha framfört. Det intressanta med dessa är att Paulus ger dem i egen auktoritet, utan hänvisning till att Jesus skulle ha fällt samma yttranden. Paulus säger bland mycket annat: "välsigna dem som förföljer er" (Rom 12:14) och "du skall älska din nästa såsom dig själv" (Rom 13:9 och Gal 5:14). Om Jesus verkligen yttrat dessa ord och Paulus visste om det, förefaller det märkligt att Paulus inte framhöll att så var fallet när han strödde dessa förmaningar omkring sig. Det skulle onekligen ha gett betydligt större tyngd åt Paulus egen undervisning.

Likväl verkar Paulus uppriktigt ovetande om vad Jesus enligt evangelierna lärde. Paulus säger: "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara" (Rom 8:26), ett problem som emellertid Jesus enligt Matt 6:9 redan avgjort med: "Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat..." Faktum är att det hos Paulus inte ens går att utläsa att Jesus varit en lärare i etik som undervisade i liknelser.

Men det kanske mest anmärkningsvärda av allt är att Paulus är osäker om judarna verkligen hört förkunnelsen: "kanske har de aldrig hört den?" (Rom 10:18) Sedan inser han dock att eftersom förkunnelsen nått ut över hela världen måste även de ha hört den. Men evangelierna säger ju att Jesus verkade bland judarna under hela sin aktiva tid. Hur ovetande Paulus än må ha varit om allt annat, kan han inte ha varit ovetande om detta, naturligtvis under förutsättning att Jesus verkligen levt det liv som evangelierna beskriver. När så Paulus i Rom 11:1f undrar om orsaken till att Gud förskjutit judarna är att de dödat sina profeter i det förgångna, är det fullt logiskt att han inte nämner att de också skulle ha dödat Jesus. De har helt enkelt inte gjort det.

Finns det då inget som tyder på att Paulus visste att Jesus nyligen levat på jorden? Svaret måste bli: nej! Det finns endast tre indirekta hänvisningar, som brukar åberopas från teologiskt håll: Att Jesus uppenbarade sig för "Kefas och sedan för de tolv" (1 Kor 15:5), vilket nästan säkert är en senare förfalskning; omnämnandet av "Herrens broder Jakob" (Gal 1:19) vilket skulle kunna avse Jesu biologiska broder, men troligen åsyftar en ledare för en församling i Jerusalem som kallade sig själv "Herrens bröder" (Kanske gav detta senare upphov till tron att Jesus hade en bror som hette Jakob); samt Jesu härstamning från kung David (Rom 1:3) som sägs vara i enlighet med skrifterna, d.v.s. det vi i dag kallar Gamla Testamentet. Paulus var grundligt beläst i "skrifterna" och ansåg dem vara alltigenom profetiska. Enligt Paulus hade Jesus kommit till jorden i ett obestämt men avlägset förflutet, lidit, dött och återuppstått såsom skrifterna förutsagt.14

Begrunda exempelvis hur Paulus uttrycker sig om Jesus i Kolosserbrevet 1:15-16.: "Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden". Är detta en beskrivning av en nyligen avliden historisk person, en person vilkens bror fortfarande är i livet?

Paulus brev är mycket motstridiga. Även om vi begränsar oss till att undersöka de åtta brev, som antas vara äkta, är också dessa mycket motsägelsefulla. De verkar skrivna av en person, som redan medan han skriver glömmer vad han sagt på föregående rad. Vissa gånger ger han judarna företräde, andra gånger inte. Ibland upphäver han den judiska lagen, ibland befäster han den. Oftast saknar gärningarna betydelse, endast tron befriar, men emellanåt sägs gärningarna vara av stor betydelse. Någon gång verkar Paulus tro att Jesus uppstått i köttet, men oftast tror han (liksom gnostikerna) att det skett endast i anden. Han uppmanar församlingsmedlemmarna att inte döma sin nästa, medan han själv inte drar sig för att döma. Han angriper gnostiska läror men predikar själv sådana.

Uppräkningen kan pågå länge. Inget mänskligt intellekt med förnuftet i behåll kan hysa så många varandra motstridiga åsikter som Paulus gör i sina brev. Jag väljer i detta fall att betrakta breven såsom i olika omgångar kraftigt redigerade av andra händer. Alternativet vore att betrakta Paulus som sinnessjuk.

Paulus ses som den stora hednamissionären. Medan Petrus inriktade sig på att omvända judarna, vinnlade sig Paulus om att propagera evangeliet för hedningarna, alltså i detta tidiga skede ickejudarna. Både Apostlagärningarna och Paulus egna brev säger så uttryckligen flera gånger.

"De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna." (Gal 2:7-9)

Paulus är alltså ovetande om Jesu befallning i Matt 10:5-6 att inte predika för hedningarna utan endast för Israels folk. Paulus var säkerligen jude. Detta bekräftas många gånger:

"jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man" (Fil 3:5-6).

Enstaka uttalanden, som vill visa på något speciellt, kan vara senare tillägg, som skrupelfria kristna gjort för att ge religionen önskad form och riktning. Däremot är andemeningen i breven svårare att sudda ut. Av allt att döma var församlingsmedlemmarna i likhet med Paulus väl insatta i Gamla Testamentet (GT) och den judiska traditionen. Paulus ville uppenbarligen reformera judendomen. En synnerligen meningslös uppgift, om det var till hedningar (ickejudar) han hade vänt sig. I denna sin strävan ville han avskaffa den mosaiska lagens stränga regelsystem och framför allt befria församlingsmedlemmarna från hela det betungande syndkomplexet inom judendomen, denna groteska föreställning som säger att människan föds i synd, lever i synd och dör i synd. Paulus verkar ha tagit till sin livsuppgift att mildra verkningarna av fiktionen om synden genom att införa en ny fiktion och påstå att Kristus (Messias) genom sin offerdöd på korset tog på sig mänsklighetens samlade synd. Måhända var tanken psykologiskt riktig, dock knappast historiskt riktig.

Vi saknar alltså uppgifter om Jesus hos samtida historiker. Ej heller den tidigaste "kristne" (såvida han verkligen var kristen) skribenten, Paulus, känner till någon i tiden närstående Jesus. Naturligtvis går det att förklara även Paulus tystnad med att han inte var intresserad av personliga livsöden utan såg på Jesus uteslutande ur teologisk synvinkel. Men det är i mina ögon endast en mycket långsökt och dålig bortförklaring. Och frågan blir då hur man ställer sig till det faktum att även övriga tidiga skribenter är till synes lika ovetande som Paulus.

ÖVRIGA TIDIGA NYTESTAMENTLIGA SKRIFTER

Alla nytestamentliga brev, som med någon säkerhet kan sägas ha tillkommit i tiden mellan nedtecknandet av Paulus brev och evangelierna, skildrar Jesus i ungefär samma ordalag som Paulus beskriver honom. De första författarna är lika ointresserade som Paulus av den jordiske Jesus. De vet ingenting om det som den senare evangelietraditionen påstår att Jesus sade och gjorde. Ingenstans sägs att Jesus utförde underverk eller att han döptes. Huvudpersoner i evangelierna, sådana som Johannes Döparen, Judas Iskariot, Pontius Pilatus, Herodes, Maria Magdalena, Maria och Josef med flera, omnämns aldrig. Jesus sågs som en förhistorisk himmelsk gestalt som någon gång av Gud sänts till jorden för att lida, korsfästas och uppstå från de döda, och genom sin död på korset befria människorna från synden, allt uttolkat enligt GT. Nu väntade man bara på hans snara återkomst.

Detta var uppenbarligen för groteskt för att accepteras av vissa gnostiker som kraftigt motsatte sig uppfattningen att Kristus hade tagit mänsklig gestalt. En kamp uppstod mellan dessa båda grupper. Det naturliga sättet för den – senare genom terror – segrande trosriktningen att visa att Jesus levat ett liv på jorden, vore att hänvisa till historiska detaljer ur hans liv. Och vi ser också att dessa detaljer så sakta växer fram.

Omkring år 80 antyds i Hebreerbrevet att Jesus kan ha levat nyligen, då han sägs ha framträtt "vid denna tidens slut" (Hebr 1:2, egentligen står där: "på det yttersta i dessa dagar"). De tre Johannesbreven, som skrevs på 90-talet, just för att bekämpa de gnostiska uppfattningarna, nämner fortfarande inga biografiska detaljer. Klemensbrevets författare, som skrev ungefär samtidigt, nämner några uttalanden Jesus skall ha gjort. I Barnabasbrevet står att läsa att han hade tolv lärjungar.

Först efter sekelskiftet, när evangelielegenden vuxit fram, kommer uppgifter som gör att Jesus går att placera i tiden, då Pilatus omnämns i 1:a Timotheosbrevet. Ungefär vid samma tid känner Ignatius åtskilliga inslag i evangelielegenden, vilka tydligen inte var kända av Johannesbrevens författare så sent som på 90-talet.

Efterhand tillkommer ännu fler detaljer hos Papias (c:a 140 vt) och Justinus (c:a 150 vt). Flera av dessa berättelser om Jesus finns inte ens med i evangelierna. Då legenden till slut blivit alltför omfångsrik, finner biskop Irenaeus omkring år 180 vt det nödvändigt att begränsa den och utesluter därför vissa uppgifter. Legenden är slutgiltigt formad.

I motsats till Paulus brev och andra äldre brev i NT innehåller som synes de yngre nytestamentliga skrifterna vissa biografiska detaljer om Jesus. Därför kan inte heller göras gällande att man inom denna genre, till vilken Paulus författarskap hör, var ointresserad av Jesu jordeliv.

EN NY RELIGION UTAN EGENTLIG GRUNDARE

De tidigaste församlingarna var ingalunda befriade från inre stridigheter. Paulus skriver om dem som "förkunnar en annan Jesus" (2 Kor 11:4) och "ett annat evangelium" (Gal 1:9). Paulus fruktade uppenbarligen att församlingarna skulle splittras i fraktioner, var och en med sina uppfattningar om vad Jesus lärde.

Detta inte mer än 20 år efter att Jesus enligt evangelierna avrättats. Ifall han, som evangelierna och Apostlagärningarna hävdar, efterlämnat en undervisning med klara instruktioner, är det svårt att förklara den rådande oenigheten bland församlingsmedlemmarna. Kanske är det så att den splittring, det hat och de strider som redan från början förekom mellan olika riktningar inom den nya religionen, berodde just på att det inte fanns någon egentlig grundare och därför ingen lära att utgå ifrån.

Det går heller inte hos Paulus att utläsa att församlingarna ställt några frågor till honom om Jesus. Om det evangelierna senare berättar är sant, är det oförklarligt att man inte frågar Paulus om vad Jesus sagt och gjort. Allrahelst som Paulus enligt Gal 1:18 och 2:1 säger sig ha varit två gånger i Jerusalem och träffat Petrus, Jakob och, kan man förmoda, många fler som också kände Jesus.

Apg säger att Paulus vid samma tid varit tre gånger i Jerusalem (9:26, 12:25, 15:1f). Om Paulus sagt tre och Apg två, hade det gått att förklara med att författaren till Apg inte kände till en resa. Att tvärtom Paulus glömt att han varit i Jerusalem, verkar osannolikt. Hur som helst säger Apg (18:22, 21:15f) att det blev ytterligare två resor och därmed sammanlagt fem. Dessutom säger Paulus i ett tal återgivet i Apg 22:3 att han redan som barn flyttade från Tarsos till Jerusalem, som därefter blev hans hemstad. Paulus bör alltså ha levat i Jerusalem medan Jesus verkade där.

Ifall man bortser från den uppgiften, vilket kan vara klokt, skall Paulus andra resa till Jerusalem ha skett endast 20 år efter Jesu död (Gal 2:1), och den första resan hela fjorton år tidigare (Gal 1:18f). Blott sex år efter Jesu förmodade död borde det ha funnits många människor som kunnat informera honom om vad Jesus gjort och sagt. Paulus tystnad om Jesu liv kan allenast förklaras med att evangelieberättelserna är lögn. Petrus visste inget, Paulus visste inget och församlingsmedlemmarna visste att Paulus inget visste.

Från Palestina, där Jesus skall ha verkat, finns inget vittnesbörd. Även om Paulus omtalar en församling i Jerusalem, har den inte efterlämnat några synliga spår i form av skrifter. Visserligen bör församlingen ha skingrats när Jerusalem föll år 70 vt. Men man hade ändå 40 år på sig fram till dess att i likhet med Paulus förmedla sin vetskap (eller ovetskap) om Jesus.

Märkligt är också att det redan på 50-talet finns fungerande, organiserade församlingar i exempelvis Mindre Asien och Grekland och redan på 40-talet i Rom. Det verkar rentav ha funnits en församling så långt borta som i Spanien, eftersom Paulus var på väg dit (Rom 15:24). Hur är det möjligt att alla dessa församlingar redan hunnit utvecklas, om allt utgick från en person som dog bara tjugo år tidigare i Palestina? Om den bild evangelierna och Apostlagärningarna senare tecknar är korrekt, framstår de tidiga texterna, och då framför allt Paulus brev, som helt oförklarliga.

Paulus betraktas i både breven och Apostlagärningarna som hedningarnas apostel. Breven är emellertid ställda till församlingar vilkas medlemmar förutsätts vara väl insatta i judiska seder och i judisk religion. Detta bör betyda att Paulus skriver till judar och inte till "hednakristna". Paulus verkar ha tagit till sin uppgift att reformera församlingsmedlemmarnas syn på sin religion, det vill säga judendomen.

Uppenbarligen trodde han att syndföreställningen var så djupt rotad att det behövdes en ny fiktion för att mildra verkningarna av den gamla. Han förkunnade då att judarnas Messias redan kommit och genom sin offerdöd på korset befriat alla kommande generationer från arvsynden, en synd som de arma hedningarna – som han sägs missionera för – inte ens visste av.

Kristus Jesus hade i ett obestämt men avlägset förflutet hängts upp på en påle av någon okänd överhet på någon okänd plats, därefter uppstått från de döda och återvänt till den himmel som han ursprungligen kom ifrån. Paulus visste inte när och var Jesus levde, vad han lärde eller vad han för övrigt uträttade.

Copyright © 1999 Roger Viklund

NOTER

JESUS - Hur myten uppstod, del 2

Åter till startsidan