Bemötande av Mikael Tellbe

”Den Jesus som faktiskt funnits” – en kritisk respons till Roger Viklund,

Mikael Tellbe, lektor i Nya testamentet vid Örebro teologiska högskola, har i en artikel, publicerad på Örebro missionsskolas webbplats (numera bortplockad), ifrågasatt riktigheten i de argument jag framför i min bok, Den Jesus som aldrig funnits. Han är då begränsad till det lilla utrymme som ges i en artikel, och beklagar det omöjliga i ”att göra rättvisa för en på bok 600 sidor på ett begränsat utrymme.” Jag inser tillfullo Mikael Tellbes dilemma, något som inneburit att han sällan går in i detaljer och i allt för hög grad måste hänvisa till majoritetsåsikter.

Mikael Tellbes artikel är mig veterligt det första seriösa bemötandet av min bok som har gjorts av någon som också har läst boken. Mikael Tellbe sammanfattar några av mina argument, men har inte alltid förstått dessa argument och jag kommer i denna analys av hans artikel att peka på några sådana ”missförstånd”. Jag analyserar Tellbes artikel under de rubriker han själv har satt upp.

Slutsatsen blir att Bibelns Jesus aldrig har funnits, men en judisk gestalt – som kan ha kallats Jesus – har med stor sannolikhet funnits. Den verklige Jesus var troligen en revolutionär agitator och upprorsmakare med kopplingar till esseerna, men inte alls den Jesus som vi finner i Bibeln.

Egentligen säger jag inte detta. I slutsektionen (5) försöker jag rekonstruera historien. Där visar jag att ett scenario skulle kunna leda till att Jesus har varit en judisk revolutionär gestalt, helt olik Bibel-Jesus. Men jag skulle aldrig med nuvarande bevisläge hävda detta ”med stor sannolikhet”.

Mikael Tellbe anser att balansen i min litteraturlista är ensidig, med för många Internetreferenser och för få böcker av ”klassik Nt-litteratur”. Jag har enligt Tellbe helt enkelt valt ”fel” litteratur. Men har verkligen litteraturlistans innehåll någon betydelse för utrönandet om riktigheten i den framlagda argumentationen och de fakta som åberopas?

Mikael Tellbe skriver att jag ”avfärdar konsekvent alla de kända utomkristliga källorna som traditionellt brukar ses som tillförlitliga” och att detta ”är en absolut nödvändighet för att driva” min tes. Och visst är det sant att man inte gärna kan hävda att Jesus aldrig har funnits om man samtidigt accepterar att ett antal samtida historiker har bevittnat hans liv. Samtidigt måste understrykas att huruvida texter traditionellt har betraktats som tillförlitliga eller ej helt saknar relevans i detta sammanhang. Dessutom handlar det inte bara om att Jesus inte finns bevittnad i utomkristna källor. Det riktigt besvärliga blir att förklara hur vissa personer – såsom exempelvis Filon från Alexandria – kunde undgå att nämna Jesus och kristendomen.

Och källorna är inte så många som Mikael Tellbe vill göra gällande. Han anför i sin artikel sju källor som de viktigaste, men i praktiken finns bara två, Josefus och Tacitus. I det första fallet rör det sig troligen om förfalskningar, i det andra sena uppgifter på hörsägen.

Talmud. Först listar han Talmud, en skrift han förlägger i tiden mellan år 100 och 500 vt. Men Talmuds äldsta delar skrevs samman först ca år 200 eller strax därefter av Jehuda ha-Nasi. Dessutom ger Talmud inget stöd för något som i evangelierna tillskrivs Jesus. Tellbe anger tre passager ur Talmud vilka han anser stöder att Jesus har funnits. Jag behandlar alla dessa tre i min bok och visar tydligt att de alls inte ger något stöd för att Bibelns Jesus har existerat. Sanhedrin 67a omtalar att Ben Stada i Lydda hängdes på påskaftonen. Detta bygger på äldre texter där Ben Stada i stället sägs ha stenats. Denne Ben Stada är inte densamme som Bibelns Jesus och Ben Stada sägs ha levat ca år 100 vt. I Sanhedrin 43a sägs en trollkarl vid namn Jeshu ha-Notsri ha hängts på påskaftonen. Detta ska ha myntats av ”Ulla” i slutet av 200-talet och äldre delar av Talmud säger att det i stället var Jeshu Ben Stada som hängdes. Slutligen anför Mikael Tellbe Sanhedrin 107b, där det omtalas en viss Jesus som sägs ha levt 100 år före Bibel-Jesus’ tid. Denne Jesus – som troligen är densamme som Jeshu Ben Pandira – ska också ha stenats för att han förlett Israel. I den mån Talmud alls anspelar på Jesus, ges inget stöd för evangelieberättelserna och Jesu liv förläggs än till 100 år före vår tidräkning, än 100 år vår tidräkning. (För utförligare resonemang om Talmud, se min artikel Talmud – en viskning, men inte en susning).

Josefus. Som källa nummer två anför Mikael Tellbe Josefus Flavius (ca 37-100 vt). Skulle Josefus verkligen ha skrivit om Jesus vore det ett mycket starkt argument för Jesu historicitet. Josefus-frågan är komplicerad och jag behandlar den relativt utförligt i min bok. Mikael Tellbe kommenterar inte mina argument till varför Josefus knappast har nämnt Jesus alls. I stället påpekar han att ”Testimonium Flavianum” är ”en text som de flesta bibelforskare och historiker brukar tillskriva något värde”. Inte heller ”de flesta” är ett argument som har någon relevans. Man skulle lika gärna kunna säga att ”Testimonium Flavianum” är en text som de allra flesta bibelforskare och historiker brukar anse vara åtminstone delvis förfalskad. (För utförligare resonemang om Josefus, se min artikel Skrev Josefus något om Jesus?)

Tacitus. Den romerske historikern Tacitus nämner verkligen Kristus (inte Jesus) och att denne avrättades av prokuratorn Pontius Pilatus under kejsar Tiberius’ regering. Men då Tacitus skrev först ca år 115, vid en tid då evangelieberättelsen med all sannolikhet var spridd till många områden, måste visas att Tacitus bygger sina uppgifter på annat än hörsägen från kristna (vilka vid denna säkert trodde just det Tacitus skrev). Tacitus skulle ha kunnat hämta uppgifterna från exempelvis romerska källor och därmed utgöra ett oberoende vittnesbörd, men detta är inte speciellt troligt då han ger Pilatus fel ämbetstitel (prokurator i stället för prefekt) och använder titeln Kristus i stället för namnet Jesus (som givetvis skulle ha varit det namn som nedtecknats i ett romerskt officiellt dokument). Och hörsägen är inget vittnesbörd.

Mikael Tellbe återkommer flera gånger till att jag är för kritisk till textmaterialet just när det gäller kristna texter. Min agenda är enligt honom på förhand satt. Men är jag verkligen för kritisk? Jag är övertygad om att om detta hade gällt någon annan halvmytologisk figur än just Jesus, om vilken det nu inte utövades någon aktiv religion, skulle det knapphändiga materialet behandlas med samma skepsis som jag gör. Jag anser att flera av de exempel Mikael Tellbe anför till stöd för en historisk Jesus är minst sagt långsökta och visar att man försöker skrapa bottensedimentet i hopp om att få något napp. Men att rada upp en mängd svaga bevis skapar inget starkt bevis.

Plinius. Hur kan man ens anföra Plinius och Suetonius som bevis för att Jesu existens? Plinius (ca 112 vt) talar enbart om att kristna sjunger sånger till Kristus som vore han en gud. Redan på 50-talet upplever Paulus Kristusväsendet i sitt inre och ser honom som en gud. Frågan är inte om kristna dyrkade Kristus (något som alls inte betvivlas), utan om det fanns en historisk Jesus som ca år 30 vt levde sitt liv ungefär så som evangelierna påstår. Hur kan Plinius på något sätt styrka detta? (För utförligare resonemang om Tacitus och Plinius, se min artikel Tacitus och Plinius – Jesusvittnen eller kristnavittnen?)

Suetonius. Och det måste vara uppenbart för var och en, att Suetonius inte talar om Bibelns Jesus när han berättar att judarna bortåt två årtionden efter att Jesus skall ha dött, fördrevs från Rom. Enligt Suetonius uppeggades de på plats av en viss Chrestus. Jesus kan inte gärna ha levt år 50 och befunnit sig i Rom. Dessutom var Chrestus ett mycket vanligt namn bland framför allt slavar och frigivna slavar. Namnen på fler än 80 personer som alla hette Chrestus finns bevarade. Och att slavar ledde uppror vet vi genom bland andra Spartacus. (För utförligare resonemang om Suetonius, se min artikel Suetonius’ Chrestus)

Mara Bar-Serapion. Det är måhända sant att jag för att hävda min tes måste ”omintetgöra varje tänkbar historisk källa till Jesus som historisk gestalt”. Men det är lika sant att de som vill hävda att Bibel-Jesus har funnits, utan några som helst bevis åberopar odaterbara källor som tidiga. Mikael Tellbe daterar – visserligen med ett frågetecken – Mara Bar-Serapions omnämnande att ”judarna dödade sin vise konung” till ca år 100 vt. Men detta brev kan lika gärna vara från år 200 vt och därmed utan värde. (För utförligare resonemang om Mara Bar-Serapion se: Mara Bar-Serapion som Jesusvittne).

Tallus. Likaså daterar Mikael Tellbe Tallus tidigt, till 50-60 vt, då också med ett frågetecken efter. Tallus' påstådda referens till solförmörkelsen vid ”Jesu död” faller redan vid första anblicken, då vi vet att ingen solförmörkelse kan inträffa vid den judiska påsken (som alltid infaller vid fullmåne och solförmörkelser inte kan inträffa vid fullmåne) och att det därför aldrig inträffade någon solförmörkelse vid ”Jesu död”. Redan denna första insikt borde avhålla folk från att åberopa Tallus som Jesusvittne. Om Tallus har rapporterat om en solförmörkelse vid ”Jesu död” under den judiska påsken hade han i så fall ingen kännedom om solförmörkelsen. Hade han kännedom om en solförmörkelse, kan den inte ha haft något samband med ”Jesu död” vid tiden för påsken. Vad skrev då Tallus? Egentligen vet vi inte det då vi saknar Tallus’ text. Vad vi har är en kommentar från ca år 220 av den kristne historikern Julius Africanus som skrev följande:

Över hela världen föll det mest fruktansvärda mörker; klipporna rämnade av en jordbävning och mångas platser i Judeen och i andra områden förstördes. I den tredje boken av sin Historia, kallar Tallus detta mörker, utan orsak tycks det mig, för en solförmörkelse. Ty hebreerna firar påskhögtiden den fjortonde dagen enligt månen, och vår frälsares lidande upphörde dagen före påskhögtiden. Men en solförmörkelse inträffar endast när månen kommer under solen. Och den kan inte inträffa vid någon annan tid än mellan den första dagen i nymånen och den sista dagen av den gamla månen, alltså i övergången mellan nedan och ny. Hur skulle då en solförmörkelse antas inträffa när månen är nästan diametralt motsatt solen? (Återgivet av: Georgius Syncellus [död efter 810 vt], Chronicle: [min översättning från engelskan])

Vi vet alltså inte ens om Tallus gjorde någon koppling mellan den solförmörkelse han sägs ha rapporterat och solförmörkelsen vid ”Jesu död” som Africanus åsyftar.[1] Det kanske var Julius Africanus som gjorde kopplingen från något Tallus hade skrivit om en solförmörkelse vid en tid som någorlunda tidsmässigt sammanföll med ”Jesu död”? Vi vet inte detta. Men en notis hos Eusebios visar att en viss Flegon (som Julius Africanus också åberopar) ca år 140 skrev om en solförmörkelse som inträffade i Bitynien ca år 32. Flegons jordbävning har knappast känts av i Jerusalem, 800 km bort. Flegon nämner också en solförmörkelse som det inte framgår var den inträffade. Men viktigast av allt är att Flegon inte verkar koppla samman dessa händelser med Jesus. Då Julius Africanus också nämner Flegons ”felaktiga” uppgifter om att det var en solförmörkelse är det rimligt anta att varken Flegon eller Tallus kopplade händelserna till Jesus, utan att Africanus gjorde detta.

Ej heller vet vi när Tallus skrev. Han omnämns som först av den kristne biskopen i Antiokia i Syrien, Theofilos, i ett verk från ca 180 vt.

Hur går man då till väga för att datera Tallus till 50-60 vt?. Jo, Tallus ska, enligt bland andra Eusebios, ha skrivit ett litet kompendium i tre böcker där han behandlade händelser från Trojas fall ca 1184 fvt, fram till den 167:e olympiaden, vilken avslutades år 109 fvt. Men därmed kan han inte gärna ha nämnt en solförmörkelse mer än 100 år senare än hans berättelse upphör. För att lösa detta problem, antar vissa att Eusebios’ uppgift om den 167:e olympiaden är felaktig och att han i stället avsåg den 207:e eller 217:e olympiaden. Den 207:e olympiaden slutade år 52 vt och då väljer man den och säger att Tallus givetvis skrev direkt efter den olympiaden. Den 217:e olympiaden upphörde år 92 vt. Att man misstror uppgiften om den 167:e olympiaden hänger enbart samman med uppgiften hos Julius Africanus. Men en mycket enklare lösning är att Tallus' korta kompendium sträckte sig i tiden fram till 109 fvt och att solförmörkelsen Africanus rapporterar om härrör från ett annat verk av Tallus, nämligen det som Africanus (och även andra) benämner Historia. Detta kan då ha skrivits när som helst efter år 109 fvt (om Julius Africanus misstagit sig på tiden för solförmörkelsen) eller efter ca år 30 vt (om han rätt bedömt den) och före år 180 vt.

En annan källa som brukar åberopas när det gäller den tidiga dateringen av Tallus är en mening hos Josefus skriven år 93 vt.

Och det fanns nämligen en ”allos”, samarier till börden och en frigiven som tillhört Caesar [Tiberius], från vilken han lånade en miljon drachmer och därigenom återbetalade sin skuld till Antonia, och genom att skicka överskottet i betalning till Cajus, blev högt avsedd av denna.

kai gar ên allos Samareus genos Kaisaros de apeleutheros: para toutou daneisma muriadas hekaton heuromenos têi te Antôniai kataballei to opheilêthen chreos kai tôn loipôn tôi analômati therapeuôn ton Gaion meizonôs en axiômati ên par' autôi. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen 18:167)

Även om man i många översättningar har ändrat allos till Tallos (grekiska för Tallus), säger alla handskrifter av Josefus allos. Allos skulle lika gärna kunna avse namnet Hallos (grekiskan markerar inte h och har faktiskt inte ens tecknet) eller helt enkelt betyda det som där står. Allos betyder nämligen ”en annan” på grekiska och bildar en helt korrekt mening: ”Och det fanns nämligen en annan, samarier till börden och en frigiven som tillhört Caesar ....” I varje fall finns ingen anledning anta att Josefus skulle åsyfta samme Tallus som Julius Africanus nämner. Tallus var trots allt ett vanligt namn. (För något utförligare resonemang om Tallus, se min artikel Tallus som Jesusvittne).

Mikael Tellbe hävdar att det inte är ”någon text i sig självt [sic!] som är avgörande som bevis för Jesu existens i historien, utan det sammanlagda värdet av ett antal judiska och romerska källor.” Men om man så har tusen källor, har de inget bevisvärde om varje enskild källa saknar trovärdighet. Man kan multiplicera hur många gånger man vill med noll. Slutresultatet blir ändå detsamma. ”Hellre en fågel i handen än tio i skogen!” Antalet ovidkommande källor är lika betydelselöst som påståendet att ”Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat”. Dylika påståenden vädjar endast till auktoritetstroendet.

Skulle RV:s kritiska metod användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker. Som jämförelse kan sägas att kejsar Tiberius (samtida med Jesus) är omnämnd i tio källor (Luk 3:1 är en av dem) inom en tidsram av 150 år från hans liv. Rabbi Hillel omnämns aldrig av Josefus, men räknas alltjämt som historisk person, etc.

Intressant nog anför Mikael Tellbe här Tiberius, samma exempel som Stefan Gustavsson anför i ”Har Jesus funnits?”. Därmed verkar även Mikael Tellbe bygga på Josh McDowells resonemang, ett resonemang som jag tidigare har visat vara felaktigt och dessutom bygga på felaktiga sakuppgifter. Se: Bemötande av Stefan Gustavsson: "Har Jesus funnits? - Tiberius"

Källorna som nämner Hillel är bevisligen få och ofta sena. Och frågan är vad vi kan veta om Hillel, en gestalt till vilken många traditioner har knutits, men som mycket litet kan sägas säkert om? Jag (och andra) ifrågasätter Jesu historicitet inte enbart på den grund att Jesus inte synes styrkt av samtida utomkristna vittnen. Det är endast en del i resonemanget och en förutsättning för att alls kunna hävda att Jesus inte har funnits. Finns en person bestyrkt i sin samtid kan man så gott som utgå från att personen också har funnits. Finns personen inte bestyrkt i sin samtid har personen som regel ändå funnits. Det måste till starkare skäl för att betvivla själva existensen av en person. I Jesu fall kan detta sammanfattas så att han inte finns bestyrkt av utomkristna källor, även hos sådana man kunde förvänta sig skulle skriva om honom. De första kristna, vilka man förutsätter ska känna Jesu liv, verkar ovetande om detta hans liv. Den historiska berättelsen uppkommer först senare och följer en mall med alla de ingredienser som förekommer i berättelser om andra gudsgestalter, vilka vi normalt inte betraktar som historiska personer.

Många gånger tar RV välkänt omdiskuterade exempel och låter detta karaktärisera hela evangeliet (ex. Gerasa i Mark 5:1). Även om det finns geografiska problem i synoptikerna, är det en hel del som faktiskt stämmer, men detta tar RV ingen hänsyn till.

Även om min bok är på närmare 600 sidor, finns inte utrymme att ge alla exempel som finns. När det gäller Markus’ ovetskap om palestinsk geografi, ger jag faktiskt ytterligare ett exempel utöver det om Gerasa, nämligen Mark 7:31, där Jesus lämnade ”trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i mitten av Dekapolisområdet”. Och fem andra exempel redovisas i en fotnot på sidan 414:

Andra ställen där Markus visar okunnighet om palestinsk geografi är 6:45, 7:2–4, 8:22, 10:1 och 11:1.

Givetvis finns många geografiska uppgifter hos synoptikerna som stämmer, men det är av underordnad betydelse, då korrekta geografiska uppgifter förekommer även i romaner och sagoberättelser. Det viktiga är att visa på bristerna, då dessa tyder på att författarna inte själva hade kännedom om det de skrev.

Mikael Tellbe skriver att jag i motsats till ”de flesta Nt-forskare idag” daterar evangelierna sent och att det är viktigt för att jag ska kunna hävda min tes. Det är viktigt, men inte avgörande. Mikael Tellbe vet lika väl som jag att ett stort mått av godtycke gäller vid evangeliedateringarna. Och för att datera Markus till före år 70, måste man välja att blunda inför de partier i texten som tydligt hänvisar till krigsslutet år 70.

I motsatt till majoriteten Nt-forskare daterar RV också det gnostiska Thomasevangeliet tidigare är synoptikerna (50-talet). I sin datering av dessa evangelier utgår han konsekvent från att det kortaste evangeliet är det äldsta, något som faktiskt inte stämmer i Markus relation till Matteus och Lukas, där Markus oftast har den längsta versionen av en gemensam berättelse (ändå ser RV Markus som det äldsta evangeliet!).

För att hävda att Tomasevangeliet är äldre än synoptikerna räcker det för min del med att förlägga dess tillkomst till ca år 90. Jag menar heller inte att den kortaste texten nödvändigtvis måste vara den äldsta. Jag kan i varje fall inte hitta var jag ska ha hävdat detta. Vad jag talar om är om uttrycken är enklare och mindre utvecklade – vilket inte behöver innebära att de är kortare, endast mindre ”stiliserade”.

Jag förstår inte riktigt vad Tellbe avser när han skriver: ”Så fort Jesus låter som en jude blir ha [sic!] oäkta, en tes som dagens Jesusforskare har övergett för länge sedan.” Det enda jag kan relatera till att jag har hävdat, gäller det äldsta lagret av Q, det så kallade Q1. I de rekonstruktioner som har gjorts av Q1 (och i dessa har jag ingen del) saknas alla de typiskt judiska inslagen. Min argumentation är att om detta Q1 skall spegla de äldsta och troligen mest äkta Jesusorden, är det märkligt att just dessa i stort sett helt saknar sådant som är utmärkande judiskt. Det borde, ifall Jesus verkligen var en jude från Palestina, vara precis tvärtom. Att från detta konstaterande dra slutsatsen att jag skulle anse Jesusuttalandena vara oäkta, bara för att Jesus låter som en jude, är en aning märkligt.

RV gör det enkelt för sig genom att t ex avfärda Johannesevangeliet med att enkelt konstatera att Johannes kopierat Markusevangeliet (relationen är betydligt mer komplex) och att Markus i sin tur har använt sig av det Hemliga Markusevangeliet. Om detta finns mycket att säga. Det rör sig om ett fragment från 1700-talet som ska innehålla en kommentar från Klemens av Alexandria (ca 150-215 e Kr) och ett kort citat (en uppståndelseberättelse av en ung man i en grav i Betania, påminner om berättelsen om uppväckandet av Lasaros i Joh 11) från ett ”Hemligt Markusevangelium”. Relationen mellan denna text och vårt Markusevangelium är svår att fastställa, främst då texten är så kort. Majoriteten av forskare hävdar att detta är ett sent gnostiskt evangelium, främst då det innehåller gnostisk teologi och en terminologi som tycks vara hämtad från alla fyra evangelierna. Dessutom är det idag en stor grupp forskare som idag [sic!] allvarligt betvivlar äktheten [sic!] det Hemliga Markusevangeliet.

Jag kan hålla med Mikael Tellbe om att relationen mellan evangelierna är komplex, och att min sammanfattning är kraftigt förenklad. Denna fråga kan utan vidare ensam fylla en hel bok. Vad gäller Hemliga Markus är det fullt möjligt att det rör sig om en relativt modern förfalskning (även om jag av skäl jag redovisar i min bok inte tror det). Är däremot Klemens’ brev äkta, har jag svårt att se någon annan rimlig förklaring än att Hemliga Markus är förlagan till vårt Markusevangelium.

Mikael Tellbe anför fyra exempel på vad han anser vara av mig forcerad Paulus-läsning. I andra sammanhang skriver Tellbe att man måste se till det ”sammanlagda värdet”. Och jag ger här en alternativ läsning av texten i ett allegoriskt perspektiv. Det finns förvisso detaljer som skulle kunna tala för att Paulus visste av en historisk person. Svårigheten blir att i så fall jämka denna Paulus’ vetskap med evangelieberättelserna och att få denne Jesus-gestalt till att ha levt mycket nära Paulus i tiden. Jag lämnar faktiskt öppet för en gestalt i en mer avlägsen tid.

Exemplet med Gal 4:4 är en fullt rimlig läsning av grekiskans archontes, såsom syftande på gnostikerna icke-gudomliga andeväsen, "arkonterna". Och Paulus talar själv om att det är symbolik. I 1 Kor 11:23-25 anser Tellbe att jag har missat att det rör sig om ”judisk traderingsterminologi”. Men frågan är hur en sakramental måltid, där man symboliskt förtär mänskligt kött och blod, skulle ha kunnat komma från en judendom i någon form vi känner? Däremot kan det röra sig om en judisk mysteriekult, vilket är vad jag argumenterar för. Jag vill hävda att Tellbe inte har rätt uppfattat vad jag säger om 1 Kor 7:10, där det står att ”en hustru får inte lämna sin man”. Jag avfärdar inte detta genom att säga ”att Herren (kyrios) syftar på Gud”. Jag säger faktiskt:

Detta är den enda gång som Paulus hänvisar till ett etiskt uttalande såsom gjort av Jesus och detta också finns i evangelierna. Men då kvinnor i Palestina inte tilläts att skilja sig, kan denna uppgift inte gärna härröra från någon bosatt i Palestina.

Det är det som är mitt argument mot 1 Kor 7:10; att uttalandet inte kan ha myntats av en jude i Palestina. I nästa mening skriver jag:

Sedan är frågan också om Paulus här verkligen avser Jesus. Det är nämligen inte alltid självklart vem Paulus avser när han skriver ”Herren”, oftast menar han Gud.

Men det rör sig tydligt om en öppen fråga från min sida, och inget avgörande argument. Vidare anser Tellbe det märkligt att jag väljer att betrakta 1 Kor 15:3-9 som en förfalskning. Det är inte märkligt då jag är i gott sällskap. Stycket är kraftigt ifrågasatt. Och jag är inte kategorisk i detta fall. Dels argumenterar jag för att bara delar av stycket är förfalskat, dels lämnar jag öppet för att stycket kan vara äkta genom att skriva: ”om det skulle visa sig att Paulus verkligen skrivit detta stycke”. Jag argumenterar för att 1 Kor 15:3-9 inte ger stöd för en historisk Jesus även om det skulle visa sig vara skrivet av Paulus, genom att Paulus säger att det skett i enlighet med skrifterna och genom att omnämnandet ”av Jesus’ uppståndelse på den tredje dagen ... bygger på en gammal trosföreställning om solgudar, som efter sin död ansågs återuppstå på just den tredje dagen.” Mikael Tellbes redogörelse ger alltså inte rättvisa åt mina argument.

... viktigaste skäl till att betrakta Paulus som ovetande om Jesus är frånvaron av detaljerad biografisk information ... Men Paulus själv anger att han besökt Jerusalem ett antal gånger efter sin död (Gal 1:18; 2:1). Det är mycket troligt att han tagit del av Jesustraditionen då. Har RV inte läst Gal 1-2?

Min poäng är precis tvärtemot det Tellbe säger. Eftersom Paulus har besökt Jerusalem vid flera tillfällen och där träffat ”pelarna” kan han (under förutsättning att Bibel-Jesus verkligen har funnits) rimligtvis inte ha varit ovetande om Jesu liv. Det är i ljuset av den insikten Paulus’ tystnad blir så märklig. (TILLÄGG: För en grundligare genomgång av Paulus’ ovetskap om Evangelie-Jesus, se Den ovetande Paulus).

Mikael Tellbe säger att den del i min bok som handlar om Paulus som gnostiker och om den gnostiska litteraturen är den del han känner störst tveksamhet inför. Innan jag kommenterar detta vill jag påpeka några sakfel i Mikael Tellbes redogörelse. Han skriver:

RV tidigarelägger de gnostiska texterna konsekvent. Texter som normalt dateras till 300-talet eller senare (t ex Tomasevangeliet) dateras tidigt till 50-talet eller tidigare. Paulus blir gnostiker, men faktum är att ingen Nt-skrift är gnostisk. För RV blir det ingen skillnad mellan gnosis och gnosticism; det blir en enda soppa som han betecknar med den svengelska termen ”gnostik”. RV:s analys av är full av anakronismer (detta gäller inte bara behandlingen av gnosticismen; se t ex hans användning av ”katolikerna” om kristna på 100-t).

Jag förstår faktiskt inte alls vilka gnostiska texter ”som normalt dateras till 300-talet och senare” som jag skulle konsekvent datera till ”50-talet eller tidigare”. Vilka texter avser Mikael Tellbe? Kanske han tänker på ”Eugnostos den välsignade” och

”Jesu Kristi visdom”. Dessa texter, funna i Nag Hammadi i Egypten, finns utgivna av redaktören James M. Robinson i “The Nag Hammadi Library”. Där dateras Eugnostos av Douglas M. Parrott till nollhundratalet före vår tidräkning. Jesu Kristi visdom är en utökning och en kristning av den icke-kristna Eugnostos och därför ett senare dokument. Parrott daterar Jesu Kristi visdom till senare halvan av nollhundratalet vt. Dessa dateringar, som jag har anslutit mig till, är inte speciellt kontroversiella och Jesu Kristi visdom förläggs normalt till någon gång i tiden mellan åren 50 och 200 vt – inte 300-talet!

Mikael Tellbes datering av Thomasevangeliet ”till 300-talet eller senare” är felaktig. Jag vet ingen som daterar det så sent. Thomasevangeliet anses normalt vara skrivet någon gång mellan mitten av nollhundratalet och mitten av 100-talet. Min datering till kanske år 90 blir därmed rätt traditionell. Att evangeliet inte kan vara från 300-talet står klart efter identifieringen av tre fragment funna i den forntida egyptiska staden Oxyrhynchos. Dessa tre fragment härrör från Thomasevangeliet och tillsammans täcker de närmare 20 procent av hela evangeliet. Två av fragmenten, pOxy 654 och pOxy 655, dateras till mitten av 200-talet, medan fragment, pOxy 1, dateras till ca år 200 vt. Därmed är det en av de absolut äldsta funna lämningarna efter något evangelium, 50 år äldre än det äldsta textfyndet av Markusevangeliet, och givetvis mycket äldre än 300-talet.

Termen gnostik är heller inte ”svengelsk”, som Tellbe säger, utan grekisk. Om någon term är anglosaxisk är det i så fall gnosticism. Mitt val av ordet gnostik framför gnosticism är medvetet och genomtänkt och har tillkommit bland annat för att göra de distinktioner som Tellbe efterlyser. Enligt mig är gnostiken ytterst en hemlig kunskapsorden. Termen gnostik ansluter till andra svenska ord med ändelsen –ik, exempelvis matematik och där betydelsen ligger på en exakt lära. Gnosticism har ändelsen –ism, vilken som regel avser en strömning av något slag. Vi talar om liberalism, eller socialism. Gnostik syftar också på det som är äldre och genuinare. Med klassiker avses antikens stora mästare, medan klassicisterna (klassicismen) avser dem som långt senare sökte uppväcka klassikernas ideal, alltså en senare efterbildning. Det är i det ljuset man ska se min användning av ordet gnostik. Att jag inte gör någon större skillnad på gnosis och gnosticism, beror på att det inte finns någon större skillnad. Inom gnostiken sökte man gnosis, och i och med att ideerna spreds kom allt fler att omfamna de gnostiska idealen, att söka gnosis och därmed vara gnostiker.

Vad gäller min benämning av 100-talets kristna som katoliker är den kanske inte helt lyckad. Men jag klargör hur jag använder ordet och varför jag gör det:

Med katoliker avser jag den mer bokstavstrogna falangen, vilken hade sitt säte i Rom och senare kom att utgöra den kristna huvudfåran. Jag hittar ingen bättre beteckning.[2]

Kanske Mikael Tellbe har ett bättre förslag? Ordet ortodoxa är heller inte lyckat, då även det syftar på senare kristna grupperingar. 100-talets kristna i Rom var trots allt föregångarna till de senare katolikerna.

Det faktum att Paulus använder sig av ett gnostiskt språkbruk behöver inte nödvändigtvis betyda att Paulus var influerad av ett gnostiskt tänkande. Det är snarare så att Paulus använder gnÿsis-lärarnas egen terminologi för att kommunicera evangeliet på deras egna ”villkor” och med deras eget språk.

Skulle då Paulus använda gnostiskt språk utan att själv vara gnostiskt influerad? I så fall måste han rimligtvis vända sig till gnostiker, ty varför skulle han använda ett språk och en symbolik som ingen brydde sig om? Detta är helt ologiskt då det i varje enskilt fall går emot vad Paulus ”predikar”. Paulus använder ofta judisk (esseisk?) retorik i sina brev och det måste anspela på uppfattningar som hans församlingsmedlemmar hyste. Men Paulus argumenterar mot dessa (Jakobförsamlingens syn) och argumenterar med gnostiska termer. Det blir endast semantik att då hävda att Paulus inte var gnostiker (eftersom läran enligt Tellbe inte existerade vid Paulus’ tid). Men detta har jag redan klarlagt i min bok:

Men inte alla gnostiska skrifter uppvisar denna (i kritikernas ögon) svartsyn. Thomasevangeliet och Pistis Sofia innehåller exempelvis ingenting av denna betraktelse av världen. Förkunnelsen i dessa skrifter överensstämmer väl med Platons och därmed också med esoterikens lära. Här finns ett glatt budskap om att livet är lycka och inte lidande. Kanske härrör dessa skrifter från de äkta gnostikerna. Thomasevangeliet verkar i alla fall vara tillkommet mycket tidigt, möjligen före alla nytestamentliga evangelier. Även skriften Eugnostos den välsignade skildrar världen välvilligt. Douglas M. Parrott skriver att den därför ”inte kan betraktas som gnostisk i en klassisk mening”. En annan tolkning kan vara att den ursprungligare, äkta gnostiken hade den livssynen. Det är denna tidiga gnostik vi ska ha i åtanke när vi senare undersöker de gnostiska dragen hos Paulus – inte den senare gnostiken som helt enkelt inte existerade på Paulus’ tid.[3]

Man läser in en fullt utvecklad gnosticism från det andra århundradet i Paulus teologi (anakronism)... Paulus använder sig av en terminologi som kan betecknas som gnostisk, men han fyller termerna med ett tydligt ”kristet” innehåll

Som jag redan har sagt har jag vid bedömningen av Paulus inte utgått från den sena, utan mer den tidiga gnostiken. Och Tellbes påstående att Paulus fyller ”termerna med ett tydligt kristet innehåll” bygger egentligen på ett cirkelresonemang. Mikael Tellbe hävdar att Paulus’ lära är kristen och ”att ingen Nt-skrift är gnostisk”. Vad han missar att se (eller ge uttryck för) är att mycket av det han kallar kristet också är gnostiskt. Tellbe tycks tro att det finns någon väldig avgrund mellan gnostik och kristendom. Faktum är att mycket av den kristendom Paulus står för är gnostisk. Stora delar av den gnostiska läran och den kristna sammanfaller och detta gäller framför allt hos Paulus och i flera av de övriga tidiga skrifterna. Tellbes exempel på att Paulus ger termerna en kristen innebörd, hämtar han ur Efesierbrevet, ett brev som Paulus troligen inte ens har skrivit, men som är mycket gnostiskt.

Mikael Tellbe anser att jag ”aldrig riktigt får bukt med ... den kristna rörelsens snabba expansion ca 30-60 e Kr”. Det är möjligt att jag inte har varit tillräckligt tydlig i den frågan. Faktum är att jag anser att frågan inte behöver besvaras, då den är felställd. Vad finns där för bevis för att det överhuvudtaget fanns någon snabb expansion under tiden ca 30-60 vt? Allt vi har att lita till i det fallet är Apostlagärningarna, en skrift som det finns all anledning att betvivla sanningshalten av. Paulus’ brev ger snarare sken av att dessa församlingar redan på hans tid (50-talet) är många, utvecklade och rätt stora. De finns ända borta i Spanien. Mitt svar är att församlingarna fanns redan före år 30 (troligen i form av esseiska församlingar) och att expansionen skedde i den hellenistiska världen och i huvudsak efter år 70 och judarnas nederlag i kriget mot romarna. Tellbe ställer frågorna:

Vem skulle ha trott på detta om man inte gjorde historiska anspråk? Och vem skulle ha trott på detta om man gjorde historiska anspråk som skulle varit lätt att falsifiera?

Dessa frågor orsakar problem endast med den traditionella förklaringsmodellen. Jag ser inte att några historiska anspråk gjordes förrän fram emot sekelskiftet år 100. Och jag anser också att dessa historiska anspråk inte gjordes i Palestina. Under sådana omständigheter kan knappast någon som själv skulle ha kunnat uppleva Jesus ha varit i livet för att motsäga uppgifterna. Inte många skulle ha haft kännedom om vad som skedde i Palestina ca år 30. Tellbes svar på varför Paulus och alla i hans omgivning var ointresserade av Jesus, blir ”att de tidiga kristna redan visste en hel del om den historiske Jesus ca 20 år efter hans död.” Men varför undviker de då konsekvent allt som berör Jesus som historisk person?

Mikael Tellbe anser att min egen rekonstruktion bygger på källor ”som är betydligt mer omdiskuterade”. Att de är omdiskuterade är odiskutabelt. Att de skulle vara betydligt mer omdiskuterade är nog en överdrift. Min rekonstruktion i slutkapitlet är givetvis delvis en filosofisk övning och ett sätt att problematisera. Genom att pröva olika scenarier och dra ut konsekvenserna av dem, kan man se om de är rimliga. Tellbe tycks mena att den rekonstruktionen på något sätt är avgörande för min dekonstruktion av Jesusgestalten. Det är den inte! Jag kan ha helt fel i min rekonstruktion och ändå ha rätt i att Bibelns Jesus inte har funnits. En alternativ förklaring tar inte bort värdet av ett blottläggande av Jesusgestaltens icke-historicitet. Mikael Tellbe avslutar:

Även om RV:s bok har ett värde som genomlysning och debattbok, har den väldigt lite att komma med som alternativ. Hur ska man förklara den kristna trons snabba tillväxt – från en liten grupp enkla människor från den galileiska landsbygden till att ha erövrat världen på mindre än tre hundra år – om det inte fanns någon som helst historisk grund för Jesustron som i sig själv innehåller en mängd historiska anspråk (född, verkat i Palestina, dog under Pontius Pilatus, etc.)?

Förklaringen kan vara att det aldrig fanns någon ”grupp enkla människor från den galileiska landsbygden” som gav upphov till kristendomen. Det fanns ledare i Jerusalem, såsom Jakob, Johannes och Kefas, ledare för (esseiska?) församlingar (även i diasporan), och dessa ledare och andra missionärer (apostlar) gjordes vid sekelskiftet om till illitterata fiskare som skulle ha varit lärjungar till en person som gick under namnet ”JHVH frälser/hjälper sin smorde”.

[1] Resonemanget kring Tallus bygger jag i huvudsak på Richard Carriers, Thallus: an Analysis (1999).

[2] Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, fotnot s. 290.

[3] Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, s. 293-294.