|
Jesus - Hur myten uppstod Del 2 (av 2)
Har Jesus funnits? Det var den fråga jag ställde i del 1 av denna artikel i föregående nummer av Nexus Nya Tider. Som jag då visade har ingen samtida historiker uppmärksammat att Jesus skall ha levat och verkat i Palestina vid vår tideräknings början. De första "kristna" författarna (jag tvivlar starkt på att de verkligen var kristna) uppehöll sig visserligen mycket vid Kristus Jesus, men för dem var han ingen nyligen avrättad fysisk människa. För Paulus och andra samtida var Jesus en mytisk varelse, som uppenbarat sig i en avlägsen forntid och offrat sig själv för mänskligheten. Vore det inte för evangelierna, skulle Jesus omedelbart förpassas till mytens värld.
DE FYRA EVANGELIERNA Av ursprungligen många evangelier blev slutligen fyra utvalda att ingå i vårt Nya Testamente (NT). Det var förmodligen de minst absurda och samtidigt sinsemellan mest överensstämmande. Enligt evangelierna dog Jesus omkring år 30 vt. Paulus skrev sannolikt sina brev på 50-talet, och evangelierna nedtecknades någon gång efter år 70. Den slutsatsen kan man dra, eftersom alla fyra evangelieförfattarna visar kännedom om förstörelsen av templet i Jerusalem som inträffade just år 70. Några decennier in på 100-talet verkar evangelierna ha funnits tillgängliga. Allmänt anses Markus vara skrivet strax efter år 70, Matteus omkring år 75, Lukas c:a år 80 och Johannes ännu något senare. Att man förlägger tillkomsten av det första evangeliet till tiden direkt efter år 70 beror nog i hög grad på att man inte vill att det skall ha förflutit alltför lång tid efter Jesu förmodade död. Men vi kan inte säkert säga när evangelierna först nedtecknades. Det kan lika gärna ha varit flera decennier senare. Själv finner jag en datering av evangelierna till omkring sekelskiftet år 100 (Markus c:a år 90) vara den troligaste. Men jag tänker inte på dessa få sidor ge mig in i en argumentation för något som trots allt är så osäkert. Matteus och Lukas har, detta är den allmänna uppfattningen, kopierat Markus, ofta ordagrant. På grund av den samsyn (grekiska: synopsis), som därigenom råder mellan dessa tre evangelier, kallas de synoptiska. Dessutom finns hos både Matteus och Lukas (förutom unikt material) drygt 200 verser, som är gemensamma för dem båda men inte återfinns hos Markus. Eftersom samma verser genomgående förekommer i ett sammanhang hos Matteus och i ett annat hos Lukas, är det mindre sannolikt att den ene (i så fall Lukas) skulle ha hämtat sitt material från den andre. Detta faktum har föranlett antagandet att de båda hade tillgång till samma källa, ett skrivet dokument som forskarna kallat Q (av tyskans Quelle = källa) och som de antar huvudsakligen ha innehållit en samling visdomsord utan uppgift om när, var eller i vilket sammanhang de yttrats (alltså utan s.k. ramberättelse). Inte heller det gnostiska Thomasevangeliet, som sannolikt bygger på en förlaga som är äldre än bibelns fyra evangelier, berättar något om Jesu liv. Av synoptikerna kan alltså endast Markusevangeliet betraktas som ett oberoende vittnesbörd om Jesus, eftersom Matteus och Lukas inte skrivit självständigt utan kopierat Markus. Det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet, anses av de flesta experter på området vara yngst. Författaren (eller möjligen författarna) av Johannesevangeliet har i huvudsak byggt på samma tradition (skriftlig eller muntlig) som Markus. Möjligen har även Johannes använt Markus eller någon ännu äldre synoptikervariant. Om så är fallet, innebär det att evangelierna inte är fyra olika vittnesbörd om Jesu existens utan faktiskt bara ett enda. Johannes har dock ordnat materialet på ett helt annat sätt än synoptikerna. Trots att så många uppgifter är desamma, misstämmer alltid något mellan Johannes och de tre andra. Berättelsernas ordningsföljd är omkastad. Tider och platser är ofta förändrade. De jesusord hos Johannes som också finns hos synoptikerna förekommer alltsomoftast i andra sammanhang och finns invävda i helt andra scenarier. Det är omöjligt att få beskrivningen av Jesu liv i de synoptiska evangelierna att överensstämma med den i Johannesevangeliet och därigenom omöjligt att rekonstruera Jesu liv. Alla fyra evangelier är, liksom NT:s alla övriga böcker, skrivna på grekiska. Ingen av författarna var ögonvittne till de händelser de beskriver. Författarnamnen Matteus, Markus, Lukas och Johannes är alla senare tillägg. Evangelierna namnges inte när de först citeras, utan först något senare och uppges då vara författade av dessa personer. Markusevangeliet ansågs tidigt vara skrivet av Johannes Markus, som enligt Apg kände både Petrus (12:12) och Paulus (12:24), var bosatt i Jerusalem och en av de första kristna. Traditionen säger att Markus erhöll informationen muntligt direkt från Petrus.1 Men författaren av detta evangelium gör sådana misstag rörande judiska seder och bruk i Palestina som han aldrig skulle ha gjort, ifall en personlig lärjunge till Jesus förmedlat materialet. Exempelvis låter han Jesus basera en argumentation mot fariseerna på Septuaginta, den grekiska versionen av Gamla Testamentet (7:1-23), och yttra, att om en kvinna "skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskapsbryterska." (10:12) Något Jesus inte kan ha sagt, då hos judarna endast män tilläts ta ut skilsmässa. Markus är också okunnig om de geografiska förhållandena i Palestina, och han låter Jesus gå långa omvägar för att komma fram till målet. I exempelvis 7:31 påstår han att Jesus lämnade "trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i mitten av Dekapolisområdet" ["mitten av" utelämnat i 1981 års översättning av NT]. Men om man färdas från Tyros söderut till Galileiska sjön, passerar man inte Sidon, som ligger långt norrut. Dessutom fanns vid denna tid ingen väg mellan Tyros och Galileiska sjön, vilken för övrigt ligger nordväst om Dekapolisområdet och inte mitt i. Inte heller Lukas’ och Matteus’ evangelier skrevs av några ögonvittnen, ty då hade författarna inte behövt plagiera Markus utan kunnat ge egna skildringar av vad som hänt. Alltså är Matteusevangeliet inte skrivet av lärjungen och tullindrivaren Matteus (Matt 10:3), som tidigt påstods. Lukasevangeliets upphovsman anses vara läkaren Lukas, en Paulus’ följeslagare som också skall ha skrivit Apostlagärningarna (Apg). Under alla omständigheter byggde ingen av de tre synoptikerna på någon förstahandsinformation. Johannesevangeliets författare känner i motsats till synoptikerna Jerusalem och de judiska sederna väl. Hans mycket förenklade polemik mot judarna avslöjar emellertid att han knappast var ett ögonvittne till de händelser han skildrar. Och även han verkar ju bygga sin framställning på Markus eller Markus’ källa. Evangeliets sena tillkomst omöjliggör dessutom att det skulle vara skrivet av någon iakttagare på ort och ställe. Vi vet följaktligen inte vilka som skrev evangelierna, men jag hänvisar ändå för enkelhetens skull till dessa personer som författare. Inte heller vet vi var evangelierna nedtecknades. Det var dock knappast i Palestina, och detta är mycket märkligt. Om evangeliernas berättelse är sann, var människorna i Palestina de enda som hade träffat Jesus, hört honom predika och sett honom åstadkomma sina underverk. Varför lät Jesus inte lärjungarna eller andra närstående dokumentera det Gud ville delge mänskligheten? Visserligen framställs lärjungarna som oerhört enfaldiga. De förstår inte vad Jesus säger ens när han talar klarspråk. Efter att två gånger utan resultat förklarat för dem att han snart skall dö, säger Jesus: "Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.’ Av detta begrep lärjungarna ingenting." (Luk 18:31-34) Men någon intelligent person måste väl ändå ha funnits i omgivningen! Ifall nu Jesus verkligen var Guds son, borde han haft insikten att välja lärjungar, som var mogna för denna oerhörda uppgift, lärjungar som åtminstone var skrivkunniga. Om det hela däremot bara är en saga, kommer saken i ett annat läge. Då fanns i verkligheten inga lärjungar och förefaller det tvärtom rimligare att berättelserna nedtecknats långt från de föregivna händelsernas centrum. Vi ser också att Markusevangeliet, där Jesus för första gången nämns i samband med en igenkännbar historisk händelse, uppkommer sent i tiden. Kanske skrevs det först fram emot sekelskiftet år 100, två till tre generationer efter att Jesus troddes ha avrättats, och dessutom (enligt Irenaeus och andra kyrkofäder) i Rom, långt från Palestina. Detta är typiskt för religiösa rörelsers sätt att uppstå och spridas. De som ingenting vet om vad som hänt är oftast de som kan godta och ytterligare uttolka berättelser som bär legendens karaktär.
TEXTERNAS OTILLFÖRLITLIGHET Nya Testamentets "böcker" skrevs ursprungligen för hand på papyrus. Ville man ha ett eget exemplar, var man tvungen att skriva av en avskrift ord för ord. Efterhand spreds avskrifter av avskrifter av avskrifter. Med varje ny kopia uppstod ytterligare ett antal avvikelser från originalet. Detta skedde oftast oavsiktligt. Det kunde röra sig om stavfel, utelämnanden av ord och ibland hela stycken samt även tillägg av ord och stycken, då noteringar tidigare läsare gjort i marginalen kunde uppfattas som om de tillhörde texten. Ibland gjordes även regelrätta förfalskningar. Man lade till och strök allt efter som det passade ens egna syften. På grund av de stridigheter, som rådde mellan olika riktningar alltifrån början, kom även texterna att utgöra slagfält. Frestelsen att förändra dessa måste ha varit stor, då möjligheterna att beivra förfalskningarna var näst intill obefintliga. Vi har inga säkra bevis för att man i detta tidiga skede genomförde systematiska förfalskningar, då vi helt enkelt saknar texter från den allra äldsta tiden att jämföra med. Men biskop Dionysios i Korinth beklagade sig i ett brev till biskop Soter i Rom omkring år 170 över att man ändrade och förfalskade hans egna brev på samma sätt som han visste att man hade ändrat evangelierna: "När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter, när de gett sig på skrifter av mindre värde."2 Vi vet också att man på 300-talet ändrade bibeltexter, exempelvis lade till Jesu ord på korset: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör" (Luk 23:34). På 400-talet infogades den senare så berömda berättelsen i Johannesevangeliet 7:53-8:11 om äktenskapsbryterskan, som Jesus räddar från att stenas genom att säga: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Detta är en berättelse, som saknas i alla äldre handskrifter men senare infördes på olika ställen, även i Lukasevangeliet. På 600-talet förekom massiva systematiska förfalskningar. Vi har i dag lyckats påvisa många sannolika förfalskningar. Dessa är oftast klumpigt gjorda, och detta är också orsaken till att vi upptäckt dem. Hur mycket som lagts till och uteslutits på ett skickligare sätt kan vi enbart spekulera om. Kyrkans män har dock redan från början använt alla till buds stående medel för att skaffa sig så mycken makt som möjligt.
VAD EVANGELIERNA BERÄTTAR OM JESU LIV Låt oss då granska evangelierna innehåll. Vad har de att berätta om Jesu liv? Ja, vi får här för första gången en skildring av detta liv. Frånsett några få data om födelsen och barndomen, som finns hos Matteus och Lukas men inte hos Markus och Johannes, behandlas endast de sista åren i Jesu liv. Vi får följa honom från dopet genom predikningarna och underverken fram till korsfästelsen, uppståndelsen och himlafärden. Det är oerhört viktigt beakta att evangelierna skrevs med den bestämda avsikten att fler skulle komma till tro. Detta innebär att evangelierna är propaganda och inte får betraktas som historiska dokument. Den fråga vi måste ställa oss är om de överhuvudtaget beskriver en faktisk historisk person. Evangelieförfattarna hämtade mycket stoff till sina berättelser ur texter de trodde innehöll profetior om en kommande messias. Dessa omnämnanden av Messias (Kristus) i Gamla Testamentet var aldrig avsedda som profetior utan syftade på den tid då de skrevs. Det var först senare generationer som tolkade dem som profetior. När "Kristus" (den smorde) blev ansett vara ett egennamn och inte en titel, blev sådana passager i Septuaginta (GT på grekiska) som omnämnde Kristus uppfattade som profetiska utsagor om Jesus. Den del av evangeliesagan, som författarna ansåg förebådad i GT och som de lånade därifrån och från andra dåtida judiska föreställningar, kan sammanfattas såsom följer: Jesus kom från Galileen,3 var av Davids stam och föddes i Betlehem4 av en jungfru.5 När han var liten, flydde hans föräldrar med honom till Egypten undan Herodes, som då lät döda en mängd oskyldiga barn.6 Johannes Döparen (enligt judisk tro i skepnad av Elias) beredde väg för Jesus och igenkände honom som Messias.7 Hos judarna fanns en tro på en väldig kamp mellan Satan och Messias, en kamp som enligt Markusevangeliet utspelades i öknen under Jesu fyrtiodagarsfasta. Med Messias skulle enligt judisk tradition undren och profeterandets gåva återkomma. Jesus botade sjuka, blinda och döva.8 Han gick på vattnet och utspisade tusentals människor med endast några bröd och fiskar. Han talade i liknelser och blev inte förstådd.9 Jesus red så in i Jerusalem på en åsna.10 Han förråddes,11 och Judas fick sina trettio silverpenningar. Att förrädarens namn skulle vara Judas och att han skulle vara en av de tolv fick man från sagan om Josef. Av 1 Mos 37:26-28 framgår att det var på Judas’ förslag som Jakobs söner (som var tolv, Josef inräknad) sålde och inte dödade Josef. Priset för Josef, då han såldes av sina bröder, var enligt Gads Testamente och Versio Vulgata (latinsk bibelöversättning från slutet av 300-talet) trettio siklar silver. Enligt Matt 26:15 fick Judas trettio silvermynt för att utlämna Jesus. Liksom den lidande tjänaren i Jesaja 53 dör Jesus sedan en neslig död genom korsfästelse,12 det grymmaste och mest förödmjukande straff som tänkas kunde. Lärjungarna är då skingrade.13 Jesus bjuds på vinäger, man kastar lott om hans kläder14 och han utropar: "Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?15 och dör sedan med orden: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande,16 allt hämtat ur Gamla Testamentet. Att Jesu liv var i enlighet med skriften är i och för sig ingen hemlighet. Det säger evangelieförfattarna rakt ut, uppenbarligen för att övertyga dåtidens judar om att Jesus var Messias. En blint troende kristen kan måhända tolka det som att profetiorna har gått i uppfyllelse. En öppen sanningssökande människa ser nog saken annorlunda. Dessutom är de gammaltestamentliga skrifterna inte de enda källor som evangelisterna öst ymnigt ur. Vid denna tid fanns en tämligen omfattande judisk visdomslitteratur. Hos framför allt Matteus och Lukas hittar vi många uttalanden tillskrivna Jesus som har sina ibland exakta paralleller i denna litteratur. Utmärkande för denna litteraturgenre är att man låter en abstrakt idé, exempelvis visdomen, uppträda som en person som kommer till jorden för att lära och varna människorna. Detta framträder kanske tydligast i Salomos visdom, en skrift från början av nollhundratalet (1:a århundradet) eller tidigare. Där framställs visdomen (själva egenskapen) som en rättrådig man som visar tydlig likhet med Jesusgestalten. Hans fiender konspirerar mot honom, eftersom han motarbetar dem och anklagar dem för laglöshet och felaktig undervisning. Han gör anspråk på att känna Gud och att Gud är hans fader. Man prövar och plågar honom och dömer honom till en skamlig död för att han skall bli befriad (2:12-20). Han kallas även för "Guds son" (5:5).
LÅN FRÅN ÄLDRE HEDNISKA RELIGIONER Men kristendomen har sina rötter inte endast i judendomen. Även andra trosföreställningar har lämnat sina bidrag. Föreställningen om en jungfrulig moder som föder ett gudomligt barn är ett exempel. I de flesta äldre kulturer finns berättelser om hur en gud befruktar en jordisk kvinna, som med jungfrudomen bevarad föder gudens son. Inte heller på den punkten skiljer sig kristendomen från andra religioner. Uppgifterna i evangelierna att Jesus var Guds son och att Maria var jungfru när hon födde honom är säkerligen senare tillägg. Jungfrufödseln omnämns endast hos Matteus (1:18f) och Lukas (1:26f) och förefaller hos båda på grund av textens inre sammanhang vara senare tillägg. I en av de allra äldsta bevarade handskrifterna av Matteusevangeliet (den gammalsyriska Sinaiticus-handskriften från c:a 200 vt) står det uttryckligen att avlelsen skedde på naturlig väg: "Jakob avlade Josef; Josef, med vilken jungfru Maria var trolovad, avlade Jesus, som kallas Kristus" (1:16). Även den kristna föreställningen att Jesus uppstod från de döda efter tre dagar eller på den tredje dagen är ett lån från grannfolken i medelhavsområdet. Enligt denna mycket gamla föreställning föddes gudarna vid vintersolståndet (julen), som enligt den julianska kalendern inföll 25:e december, för att dö på våren i samband med vårdagjämningen (påsken). Folket genomlevde en kort sorgeperiod, varefter man på den tredje dagen eller efter tre dagar firade att guden återuppstått. Förebilderna till evangeliernas tro att Jesus uppstod på den tredje dagen fanns sedan tidigare i den egyptiska guden Osiris. Långt före kristendomens entré på scenen fanns en föreställning i Egypten om Osiris som en gud som led och dog för mänskligheten för att sedan återuppstå på den tredje dagen. Av de gudar och gudamänniskor, som ansågs ha återuppstått från de döda, kan bland andra nämnas Krishna, Dionysos, Asklepios, Apollonios från Tyana, Herakles, Adonis från Syrien (troligen 3:e dagen), Marduk, Tammuz från Babylonien och Attis från Anatolien.17 Även den gamle kyrkofadern Justinus Martyren insåg i mitten av 100-talet den besvärande likheten mellan de hedniska och kristna föreställningarna. Han löste detta problem genom att helt sonika påstå att Djävulen varit framme, gjort imitationer av de kristna sanningarna och spridit dessa till hedningarna, allt för att förleda de kristna.18 Eftersom de hedniska föreställningarna är äldre än de kristna, var det en verklig bedrift av Djävulen att så perfekt imitera de kristna lärorna innan de ens uppkommit! Jesusgestalten har en sida, som Paulus är ovetande om men som evangelieförfattarna lyfter fram i ljuset. Det är Jesu förmåga att göra under. Hela berättelsen i Markusevangeliet är uppbyggd på underverken, och detta i en sådan utsträckning att mycket litet text återstår, ifall man utesluter dessa. Enligt evangelierna botar Jesus sjuka, döva, blinda, lama och stumma. Han gör alldeles som sägs i Jes 35:5-6 att den kommande Messias skall göra. Han driver ut demoner, förvandlar vatten till vin, trollar fram mat, stillar stormar och går på vattnet. Han rentav uppväcker folk från de döda. I dag är det inte många som tar dessa berättelser på allvar. Jag personligen finner det dock inte märkligt ifall en individ med djupare kännedom om naturens lagar än dagens vetenskapsmän äger skulle kunna utföra liknande underverk. Frågan är bara vad det är för mening med att exempelvis förvandla hälsosamt vatten till rusmedel. Den tidens sätt att tänka präglar tydligt berättelsernas innehåll. Jesus gjorde helt enkelt de underverk som samtiden ansåg att profeter kunde utföra. I dag skulle en dylik gudsgestalt inte behöva driva ut demoner. Det visar sig också att det i samtida litteratur står att finna paralleller till alla de underverk som i evangelierna tilläggs Jesus. Det måste ha varit generande för de första kristna att få höra att Asklepios redan utfört alla de mirakler som de skröt om att Jesus gjort och dessutom än storslagnare. För övrigt visar det sig att gestalter som nämnda Asklepios, Mithras, Apollonios från Tyana, Herakles, Dionysos, Buddha och Krishna med flera har levt sina liv på ungefär samma sätt som Jesus. Det är häpnadsväckande att se hur lika dessa gudasöners liv har gestaltat sig. Tyvärr räcker utrymmet här inte till för en jämförande analys, men jag återkommer gärna med en sådan senare. Det står dock klart – såvida Gud inte sänt många av sina söner med direktiv att leva sina liv, alla på samma sätt – att detta är legender.
BRISTEN PÅ ORIGINALITET I JESU UNDERVISNING Men Jesu undervisning då, säger många. Den är ju enastående och framför allt originell. Än i dag verkar denna uppfattning vara dominerande, även i det avkristnade Sverige. Ifall vi granskar endast den positiva sidan av Bibel-Jesus’ undervisning, går i såväl västerländsk som österländsk litteratur oräkneliga paralleller att finna. Kärlek, tolerans, förlåtelse och osjälviskhet har predikats av många, exempelvis Cicero (106-43 fvt) och Seneca d.y. (c:a 4 fvt-65 vt). Om dessa vet vi dessutom att de funnits. Jesus’ speciella undervisningsform var liknelser, en form som vid denna tid var vitt utbredd. Under de senaste århundradena har flera forskare visat att i princip allt som evangelisterna påstår att Jesus sagt äger paralleller i äldre och samtida litteratur, framför allt i judisk. Detta vet alltså teologerna men anser tydligen att allmänheten inte behöver veta hur det förhåller sig. Teologernas ovilja att meddela allmänheten resultaten av sin forskning grundar sig säkerligen på insikten, att kristendomens överlevnad som massreligion är helt beroende av att forskningsresultaten inte kommer till allmänhetens kännedom. Inte ens den så kallade gyllene regeln: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12) är något kristendomen har patent på. Den tanken finns inom de flesta stora religioner. Konfucius (551-479 fvt) säger: "Gör inte mot andra det du inte vill skall göras mot dig.19 Och den judiske läraren Hillel (födelseåret okänt – död c:a 10 vt) hävdar: "Gör icke mot andra det som vore obehagligt för dig själv – detta är lagens kärna, allt det övriga är blott utläggning.20 "Du skall älska din nästa såsom dig själv" (bl.a. Matt 19:19), är en annan regel som Jesus anses vara upphov till. Men den finns med exakt samma ord i 3 Mos 19:18 och är alltså ingenting som Jesus har kommit på. Detta utgör givetvis inget bevis för att Jesus inte har funnits. Antingen har evangelieförfattarna konstruerat Jesu undervisning av äldre material eller har Jesus själv byggt sin undervisning på sådant. Men det visar klart att såsom Jesu undervisning framställs i evangelierna är den inte på något sätt unik. Har Jesus funnits och varit en budbärare från himlen, borde han ha efterlämnat en undervisning som i väsentliga avseenden varit ny och därför mottagits som en uppenbarelse. Någon sådan väsentligen ny undervisning finns inte i evangelierna.
JOSEF, MARIA OCH LÄRJUNGARNA Låt oss även skärskåda några av de övriga aktörerna i evangelierna. Pontius Pilatus, Herodes den store och Johannes Döparen är exempel på personer som funnits. Detsamma kan knappast sägas om Josef, Maria och de flesta av lärjungarna. Enligt judisk tro skulle två smorda, två messias komma och befria judarna från deras förtryckare. Den ene skulle härstamma från kung David och alltså vara Davids son.21 Om den andre fanns olika förslag. I Dödahavsrullarna finns belagt att esseerna trodde att han skulle härstamma från Moses broder Aron. En annan riktning (troligen fariseerna) trodde att han skulle härstamma från Josef (alltså vara Josefs son), en av Jakobs tolv söner.22 Men hur skulle man känna igen Messias när han kom? Ett av de säkrare sätten var naturligtvis att förvissa sig om att han var av rätt härkomst. Eftersom ett av evangeliernas mål var att visa att Jesus var Messias (grekiska: Kristus), tillgodosåg evangelieförfattarna diplomatiskt båda riktningarna. Dels lät man Jesus födas i Davids födelsestad Betlehem och införde man en släkttavla, som går tillbaka till kung David. Dels gav man Jesus en styvfar vid namn Josef. Förutom att uppfylla profetian spelar Josef en obetydlig roll. Han omnämns överhuvudtaget inte alls i det äldsta av de fyra evangelierna. Inte heller Paulus nämner Josef. Detta är i och för sig inte märkligt, då han inte ens känner någon historisk Jesus. Således är Paulus lika ovetande om Maria. Hon är en kvinna som verkar minst lika mytisk som Josef. Flera äldre gudamödrar har med Maria (eller det hebreiska Miriam) besläktade namn, så Maia, Myrrha, Maira och Maya. Även Jesu tolv lärjungar är diktade figurer. Med det material som finns tillgängligt i dag finns ingen anledning tro att lärjungarnas vare sig namn eller antal skulle motsvaras av något i verkligheten. De flesta lärjungar spelar en mycket undanskymd roll och verkar mest fungera som utfyllnad för att antalet skall bli just tolv. Det lustiga är dock att om man räknar de i evangelierna namngivna lärjungarna, blir deras antal inte tolv, utan faktiskt fjorton. Var och en av de tre synoptikerna har en lista på de tolv lärjungarnas namn. Hos Markus och Matteus finns denna lista i ett sådant sammanhang i texten att stark misstanke föreligger att den är instoppad i efterhand. Lukas insåg uppenbarligen att namnlistan bröt kontinuiteten i Markusevangeliet, eftersom han anpassade berättelsen för sitt evangelium. Hans lista på lärjungarna innehåller dessutom en "Jakobs son Judas", där Markus och Matteus i stället uppger Taddaios. Johannes namnger bara sju lärjungar, däribland Natanael (1:45), vilken saknas hos synoptikerna. Hos synoptikerna sägs Petrus, Jakob och Johannes vara de främsta lärjungarna. I Johannesevangeliet får bara Petrus plats, och han spelar dessutom en mindre framträdande roll. Den Petrus, den Jakob och den Johannes som Paulus beskriver verkar inte ha varit några personliga lärjungar till Jesus. Allt detta tyder på att traditionen att lärjungarna var tolv till antalet är äldre än deras namn. Men även uttrycket "de tolv" kan vara tillagt i efterhand. Johannes introducerar lärjungarna först i vers 6:60, och vi får där veta att de är "många". Därefter står i vers 6:67: "Jesus sade till de tolv". Att uttrycket "de tolv" används, utan att man tidigare fått veta att Jesus utvalt tolv lärjungar, tyder på att detta är ett senare tillägg eller något som intvingats i en existerande berättelse. Dessutom stör formeln "de tolv" läsrytmen i Markusevangeliet och verkar därför vara ett senare instopp även där. Själva tolvtalet bygger på det äldre Israels organisation i tolv stammar. I Barnabasbrevet, som är ungefär samtida med de fyra evangelierna, sägs att Messias skall utse tolv män som ledare för det nya Israel, och eftersom Israel bestod av tolv stammar, krävdes tolv lärjungar för att varje stam skulle få sin egen ledare. Den tidigaste skribenten, Paulus, känns inte heller vid några tolv lärjungar. Hans enda omnämnande (1 Kor 15:5) är med stor sannolikhet en senare förfalskning. På ett annat ställe (2 Kor 11:13) undrar Paulus hur man skall kunna skilja de falska apostlarna från de äkta – själv ansåg han sig naturligtvis vara en äkta – en obehövlig fundering ifall Jesus redan utvalt tolv. Allt detta kan leda till endast en slutsats: Jesu tolv lärjungar är en senare fiktion och så även de fjorton namnen.
JESU FÖDELSE OCH BARNDOM Varken Markus eller Johannes berättar något om vad Jesus gjorde innan han döptes av Johannes Döparen i vuxen ålder. Berättelserna hos Matteus och Lukas om vad som tilldrog sig före Jesu födelse, om hans barndom och uppväxt, är rena legender och saknar trovärdighet. Enligt Lukas (1:26f) besöker en ängel Maria och förvarnar henne om födelsen. Josef och Maria reser från Nasaret, där de bor, till Betlehem för att låta skattskriva sig. Där föder Maria Jesus, och herdar besöker den nyfödde som ligger i en krubba. Några veckor senare reser familjen till Jerusalem för att låta rena barnet i templet och återvänder sedan hem till Nasaret. Matteus (1:18f) bjuder oss en helt annan berättelse. Enligt honom besöker ängeln Josef och inte Maria. Jesus föds i Betlehem där de bor utan att Nasaret eller skattskrivningen nämns. En stjärna, som inte omnämns hos Lukas, leder stjärntydare till det hus – inte stall, där Jesus finns. Sedan stjärntydarna gett sig av, flyr familjen till Egypten undan Herodes den store, som i Betlehem med omnejd låter döda alla gossar, som var två år eller yngre. Efter Herodes’ död reser de tillbaka till Palestina men vågar inte återvända till Judeen av rädsla för Herodes’ son, som då är regent där. De bosätter sig i stället i Nasaret, där de inte tidigare bott och där en annan av Herodes’ söner, den grymme Herodes Antipas, regerar. Matteus och Lukas är som synes oense om det mesta. De har till och med olika besked att ge om vilket år Jesus föddes. Enligt Matteus (2:1) föddes Jesus under Herodes den stores regeringstid, som sträckte sig från år 40 fvt fram till hans död år 4 fvt. Samma uppgift har också Lukas (1:5). Men sedan säger han att Jesus föddes i samband med "den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien" (2:2). Vi tror oss veta från historien att denna skattskrivning ägde rum minst nio år efter Herodes’ död, eftersom Quirinius inte tillträdde sitt ämbete förrän år 6 vt (det finns inget år noll). Josefus nämner att kejsar Augustus registrerade förmögenhetsförhållandena i Judeen år 6 vt och att detta var den första folkräkningen.23 Skattskrivningen år 6 var dock provinsiell och inte som Lukas felaktigt uppger världsomspännande (2:1). Det är mycket osannolikt att Josef och Maria skulle ha begivit sig från Galileen till Betlehem, som ligger i Judeen, för att låta skattskriva sig. År 6 var Galileen i motsats till Judeen självstyrande och inte skattskyldigt under romarna. Josef uppges ha varit tvungen att bege sig till Betlehem, eftersom han härstammade från kung David och Betlehem var Davids födelsestad (Luk 2:4). Men David levde tusen år och minst 30 generationer före Josef. Efter så lång tid måste varenda person i Palestina härstamma från David och Josef vara en avkomling till de flesta av Davids samtida. Tänk om alla svenskar, som i dag ansågs härstamma från Olof Skötkonung, skulle få order om att infinna sig i hans födelsestad! Dessutom måste den skattskyldige ha skattskrivits på sin hemort, där han kunde uppvisa sin egendom. Och även om Josef hade varit tvungen att bege sig till Betlehem, varför tog han med sig Maria som snart skulle föda? Vi vet från romerska skattskrivningar i Egypten att det hade räckt om en person infunnit sig hos taxeringsmyndigheten. Lukas’ berättelse är alltså inte sann. Än mera. Herodes förövade inte någon sådan massaker på gossebarn som Matteus omtalar. Ingen historiker känner till händelsen, inte ens Josefus, detta trots att han avskydde Herodes och utförligt beskrev dennes regeringstid. Mördandet av de oskyldiga barnen är ett sagomotiv. Berättelsen finns i något olika utformning i legender om både Moses och Krishna. Den logiska slutsatsen av detta blir naturligtvis att ingen av författarna visste när Jesus var född och därför fabricerade var sin berättelse.
I Getsemane förråddes och tillfångatogs Jesus. Varför Judas förrådde Jesus och vad det var han förrådde förblir ett mysterium. Alla visste ju vem Jesus var, vad han predikade och var han befann sig (se Mark 14:49). Men det var väl så att även Jesus måste förrådas av en vän för att sagan skulle bli fulländad. Mönstret känns igen från många andra sagor. Strax innan Jesus tillfångatogs, lät han Petrus, Jakob och Johannes följa med honom avsides. Väl på plats, bad han de tre lärjungarna stanna och vaka, medan han själv gick längre bort för att bedja. När han återvände fann han dem sovande. Detta förlopp upprepas två gånger till med samma resultat. Trots att Jesus här bad ensam, långt ifrån lärjungarna, som dessutom sov, har alla synoptikerna redogjort för vad Jesus sade i sin bön. Vem gav då evangelieförfattarna information om hur Jesu bön löd? Dylikt är ingenting man väntar sig att finna i en berättelse, som är avsedd att skildra en verklig händelse. Om det däremot är texten till ett drama, är händelseförloppet fullt naturligt. I en pjäs som spelas för publik säger skådespelarna ofta sådant som är avsett enbart för publiken. De med kristendomen konkurrerande kulterna eller religionerna, exempelvis mithraismen, var alla mysteriereligioner. Det finns all anledning anta att även kristendomen började som en sådan. Det gällde att locka så många människor som möjligt till den nya läran, och det gjorde man inte med en torr teologi. Mysteriereligionerna invigde sina medlemmar i kultens hemligheter. Detta skedde vid ett särskilt tillfälle genom framställning av kultmyten i ett mysteriespel. I former liknande vår tids teater spelades ett drama, vari guden–frälsaren hade huvudrollen. Hos synoptikerna är händelserna från Getsemane och framåt alla skildrade som självständiga akter i ett skådespel. Denna del av evangelierna, vilken handlar om Jesu lidande och död, kallas passionshistorien. Även om Johannes, och till viss del också Lukas, avviker från de övriga, är likheterna så stora att forskarna anser åtminstone denna del av evangelierna vila på historisk grund. Genom omfattande undersökningar har man försökt rekonstruera de sista dagarna i Jesu liv. Att berättelsen i vissa enskildheter rimmar väl med den kunskap vi i dag besitter om livet i Jerusalem för 2000 år sedan, tolkas som bevis för att Jesus levat sina sista dagar ungefär som passionshistorien skildrar dessa. Men oavsett om evangelierna bygger på historiska fakta eller är fria fantasier, skrevs de i det bestämda syftet att få folk att tro att det som berättas i dem hade hänt. Av just den anledningen var man tvungen att göra berättelsen trovärdig. Också moderna romanförfattare eftersträvar att skildra miljöerna så trovärdigt som möjligt. Men för den som söker sanningen är det inte på långa vägar så viktigt att finna sådana detaljer som överensstämmer med verkligheten, som att finna andra sådana som inte gör det. Därför vill jag påvisa några av de många orimligheterna även med denna berättelse. Sedan Jesus i akt 1 tillfångatagits, ställs han i akt 2 inför Stora rådet (Mark 14:53f). I Mishna (den äldsta delen av Talmud) finns uppgifter om hur det judiska rättsväsendet fungerade under 100-talet. Vi kan inte vara säkra på att det fungerade exakt likadant 100 år tidigare, men i ett så starkt traditionsbundet samhälle som det judiska bör Mishna ändå ha relevanta upplysningar att ge oss. Rättegången mot Jesus hölls på natten trots att processer ifråga om brott som är belagda med dödsstraff enligt Sanhedrin 4:1 måste föras på dagen. Enligt alla fyra evangelierna hölls förhandlingarna på en fredag. Enligt Johannes (19:14) var det dagen före påsk, enligt synoptikerna (Mark 15:42 par) påskhögtidens första dag. Sanh. 4:1 meddelar ett totalt förbud mot domstolsförhandlingar på tillredelsedagen till en sabbat, alltså fredag, och på dagen före en högtidsdag. En rättegång under själva påsken var naturligtvis helt utesluten. Det vore som om vi skulle hålla en rättegång på julaftons kväll. Jesus dömdes till döden på morgonen omedelbart efter rättegångens slut, trots att en dödsdom inte fick avkunnas förrän tidigast följande dag (Sanh. 4:1). Skälet till dödsdomen uppges vara att Jesus hädade genom att utge sig för att vara Messias (Mark 14:64). Men endast genom yppande av gudsnamnet gjorde man sig skyldig till hädelse (Sanh. 7:5). De följande akterna, tre och fyra, handlar om när Petrus tre gånger förnekar Jesus, varvid tuppen (en symbol för solguden) gal, samt om Judas som ångrar sin handling och begår självmord. I akt fem (Mark 15:6f) har Pilatus förhört Jesus utan att finna honom på något vis skyldig. Markus säger: "Vid högtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, den som de bad om" (15:6). Evangelieförfattarna vill nu få oss att tro att Pilatus med hela den romerska garnisonen bakom sig inte hade kurage nog att frige Jesus. Det är samme Pilatus som i andra källor beskrivs som omedgörlig och hänsynslöst hård.24 I stället skall han ha låtit folket välja huruvida Jesus eller Barabbas (som enligt Matt 27:17 också hette Jesus) skulle friges. Pilatus skulle då naivt ha trott att folket skulle välja Jesus och inte Jesus Barabbas, en frihetskämpe som dessutom nyligen deltagit i ett uppror mot romarna (Mark 15:7). Namnet Barabbas betyder för övrigt son av fader, dvs. Farsson, ett omöjligt namn, emedan alla män ju är söner till sina fäder. Men att vara son till sin fader (i himmelen) är som bekant något Jesus enligt Johannesevangeliet påstår om sig. Jesus Barabbas blir därmed ytterligare ett namn på Jesus Kristus. Folket skulle då ha haft att välja mellan två sidor av samma person. Det finns inga belägg för att romerska guvernörer hade för vana att låta folket få benåda en fånge vid någon högtid. Josefus, som noggrant redogjorde för alla förmåner som judarna åtnjöt, nämner ingenting om detta.25 Det hela framstår alltmer som ett fiktivt, om än intressant drama. I akt sex dömer Pilatus Jesus till döden. Jesus piskas, smyckas med törnekrona och förs till Golgata. I akt sju korsfästs Jesus tillsammans med två rövare. "Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen" (Matt 27:45). "Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade" (Matt 27:51). Ingen av dessa båda händelser, som enligt synoptikerna skall ha inträffat vid Jesu död, finns omnämnd någon annan stans. Inte ens Plinius d.ä. eller Seneca d.y., som båda var samtida med Jesus, bodde relativt nära Palestina och dessutom noterade alla naturfenomen av vikt, har rapporterat om någon jordbävning eller solförmörkelse vid denna tid. Enligt alla fyra evangelierna avrättades Jesus på en fredag i samband med det judiska påskfirandet (Joh 14:14, Mark 15:42 par). Under biblisk tid inleddes detta på kvällen vid solnedgången den 15:e nisan (dygnet räknades från solnedgång till solnedgång) och varade i sju dagar. Nisan är den första månaden i den judiska månkalendern och börjar efter vårdagjämningen med den första nytändningen av månen. Det innebär att det alltid är fullmåne när den judiska påsken infaller. Luk 23:45 uppger att "det var solen som förmörkades". Nu är det så att en solförmörkelse inte kan inträffa vid fullmåne. Månen kan förmörka solen endast vid övergången från nedan till ny, emedan detta är det enda tillfälle då månen träder mellan solen och jorden och därigenom kan hindra solens strålar från att nå jordens yta. Synoptikernas version av händelseförloppet avviker naturligtvis som vanligt från vad Johannes berättar. När Jesus enligt synoptikerna satt i lugn och ro och intog den sista måltiden med lärjungarna, hade Johannes redan spikat upp honom på korset! Enligt synoptikerna korsfästes Jesus först dagen därpå, den 15:e nisan. I akt åtta dör Jesus. I akt nio kommer så Josef från Arimataia och lägger Jesus i sin gravkammare som han låter försluta med en stor sten. Pilatus låter sedan sätta ut vakter framför graven. I akt tio stiger en ängel ned, skrämmer bort vakterna och öppnar graven. Akt elva handlar om uppståndelsen, varvid ett antal kvinnor kommer till graven, finner stenen bortrullad men inte vågar gå in. Detta och det följande händelseförloppet är som taget ur romanen Chaireas och Kallirhoe (3:3) av Chariton.26 I akt tolv möter de elva kvarvarande lärjungarna (Judas hade ju tagit sitt liv) den uppståndne Jesus. Matteus och Markus låter detta ske i Galileen, enligt Markus (16:14) när lärjungarna ligger till bords, enligt Matteus (28:16) uppe på ett berg. Tvärtemot dessa båda säger Lukas (24:33f) att Jesus visade sig för lärjungarna i Jerusalem. Johannes (20:19f) hävdar även han att Jesus visade sig i Jerusalem, t.o.m. två gånger, men då för alla tolv lärjungarna, dessutom, i det senare tillagda slutet (kap. 21), även för sju lärjungar i Galileen.
Av evangelieberättelserna återstår bara några kringflytande vrakrester, sedan vi skalat bort allt som uppenbarligen inte är sant, och det är mycket mer än jag har kunnat visa i denna artikel. Från teologiskt håll anser man att dessa kvarvarande rester är beviset för att Jesus funnits. Dessa går inte att bortförklara! Det må vara sant. Men om en läsare finner att de flesta uppgifter i en bok inte är grundade på fakta utan lånade från olika sagoböcker, vore han en dåre om han ändå drog den slutsatsen att de uppgifter han ännu inte kan vederlägga är riktiga. Dels kan författaren ha tagit uppgifterna ur någon för läsaren okänd källa eller kan författaren helt enkelt ha gripit dem ur luften. Att hitta ursprunget till varenda detalj är omöjligt. I detta sammanhang bör vi också minnas, att endast en mycket liten del av antikens rika litteratur bevarats till vår tid, inte minst på grund av de kristnas avsiktliga förstörelse av biblioteket i Alexandria år 389 vt. Om man efter denna långt ifrån fullständiga genomgång av Jesus-sagan fortfarande tror att Jesus funnits, bör man för sig själv kunna besvara följande frågor:
Vad som verkligen har legat till grund för kristendomens uppkomst är på grund av bristen på tillförlitligt källmaterial fortfarande höljt i dunkel. Vi kan inte veta om det funnits någon person som verkat som förebild för Jesusgestalten. Däremot kan vi med stor visshet hävda, att om en sådan person funnits, så finns hans liv inte beskrivet i evangelierna. Som tydligt visats, använde de som diktade sagan om Jesus sin tids litterära källor för att konstruera ytterligare en i raden av gudar och frälsare. Jesu liv utformades så, att läsaren skulle tro att Messias redan återkommit i Jesu gestalt. Detta åstadkom evangelieförfattarna genom att gestalta Jesu tillvaro såsom judarna genom sina profeter i skrifterna fått beskrivet att Messias liv skulle framstå. Dessutom är Jesu liv skildrat så, att det överensstämmer med äldre och samtida frälsargestalters. Underverken var kopior av vad granngudarna åstadkommit. Helbrägdagörelserna lånades från berättelserna om hur den grekiske guden Asklepios botade sjuka. Jesu undervisning var inte ny utan sammanställdes ur framför allt judisk men även gnostisk och annan litteratur. Några föreställningar kom från stoikerna, andra från nyplatonikerna, mycket var grekiskt och hellenistiskt allmängods.
I sina berättelser lät evangelieförfattarna fiktiva gestalter stå
ansikte mot ansikte med historiska personer. Så fick Pontius Pilatus och Johannes
Döparen utgöra det nödvändiga betet för att mänskligheten skulle svälja
historiciteten i berättelsen om Jesus, Josef, Maria och lärjungarna. Och mänskligheten
svalde betet – med hull och hår! Copyright © 1999 Roger Viklund
NOTER 1 Eusebios Kyrkohistoria 3,39:15-16. 2 Eusebios Kyrkohistoria 4,23:12. 3 Jes. 9:1f, enligt rabbinsk tradition skulle Messias komma från Galileen. 4 Mika 5:2, 2 Sam 5:2. 5 Jes 7:14, 8:8, 8:10. 6 Hos 11:1, 2 Mos 1-15ff. 7 Jes 40:3, Mal 3:1. 8 Jes 53:4, 61:1ff. 9 Ps 78:2, Jes 6:9. 10 1 Mos 49:10f, Sak 9:9, Ps 118:26f. 11 Ps 41:10, 55:13-15. 12 Ps 22:17, 5 Mos 21:22f. 13 Sak 13:7. 14 Ps 69:22, 22:19. 15 Mark 15:34, inledningen till Psaltarens psalm 22. 16 Luk 23:46, Ps 31:6. 17 Brückner, M. Der sterbende und auferstehende Gottheiland in den orientalischen Religionen und ihr Verhältnis zum Christentum (1920), ss. 16ff. 18 Justinus Martyren, Apologie 2:69, 1:21. 19 Analekterna 15:23. 20 Bab Talm. Sabbat, 31a. 21 Jes 11:1. 22 Detta finns tidigast belagt i Babyloniska Talmud, som kanoniserades ungefär samtidigt som evangelierna men som bevarat material från första århundradet fvt. I Aggada, som innehåller rabbinska uttolkningar av Talmud och som är tillkommen under de första fem kristna århundradena, identifieras den lidande tjänaren i Jesaja 53 med messias. Och beskrivningen av hans lidande anses i Aggada syfta på Messias ben Josef – alltså, Josefs son Kristus. 23 Josefus, Jud. gamla hist. 18:1-5, Jud. krig mot romarna 2:117-18. 24 Filon, Embassy to Gaius 38:300-3. 25 Judarnas gamla historia 14:185-267. 26 Skriven troligen i mitten av nollhundratalet.
|
