Stefan Gustavssons kritik baserar sig i endast liten omfattning på mina åsikter. Hans artikel handlar mer om att framföra sina egna argument till stöd för att Bibelns Jesus har funnits. Han bemöter visserligen min artikel som publicerades i Aftonbladet 2006-01-06,[1] men han beaktar sällan mina ståndpunkter. Orsaken är säkert att Stefan Gustavsson har läst endast artikeln och inte min bok. Artikeln var komprimerad på grund av det begränsade utrymme som tidningar tillåter och dessutom beskuren av Aftonbladet, varför många aspekter inte framkom.

 

 

UTOMKRISTNA VITTNESBÖRD

 

När man värderar källor är det av vikt att de är skrivna så nära i tiden som möjligt den händelse de påstås skildra. Är källan av senare datum och det redan finns en viss uppfattning bland folk (och just denna uppfattning ifrågasätts), måste man trovärdigt kunna visa att denna senare källa hämtat sina uppgifter från äldre oberoende källor, för att den ska kunna ges någon tyngd. Om kristna redan är av den uppfattningen att Jesus har korsfästs av Pilatus och denna uppfattning är känd även bland icke-kristna, blir en författares uppgift om just detta av liten eller ingen vikt om det inte går att visa att denna författare hämtat sin uppgift någon annan stans än från kristna. Ty i annat fall rör det sig bara om hörsägen.

 

Låt oss skärskåda Stefan Gustavssons påståenden. Han säger att vi ”har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus, eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv.” Det måste betyda fram till ca år 180 vt. De tio källor han uppger är Josefus, Tacitus, Plinius den yngre, Flegon, Tallus, Suetonius, Lukianos, Kelsos, Mara Bar-Serapion och Talmud (min stavning). Av dessa är Talmud och möjligen ytterligare skrifter skrivna efter år 180, och således inte tillkomna inom 150-årsperioden.

 

Stefan Gustavsson sammanblandar två faktorer som om vore de av samma vikt. Icke-kristna källor som nämner Jesus är av stor vikt för vår bedömning om Jesus har funnits eller ej. Icke-kristna källor som nämner kristnas tro på Jesus är av ingen vikt för denna bedömning. En bit in på 100-talet finns evangelierna tillgängliga. Ignatios bekräftar ca år 110 många av de föreställningar som förekommer i evangelierna (även om det inte går att visa att han kände till evangelierna). Plinius intygar att kristna på 110-talet dyrkade Kristus som Gud. Författare som nämner Jesus när evangelieföreställningarna redan är spridda ger inga bevis för att Jesus har funnits såvida det inte går att visa att de är oberoende källor och att de hämtat sin information från annat håll än från kristna.

 

Josefus Flavius

Den äldsta skrift där Jesus omnämns är ”Judiska fornminnen” skriven av den judiske historikern Josefus Flavius och utkommen 93/94 vt. Här nämns Jesus på två ställen. Det råder inget tvivel om att åtminstone delar av Jesusomnämnandena hos Josefus är förfalskningar. Frågan är om Josefus alls skrev om Jesus. Jag påstår att det är osannolikt att Josefus nämnde Jesus över huvud taget. En fullständig argumentation för den positionen skulle bli alldeles för omfattande för detta inlägg och jag hänvisar därför den intresserade till min artikel: Skrev Josefus något om Jesus? Men mycket kort kan följande sägas:

 

I bok 18 av ”Judiska fornminnen” finns ett stycke kallat ”Testimonium Flavianum” (hädanefter TF).[2] TF bär en så klart kristen prägel – exempelvis sägs Jesus vara förmer än en människa och Messias – att en jude som Josefus aldrig skulle ha kunnat skriva detta.

Hela stycket om Jesus i ”Judiska fornminnen” är dessutom felplacerat, då det förekommer i ett sammanhang som handlar om olyckor som drabbat judarna och en jude knappast kan ha uppfattat Jesu avrättning som en stor olycka för judarna.

 

Inte heller är TF känt i historien förrän på 300-talet, då Eusebios från Caesarea påstår att han citerar passagen. Alla tidigare kyrkofäder har underlåtit att hänvisa till TF. På 800-talet synes patriarken Fotios ha ägt en handskrift av ”Judiska fornminnen” som heller inte innehöll TF.[3]

Jesus omnämns också senare i ”Judiska fornminnen”, där det sägs att ”Jakob, brodern till Jesus som kallas Kristus” avrättades.[4] Även här stöter vi på problem, då Jesus också denna gång kallas för Kristus, alltså Messias. Judarna har aldrig erkänt att Jesus var messias, varför skulle då juden Josefus påstå det? Detta allra helst som han bara hyste förakt för alla de övriga nio män han beskriver, vilka uppträdde som vore de messias.

 

Dessutom identifieras Jesus genom att han kallas Kristus (alltså Messias). När Josefus skrev på 90-talet kan namnet Jesus Kristus inte ha varit känt i de breda folklagren och Josefus, som skrev för grekisktalande i hela Romarriket, lyckades därmed inte identifiera Jesus för läsaren. Det är just för att rädda denna senare passage som de troende måste rädda också TF. I TF förklarar nämligen Josefus vem Jesus var, att han var messias, alltså kristus. Men att Josefus skulle ha skrivit att Jesus var messias är just det minst troliga. Allt detta tyder på att Josefus aldrig nämnde Jesus, utan att omnämnandena är senare tillägg och Jesus därför inte finns bevittnad av någon historiker under nollhundratalet.

 

Kristus – inte Jesus

Frånsett de tvivelaktiga Josefus-passagerna är Jesus inte alls omnämnd på nollhundratalet och vi måste söka oss in på 100-talet till en tid då evangelieberättelserna började spridas. Och vi hittar nu heller inga omnämnanden av Jesus så som Stefan Gustavsson påstår. Vi hittar i stället några omnämnanden av Kristus. Detta är en viktig distinktion, då Kristus inte är ett egennamn utan en titel och uppgifter om Kristus därmed inte lika troligt härrör från exempelvis romerska källor, där givetvis namnet Jesus skulle ges.

 

Suetonius

Suetonius nämner inte Jesus. Han säger att en viss Chrestus skulle ha varit på plats i Rom ca år 50 (20 år efter att Jesus skall ha avrättats) och uppviglat judarna.[5] Chrestus var ett vanligt namn bland slavar och frigivna och därmed kan vi utgå ifrån att det rör sig om en annan person än Bibelns Jesus.[6] (För utförligare resonemang om Suetonius, se min artikel Suetonius’ Chrestus)

 

Plinius

Plinius säger ca år 112 att kristna sjöng sånger till Kristus såsom till Gud.[7] Detta är inget som helst bevis för att Jesus skall ha varit en fysisk person närmare ett århundrade tidigare. Att kristna vid denna tid dyrkade Kristus som en Gud är inget som betvivlas. Det gjorde Paulus redan på 50-talet.

 

Tacitus

Tacitus är förutom Josefus faktiskt den enda utombibliska källa av de tio som Stefan Gustavsson åberopar som äger någon styrka. Omkring år 115 skriver han att Kristus ”hade lidit dödsstraffet under Tiberius regering genom dom av proku­ra­torn Pontius Pilatus”.[8] Frågan är, bygger då Tacitus detta på kristna eller icke-kristna källor? Vi kan givetvis inte veta det. Men det finns inget som tyder på att han bygger på oberoende källor. Hade han hämtat uppgifterna från exempelvis romerska protokoll skulle där inte ha stått Kristus utan Jesus. Tacitus ger också Pilatus fel ämbetstitel. Han kallar honom för prokurator, vilket var ämbetstiteln för en ståthållare på Tacitus’ tid, och inte prefekt, vilket var vad Pilatus benämndes på sin tid och vad som skulle ha stått i romerska protokoll. Sammantaget tyder detta på att Tacitus återger det han har hört från kristna och att han därmed inte styrker Jesu historicitet. (För utförligare resonemang om Tacitus och Plinius, se min artikel Tacitus och Plinius – Jesusvittnen eller kristnavittnen?)

 

Lukianos

Övriga åberopade vittnen är värdelösa som bevis. Lukianos skrev först omkring år 170 och nämner Jesus (utan att använda namnet Jesus) i en skönlitterär text. Men en så sen text som inte har några tecken på varifrån informationen har hämtats är av inget bevisvärde. (För utförligare resonemang om Lukianos, se min artikel Lukianos, satirikern från Samosata)

 

Kelsos

Kelsos ska ha skrivit sitt verk år 178 och vi har väsentliga delar bevarade genom citat hos Origenes som skrev en motskrift.[9] Men det enda vi kan säga om Kelsos är att mot slutet av 100-talet var föreställningen om att Jesus funnits spridd och att judarna ifrågasatte den evangeliska föreställningen.

 

Mara Bar-Serapion

I ”Människor och tro” den 27/1 påstod Sören Wibeck att Mara Bar-Serapion är det äldsta utomkristna vittnesbördet. Mara Bar-Serapion skriver om de öden som drabbat visa personer och att folkens övergrepp på dem inte har medfört något gott för folken. Han tar som exempel, Pytagoras, Sokrates och säger också att ”judarna mördade sin vise konung”. Sören Wibeck: "Året tros vara 73". Detta är en ren blunder. Bara för att Mara Bar-Serapion förutsätter judarnas nederlag i kriget 66-73 betyder det inte att han skrivit omedelbart efter år 73. Han skriver ju i övrigt om händelser som inträffat många hundra år tidigare. Detta är typiskt för metoderna man använder för att datera skrifter. Markus har skrivits efter år 70, och då givetvis direkt efter år 70. Mara Bar-Serapion har skrivit efter år 73 och då givetvis direkt efter år 73. Vi har ingen möjlighet att datera detta brev med större noggrannhet än till tiden efter år 73. Det finns inget som hindrar att brevet har skrivits på 200-talet och i varje fall är en datering till 100-talet mycket troligare än en datering till år 73.

 

Det bör också påpekas att brevet innehåller flera felaktiga uppgifter, som att Pytagoras dödades av sina landsmän och är även därför tvivelaktigt till sanningshalten. Och hur ska vi veta att "vise konung" avser Jesus. Det kanske avsåg någon annan messiaspretendent från den tiden eller från en annan tid. Uppgiften att judarnas kungadöme utplånades efter att de dödat sin vise konung stämmer inte med händelserna år 70, då judarna vid den tiden inte hade något kungadöme. Det sista riktiga kungadömet gick under när babylonierna intog Juda år 586 fvt. Visst kan man möjligen se det mackabeiska riket också som ett kungadöme, men även det gick under långt innan Jesus ska ha levat. Och åsyftar Mara verkligen Jerusalems förstörelse så kan han lika gärna ha avsett den minst lika totala förstörelsen av Jerusalem år 135 i samband med det andra judisk-romerska kriget.

Den vise konungen kan visst avse Jesus, men det är inte helt säkert. Ska man tro att "vise konung" avser Jesus uppkommer många fler problem. Varifrån har Mara fått uppgifterna att det var judarna som dödade Jesus? Något sådant står inte i evangelierna och anses inom forskningen inte vara fallet, men var en föreställning som senare uppstod bland kristna och visar att Mara i så fall bygger på kristna uppgifter. Brevet har inget bevisvärde alls. (För utförligare resonemang om Mara, se min artikel Mara Bar-Serapion som Jesusvittne).

 

Tallus

Tallus’ och Flegons så kallade vittnesmål finns bevarade endast genom ett omnämnande av Julius Africanus, en kristen som skrev omkring år 220 vt, och vars verk i sin tur refererades till av bland andra Eusebios på 300-talet. I samband med att Julius Africanus skriver om det mörker som föll vid tiden för Jesu korsfästelse finner han det konstigt att Tallus förklarade det vara en solförmörkelse[10] (som inte kan inträffa under den judiska påsken då det alltid är fullmåne). Men Tallus behöver över huvud taget inte ha nämnt Jesus utan endast en solförmörkelse vid den tiden, något som Julius Africanus tolkade som den solförmörkelse som ska ha inträffat när Jesus dog. Vi vet heller inte när Tallus skrev, endast att det var före år 180 vt. Det kan således mycket väl ha varit långt in på 100-talet och i så fall alldeles för sent för att utgöra något oberoende vittnes­mål. Det finns inget skäl anta att den Allos som Josefus nämner år 93,[11] skulle vara den Tallus som Julius Africanus åberopar. (För utförligare resonemang om Tallus, se min artikel Tallus som Jesusvittne).

 

Flegon

Genom andra källor tror vi oss veta att Flegon skrev först på 140-talet. Efter att Julius Africanus skrivit om Tallus säger han att också Flegon rapporterade om en solförmörkelse. Enligt Africanus skall Flegon ha sagt att den inträffade under kejsar Tiberius’ regeringstid (14–37 vt) mellan den sjätte och den nionde timmen. Men omnämnandet hos Eusebios tyder på att Flegon inte nämnde Jesus utan att det år 32 i den sjätte timmen inträffade en jordbävning i Bitynien vid Svarta havet mer än 800 km från Jerusalem, samt en solförmörkelse. Den slutsatsen kan vi dra eftersom Eusebios citerade Flegons omnämnande av jordbävningen i Bitynien.[12] Det var kyrkofäderna som kopplade samman Flegons och kanske också Tallus’ uppgifter med de påstådda händelserna vid Jesu död, inte nödvändigtvis dessa författare själva.

 

Talmud

Talmud är en sen skrift, tillkommen mellan åren 200 och 600. Där finns egentligen inget som stöder något av det Bibeln säger om Jesus. Talmud har tillkommit i polemik med de kristna och utgör inte något självständigt historiskt vittnesbörd om Jesus.  I stället sägs Jesus ha varit aktiv ca år 80 före den kristna tidräkningens början. (För utförligare resonemang om Talmud och även om Kelsos, se min artikel Talmud – en viskning, men inte en susning).

 

Så vad är de ”tio icke-kristna källor som nämner Jesus, eller människors tro på Jesus” värda? Egentligen mycket litet eller ingenting!

 

 

TIBERIUS

 

Gång efter annan ställer kristna frågan varför man ska betvivla existensen av Jesus då man inte betvivlar existensen av ... Sedan kommer ett namn på någon känd gestalt i historien, gärna en romersk kejsare. Med tanke på det stora antalet gestalter i historien är det omöjligt att vara inläst på allas historicitet. Stefan Gustavsson väljer nu att ta exemplet Tiberius. Han bygger uppenbarligen sitt resonemang på Josh McDowell som hävdar detsamma som Gustavsson.

 

Stefan Gustavsson säger att det inte finns fler källor som styrker Tiberius’ existens än Jesu existens ”inom en tidsram av 150 år från hans liv”. Stefan Gustavsson är dock ärlig och inser att källorna måste värderas. Faktum är att antalet källor är av litet värde om källorna i sig är tvivelaktiga. Hellre en trovärdig källa än tio undermåliga!

 

Tiberius föddes år 42 fvt. Han tillträdde som kejsare år 14 vt och regerade fram till sin död år 37 vt. Stefan Gustavsson anger inte vilka de tio källorna som ska styrka Tiberius är, men Josh McDowell anger Tacitus, Suetonius, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius d.ä., Strabon, Seneca, Valerius Maximus, Josefus och Lukas.

 

Av dessa tio kan Lukas räknas bort, då han är en sekundär källa som sannolikt bygger på Josefus. Tacitus och Suetonius ger långa och utförliga skildringar av Tiberius’ regeringstid. Men bara för säkerhets skull kan vi lämna dem därhän då deras skildringar från början av 100-talet förmodligen i retorisk anda skulle stämplas som för sena. De behövs ändå inte åberopas. På samma sätt kan vi bortse från Plutarchos’ vittnesbörd från ungefär samma tid. Men sedan kommer bevisen slag i slag.

 

Josefus skriver om Tiberius vid flera tillfällen i båda sina stora historieverk från år 78 och 93 vt. Nästa vittne är Plinius den äldre som var 14 år när Tiberius dog och som bevittnar Tiberius’ existens. Seneca föddes år 4 fvt och dog ca år 65 vt. Han är alltså samtida med Tiberius och skriver också han om Tiberius. Ett omfattande arbete av Velleius Paterculus ger en utförlig och mycket mer positiv bild av Tiberius än med den nidbild Tacitus tecknar. Velleius Paterculus föddes ca år 20 fvt och dog några år före Tiberius i början av 30-talet. Hans verk publicerades ca år 30. Således sammanföll Velleius Paterculus’ liv nästan helt med Tiberius’. Även Valerius Maximus var samtida med Tiberius och han talar om Tiberius i sitt verk som utkom också det ca år 30 vt. Den grekiske historikern, geografen och filosofen Strabon levde mellan 63/64 fvt och ca 24 vt. Han var alltså en något äldre samtida med Tiberius, vilken han omvittnar.

 

Frågan är hur många fler, utöver de tio Josh McDowell uppräknar, som också skriver om Tiberius? Jag hittade utan problem ytterligare tre samtida källor. Den judiske filosofen Filon skriver något om Tiberius i bland annat ”De Legatione ad Gaium”. Filon föddes ca 20 fvt och dog ca år 50 vt. Också hans liv sammanföll alltså med Tiberius’. Kejsar Augustus skrev en självbiografi, Res Gestae Divi Augusti, som han efterlämnade i form av inskriptioner på en tempelvägg och på uppresta kopparplåtar. I denna bevittnar han sin adoptivson Tiberius och uppger också att han har utsett honom till sin efterträdare.[13] Ovanpå detta har vi vittnesmål från Tiberius själv som på samma inskription tillfogat eget material.

 

(TILLÄGG 2007-10-21: Sedan jag skrev artikeln, har jag stött på ytterligare fyra bevittnanden av Tiberius' existens inom 150 år efter hans död. Därmed uppgår det totala antalet till minst 17. Från sekelskiftet år 100 bevittnar både satirikern Juvenalis och den romerske författaren och ämbetsmannen Plinius den yngre, Tiberius’ levnad. Och dessutom finns ytterligare två med Tiberius samtida vittnen. Dels har vi skalden Horatius som levde mellan åren 65 och 8 fvt, dels Faedrus, den romerska litteraturens främste fabeldiktare. Förutom dessa 17 vittnen, åberopar Tacitus och Suetonius flera äldre numera försvunna källor om Tiberius, däribland de med Tiberius samtida Aufidius Bassus, och den romerske konsuln Servilius Nonianus. SLUT PÅ TILLÄGG)

 

Stefan Gustavsson har uppenbarligen inte förvissat sig om riktigheten i uppgifterna om bevisen för Tiberius’ existens, då han åberopar samma källor som Josh McDowell och andra åberopar, uppgifter som visar sig vara oriktiga.

 

Nu är detta endast en del av allt material som finns för att styrka Tiberius’ existens. Vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell. Vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare.[14] Dessutom finns inskriptioner som bevisar hans existens. Exempelvis finns den berömda inskription som år 1961 påträffades i Caesarea och där det sägs att Pilatus var prefekt under Tiberius’ regim.

 

En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Men det måste ha funnits en kejsare under perioden 14-37 vt.

 

Argumentet att någon måste ha grundat kristendomen är ett ogiltigt argument då otaliga religioner har uppstått utan att det finns skäl anta att dess förgrundsgestalt har funnits som historisk person. Nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som aldrig har funnits som historisk person. Vi har, för att nämna några, Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa gestalter uppstod varaktiga religioner.

 

Om vi hade bara en bråkdel av dessa bevis för att Jesus har funnits skulle denna debatt aldrig behöva föras. Det skulle faktiskt räcka med endast ett av dessa bevis. Skillnaden i bevisläge för att Tiberius respektive Jesus har existerat måste vara uppenbar för alla.

 

Stefan Gustavsson skriver: ”att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.” Stefan Gustavsson använder här känslo- och auktoritetsargument. ”Ingen seriös ...”! Därmed stämplas alla som vågar ifrågasätta det rådande paradigmet. Hur skulle forskningen gå vidare om folk inte fick ifrågasätta rådande uppfattning utan att stämplas som oseriösa? I detta läge klingar Stefan Gustavssons påstående att om ”en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig”, rätt tomt. Ty som visats går det visst att historiskt belägga personers existens, men detta endast såvida de också existerat.

 

Roger Viklund

2006-02-13

 

 

DEL 2 Paulus som källa om Jesus

 

 

Stefan Gustavsson hänvisar till Första Korinthierbrevet, ”ett av de oomstridda breven av Paulus”, där det står ”om Jesus död, begravning och uppståndelse - och det är bara verkliga personer som avrättas och begravs, eller hur?”

 

Jag vet inte varifrån Stefan Gustavsson fått ordet ”avrättas” men ordet finns i varje fall inte i Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Där står bara att han dog, inte hur det gick till annat än att Paulus utläst det av skrifterna. Stefan Gustavsson verkar betrakta det faktum att Paulus hänvisar till att händelserna kring Jesu död är förutsagda i Skriften, som något som styrker att Paulus känt en jordisk Jesus. Men det är precis tvärtom, då Paulus därigenom inte hänvisar till någon historisk händelse utan gör en uttolkning av Skriften, alltså det vi nu kallar Gamla Testamentet.

 

Det är alls inte så att bara verkliga personer dog och återuppstod. Tvärtom genomsyras hela området vid denna tid av föreställningar om gudssöner som dör och återuppstår. Man behöver bara läsa Platon för att förstå att döden och uppståndelse kan tolkas rent symboliskt och alls inte behöver ske i en fysisk bemärkelse. Salomos Visdom, tillkommen strax före vår tidräkning, låter visdomen personifieras och dömas till en neslig död.[1]

 

Stefan Gustavsson menar också att Paulus här syftar på ”händelser som samtida personer bevittnat” genom att nämna vittnena ”Paulus Kefas (Petrus) och Jakob vid namn, personer som han själv kände.”

 

I inledningen till Första Korintierbrevets femtonde kapitel: står att läsa:

 

Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. (1 Kor 15:3–9)

 

Det man först noterar är att Paulus säger att uppståndelsen skedde på den tredje dagen i enlighet med skrifterna. Det finns inga nu kända skrifter, vare sig i GT eller i apokryfer, som tydligt talar om uppståndelse på den tredje dagen. Men med tanke på hur gärna dåtidens författare tolkade in messianska profetior i GT, kan Paulus mycket väl ha avsett Hosea 6:2, där det om Herren sägs: ”Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp …”. Paulus använde dessutom Septuaginta, vilken har exakt samma ord för ”den tredje dagen” som Paulus använder.

 

Tron att gudomliga personer efter döden återuppstod ”på den tredje dagen” var vid denna tid allmänt accepterad. Paulus’ omnämnande av Jesus’ uppståndelse på den tredje dagen är alltså ingen historisk hänvisning utan bygger på en gammal trosföreställning om solgudar, som efter sin död ansågs återuppstå på just den tredje dagen.

 

Notera att Paulus här talar enbart om Kristus och inte Jesus. Paulus hävdar att denne Kristus har visat sig för i tur och ordning Kefas, de tolv, femhundra bröder, Jakob, alla apostlarna och sist för Paulus. Detta tolkar Stefan Gustavsson till stöd för att Paulus visste att Jesus levt ett liv på jorden. Men detta går att mycket bättre betrakta i ljuset av Paulus’ uppfattning av det himmelska andeväsendet Kristus som uppenbarat sig inte bara för Paulus utan också för de andra i rörelsen, och detta i visioner.

 

Notera också det oerhört märkliga i att Paulus skriver Kefas och de tolv. Kefas var ju en av de tolv, vilka för övrigt direkt efter Jesu död bara var elva då Judas begått självmord och ingen efterträdare ännu utsetts. Därefter uppenbarar sig Kristus för 500 bröder. Hur kommer det sig att detta helt har gått evangelieförfattarna förbi? Sedan uppenbarar han sig för Jakob, återigen en av de tolv och sedan för apostlarna, vilket var Paulus’ beteckning på lärjungarna – alltså de tolv. Hela stycket luktar förfalskning lång väg!

 

Bara det faktum att Paulus kallar sig själv den minste aposteln, och inte ens värdig att kallas apostel visar att Paulus knappast har skrivit detta stycke. Det står i bjärt kontrast till hur Paulus annars framställer sig själv: ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.” (1 Kor 11:1) Ingen falsk ödmjukhet här inte!

Stycket påminner mycket om vad som står i Lukasevangeliet 24:46–47, där såväl ”vad skriften säger”, som ”uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse” förkommer. Det är inte mycket som tyder på att författaren av Lukasevangeliet hade läst Paulus’ brev (då Apg och Paulus’ brev skiljer sig så mycket åt), varför man kan misstänka att den som lade till detta hos Paulus hade Lukas’ passage i åtanke.

Sedan hänvisar Stefan Gustavsson till ett tal Paulus påstås ha hållit i Antiochia och vilket skall vara nedtecknat i Apostlagärningarnas trettonde kapitel. Men Apostlagärningarna är en sen skrift som inte går att åberopa vad gäller Paulus’ gärning. Det gäller framför allt Apostlagärningarnas första del fram till vi-materialet tillkommer. Det finns heller ingen som helst trovärdighet i talen. De har tillkommit i sann hellenistisk anda i syfte att föra berättelsen framåt och skildrar tal som aldrig har hållits. Talens läroinnehåll och talarnas användning av uttryck och ord är desamma oavsett vem som sägs ha hållit talen. Paulus låter som Jakob, Stefanos och Petrus, trots att det tydligt framgår av Paulus’ brev att han hyste mycket avvikande åsikter gentemot exempelvis Jakob. Apostlagärningarna har tillkommit efter evangelierna och består av samma legendariska material som dem.

 

Stefan Gustavsson påstår också att jag har fel när jag hävdar att ”Paulus tystnad är obegriplig om man ska tro att evangeliernas Jesus har funnits”. Till stöd för detta säger han att ”Paulus besökte enligt egen utsaga Jerusalem efter sin omvändelse, för att tala med dem som var Jesus lärjungar från början”. Men det är just detta som är själva kärnfrågan. Paulus var flera gånger i Jerusalem och träffade där Jakob, Johannes och Kefas. Senare säger evangelierna att Jesus hade tre huvudlärjungar som bar samma namn. Det är rimligt anta att det rör sig om samma personer och att evangelierna tagit upp namnen på de tidiga församlingsledarna och omformat dem till personliga lärjungar, något de aldrig var.

 

I Paulus’ brev finns inget som tyder på att dessa tre hade varit personliga lärjungar till någon Jesus. I så fall borde Paulus ha omnämnt detta vid ett par tillfällen i sina brev då han upprörs över Jakobs beslut. Men Paulus visar i stället bara förakt för Jakob (bortse nu från Apostlagärningarnas överslätande attityd) och ger inga tecken på att deras auktoritet skulle vara större än Paulus’, tack vare att de fått ledning direkt genom personlig undervisning av en fysisk person vid namn Jesus. Paulus är övertygad om att han i egenskap av att ha andlig kontakt med Kristus bättre än Jerusalemgruppen vet vad som ska göras.

 

Stefan Gustavsson säger att förklaringen till att Paulus inte säger mer om Jesu liv sannolikt är ”att det fanns andra och till det uppdraget bättre rustade personer, nämligen ögonvittnena, som redan offentligt gav sina vittnesmål”. Vad gäller ögonvittnen kommer jag att ta upp detta i de kommande delarna och nämner bara nu att det fanns sannolikt inga ögonvittnen och att i varje fall ingen skrift i Nya Testamentet skrivits av någon som själv upplevt Jesus.

 

Tilläggas kan att det inte bara är Paulus’ tystnad i sig som är häpnadsväckande. Det är också hans direkta motsägelser av det som står i evangelierna. Till detta ska också läggas att även övriga tidiga författare avstår från att styrka Jesu historicitet. Alla kan väl inte ha varit ointresserade? (TILLÄGG: För en grundligare genomgång av Paulus’ ovetskap om Evangelie-Jesus, se Den ovetande Paulus).

 

Roger Viklund

2006-02-13

 

Stefan Gustavsson inleder sin tredje del med att påstå att jag ”förnekar NT-forskningens vedertagna datering av evangelierna och menar att de ”troligen tillkom … vid sekelskiftet år 100”. Här har Viklund hela bevisbördan”. Ordet förneka betyder i dagligt bruk att man blundar för fakta och av psykologiska eller ideologiska skäl väljer att hävda en sak som man innerst inne vet är fel. I ordet förneka ligger ett misstänkliggörande om dolda motiv och om oärlighet. Jag förutsätter att det inte var Stefan Gustavssons avsikt att påstå detta, utan att han avsåg att skriva ”betvivlar”.

 

Dessutom har jag absolut ingen större bevisbörda än någon annan vad gäller evangeliedateringen, då alla försök till att datera evangelierna i bästa fall är kvalificerade gissningar. Jag vet heller inte vad Stefan Gustavsson åsyftar med att ”Standarddateringen är att evangelierna skrevs med början på 60-talet och att alla fyra var skrivna före år 100, alltså under den tid då ögonvittnena fortfarande levde”. Vad är standard i detta fall? Antalet som tror en viss sak? Vilka får räknas in i gruppen av dessa ”troende”? Jag skulle vilja säga att standarddateringen är att Markus som första evangelium skrevs strax efter år 70. Men det har ingen som helst betydelse vad folk (inklusive forskare) tror, eller hur många som tror en viss sak. Det enda som har betydelse är vilka fakta och sakargument de åberopar för sin ståndpunkt. Att återigen vädja till auktoritetstro leder ingen vart.

 

Det handlar egentligen ytterst om vilka uppgifter man sätter störst tilltro till. Litar man mest på kyrkofädernas ofta sena påståenden om när skrifterna tillkom och vilka som skrev dem, eller litar man mest på de inre tecken som går att utläsa ur texterna och de yttre fynd man har till stöd för sin uppfattning?

 

Om exempelvis Eusebios på 300-talet hänvisar till att en viss Papias (som tros ha skrivit på 130-talet, eller kanske år 140) ska ha påstått att Matteusevangeliet först skrevs på hebreiska, ska vi då tro på den uppgiften? Ska vi tro på detta trots att inget tyder på att det Matteusevangelium vi har i dag är en översättning från hebreiskan, att inget i den grekiska texten röjer att det är en översättning, att evangeliet till stora delar är kopierat från Markus’ grekiska text? Vad sätter vi störst tilltro till? Mitt svar är kristallklart; kyrkofädernas uppgifter skall beaktas endast såvida dessa stöds av inre och yttre omständigheter. När de ”hårda” fakta och de sena uppgifterna går isär skall man betrakta uppgifterna med stor misstänksamhet.

 

Anledningen till att många vill förlägga Markusevangeliet till slutet av 60-talet hänger givetvis samman med en gammal tradition som gör gällande att evangeliet skrevs i Rom i slutet av 60-talet. Samtidigt vill man också tro att det var Markus som skrev detta evangelium och att Petrus var den som försåg honom med informationen. Även detta bygger man till stor del på Papias, som är den förste att hävda detta. Men Papias går inte att lita på! Bara det faktum att Markus gör sådana grova misstag rörande judiska seder och Palestinsk geografi gör att det inte går att tro att han erhållit denna information från någon personlig lärjunge till Jesus.

 

Och släpper man uppgiften om Rom och 60-talet träder en helt annan bild fram. I denna är författaren av Markusevangeliet medveten om både templets förstörelse år 70 och den romersk tionde legionens ankomst vid samma tid, då anspelningar på båda dessa händelser förekommer i evangeliet. Alltså bör Markus ha skrivits efter år 70. Och det betyder inte att evangeliet är skrivet direkt efter år 70, endast att det är skrivet någon gång efter år 70. Vi har inga bevis för något evangeliums existens före år 135. Polykarpos bör ha skrivit senast år 135 och han är den förste att (nästan) citera ur evangelierna. Det äldsta fragmentet av någon nytestamentlig text är några rader ur Johannesevangeliet på ett fragment benämnt p52, vilket dateras till ca år 125 och senast år 150 (TILLÄGG: Se Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller bara ett missbrukat textfragment?). Det är alltså fritt fram att förlägga evangeliernas tillkomst var som helst i tiden mellan år 70 och en bra bit in på 100-talet. Och evangelierna passar enligt mitt förmenande bäst in i tiden kring sekelskiftet år 100, en tid då de biografiska uppgifterna om Jesus verkar tillkomma.

 

Stefan Gustavsson använder också ett enligt min mening svagt argument för att datera Apostlagärningarna till ”första hälften av 60-talet” och därmed förlägga alla synoptiker till tidigare datum. Han hävdar att eftersom berättelsen i Apostlagärningarna slutar ca år 62 (min datering) och vi inte får veta Paulus’ vidare öden, är detta ett tecken på att boken skrivits vid den tid berättelsen upphör. Då skulle man på samma sätt kunna säga att Markusevangeliet måste vara skrivet endast några dagar efter Jesu uppståndelse år 30 eller 33, då Markusevangeliet ursprungligen upphörde vid 16:8 och vi inte får veta att Jesus for till himlen.[1] Ty, inte skulle väl Markus ha kunnat utelämna denna uppgift om han känt till den?

 

Det kan finnas många skäl till varför berättelsen i Apg upphör ca år 62 och inget berättas om Paulus’ vidare öden. Kanske författaren 50 år senare inte visste vad som hade hänt? Hur vet vi att det finns någon substans i senare traditioner om vad Paulus gjorde? Det kan också vara så att berättelsen slutade år 62 för att man inte ville att vi skulle få veta vad som hände. Jakob sägs enligt Josefus ha avrättats år 62 och inte heller detta nämns i Apostlagärningarna. Jakob har definitivt skrivits ut ur den äldre historien. Man kanske ville dölja vissa omständigheter? Eller så har man helt sonika tappat bort slutet? (TILLÄGG: För ytterligare information, se Apostlagärningarna skrivna år 62?)

 

Stefan Gustavssons argument väger lätt i jämförelse med de många och slående likheter som förekommer mellan de båda böcker som tillskrivs Lukas (Lukasevangeliet och Apostlagärningarna) och Josefus’ båda historieverk, där det senare utkom 93/94 vt. Den enda rimliga förklaringen är att ”Lukas” tagit all sin historiska information från Josefus och att Lukasevangeliet därmed skrivits efter år 93/94 och Apostlagärningarna då ännu senare. Detta är ett mycket starkare argument än det omvända med att berättelsen avslutas abrupt.

 

Stefan Gustavsson fortsätter: ”Oavsett den exakta dateringen [av evangelierna] kan vi konstatera att det finns ett omfattande ögonvittnesmaterial från Jesus samtid.” Givetvis är det inte alls så att det finns ögonvittnesmaterial oavsett vilka dateringarna är. Om evangelierna skrivits vid sekelskiftet år 100 fanns knappast några ögonvittnen kvar i livet bland dem som följt en eventuell Jesus. Det går inte bara att slå fast att det fanns ögonvittnen när det är just denna omständighet som ifrågasätts. Stefan Gustavssons enda försvar för ögonvittnesmaterialets existens är att den ”vedertagna datering av evangelierna” säger att de är tillräckligt tidiga för att kunna vara ögonvittnesskildringar. Han bortser då från att vi saknar bevis för att något evangelium tillkommit före år 100 och att evangelierna så klart bär tecken på att vara mytologiska alster.

 

Stefan Gustavsson skriver vidare om evangelierna: ”Men det hjälper inte Viklund att reducera källorna från fyra till en – den största skillnaden är ju alltid den mellan noll och ett!” Det är givetvis sant att så är fallet. Men min argumentation slutar inte med att de utgör en källa. Det är bara det första ledet där nästa argument är att det äldsta evangeliet Markus inte är ett vittnesbörd, utan ett hopkok av myter och orimligheter som aldrig har inträffat. Det är detta myller av myter som de andra känt sig manande att kopiera. Matteus som ska ha varit en personlig lärjunge till Jesus, valde att kopiera de osanna berättelserna från ett evangelium skrivet av Markus som inte var ögonvittne, detta trots att Matteus själv levt med Jesus och upplevt vad som hände. Ska vi tro på detta? Jag kan alltså inte hålla med Stefan Gustavsson om att det för att belägga Jesu existens räcker ”mer än väl med ett så utförligt material som Markus evangelium”.

 

Vidare hävdar Stefan Gustavsson, med stöd av D. A. Carson” att ”ingen argumenterar för att Johannes har använt Markus på det sätt som Matteus gjorde”. Självklart är det så och inte heller jag påstår det. Det inser var och en att Johannesevangeliet alls inte är kopierat rakt av från ”Markus” på det sätt som ”Matteus” gjort. Men om någon del av evangelierna anses ha högre trovärdighet än andra delar är det Passionshistorien. Och i just Passionshistorien finns tydliga tecken på att ”Johannes” följer ”Markus”.

 

Stefan Gustavsson kallar mitt avfärdande av Passionshistorien för ”svepande anklagelser, utan precisering” som därför inte går ”att bemöta”. Hade han läst min bok, skulle han ha förstått vad jag bygger mitt uttalande på. I artikeln fanns ingen plats för att utveckla frågan. Att Stefan Gustavsson uppfattar mitt ifrågasättande av Passionshistorien som ett anklagande är tråkigt. Det är inget anklagande, endast ett ifrågasättande.

 

Stefan Gustavsson säger: ”Men samtidigt påverkar det inte frågan om Jesus har funnits. En persons existens avgörs ju inte utifrån hur rimligt ett enstaka händelseförlopp i personens liv ter sig för oss.” Just Passionshistorien är den del i evangelierna som ges störst trovärdighet. Det brukar heta att man i alla fall är säker på att Jesus avrättades av Pilatus vid en påskhögtid. Ett omkullkastande av hela Passionshistorien blir därmed ett hårt slag mot föreställningen att Jesus har funnits som fysisk människa.

 

Om jag snabbt ska påpeka orimligheterna i Passionshistorien börjar det redan med förräderiet, där Judas inte hade något att förråda, då alla visste vem Jesus var och var han befann sig. Getsemanescenen är plagierad från Davids flykt undan Absalom i 2 Sam 15-17. Uppslaget till Jesu vånda i Getsemane verkar evangelieförfattarna (Markus) ha tagit från berättelsen om Elias flykt undan Achav som finns återgiven i Första Kungaboken 19. Därefter följer två ohistoriska rättegångar. Jesus åtalas inför Stora rådet under den judiska påskhögtiden, i strid med vad vi känner till om judiska seder. Rättegången inför Pilatus trotsar vår kunskap om romerska seder och Pilatus’ karaktär. Vi går vidare med en korsfästelsescen uppbyggd på gammaltestamentliga passager och med en solförmörkelse som inte kan inträffa under den judiska påsken. Och detta följs av en gravsättningsscen och en uppståndelsescen som är som plockade ur de erotiska romaner som var i svang vid den tiden och vilka innehöll alla de beståndsdelar som förekommer i evangelierna.

 

Stefan Gustavsson säger vidare: ”Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?” Jag har redan visat på det orimliga i jämförelsen med en Caesar, nämligen Tiberius. Och evangelierna kan väl inte gärna bygga på ”fler ögonvittnen”? Sedan när blev inga alls lika med fler?

 

(TILLÄGG 2007-09-29: För en genomgång av Rubicon-parallellen, se min artikel Korsade Julius Caesar Rubicon?)

 

Roger Viklund

2006-02-13